Idag är det Wales nationaldag. Den kallas St David’s Day ungefär som Irland har St Patrick’s Day även om den sistnämnda är en aning mer känd.

Eftersom 1 mars i år infaller på en fredag skulle jag tro att det är rejält tryck på pubarna i Cardiff ikväll. Jag hade gärna skrivit långt och mycket om St David men jag ska upp tidigt imorgon så jag hinner inte. Som tur var har jag redan skrivit om honom en gång så jag repeterar ur kapitel 24.

Wales skyddshelgon, St David har gett namnet till ett konsertcenter, en stad i västra Wales och 50 kyrkor. St Davids historia skrevs ner på 1100-talet, ett par hundra år efter hans död och är väl därmed tämligen utbroderad. Han lär ha varit av kungligt blod, om det sedan var så att han var släkt med kung Arthur på sin mammas eller pappas sida, om hans mamma var en våldtagen nunna eller om han helt enkelt bara var son till en sydwalesisk prins och en lokal hövdingadotter är höjt i dunkel. David valde i alla fall den kyrkliga banan, munk, biskop, bygga kloster och kristna hedningar. Möjligen dog han faktiskt på sin påstådda dödsdag den 1 mars 589. I alla fall firas nationaldagen den 1 mars till åminnelse av hans död. Fast det visste inte jag första mars. Jag var i St David shoppingcenter och blev ganska överraskad när kvinnor klädda i gammaldags kläder, röda kjolar och svarta hattar, delade ut påskliljor. Att man delade ut påskliljor kan bero på språkförbistring. Purjolök heter cenhinen på walesiska och påskliljor cenhinen pedr. Purjolök var de walesiska regementens särskilda emblem sedan St David rekommenderade sitt folk att bära purjo i hatten för att skilja vän från fiende under ett slag mot Saxarna. Det skulle också kunna ligga pr-mässiga skäl bakom att nationalblomman byttes ut från purjolök till påskliljor. Purjolökar hade kanske inte varit lika stor försäljningsframgång, eller ens tillgängliga, i mars. St Davids är också namnet på en svart flagga med gult kors. Den syns ibland som ett alternativ till den grönvita drakflaggan.