Etikettarkiv: W

57. Ginger Ale

Lämna ett svar

[singlepic id=306 w=400 h=300 float=right]Jag kanske borde lära mig vilka humle- och maltsorter jag gillar och bara beställa in öler som innehåller dessa? W instämmer att det är en bra idé och visar upp sin nya bok om hembryggning. Vi träffas på en fest hos Sav dit W har tagit med sig resultatet från sitt första experiment, ginger ale. Gissar att ingredienslistan består av ingefära, socker, vatten och jäst ungefär. Det smakar väldigt mycket ingefära. Visst gillar jag ingefära men kanske inte såå mycket ingefära. Äsch nu slaktar jag visst en dryck igen. Jag måste bli lite snällare säger jag och skrattar. Skuggan kommer direkt utfarande i köket för att kontrollera vad vi talar om och jag slår upp en sida i boken.

Righteous Real Ale
5 lbs torkad amber engelsk malt
1 ½ oz Cascade humle pellets (boiling):7‑8 IBU
172 oz Goldings or Willamette humle pellets (finishing)
2 tsp gypsum
1‑2 pkgs English Ale Yeast
1/2 cup corn sugar or 1 c dried malt extract (for bottling)

Blir avbruten i mitt läsande av Savs mamma som vill veta mer om svensk föräldraförsäkring. Det är inget område jag har haft anledning att närstudera men jag är övertygad om att den är världsbäst. De fåtal detaljer jag lyckas bläddra fram ur minnet imponerar och jag poängterar att det heter föräldraledighet, inte mammaledighet. Savs föräldrars besök är anledningen till festen och det är Savs mamma som stått för middagen, smarrig mat från något speciellt distrikt i Indien.

Gänget samlas i vardagsrummet och samtalet kommer in på värsta hyssen man gjorde i skolan. Mitt bidrag är från ett konfirmationsläger i Gålsjö Bruk. En tjej från Alnö och jag målade en natt tånaglarna på samtliga invånare i ett av killrummen. Dagen efter missade samtliga killar frukosten eftersom de var fullt upptagna med att försöka skrapa bort nagellacket. W kontrar med en och annan underhållande skröna från Linfield. Ingen kan dock bräcka Lottas Greg som gått i engelsk internatskola. Han spelade mycket tennis och en gång fick han och hans kompis förfrågan om de kunde tänka sig och spela dubbel mot sönerna till en eller annan mellanöster-diktator. Jodå, de kunde ju inte gärna vägra. Men istället för en vanlig match gick de in för att skicka så hårda bollar som möjligt mot huvudena på motståndarna. Det kliade i fingrarna på livvakterna men de kunde inte gärna ingripa. Hur det gick i själva matchen förtäljde inte historien men blåmärkena vara alla på den ena sidan.

Jag lånar med mig Ws bok hem och fortsätter läsa ale­receptet. Första steget är att koka maltextraktet, den ena humlen (cascade) och gips (kalciumsulfat) i 1½ gallon vatten i 45 minuter. Den sista minuten ska den andra humlen, goldings eller willamette, koka med. Därefter ska alltihop hällas över i en ”fermenter” med 3½ gallon kallt vatten. När brygden svalnat till rumstemperatur kan man tillsätta jästen. Nästa steg är lätt, vänta tio dagar. Därefter är det dags för buteljering. I samband med buteljeringen ska man tillsätta majssocker eller maltextrakt. Alen lagras i fyra dagar före provsmakning.

Blir en aning nyfiken på vad gipset ska vara bra för. En stunds surfande senare vet jag att det tillsätts för att vattnet ska efterlikna det i Burton upon Trent, en stad i Staffordshire där en gång 25 procent av all brittisk ale bryggdes. Betyder det att boken är brittisk? Eller amerikansk? Det är inte helt oväsentligt för en brittisk gallon är 4,5 liter medan en amerikansk är 3,8 liter. Alejäst vet jag däremot vad det är, vanlig hederlig Saccharomyces cerevisiae. Den som vi i Sverige köper i bruna fyrkanter men på de brittiska öarna bara finns i torkad form. Till lager däremot används andra jästsorter, en av dem heter Saccharomyces carlsbergensis eftersom killen som upptäckte den arbetade på Carlsberg.

Det låter himla roligt att brygga men faller bland annat på att inte har något tillräckligt stort kärl.

51. Nuskaviklämmaseptengutår

Lämna ett svar

[singlepic id=325 w=400 h=300 float=right]Om jag behöver en alternativ karriär så skulle reseledare eller ambassadör kunna vara aktuellt. Åtminstone om man frågar Ed, en välkänd science centreprofil och tillika Ws pappa. När han dök upp i Cardiff föll det på min lott att agera guide. Ed var ute på en europeisk turné: Stockholm, Amsterdam, Cardiff, Glasgow och Dublin. När han plane­rade in Cardiff var det säkert i avsikt att hälsa på sin son, men W blev kvar i USA några dagar extra för ett extraknäck i Roanoke – fråga mig inte men det ligger i Virginia och har ett köpcentrum – och gick inte att nå.

Ungefär samtidigt som den stora eftermiddagskoman satte in dagen före midsommarafton ringde min mobil. Ed. Utmärkt, jag tog direkt chansen att lämna kontoret en stund. Ed visade sig vara en trevlig typ, lite friluftsstuk. Efter att ha visat runt honom i Ws lägenhet tog jag med honom till A shot in the Dark. På vägen dit fick han en grundlektion i Cardiffs historia med alla markiserna Butes och information om Ws favoritställen. Efteråt lämnade jag honom utanför Sainsbury’s försedd med Ws cykel, min kartbok och instruktionen att vara på Chapter klockan 8 så skulle han få träffa Sav och Katie, två av Ws bästa vänner. Jag blev lite sen (men bara liite) och när jag kom fram fem (!) minuter efter åtta var han för-svunnen. Katie hade sett en man som hon trodde var Ed, men hon vågade inte gå fram och fråga (det var mycket riktigt han, lätt identifierbar i sin NASA-jacka). Nåväl, vi hann inte leta för före­ställningen skulle börja. Det var Savs teatergrupp som satt upp diverse scener på temat IDENTITY.

Chapter Art Center har förutom ett antal scener en pub­avdelning. Inredningen är inget att skryta över, det är kalt och ogästvänligt med obekväma stolar. Det uppvägs av att de har en rad med udda gästöler på fat. Dessutom får de extra plus för att det alltid finns intressanta människor att titta på.

Hade lite dåligt samvete över att ha tappat bort Ed men efter att ha ringt och bett om ursäkt på Ws telefonsvarare beställde jag in Tiger från Everads och Molekeeper från Molebrewery. Provsmakade båda innan jag gav den jag tyckte minst om till Sav. Undrar vilken det var?

Dagen efter satt jag och Sav på jobbet och funderade över vad vi skulle göra med Ws pappa. Ed hade uttryckt en öns­kan att träffa Ws vänner om det var möjligt. Kanske ordna en fest? Jag berättade att det råkade vara årets största fest­dag i Sverige, midsommar. Midsommar förbigås helt i Stor­britannien, förutom av ett fåtal hedningar som invaderar Stonehenge med ett rikt förråd av öl. Ska man vara petig så intar de Stonehenge vid midsommarsolståndet, dvs årets längsta dag. Högtiden har inte arbetsmarknadsanpassats till närmaste fredag som i Sverige. Jag tänkte först inrätta mig i ledet, ta sedan dit jag kommer och ignorera hela midsom­marklabbet. Men vid tretiden på den svenska midsommar­afton, när Stonehenge redan var övergivet och hedningarna nyktrat till, ändrade jag mig. Klart vi skulle ordna en fest. Sagt och gjort, vi delade upp uppgifterna. Sav fick i uppdrag att agera värdinna och ställa upp med uteplats, bord och stolar. Hon fick också i upp-drag att skaffa färskpotatis, öl, gräslök, vaniljglass och crème fraiche, gräddfil är ett okänt begrepp. Under tiden tog jag en liten stökresa till IKEA för matjessill, senapssill, vitlökssill, hjortronsylt, knäckebröd och Reimersholms snapsar.

När jag anländer till Sav visar det sig att hon köpt salladslök, när jag skulle ge henne inköpslistan drabbades jag av hjärnsläpp och namnet chives föll ur minnet så jag försökte beskriva det som något långt och grönt. Ungefär lika fram­gångsrikt som när min far en gång när jag var barn frågade efter vit lök i Frankrike. Andra spejare skickades ut på gräslöksjakt. Kan konstatera att varken gräslök eller crème fraiche säljs i kvartersbutikerna. Vi hann nästan igenom middagen innan Holly med make infinner sig med några strån gräslök som de har hittat på stora Sainsbury’s.

Nu spelar det inte så stor roll, sillen gör ingen större succé i alla fall men desto populärare blir ölen och snapsen. Och sånghäftet. Jag hade lägligt nog med min privata dator på jobbet och som den hamster jag är hade jag ett antal gamla sånghäften lagrade. Ett av dessa åkte snabbt fram och efter lite enklare handpåläggning hade jag ett äkta svenskt sång-häfte. På svenska. Jag gick ut lätt med Ål, skål. Älg, svälg och andra tämligen korta varianter innan vi gick över till Nuskaviklämmaseptengutår, vilken de hade vissa problem med. Jag var i storform – rena supervärdinna – såg till att alla pratade, fyllde i alla döda pauser och kom med en strid ström av intressanta samtalsämnen om konversationen tröt det minsta i någon ände av festen. Halvvägs genom mid­dagen frågade Ed mig varför jag inte med mina talanger jobbade på ambassaden. Kanske vore en ny karriär? Ville jag följa med Ed och W till Bahrain nästa vår och charma en rik oljeshejk?

[singlepic id=97 w=300 h=400 float=right]Tar inte upp frågan om Bahrain när jag träffar W på Prince of Wales några dagar senare. Är ganska nervös ändå, det är första gången vi ses sedan han kom hem från det stora landet i väster. Vi har haft en del kontakt under tiden, mest chattat via ICQ sisådär mellan fyra och fem på mornarna brittisk tid. Ws har underhållit mig med underfundiga betraktelser från amerikanska hotellrum. Skuggans namn har inte blivit nämnt.

Dessa nattsejourer gör att jag är lite sliten och inte blir det bättre av att jag kommer direkt med tåget från Wrexham där jag träffat företrädare för en av mina lokalavdelningar. En nästan avsomnad lokalavdelning som jag försöker inspirera att dra igång igen. Så den riktiga energin för allvarliga samtal finns inte. Konversationen haltar högst betänkligt. Skuggan kommer dagen efter.

Punktering! Igen!! Den känslomässiga berg- och dalbanan tar hissen ner till källaren. Väl hemma igen med min cykel stannar jag till för att se vad Al och Rhiannon tittar på. Det är Rhinnons sista kväll hemma för hon ska flytta ihop med en kompis. Jag hoppas det innebär att jag slipper mer gnäll om att jag inte gör min andel av hushållsarbetet. Jag är den första att erkänna att jag inte direkt är kung av dammsugaren men efter att ha lånat dammsugaren Henry en gång anser jag att det är slöseri med tid eftersom Henry mer kammar mattan än suger den. Sedan har jag inte tömt diskmaskinen så ofta på sistone. Men det kan ju ha något att göra med att jag nästan aldrig är hemma och därmed heller inte genererar någon disk att tala om. Jag inser dock att detta argument inte skulle förbättra de husliga relatio­nerna. Avbryter Julies välkomsttirad med att fråga vad hon ville ha gjort. Vad som helst, bara hon slapp ägna hela sina lediga dagar åt att plocka och städa, svarade hon. Aha tänkte jag och undvek noggrant att fråga om hon haft någon enda städdag sedan jag flyttade in. Tog fram gummi-handskarna, letade fram en trasa som nog inte gjort tjänst det senaste halvåret och började torka bort spindelväv från hyllorna i köket. Arbetet matchar på något sätt mitt humör, kan någonting pigga upp mig?

Ja, ett besök av en av mina bästa vänner. Linda i Göteborg har gjort det som väninnor ska göra i krissituationer, kastat sig på första bästa flyg för att komma och muntra upp. Precis vad jag behöver. Väntar in Lindas flygbuss på Coffee Mania när W kommer förbi. Mobilen ringer. Linda har anlänt. W fortsätter prata. Jag måste gå.
”Vill du följa med och träffa Linda? ” avbryter jag.
”Gärna. Får jag ta med någon?”
”Okej”, jag antar att jag måste träffa henne förr eller senare och det är väl lika bra att få det överstökat.

En halvtimme senare sitter Linda och jag på Prince of Wales med en halvpint Pedigree respektive en flaska Corona när två spensliga, friluftsklädda närmast identiska personer står bredvid vårt bord. Hej. När de vänder sig bort för att beställa tittar Linda och jag på varandra och brister ut i ett gemensamt skratt. Jag har utmålat Linda som en friluftsnörd och samtalet kretsar därför kring friluftsprylar. Jag kan hänga med i diskussionen men det är Linda och W som är riktigt intresserade. När vi går kramar W om både mig och Linda. Ingen vet riktigt vad de ska göra med skuggan. Hon har inte deltagit i samtalet överhuvudtaget utan bara suttit bredvid. Linda har inga som helst skrupler för att låtsas att hon inte existerar. Jag känner att man för god tons skull borde säga adjö men det sträcker sig inte till att krama om henne. Det blir en pinsam paus innan vi går.

50. Snabbvisit i Sverige

Lämna ett svar

[singlepic id=253 w=300 h=300 float=right]Välkomnas på Arlanda i olika tonarter av föräldrar och högljudd hund. Blir utskälld efter noter, hur kunde jag vara borta så länge? Fälls nästan till marken av intensiteten, härligt när någon blir så genomglad över ens uppenbarelse. Föräldrarna är också glada. Deras hem känns plötsligt oer­hört lyxigt, hur kunde jag glömma bort känslan av att trampa barfota på ett rent trägolv? Blott Sverige svenska duschar har. En riktig dusch där det kommer varmt vatten i rejäl fart. En dusch där man kan stå länge, länge och det bara fortsätter rinna vatten av valfri temperatur, vilken lyx! Sverige känns plötsligt väldigt exotiskt. Det är ljust nästan hela natten, det finns kanelbullar på kaféerna och så det ljuvliga varmvattnet i duscharna. Jag börjar flera meningar på engelska innan jag kommer på mig själv och jag håller på och bli påkörd två gånger när jag cyklar på – tja ena sidan av vägen.

Måndag morgon åker jag till Södertälje för anställnings­intervju på det Stora företaget. Det är där min presumtiva chef och resten av gruppen sitter. De verkar trevliga allihop, kanske lite väl förtjusta i förkortningar av döma av den power point som chefen visade. Alla har varsitt luftkondi­tionerat stort rum och moderna datorer. Det är bekvämt och lockande. Vill gärna hem igen, bort från Cardiff. Ett vanligt jobb och träffa vanliga människor, inga sabla långhåriga amerikaner. Jag blir erbjuden jobbet med reservation för att jag först måste åka till Mölndal för att träffa en fackrepresentant som ska avgöra om jag passar in på företaget. Efter tre timmar på X2000 och en taxiresa är jag i en ännu mer imponerande byggnad. Här kan jag absolut se mig själv jobba.

Ganska uppskruvad åker jag efteråt hem till min bror som bjuder på en god middag. Jag babblar oavbrutet, radar upp för och nackdelar med att byta karriär. Det är så det känns, lämna hela vetenskapskommunikationsbranschen där jag kämpat på i nästan tio år bakom mig och skaffa mitt första alldeles vanliga jobb. Göra normala saker som äta middag hemma hos min bror efter jobbet. Och därefter åka hem till mitt alldeles egna hem. Inget mer inneboende, inga fler gräl om disk. Min alldeles egna säng. Vänta nu, min säng finns ju bara ett par timmar bort. Stockholm–Södertälje–Möln­dal–Göteborg, att lägga till Malmö till dagens resmål känns plötsligt självklart.

Det är först när jag sitter på kvällens sista Swebus ner till Malmö som jag inser att mina husnycklar är kvar i Wales. Kastar mig direkt på telefonen och håller tummarna för att Marika ska vara hemma, och inte ute på någon kurirresa någonstans. En av hennes arbetsuppgifter som intendent på Malmö konstmuseum är att följa med särskilt värdefulla verk när de lånas ut till andra institutioner. Jag har tur och kan andas ut. Åker förbi henne för att snabbt hämta upp extranycklarna. Väl där har vi mycket att prata om och det är ju välkänt att sådant görs bäst över en flaska vin.
”Jag hade några vänner över på middag förra helgen och en av dem sa att ingen nromal människa har så många oöppnade spritflaskor stående” berättar Marika i slutet av flaskan.
”Det är klart att du är normal. Det visar prov på framförhållning och förutseende skulle jag vilja säga. Vem vet när flaskorna kan komma till pass?”
”Det är skönt med dig Kristina, du har alltid perspektiv på saker och ting.”
”Glad att kunna stå till tjänst. Det finns ju i och för sig en lösning om du nu vill undanröja problemet att folk tycker att du har för många oöppnade flaskor.”
”Det har du rätt i och man ska ju inte skjuta upp saker till morgondagen som kan göras direkt.”
Jag nickar instämmande åt denna visdom och Marika fiskar upp en flaska vodka från bargömman bredvid soffan.

Sisådär trettio timmar senare sitter jag på BSA:s huvudkontor i London i uppföljningsmöte, one to one med min chef Julian och mår riktigt risigt. Inte blir det bättre heller. Julian är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag kommit in i arbetet på ett imponerande sätt och berömmer mig på alla sätt. Sluta tänker jag tyst, om du bara visste så skulle du tycka att jag är en ohederlig svikare som planerar att sälja mig till Mammon. Inte känns det ett dugg bättre av att vi har en riktigt intressant diskussion, våra visioner är inte så identiska att samtalet dör, utan det blir riktigt konstruktivt. Jag vill verkligen genomföra dessa projekt. Skit. I förrgår ville jag bara fly Cardiff, vilket antagligen sken igenom under intervjun (sänkte säkert lönebudet med ett par tusenlappar), idag vill jag absolut stanna. Kan man dela på sig måntro?

[singlepic id=276 w=300 h=300 float=right]Efter mötet tar jag Great Western tillbaka till Cardiff och det är väl typiskt för den här resan att jag inte åker direkt till Splott road utan tar mammas namnlösa resväska på släp till Terra Nova. Det är dags att säga adjö till en av mina gamla lärare som går i pension. Han är fysiker i botten, intresserad av tysk arkitektur och har gjort tappra försök att lära mig hur en Bernoulli Blower fungerar. Tänk hårtork och pingisboll. Blås med hårtorken, pingisbollen flyger. I TQs version är de uppskalade till en byggfläkt i en gul pyramid och en badboll. (Tack vare mig finns en att beskåda och prova på Malmö Museer). Den här roliga och charmiga leksaken är utmärkt för att förklara Bernoulli-effekten som alltså är anledningen till att flygplan flyger. Jag fattar fortfarande inte fysiken bakom. Men jag vet att det är luftströmmen på ovansidan, inte undersidan, av bollen som håller den flygande.

Efter en öl på Terra Nova bjuder Katie och Sav mig på middag för att fira mitt nya jobb. För jag har bestämt mig för att prova Storföretaget, kanske blir det ett gästspel, kanske blir jag medel-Svensson med villa, fru, 1,8 barn och volvo, på riktigt. Jag lovar dock hålla kontakten. Jag har upptäckt att Sav tillhör den ovanliga kategorin kvinnor med Ambitioner. Dessa är så pass ovanliga att om man hittar någon så är det ens skyldighet att omedelbart sätta dem i kontakt med andra likasinnade så att ett informellt närverk bildas. Förutom att mitt nya jobb stöts och blöts fram och tillbaka skvallrar vi såklart om W och hans skugga, framför­allt skuggan.
”Vem är hon egentligen?” Undrar jag som aldrig träffat henne.
”Ingen vet” svarar Sav. ”De dök upp i Cardiff ihop. Hon jobbade i grönt ett tag, men blev aldrig en i gänget utan var bara Ws skugga.”
”Hon fick aldrig några egna vänner och vantrivdes.” La Katie till.
”Hon försökte övertala mig att jag skulle få W att bli mer romantiskt.”
”Vid jul for de hem till USA ihop. Där lär hon ha åter­upptagit kontakten med en gammal pojkvän och W kom tillbaka utan henne.”
”Hon kunde gott stannat kvar där. Vad ska hon hit att göra?”

46. Three Cliffs Bay

Lämna ett svar

[singlepic id=320 w=400 h=300 float=right]Lägligt nära pubarna i Cardiff Bay ligger en båtuthyrning med fem–sex små svenska träbåtar. Uthyraren är en väder­biten helsingborgare som samlar på allehanda flytetyg av trä. Efter några år i Spanien huserar han numera i båten Dunedain. Störst åtgång på båtarna är det timmen efter jobbet.

”Borde inte vi också prova” undrar Cath en dag.
Jag är först en aningen skeptisk. Segling är för mig ett transportmedel för att ta sig till kobbar och skär dit inga färjor går. Konceptet att tuffa omkring en timme efter jobbet i en liten pöl där man hela tiden är inom synhåll för klipporna i Penarth känns främmande.

Man behöver inte ha några större kunskaper för att plaska runt i pölen, inser jag. Vi får skjuts ut på öppet vatten, hjälp att sätta segel och instruktioner att hålla oss utanför bojarna vid St Davids eftersom det är grunt innanför. Cath som sköter styrpinnen är lite ringrostig och har vissa svårigheter att komma ihåg att rodret ger utslag oändligt långsamt. När vi ska byta riktning händer det mer än en gång att det blir lite väl bra och att vi snurrar runt. Det gör inte så mycket så länge vi gör dessa manövrar långt från andra båtar, men av någon outgrundlig anledning är det synnerligen populärt att hålla till i pölen. Ett gäng på fyra‑fem båtar verkar vara ute på någon form av matchracing för de seglar tätt tätt tätt, snurrar snävt runt bojar och utefter relingen hänger folk i färgglada kläder.

Vi får tillfälle att titta närmare än planerat på dem när vi efter en misslyckad sväng snurrar runt och istället för att vara på väg bort från dem plötsligt är på väg rakt mot dem. Cath stirrar lätt panikslagen på mig. Jag försöker snabbt bläddra bland mina diffusa minnen av väjningsregler från kustskepparkursen. Det var något med vinden, varifrån kommer vinden? Cath och jag inser samtidigt att det bästa vi kan göra är att inte göra något alls och låta de andra båt­arna undvika oss. Detta gör de expertmässigt, två båtar på vardera sidan om oss och när de passerat kan vi återta en kurs. I nästa slag lossnar skotet från focken så att seglet fladdrar rakt ut och båten blir i princip ostyrbar. Det är plötsligt ganska tryggt att sitta i en pöl utan strömmar och tidvatten, vi lär inte driva ut till havs och aldrig synas till igen. Det är bara att sitta kvar i sittbrunnen och vänta på att bli upplockade av Helsingborgaren, han lär ju sakna båten om vi inte återkommer efter en timme. Fast det vore ju lite fegt. Fördäcket är lite lagom slipprigt och halkigt och jag vill absolut inte trilla i vattnet. Pölens vatten är allt annat än hälsosamt. Med förenade krafter får vi ner seglet, sätter fast skotet och hissar upp det igen utan att någon faller i. Vi är grymt stolta över denna storartade bedrift. Vi firar med varsin lager shandy på Terra Nova och jämför vems byxor som blivit våtast efter att båten är återlämnad.

[singlepic id=262 w=300 h=300 float=right]Inte så dumt att utnyttja att man bor vid vatten. Kusten lockar också till pick-nick efter jobbet. Framförallt västerut mot Gower och Three cliffs bay, Sydwales mest fotogra­ferade strand. Jen och hennes man hämtar på torsdagen upp mig och W utanför TQ och vi styr kosan västerut. På sandstranden utanför Swansea breder vi ut våra plädar på stranden, samlar ihop drivved till en brasa och grillar Jens tjocka korvar med naanbröd. Jag korkar upp min medhavda flaska Nya Zeeländsk Pinot Noir och W tar upp en soja­sallad. Den var mycket delikat, enligt de som provade den men jag höll mig till korvarna. Har den hårda vägen via veganglass med hjortronsylt insett att jag inte tål soja. Sol­nedgång i vatten, milslång sandstrand, brasa av drivved, god mat, gott vin, goda vänner, ibland är det lätt att leva…

Så vad är det mest korkade man kan göra nästa gång man ses efter en sådan kväll? Ja helt säker kan jag ju inte vara men vad sägs om att börja prata om att flytta? En tjej jag lärt känna via Utsidan.se har skickat en intressant jobb­annons till mig. Ett av de svenska storföretagen söker en person som kan popularisera naturvetenskap för att öka deras framtida rekryteringsbas. Jamen, det är ju jag det. Finns ingen i Sverige som har mina meriter på den fronten. Ger jag mig till känna är chansen/risken uppenbar att job­bet är mitt. Jag är väldigt lockad, har aldrig haft ett vanligt jobb med vettig lön, tänk att kunna följa med på skidresa till alperna någon gång. Tajmingen kunde dock inte vara sämre, jag har ju precis kommit hit och här finns ju så mycket av intresse, framförallt personen som går bredvid mig och lyssnar så duktigt, fast hela han slokar ju längre jag kommer i min jämförelse. Pubundersökningsprojekt ställs mot skogspromenader, bohemisk livsstil mot egna hem-ideal. Mitt ego gillar att sticka ut som den där (snygga) svenskan och jag uppskattar att det finns andra med samma yrke här i Storbritannien. Men samtidigt är detta kanske min enda möjlighet att få ett jobb i Sverige inom överskådlig framtid utan att uppfinna det själv. Ska jag vara helt ärlig talar allt för Sverige, förutom just W. Men just det sista nämner jag inte.

[wp_geo_map]

44. Dandelion & Burdock

Lämna ett svar

[singlepic id=275 w=300 h=300 float=right]Min nyfikenhet på okända matvaror borde varit stillad för lång framtid. Icke. När jag hittar en burk Dandelion & Burdock-läsk inhandlar jag den bums. Dandelion är de där gula soliga blommorna som är så snälla, härdiga och växer precis överallt utan att man ens behöver ge dem någon omvårdnad. Burdock är den där som fastnar i kläder eller i pälsen på husdjur. Den kan användas mot allehanda åkommor, och i den japanska nationalrätten sukiyaki. Jag skriver upp namnet så jag inte beställer in sukiyaki om jag skulle hamna i Japan. Är också tacksam för att humle slagit igenom i ölbryggandets konst. Maskros och kardborre hör nämligen till den långa listan med alternativ som användes före humle. De kanske passade i öl men som läsk var det sådär.

Läsken handlade jag på caféet i Castell Coch. Den här gången lämnade jag caféets kakor därhän och provade mat­avdelningen. Lammlasagnen jag spanade in förra gången stod tyvärr inte på menyn. Pastan jag åt istället var visser­ligen veganmässig men inget smakmässigt underverk. Nej jag har inte gått och blivit vegan, däremot hade jag sällskap av W vilket på alla sätt förgyllde utflykten.

Jag har cyklat några gånger till Castell Coch nu, backen upp är inte lika brant längre och benen är redo för lite längre turer. Jag är framförallt nyfiken på hur leden ser ut efter Castell Coch. Vi inleder med att släpa cyklarna uppför något som känns som världens brantaste och längsta backe. Kommer upp och konstaterar att leden omedelbart vänder neråt igen. Vilket onödigt slit! Wales är fullkomligt nedlusat med gamla banvallar där koltågen tidigare rullat och leden går på en av dessa. Jag hör rinnande vatten, blir nyfiken så jag sneddar över lite grus för att kika närmare. När jag sedan ska trampa vidare är mitt bakdäck tvärplatt. Skit också. Promenera till närmsta tågstation eller försöka laga? Hade jag varit ensam hade beslutet varit enkelt. Trots ivriga instruktioner från en teknikfreakig väninna och trots en känsla av att det är fjolligt att inte ens kunna laga en punk­tering, har jag inte en susning hur man gör. Jag brukar hävda att det är mer kostnadseffektivt att leja ut det till professionell reparatör som gör det mycket fortare. Det förutsätter dock att en reparatör finns i närheten. W har precis köpt ett kit med lagningsgrejer och är villig att göra ett försök

Medan vi står där och ser vilsekomna ut stannar några hjälpsamma kvinnor på Thorncyklar. Eftersom Taff Trail är ett av de få ställena att cykla på om man inte vill trängas med bilar trängs varenda cykel i södra Wales här. Kvinnorna frågar om vi har alla verktyg vi behöver och W svarar att vi har allt utom erfarenhet. Och pump borde han ha tillagt, men det tänkte ingen av oss på. De har inte heller någon pump men vet vad som ska göras. De stannar därför en man som är ute och cyklar med sin lilla dotter. Han har pump. Pappan och kvinnan med den gröna Thorncykeln lagar punkteringen, pumpar upp däcket och sätter tillbaka hjulet. Vi tackar alla för hjälpen och vinkar adjö. Hinner inte många meter innan däcket är helt platt igen. Suck. Nu är alla hjälpsamma cyklister spårlöst borta, de hörde väl talas om de tafatta utlänningarna.

Jag har fått för mig att det ska finnas en tågstation i när­heten så vi börjar promenera. Efter en stund ser vi ett gäng med ungdomar som står och hänger med sina cyklar mitt på cykelvägen. Jag vänder mig till den enda vuxna i gänget och frågar efter vägen till närmaste tågstation.
”Ska det vara en som är i användning?” undrar hon.
”Öhh ja” (de är ju mer användbara då….)
Kvinnan ser mycket undrande ut, funderar länge och väl och rådfrågar till slut de yngre förmågorna, de som är för unga för bil och därför fortfarande tvingas anlita publika kommunikationer. Jag borde självklart ha vänt mig till dem direkt.

Vi promenerar vidare och hittar så småningom till tåg­stationen Taff’s Well (namnet kommer från romerska bad som är restaurerade men inte öppna för allmänheten). Vi konsulterar tidtabellen. Tre minuter till nästa tåg!!! Detta är faktiskt en söndag, mina erfarenheter av tåg och söndagar är rätt dåliga, så tre utropstecken är befogat. Vid närmare eftertanke kanske det ska dit ett fjärde också?

Tåg till Grangetown. Ws lägenhet ligger närmare Grange­towns tågstation än vad mitt rum gör i förhållande till Cardiff central och det är trist att släpa en punkterad cykel någon längre sträcka. Baxar upp cyklarna till hans lägenhet utan att krascha någonting på vägen. Vi och vi, jag har tillfälligtvis lagt ner kvinnor kan och låter W bära upp min cykel med motiveringen att han är mer van att göra det utan att döda någon på vägen. Förutom palmen som gick åt vid mitt första besök har min cykel hunnit krossa en tavla.

Jag är numera ganska nöjd med att jag köpte min cykel av Harris junior. Han må vara en försäljare med lite väl väl­smort munläder men det är lagom långt att dra punkterad cykel dit. Harris senior verkar ha blivit bättre. Han har numera misstänkt mycket hår i förhållande till att han var helt skallig under kepsen vid min förra punktering. Jag misstänker peruk. Efter att ha lämnat in cykeln äter jag frukost på Ozone och kommer ner till TQ strax före ett möte med marknadsavdelningen. Helen förskonar mig normalt från den här typen av möten men nu vill de veta exakt innehåll på årets sommartema så att de kan planera årets marknadsföringskampanj. Hade manuset varit färdigt hade vi kunnat skicka det till dem och varit av med det mötet, men nu är det ju tyvärr inte riktigt färdigt ännu. Ett faktum som Helen och jag gör allt för att undvika att nämna. Jag berättar istället att i årets show kommer männi­skor att tävla mot djur på olika sätt, att vi kommer utnyttja det nya röstknappssystemet som någon köpt in utan att kolla om det innebar någon fördel jämfört med det gamla räcka-upp-färgade-lappar. De lyssnar men ser inte super­imponerade ut. De berättar att förra årets bussannonser var mycket lyckade så de kommer att fortsätta med detta. Wow, min show på bussreklam, det känns fint. Jag drömmer mig iväg en stund i den härliga känslan att vara författare av mästerverk med bussreklam.

Blir snabbt återbördad till verkligheten. Marknadsavdel­ningen behöver något konkret för att kunna ge grafikern i uppdrag att ta fram en logga och annons. Ordet olympiska spel eller de fem ringarna får inte förekomma i reklamen men kan antydas. Tascha blir eld och lågor när jag visar upp en bild från en insektsutställning på Experimentarium i Köpenhamn och förklarar principen bakom en ”flugvägg”. Det är en lutande vägg klädd med kardborre. En frivillig med kardborrehandskar kan sedan klättra upp precis som en fluga. Tascha ser framför sig hur kamerorna smattrar när en lång rad söta äppelkindade barn med flugvingar klättrar uppför vår vägg.

Skitkul när ens idéer gillas men ett stort bekymmer är att ingen i verkstaden har tid att bygga själva flugväggen. Känns lite märkligt med tanke på att det talas så mycket om att sommartemat är årets händelse. Några saker har vi lejt ut som en jättelik matta som ser ut som en löparbana. W har erbjudit sig att bygga en liten katapult. Den ska skicka bak­terier tvärs över scenen. Världens snabbaste djur i förhål­lande till sin kroppsstorlek är nämligen en bakterie. Om­räknat till människomått rör den sig i 300 km/h. Huruvida katapulten verkligen kommer att skicka vår tjänstgörande bakterie (IKEA-mjukisdjur) så fort är osäkert men det spelar inte så stor roll, den kommer i vilket fall som helst att utklassa vår mänskliga tävlande (en vuxen) varje gång. Till alla barns stora förtjusning. Själv övervakar jag noggrant varje steg i produktionsprocessen.

Ägnar resten av dagen åt att bläddra igenom alla bilder jag har lagrade på min thinkpad. Jag behöver en bild som sig­nalerar Sommar. Det måste vara ett motiv som alla, eller åtminstone walesiska barnfamiljer, omedelbart associerar till sommar och värme. Soliga bohuslänska klippor går bort, det är för exotiskt. Jag behöver parasoller, sandstrand och bikini i stekande solsken. Inte walesiska stränder i vinter­kostym eller solnedgång. Jag började jakten med att googla men efter två dagar och otaliga tropiska sandstränder hade jag fortfarande inte hittat Bilden med rätt motiv i hyfsad kvalitet till lagom pris (vilket är gratis). Insåg att det antagli­gen var snabbare och mindre trassel att helt enkelt använda en bild jag själv äger. Därför letar jag nu i mina egna bild­arkiv. Hittar en bild på två damer i varsin solstol på en solig sandstrand utanför Malmö. Den är precis vad jag letat efter. Förutom en liten men inte oväsentlig detalj: damen i den lila baddräkten är undertecknad. Och jag vägrar helt enkelt att visa upp mig i baddräkt för allmänt beskådande. Det går bara inte. Så jag letar vidare. Till slut har jag tre kandidater som jag visar upp för Helen, Phil och ett par till som sitter i samma rum. Alla röstar på baddräktsbilden. F–n. Men, det kanske inte syns att det är jag? Nejdå, alla instämmer grav­allvarligt att det kommer vara svårt att identifiera vem det är när bilden är tio kvadratmeter stor. Jag borde blivit miss­tänksam men jag är så nöjd med att ha klarat av en surdeg. Tröstar mig med att den andra personen på bilden är min ex-chef. Henne hänger jag gärna upp till allmänt beskådande, tre föreställningar om dagen i två månader. Då är vi kvitt.