Etikettarkiv: W

34. Gula kängurun

Lämna ett svar

[singlepic id=256 w=300 h=300 float=right]Två dagar senare är mitt goda humör återställt. Hela orga­nismen lever upp under den ljusa årstiden. Man kommer ut ur vinteridet och hinner med så mycket mer nu när dagarna är längre. Istället för koma framför teven efter jobbet, blir det magdans, en cykeltur eller test av någon uteservering. Det varma vädret medför dock vissa klädtekniska problem. Yllesockar och gore-tex-kängor funkar helt enkelt inte längre. Men var handlar man skor? Billiga platta flip-flops finns i parti och minut och önskas extrema glitterskor med decimeterklackar kan jag också peka i rätt riktning. Men vanliga skor då? Det är först när jag har bråttom på väg till en pub, som jag gör ett fynd. Genar genom centrum och får stanna till för att väja för en bil. I ögonvrån ser jag något intressant. Tittar en gång till, i skyltfönstret på Clarkes hänger stora bilder av laxrosa moccasandaler med dinglande pärlemorknappar. Wow, det står Kristina skrivet med stora bokstäver på dem!

Efter ett kort stopp cyklar jag vidare i mina nyförvärv. Ska till en pub med knallgul skylt på Elm Street för att träffa Gaz & co. Y2K är en snitsigare förkortning av det tidigare namnet Yellow Kangaroo. Före det hette puben The Four Elms, ett namn som kommer efter fyra almar som växt på platsen. De finns utmärkta på en karta från 1789 men verkar ha gått hädan för länge sedan, för jag ser inte röken av några träd eller annan grönska. När jag hör ordet beer garden associerar jag till gröna ytor, vackra planteringar och bekväma stolar, men jag kan inte vara mer fel ute. I Y2Ks version erbjuds grovt tillyxade bänkar på en kal inhägnad bakom puben. Trist. Att ölutbudet är lika tråkigt gör mig inte vänligare instämd till puben, men ingenting kan paja mitt goda humör idag. Inte med rosa sandaler på fötterna.

[singlepic id=259 w=300 h=300 float=right]Gaz, Squid, Ali, Tim och två par till sitter hopklämda på en bänk när jag kommer. Den gemensamma nämnaren är Nofit-cirkusen, men graden av involvering varierar. Tim, som tillsammans med regissör Ali tillhör den inre kretsen, visar stolt upp annonserna för årets föreställning. Jag tittar pliktskyldigast på reklambladet med en man som hänger i luften med ena benet lindat runt ett tjockt rep. Gissar att detta inte är ett trick man lär sig i en handvändning. Vänder på bladet, ”ImMortal is a spectacular meditation on one of the biggest questions of the human race: are we immortal”. Jaha, och av detta skulle jag bli klokare? Tänker för mig själv att jag inte riktigt förstår vad föreställningen går ut på men lovar självklart att gå. Tim blir glad, de behöver alla åskådare de kan få tag på för årets uppsättning är ett ekonomiskt vågspel.
”Det är första gången jag ser dig sminkad. Är det någon du gör dig till för?” Frågar Tim med en menande blick runt bordet.
”Jag använder make-up ibland, det är nog mest en slump att du inte träffat mig med smink tidigare.” Svarar jag och anstränger mig för att se oberörd ut. Tim ser inte övertygad ut men jag slingrar mig och undviker ämnet åldersnoja och 23-årig student.

Det slumpar sig så att make up-bagen blir flitigt använd. På lördagskvällen ska ett stort gäng av gröningar och studenter ut och dansa. John OHP, en lång osäker kille som jobbar heltid i grönt bjuder med mig. John är, trots att han jobbar jämt och alltid är med på alla sociala aktiviteter, lite utanför. Beror det på att hans examen är i musikvetenskap och inte naturvetenskap som alla andra? Eller på att han är homo­sexuell? Innan jag svarar John OHP ringer jag till en viss dansant amerikan och frågar om han ska med ut. Var egentligen osäker på hur hans svar skulle påverka mitt beslut. Å ena sidan vore det en dröm att få dansa med honom men å andra sidan är det inte helt okomplicerat att flörta med en nio år yngre student mitt bland ett stort gäng med gröningar. Nu behöver jag inte bekymra mig, för W ville inte ut och dansa. Han har fått pengar från Barclays bank för att genomföra robotworkshops för underprivi­ligerade barn i några helger. Sen när har det stoppat någon? Workshops kan han väl genomföra med ögonen slutna? Jag slösar dock inte för mycket krut på att fundera över hans motiv utan bjuder raskt ut honom på en alternativ aktivitet. Exakt vilken form av aktivitet vet jag inte när jag cyklar över. När jag anlänt gör ingen av oss någon större ansats att lämna lägenheten. Sitter och lyssnar på Ws favorit Ani DeFranco när min mobil plingar till. John OHP tycker att jag är världens mes och startar en kampanj för att få mig att komma ut. Medan jag radar upp undanflykter i mina sms ringer Ws telefon. Det är Katie som har ett liknande ärende och får liknande svar.

32. Mer Brains

Lämna ett svar

[singlepic id=208 w=300 h=300 float=right]Slut på undanflykter, dags att ta tag i gymfrågan. Jag har telefonnummer, bankkort (fortfarande bara ett), bostad, cykel (även om den efter en närkontakt med en lastbil har ett något skevt bakhjul) och inte minst trådlöst bredband. Det är bara gymkort som fattas. Det allra viktigaste med ett gym är ändå att det blir använt. För att det ska bli använt måste det ligga någonstans dit det är lätt att ta sig. Jobbet är ett ställe man ska till nästan varje dag och Esporta ligger praktiskt taget mitt emellan jobbet och Splott road. En liten avstickare i den magiska rondellen dekorerad med vägskyltar och vips så är man vid det walesiska tenniscentret, som också har ett gym.

Cyklade förbi Esporta på vägen hem från jobbet igår. Om­klädningsrummet var fräscht och välstädat om än inget femstjärnigt hotell som St Davids. Utbudet av klasser var inte särskilt imponerande, visserligen fanns mina favoriter body balance och body pump, liksom några intressanta nyheter som magdans, men antalet pass var begränsat. Men jag bestämde mig för att slå till. Jag togs emot av en slajmig säljare som gick på om alla deras medlemsaktiviteter.
”Vi har en populär medlemstidning och så anordnar vi medlemsresor – nästa går till hästkapplöpningarna i Cheltenham. Jag kanske kan ordna en plats om du är intresserad?”
”Tack, men vad sägs om spinningspass på kvällstid?” Tänkte jag för mig själv, men avstod för att inte uppmuntra mer svada. Hans babblande och det faktum att medlemskapet var ganska dyrt fick mig nästan att resa mig upp och tacka för mig. Men jag behöver ett gym så jag stängde igen öronen, fyllde i hälsodeklarationen, blundade och betalade. Killen blev så till sig av sin lättförtjänta provision att han glömde bort att ge mig introduktionspaket, som bland annat innefattade ett hänglås till skåpen.

Idag provade jag poolen, liten men ren. Endorfinkicken från simturen var sista sparken jag behövde för att ringa upp forskningsassistenten och fråga om han ville hjälpa till att utvärdera en pub.

”Sure”
”Vad kul, vilken ska vi testa idag?”
”Kanske någon häromkring?”
”Jag är hos dig om tjugo minuter så kan vi promenera ner till Grangetown” sa jag lugnt medan jag inombords stud­sade upp och ner.
Vi inledde med Baroness, en av de 200 pubarna i Brains­stallet. Enligt the Rough Guide är Brains öl bland det bästa man kan dricka i Cardiff-området. Det kan bero på att det i princip är det enda som finns att få tag i. Jag anmäler i alla fall en avvikande åsikt. Å andra sidan, eftersom Brains i princip bara går att få tag i södra Wales får man inte missa att prova en pint om man är på tillfälligt besök.

[singlepic id=207 w=300 h=300 float=right]Efter varsin Brains dark på the Baroness byter vi miljö. Från de bruna bord som alltid verkar hänga ihop med öl till de plastblommor och aprikos duk som följer med budgetcurry. Över en helvegetarisk balti upptäcker jag att W gillar att dansa! Det är inte bara så att han kan bli övertalad att dansa någon gång emellanåt, han och Matt brukade leda kurser i swing. Har ingen aning om vad swing är men om det är en dans så är jag redo att lära mig. Framförallt om jag får en trevlig lärare. W försöker förklara vad swing är, hur turerna sker, takt och så vidare men det är inte helt enkelt när vi sitter ner. Han ställer sig inte negativ till att ge lite privatlektioner, men var hittar man en lämplig lokal? Ingen av oss bor tillräckligt rymligt. Kanske där Nofit har sina jongleringsaftnar? I väntan på en lösning fortsätter vi testa Grangetowns pubar.

Grange är precis som Baroness exempel på en typ av pub som man kan hoppa över. Tecknen är entydiga: Brains i pumparna, bruna bord och en lätt avslagen stämning. Runt baren sitter några slitna inventarier som verkar känna personalen, rena Eastenders. Vi är rörande överens i vår bedömning, min forskningsassistent och jag. Det är inte bara en fråga om antalet ölsorter utan också vilka öler som finns. Udda ölsorter är att föredra framför standardsortimentet. Ingen av oss är egentligen sugen på fler öl. I det här fallet är sällskapet betydligt mer intressant än drycken och efter varsin Brains SA bestämmer vi oss för att byta till te istället.

SA är en ordvits som både står för initialerna för Brains grundare och för typen av ale, Strong Ale. Det är en alkoholstarkare ale. Idén är att alkoholstyrkan ska ge alen mer arom och sötma och göra att den kan lagras. Innan alltför mycket SA konsumeras kan det vara käckt att kolla siffrorna framför ABV, det är alkoholprocenten och överskrider den fem bör man ta det lite lugnt. För att komplicera det ytterligare är det inte ovanligt att samma öl har olika procent på flaska och som fatöl. Om man nu kan kalla det för samma öl, smaken kan skilja sig ordentligt. Tipset är att hålla sig till fatölen.

Ingen med vettet i behåll beställer in te på en sunkig pub så vi promenerar till Blaenclydach Street. Givetvis bor W på översta våningen och givetvis är trapporna löjligt smala. Man parkerar tydligen inte cyklar på gatan ens om man bor högst upp, utan kånkar in dem i lägenheten. W erbjuder sig chevalereskt att bära upp min cykel åt mig men bra kvinna reder sig själv. W låter mig hållas, vilket vi båda två får ångra. Trots aluminiumram känns cykeln ganska tung efter några våningar och det är inte lätt att navigera de smala kurvorna. W får plocka fram sopskyffeln efter att min cykel råkat dra med sig en palm som någon illasinnad granne parkerat mitt i en avsats.

Lägenheten är en liten men välplanerad etta med utsikt över floden Taff. Lägenheten är ljus, luftig och fräsch, den känns bekant på något sätt. Istället för brunmurrig heltäcknings­matta ligger där ett Tundra laminatgolv, längs med väggen står Sten lagerhylla och i det kombinerade köket och vardagsrummet står en bekant futon framför en brasa. Trots att jag inte kan namnge futonen imponerar mina IKEA-kunskaper. Ha, man är väl svensk! Hela lägenheten känns hemtam. Här skulle jag kunna tillbringa mycket tid!

[wp_geo_map]

31. Bröllop

Lämna ett svar

[singlepic id=88 w=300 h=300 float=right]Danmark dyker upp igen ett par dagar senare.
– Mary ska gifta sig med Macbeth, nej det var visst fel Shakespeare, Hamlet ska det givetvis vara! Jag knatar rakt in i en diskussion om det stundande kronprinsbröllopet i Danmark. Det är fredagsmöte med pedagogavdelningen, dvs vi i public programme träffar lärarna i education för att diskutera gemensamma ämnen. Jag är återigen sen till fredagsmötet, fattar inte vad det är med mig och fredagar. Jag är nästan alltid sen och nu kan jag inte skylla på att jag cyklat vilse längre, vilket var min vanliga ursäkt medan jag bodde i Fairwater. Helen misstänker att det är mitt undermedvetna som sorterar bort dessa möten som oviktiga. Hon delar i så fall i hemlighet åsikt med mitt undermedvetna, men vi brukar hålla god min oavsett samtalsämne på mötena. Nu är det alltså kungligt bröllop. Att detta är på tapeten har ingenting att göra med att britterna i gemen bryr sig. De har knappt en aning om att det existerar ett kungahus i Danmark, än mindre vad de har för sig. Orsaken till att detta bröllop uppmärksammas på jobbet är att Sue undrar om någon har en tiara att låna ut.

Sue är en medelålders dam som har tagit över MSc-utbildningen efter Melanie Quin – Ms Science Center i egen hög person. Sues man är forskare men har bytt universitet på Tasmanien mot Cardiff University. Flera av Sues vänner hemma i Tasmanien är kollegor med Marys far John Donaldson och några av dem är inbjudna till bröllopet. Detta lyckliga tillfälle har då orsakat stor klädpanik. Tiara ingår inte i den normala garderoben för science centerfolk, så svaret är nej. Jag kan inte bidra med några klädråd men väl berätta att vi har kungahus i alla de skandinaviska länderna och att Fredrik har en bror, Joakim. Mina fackkunskaper imponerar stort. Den brittiska mentaliteten som hindrar kunskaper om någonting utanför den egna ön inkluderar utländska kungahus.

[singlepic id=204 w=300 h=300 float=right]Efter mötet ger sig Helen och jag av till Coffee Mania i det dubbla syftet att avhandla mötet (skvallra om våra kollegor) och inhandla nytt kaffe. TQ bjuder alla anställda på tepåsar och pulverkaffe. Vi i Public programme har en viss lägstanivå för vårt kaffeintag, vi vägrar ta i pulverkaffe med tång och har en pressobryggare som vi turas om att handla kaffe till. På vägen ut från TQ möter vi studentgänget. Hejar som vanligt glatt på hela gänget, eller nästa hela gänget, för den som går sist är någon jag aldrig träffat förut.
– Kul att se dig också.
Den roade rösten var omisskännligt amerikansk och gesterna var välbekanta, så jag vände mig om, rodnade och svarade:
– Oj, jag kände inte igen dig, öhh, för det är väl du? Var kommer alla dessa lysande kvicka repliker ifrån?
– Vad har hänt med ditt, öhh… Jag gestikulerar diffust mot min egen haka.
– Det försvann igår, svarar han innan han försvann iväg genom dörren efter resten av gruppen.

W skäggfri, min koncentration på val av kaffesort är fullständigt bortblåst och jag svarar Helen ganska osammanhängande när hon pratar på om mötet.

Ett par dagar senare dyker W upp i dörren till vårt kontor när jag håller på och packa ihop för dagen. Vet inte riktigt vad han ville men innan jag hann utröna om han tänkte ta något initiativ eller inte ställde jag frågan: kaffe? Jag menade då kaffe, eller annan valfri dryck, idag, imorgon eller någon annan dag, bara han ingick i ekvationen, men han översatte mitt uttömmande uttalande till ”ska vi prova det där kaféet som jag har talat om nu?” Pubar i all ära, det blir lite tjatigt att alltid dricka öl (framförallt samma öl) när man ska umgås och jag saknar Mocca, mitt stamställe i Malmö. Öppet till elva, värmeljus på borden och rejält med tidningar att bläddra i. Så lyder receptet på ett trevligt café efter att gott kaffe har ordnats. Brittiska kaféer är generellt omysiga och stänger dessutom ungefär samtidigt som affärerna slår igen, vilket råkar vara ungefär när vi lämnar jobbet. W har hittat ett café som hjälpligt påminner honom om hans gamla stamställen i Seattle och nu ska vi se om jag tycker att det duger.

A Shot in the Dark ligger ett stenkast från Tut ’N’ Shive på City road. Jag har alltså vandrat förbi många gångar, hur kan jag ha missat caféet? Kanske för att det är inrett i svart och ganska mörkt. Vi beställer tomat- och bönsallad som tilltugg till våra latte och slår oss ner i sofforna. Om jag ska bedöma a Shot in the Dark efter pubkriterierna blir det bra betyg: stort utbud av tesorter, rimliga priser, blandade besökare med tonvikt på udda typer, levande ljus och nära hem. Möjligen är det något för mörkt för min smak, men det måste väl leva upp till namnet.

Jag sitter och stirrar på W, för jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid hans nya skägglösa uppenbarelse. Han ser en smula generad ut, men på inte sätt missnöjd över mitt intresse för hans nya look. Han håller skrattande ena handen för nedre halvan av ansiktet.
– Jag får väl prata så här i fortsättningen.
Bestämmer mig för att jag är klart positiv. Nu kan han inte gömma sig bakom skägget längre.

29. Golden Cross

Lämna ett svar

[singlepic id=60 w=300 h=300 float=right]Våren är här, turbussarna har börjat rulla igen! De är kanske inte tillräckligt äventyrliga för lonely planet-generationen, men en tidsekonomisk snabborientering för alla andra. Risken att gå vilse är obefintlig från andra våningen på en dubbeldäckare, och man får snabbt koll på vad som anses vara stadens främsta sevärdheter. Guiderna berättar dessutom olika historier så åker man mer än ett varv får man extra valuta för biljettpengarna. Jag är alldeles för världsvan vid det här laget för att nedlåta mig till att köpa en biljett på en turbuss, men är den gratis är det en helt annan sak. Via jobbet erbjuds jag en gratistur. Därför vet jag numera att en av lägenheterna i den vita glaslängan bredvid jobbet förut ägdes av den walesiska sångfågeln Charlotte Church. Hon ledsnade dock på insynen och flyttade därifrån. Jag kan också ståta med den helt ovärderliga informationen att det finns 9000 p‑platser utanför nöjeskomplexet Atlantic Wharf. Samt att alla gudstjänster i St Davids kyrka hålls på walesiska.

[singlepic id=193 w=300 h=300 float=right]Trenderna i arkitektur och fasadbeklädnad blir extra tydliga på en sådan här rundtur. I civic centre-området som innehåller museum, universitet och stadshus, är alla hus stora, pampiga och vita. När dessa byggdes ville man visa upp hur rik staden var och kolpengar bekostade import av vit Portlandsten från Dorset. Idag, när det nya operahuset byggs i Cardiff bay är det istället viktigt att allting är lokalt producerat, walesiskt stål i konstruktionen och walesiskt skiffer i olika färger på den enorma fasaden.

Guiden pekar ut puben Golden Cross. Den ligger för sig själv i toppen av Bute street och ser tillbommad ut. Jag har beundrat fasaden många gånger men aldrig vågat mig in. Vad döljer den innanför väggarna? En unik och välbevarad inredning i edvardiansk stil, tydligen. För hundra år sedan var Golden Cross den lyxigaste bordellen i Cardiff. Puben var nära att jämnas med marken på 1970-talet i samband med ett vägbygge. Efter en kampanj av South Wales Echo och ölorganisationen CAMRA lovade Brains att renovera. Vägen fick dras runt. Brains hann ångra löftet mer än en gång då notan skenade iväg. Grunden visade sig vara underdimensionerad, de tvingades riva huset bredvid (en annan pub) för att kunna föra in material för att palla upp huset. [singlepic id=191 w=300 h=300 float=right]Nu står puben där den står med sin rika historia. Den senare inkluderar både mord och berömda besökare. Och nästan‑besökare. Fascisten Oswald Mosley hade stämt träff med sina partibröder på Golden Cross strax före andra världskriget. Han kom dock aldrig fram eftersom han blev stoppad på vägen av demonstranter. Under andra världskriget var Golden Cross populärt bland amerikanska militärer. Den blivande tungviktsmästaren Rocky Marciano var stationerad i Wales. Detta har lett till en skröna att han svingade sin första höger på Golden Cross. Jag känner att jag måste göra ett studiebesök.

[singlepic id=192 w=300 h=300 float=right]Det gör jag också fast först långt senare. Inredningen är fantastisk men klientelet är inte de turister som skulle uppskatta historiens vingslag, utan lokala, tämligen slitna förmågor. Det blev ett kort besök.

Puben Riverbank ser däremot inbjudande ut där den ligger vid floden Taff mitt emot Millenniumstadium. Gissar att den har genomgått en ansiktslyftning, precis som området med samma namn. Ansiktslyftningen verkar dock ha stannat vid det yttre. När jag kliver in genom dörren sjunker medelåldern och publiken blir tvekönad. Jag vänder dock inte i dörren. Det är äntligen dags för den länge omtalade och sedan länge emotsedda jazzkvällen. Jag stegar istället fram till baren och beställer en coca cola. Dryckesvalet har ingenting med någon ny livsföring att göra, jag kommer direkt från ”en pint efter jobbet” med Helen och Gaz på Eli. Dricker jag en till pint risker jag hamna på fel sida om onykter/odräglig-sträcket. Visserligen pågår tillvänjningen till en brittisk alkoholkonsumtion, men sådant tar tid. Väljer ett bord med någon form av belysning och låter Åsne Sejerstad göra mig sällskap till dess att W och hans amerikanske besökare, Matt, dyker upp. De anländer punktligt ett halvt glas senare. Jag har blivit förvarnad att Matt har ett fast handslag som lämnat en rad av krossade händer efter sig. Jag klämmer därför i för kung och fosterland. Men någon måste ha tipsat honom, eller så är jag felinformerad, för det är bara hans hand som blir klämd. Men han säger inget.

[singlepic id=67 w=300 h=300 float=right]Vi går ner en våning till lokalen där jazzevenemanget ska ske. Arrangörerna lyser upp när de ser oss. Förutom ett bord med nära och kära till bandet och ett med blandade japanska studenter utgör vi hela publiken. Vi slår oss ner vid ett bord mitt i rummet. Om jag har svårt att förstå att W är nio år yngre än mig, är det desto enklare med Matt. Matt är rena svärmorsdrömmen, amerikansk helyllegrabb, lång, välbyggd fd simmare (mmm). Han och W bodde i samma hus de två sista åren på universitetet. Efter college flyttade Matt vidare till ett ”riktigt” jobb medan W stannade kvar, tog olika ströjobb och jobbade lite för sin far. Det är tydligt att Matt tycker att W borde följt hans exempel istället. ”Allt för den där flickans skull, vad var det nu hon hette” säger Matt med en menande blick. W och Matt utväxlar blickar, jag håller på att dö av nyfikenhet men Matt lämnar ämnet. Istället pratar vi film. Matt kan citera långa stycken ur favoritfilmen Jakten på röd oktober. Som tur var har jag sett den ett halvdussin gånger (tack Sean Connery och Sam Neil!) så jag kan delta i konversationen.

Vi hinner dock inte prata så mycket innan bandet börjar spela och omöjliggör fortsatt konversation. I vissa situationer är konserter trevliga och en positiv upplevelse, men just nu upplever jag att musiken är synnerligen i vägen. Om det nu nödvändigtvis ska spelas musik som hindrar all dialog så behöver det väl inte vara musik att sitta rakt upp och ner och lyssna till? I alla fall inte när jag råkar ha inte bara en, utan två attraktiva män mitt emot. Lyssna på musik kan jag göra på egen hand.

26. Terra Nova

Lämna ett svar

[singlepic id=118 w=300 h=300 float=right]I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

-Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha!

Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet. Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden. Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålles. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà! Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fyllda med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är fylld med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden). Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt. Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om. Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, sk science busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i public programme, det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med public programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop. IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare.
– Vill du följa med på pubquizz ikväll? Frågade Phil över en av dagens alla obligatoriska koppar te. Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen och Pete, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQpar, dvs de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i public programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrålsexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten. Hela två poäng kammar jag hem till laget.

[singlepic id=56 w=300 h=300 float=right]Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer en ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för public programme, fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

[singlepic id=183 w=300 h=300 float=right]Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika. Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar. Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland hans historier involverar öl. Öl skulle vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att ”det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben Gatekeeper. Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.