Etikettarkiv: Taff Trail

67. Merthyr Tydfil

Lämna ett svar

[singlepic id=274 w=250 h=350 float=right]Det är bara två dagar kvar innan mina pinaler, inklusive cykel blir upphämtade för vidare transport till Sverige. Ska jag cykla Taff trail så ska det göras nu, efterhängsen för­kylning eller ej. Trodde att det var helt kört, men nu har det dykt upp ett alternativ. Det är inte cykelbussen som börjat gå på vardagar, utan det är Lynne som erbjudit mig över­nattning. Lynne undervisar på University of Glamorgan och vi har hållit sporadisk kontakt sedan jag examinerades. När jag återkom till Cardiff i vintras skickade jag omedelbart ett mejl till henne. Sedan dess har vi pratat om att träffas men det var först i förra veckan som det blev av. Lynne tog båten över från Penarth och jag cykeln ner från Splott och så träffades vi på Coffee Mania i Cardiff Bay. När jag berättade om min besvikelse att det aldrig blev något cyklande utefter Taff trail bjöd hon raskt in mig att hälsa på i deras fritidshus i Brecon. Kanon! Dit är det nio mil och det är inte en ogörlig cykeltur, medan t o r är lite väl långt på en dag (även om det finns vissa dårar som tror att det går att cykla trettio mil runt Vättern på en dag, men de tillhör ett särskilt släkte).

Läs mer →

52. Brecon Beacon

1 svar

[singlepic id=161 w=300 h=300 float=right]”Det är intressant att ingen av oss ens nämnt tanken att vi ska ställa in den här turen.” Säger Linda när vi väl sitter i taxin på väg till centralen. Jag skrattar.
”Jag har tänkt tanken men vågade inte föreslå det för dig.” Det skulle indikera att jag inte har en komplett överlev­nadsutrustning för utomhusliv under alla förhållanden. Regnet hamrar frenetiskt mot biltaket men detta är Wales och ingen kan säga hur vädret är i Brecon Beacon om en timme eller två. Antagligen ännu sämre men vi kan lika gärna sitta med våra böcker på ett café någonstans i bergen som hemma.

Brecon Beacon är den närmaste av de tre nationalparkerna, en knapp timme med den nya vägen från Cardiff. Det är en walesisk stolthet, det är hit man åker med gäster. För en svensk är det lite lustigt att 800-meterskullarna benämns berg men vädret kan vara lika oförutsägbart som någonsin svenska fjällen. Jag har varit där några gånger med bilburna vänner men då fått hålla till godo med deras planering. Nu har jag hittat en buss som gör mig oberoende. Linda är utsedd till medhjälpare i testandet. Vi hukar oss i regnet när vi kliver ur taxin och letar efter hållplats A1. Jag spanar efter en långfärdsbuss. Vid A1 står en vanlig grön stadsbuss med en kärra efter sig. På kärran hänger två mountainbikes och slokar i regnet. Medan vi väntar på att cyklisterna framför oss ska handla sina biljetter går vi igenom våra fickor, inte ska vi bära omkring småmynt i onödan. När vi har skramlat klart och sett till att få ihop våra biljettpengar med en imponerande mängd småmynt visar det sig att busschauf­fören inte kan växla cyklistens 20-pundsedel utan ber oss ge våra pengar till cyklisten. Gissa om han blev lycklig!

5,50 £ för en heldagsbiljett känns som rena fyndpriset, så fort man tittar på ett tåg kostar det 30 pund. Bussen måste vara sponsrad av kommunen för att även underpriviligerade barnfamiljer ska få chansen att komma till bergen. Nu är inga sådana synliga, det är mest herrar i fyrtioårsåldern iförda färgglada cykelkläder på bussen. Vi är de enda kvin­norna och blir vederbörligen utstirrade.

Första anhalt är Garwnant Visitor Centre. Det har ett kafé med riktig cappucino, en shop med kartor, guideböcker och vykort samt toaletter. Trots dessa företräden är vi de enda som hoppar av på detta stopp men vi resonerar som så att ska det regna är det bra att vara i närheten av ett tak och dessutom vill ingen av oss gå någon längre promenad utan att ha införskaffat en karta. När vi nu ändå håller på och handlar kan vi ju passa på och testa deras cream scones. Jag gör i alla fall ett test eftersom jag hävdar att de är tradi­tionellt walesiska. Nu är det som vanligt så att bara för att något är traditionellt så behöver det inte vara bra. Lindas äppelkaka är klart att föredra. Tänker att jag skall undvika scones i framtiden. Den tanken bestod mindre än en vecka, men nästa upplevelse skulle bara förstärka det tidigare intrycket.

Styrkta och utrustade med både gratisbroschyrer, vykort och en karta ger vi oss av – öhum – var börjar stigen egent­ligen? Vi frågar en park ranger.
”Ni ska gå förbi det gamla bondhuset, klättra över ett staket (stile) och se till att hela tiden ha skogen på ena sidan så kommer ni tillbaka hit efter ett par kilometer.”
”Tack men var börjar stigen?” Undrar vi och tittar oss omkring på parkeringplatsen.
”Här får ni en karta.”
”Nej nej, vi har redan en karta, vi vill bara veta var stigen börjar.
”På tredje försöket får vi reda på att Taff trail passerar ge­nom området och kan hittas i ena hörnet av parkeringsplat­sen. Tack! Åtminstone tror vi att det är det han säger men vi är lite osäkra eftersom skyltar fortfarande saknas. När vi har promenerat en stund så hittar vi dock en skylt som berättar att vi är på rätt väg. Detta är ett genomgående tema de närmaste timmarna. Så fort vi står vid ett vägskäl får vi grunda vårt beslut på vilken stig som ser mest vältrampad ut, vilket håll vi tror bilvägen nedanför oss tar och vilket håll vår stig verkar ta i förhållande till bilvägen på kartan. Däremot hittar vi ett antal skyltar, flera av dem fortfarande fullt läsbara, mitt på raksträckor. Känns skönt när man har gått en kvart på den valda vägen att få bekräftelse på att man valde rätt. Undrar om det finns motsvarande – otur, du valde fel! – på de felaktiga eller om de bara mynnar ut i ett kalhygge?

[singlepic id=162 w=300 h=400 float=right]Att cykla hela Taff Trail från Cardiff till Brecon, står högt på min att-göra-lista men allt eftersom dagen går så blir jag mer och mer skeptisk till denna idé. Nog för att jag kan lyfta över cykeln över ett staket, eller två, eller femton om det är så. Och visst kan jag dra cykeln över ett vattendrag. Men de här bitarna när vi hoppar mellan stenarna (mer eller mindre framgångsrikt, vissa stenar visar sig sakna botten och jag får tillfälle att glädjas över att jag har kängor med skaft)? Hmmm, kanske blir lite väl mycket bära cykel och lite väl lite cykla cykel? Vi möter en cyklist som kämpar på i vattnet. Och en orienterare. Jag förstår varför utbudet av snölås är så mycket större här än i Sverige. Fast de ska kan­ske inte heta snölås utan lerlås. Jag ska införskaffa ett par. Jag menar, det är ju inte så kul att gå in på puben efter promenaden dölerig. Nu visar det sig att det stora vita hus jag sett på avstånd inte alls var någon pub. Vilket det borde varit. Vi får därför nöja oss med att dricka ljummet mjölkigt te utomhus och då spelar status på byxorna mindre roll. Teet handlar vi i en husvagn vars dieselaggregat verkar stå och puttra precis hela dagen. Har de inga lagar mot ned­smutsning av nationalpark undrar jag medan vi väntar på bussen. Flera bekanta ansikten dyker upp ur buskarna strax före sex. Har ni haft en bra dag, hur långt har ni gått? Alla vandrare är goda vänner på vägen hem och jämför stra­patser. Cyklisterna har antingen bosatt sig i bergen eller tagit sig hem på annat sätt.

[wp_geo_map]

44. Dandelion & Burdock

Lämna ett svar

[singlepic id=275 w=300 h=300 float=right]Min nyfikenhet på okända matvaror borde varit stillad för lång framtid. Icke. När jag hittar en burk Dandelion & Burdock-läsk inhandlar jag den bums. Dandelion är de där gula soliga blommorna som är så snälla, härdiga och växer precis överallt utan att man ens behöver ge dem någon omvårdnad. Burdock är den där som fastnar i kläder eller i pälsen på husdjur. Den kan användas mot allehanda åkommor, och i den japanska nationalrätten sukiyaki. Jag skriver upp namnet så jag inte beställer in sukiyaki om jag skulle hamna i Japan. Är också tacksam för att humle slagit igenom i ölbryggandets konst. Maskros och kardborre hör nämligen till den långa listan med alternativ som användes före humle. De kanske passade i öl men som läsk var det sådär.

Läsken handlade jag på caféet i Castell Coch. Den här gången lämnade jag caféets kakor därhän och provade mat­avdelningen. Lammlasagnen jag spanade in förra gången stod tyvärr inte på menyn. Pastan jag åt istället var visser­ligen veganmässig men inget smakmässigt underverk. Nej jag har inte gått och blivit vegan, däremot hade jag sällskap av W vilket på alla sätt förgyllde utflykten.

Jag har cyklat några gånger till Castell Coch nu, backen upp är inte lika brant längre och benen är redo för lite längre turer. Jag är framförallt nyfiken på hur leden ser ut efter Castell Coch. Vi inleder med att släpa cyklarna uppför något som känns som världens brantaste och längsta backe. Kommer upp och konstaterar att leden omedelbart vänder neråt igen. Vilket onödigt slit! Wales är fullkomligt nedlusat med gamla banvallar där koltågen tidigare rullat och leden går på en av dessa. Jag hör rinnande vatten, blir nyfiken så jag sneddar över lite grus för att kika närmare. När jag sedan ska trampa vidare är mitt bakdäck tvärplatt. Skit också. Promenera till närmsta tågstation eller försöka laga? Hade jag varit ensam hade beslutet varit enkelt. Trots ivriga instruktioner från en teknikfreakig väninna och trots en känsla av att det är fjolligt att inte ens kunna laga en punk­tering, har jag inte en susning hur man gör. Jag brukar hävda att det är mer kostnadseffektivt att leja ut det till professionell reparatör som gör det mycket fortare. Det förutsätter dock att en reparatör finns i närheten. W har precis köpt ett kit med lagningsgrejer och är villig att göra ett försök

Medan vi står där och ser vilsekomna ut stannar några hjälpsamma kvinnor på Thorncyklar. Eftersom Taff Trail är ett av de få ställena att cykla på om man inte vill trängas med bilar trängs varenda cykel i södra Wales här. Kvinnorna frågar om vi har alla verktyg vi behöver och W svarar att vi har allt utom erfarenhet. Och pump borde han ha tillagt, men det tänkte ingen av oss på. De har inte heller någon pump men vet vad som ska göras. De stannar därför en man som är ute och cyklar med sin lilla dotter. Han har pump. Pappan och kvinnan med den gröna Thorncykeln lagar punkteringen, pumpar upp däcket och sätter tillbaka hjulet. Vi tackar alla för hjälpen och vinkar adjö. Hinner inte många meter innan däcket är helt platt igen. Suck. Nu är alla hjälpsamma cyklister spårlöst borta, de hörde väl talas om de tafatta utlänningarna.

Jag har fått för mig att det ska finnas en tågstation i när­heten så vi börjar promenera. Efter en stund ser vi ett gäng med ungdomar som står och hänger med sina cyklar mitt på cykelvägen. Jag vänder mig till den enda vuxna i gänget och frågar efter vägen till närmaste tågstation.
”Ska det vara en som är i användning?” undrar hon.
”Öhh ja” (de är ju mer användbara då….)
Kvinnan ser mycket undrande ut, funderar länge och väl och rådfrågar till slut de yngre förmågorna, de som är för unga för bil och därför fortfarande tvingas anlita publika kommunikationer. Jag borde självklart ha vänt mig till dem direkt.

Vi promenerar vidare och hittar så småningom till tåg­stationen Taff’s Well (namnet kommer från romerska bad som är restaurerade men inte öppna för allmänheten). Vi konsulterar tidtabellen. Tre minuter till nästa tåg!!! Detta är faktiskt en söndag, mina erfarenheter av tåg och söndagar är rätt dåliga, så tre utropstecken är befogat. Vid närmare eftertanke kanske det ska dit ett fjärde också?

Tåg till Grangetown. Ws lägenhet ligger närmare Grange­towns tågstation än vad mitt rum gör i förhållande till Cardiff central och det är trist att släpa en punkterad cykel någon längre sträcka. Baxar upp cyklarna till hans lägenhet utan att krascha någonting på vägen. Vi och vi, jag har tillfälligtvis lagt ner kvinnor kan och låter W bära upp min cykel med motiveringen att han är mer van att göra det utan att döda någon på vägen. Förutom palmen som gick åt vid mitt första besök har min cykel hunnit krossa en tavla.

Jag är numera ganska nöjd med att jag köpte min cykel av Harris junior. Han må vara en försäljare med lite väl väl­smort munläder men det är lagom långt att dra punkterad cykel dit. Harris senior verkar ha blivit bättre. Han har numera misstänkt mycket hår i förhållande till att han var helt skallig under kepsen vid min förra punktering. Jag misstänker peruk. Efter att ha lämnat in cykeln äter jag frukost på Ozone och kommer ner till TQ strax före ett möte med marknadsavdelningen. Helen förskonar mig normalt från den här typen av möten men nu vill de veta exakt innehåll på årets sommartema så att de kan planera årets marknadsföringskampanj. Hade manuset varit färdigt hade vi kunnat skicka det till dem och varit av med det mötet, men nu är det ju tyvärr inte riktigt färdigt ännu. Ett faktum som Helen och jag gör allt för att undvika att nämna. Jag berättar istället att i årets show kommer männi­skor att tävla mot djur på olika sätt, att vi kommer utnyttja det nya röstknappssystemet som någon köpt in utan att kolla om det innebar någon fördel jämfört med det gamla räcka-upp-färgade-lappar. De lyssnar men ser inte super­imponerade ut. De berättar att förra årets bussannonser var mycket lyckade så de kommer att fortsätta med detta. Wow, min show på bussreklam, det känns fint. Jag drömmer mig iväg en stund i den härliga känslan att vara författare av mästerverk med bussreklam.

Blir snabbt återbördad till verkligheten. Marknadsavdel­ningen behöver något konkret för att kunna ge grafikern i uppdrag att ta fram en logga och annons. Ordet olympiska spel eller de fem ringarna får inte förekomma i reklamen men kan antydas. Tascha blir eld och lågor när jag visar upp en bild från en insektsutställning på Experimentarium i Köpenhamn och förklarar principen bakom en ”flugvägg”. Det är en lutande vägg klädd med kardborre. En frivillig med kardborrehandskar kan sedan klättra upp precis som en fluga. Tascha ser framför sig hur kamerorna smattrar när en lång rad söta äppelkindade barn med flugvingar klättrar uppför vår vägg.

Skitkul när ens idéer gillas men ett stort bekymmer är att ingen i verkstaden har tid att bygga själva flugväggen. Känns lite märkligt med tanke på att det talas så mycket om att sommartemat är årets händelse. Några saker har vi lejt ut som en jättelik matta som ser ut som en löparbana. W har erbjudit sig att bygga en liten katapult. Den ska skicka bak­terier tvärs över scenen. Världens snabbaste djur i förhål­lande till sin kroppsstorlek är nämligen en bakterie. Om­räknat till människomått rör den sig i 300 km/h. Huruvida katapulten verkligen kommer att skicka vår tjänstgörande bakterie (IKEA-mjukisdjur) så fort är osäkert men det spelar inte så stor roll, den kommer i vilket fall som helst att utklassa vår mänskliga tävlande (en vuxen) varje gång. Till alla barns stora förtjusning. Själv övervakar jag noggrant varje steg i produktionsprocessen.

Ägnar resten av dagen åt att bläddra igenom alla bilder jag har lagrade på min thinkpad. Jag behöver en bild som sig­nalerar Sommar. Det måste vara ett motiv som alla, eller åtminstone walesiska barnfamiljer, omedelbart associerar till sommar och värme. Soliga bohuslänska klippor går bort, det är för exotiskt. Jag behöver parasoller, sandstrand och bikini i stekande solsken. Inte walesiska stränder i vinter­kostym eller solnedgång. Jag började jakten med att googla men efter två dagar och otaliga tropiska sandstränder hade jag fortfarande inte hittat Bilden med rätt motiv i hyfsad kvalitet till lagom pris (vilket är gratis). Insåg att det antagli­gen var snabbare och mindre trassel att helt enkelt använda en bild jag själv äger. Därför letar jag nu i mina egna bild­arkiv. Hittar en bild på två damer i varsin solstol på en solig sandstrand utanför Malmö. Den är precis vad jag letat efter. Förutom en liten men inte oväsentlig detalj: damen i den lila baddräkten är undertecknad. Och jag vägrar helt enkelt att visa upp mig i baddräkt för allmänt beskådande. Det går bara inte. Så jag letar vidare. Till slut har jag tre kandidater som jag visar upp för Helen, Phil och ett par till som sitter i samma rum. Alla röstar på baddräktsbilden. F–n. Men, det kanske inte syns att det är jag? Nejdå, alla instämmer grav­allvarligt att det kommer vara svårt att identifiera vem det är när bilden är tio kvadratmeter stor. Jag borde blivit miss­tänksam men jag är så nöjd med att ha klarat av en surdeg. Tröstar mig med att den andra personen på bilden är min ex-chef. Henne hänger jag gärna upp till allmänt beskådande, tre föreställningar om dagen i två månader. Då är vi kvitt.

24. St David

1 svar

[singlepic id=177 w=300 h=300 float=right]Tävlingen om vad som ska bli mitt nya sätt att hålla mig i form går in i en ny fas. De tävlande är just nu mitt gamla gym The Village, min landlady Glenys gym, ett studentställe och ett gym på St Davids hotell.

Ska presentera de tävlande lite närmare. The Village är ett familjevänligt hotell strax utanför stan med gym och en liten pool. Det var nog snarare poolen och relaxavdelningen än själva träningsmöjligheterna som lockade dit Mandy, Jen och hennes man, tre personer jag lärt känna via min dåvarande landlady. Mandy och Jen lockade i sin tur med mig och det blev ett regelbundet fredagsnöje att gå dit, dra i några vikter, plaska runt i poolen en stund för att sedan avsluta med kaffe eller en sallad. Det funkade jättebra så länge jag nöjde mig att åka dit en eller två gånger i veckan på de tider som de bilburna skulle dit, men sedan fick jag för mig att jag skulle öka träningsdosen och ta mig dit på egen hand. Dålig idé. Experimentet involverade både lokaltåg och nej-vi-är-inte-synkade-med-tågtiderna-landsortsbuss och gjordes aldrig om igen. Jag har fortfarande inte någon bil så vi kan stryka the Village ur diskussionen.

Glenys går på ett gym som enligt henne ligger i närheten och är relativt billigt eftersom det saknar pool. Billigt låter bra och jag skulle tro att jag faktiskt kan klara av att träna även utan bubbelpool och spa-anläggning. Glenys har skaffat mig en gratis prova på-biljett så att jag kan genomföra en bättre studie. Har kikat på deras schema och de har få kvällsklasser, kanske är det ett hemmafru- och pensionärsgym? I så fall går det bort. En av Gaz kompisar, som är cirkusartist, rekommenderar ett studentställe där man betalar per gång. Tanken är lockande men det finns en poäng med ett dyrt medlemskap: man är tvungen att använda det oftare för att få valuta för sina pengar. Om man tänker att ett gymbesök max får kosta som en biobiljett så är det bara att räkna ut hur ofta man behöver gå dit. Är svaret 1-2 gånger i veckan är det prisvärt för då kan man få ner gångerpriset genom att öka dosen till 3-4 gånger per vecka.

[singlepic id=27 w=400 h=300 float=right]Den sista tävlande i gymtävlingen, St Davids hotell, måste man nog besöka ett par gånger om dagen för att få ekonomi i det hela. Jen och hennes man har bytt upp sig sedan sist till ett gym med en fantastisk placering för min del, precis bredvid jobbet. Cardiff Bay ståtar med ett av Cardiffs två femstjärniga hotell och det har som alla femstjärniga hotell givetvis ett förstklassigt spa med träningsmöjligheter. På taket sitter två vingar som jag inte alls förstått vitsen med, de är tydligen en arkitektonisk stolthet som ska föreställa vindspända segel och påminna om hamnens stolta förflutna. För säkerhets skull har hotellet dessutom lånat sitt namn av Wales skyddshelgon, St David. Han har också givit namnet till ett konsertcenter, en stad i västra Wales och 50 kyrkor. St Davids historia skrevs ner på 1100-talet, ett par hundra år efter hans död och är väl därmed tämligen utbroderad. Han lär ha varit av kungligt blod, om det sedan var så att han var släkt med kung Arthur på sin mammas eller pappas sida, om hans mamma var en våldtagen nunna eller om han helt enkelt bara var son till en sydwalesisk prins och en lokal hövdingadotter är höjt i dunkel. David valde i alla fall den kyrkliga banan, munk, biskop, bygga kloster och kristna hedningar. Möjligen dog han faktiskt på sin påstådda dödsdag den 1 mars 589. I alla fall firas nationaldagen den 1 mars till åminnelse av hans död. Fast det visste inte jag första mars. Jag var i St David shoppingcenter och blev ganska överraskad när kvinnor klädda i gammaldags kläder, röda kjolar och svarta hattar, delade ut påskliljor. Att man delade ut påskliljor kan bero på språkförbistring. Purjolök heter cenhinen på walesiska och påskliljor cenhinen pedr. Purjolök var de walesiska regementens särskilda emblem sedan St David rekommenderade sitt folk att bära purjo i hatten för att skilja vän från fiende under ett slag mot Saxarna. Det skulle också kunna ligga pr-mässiga skäl bakom att nationalblomman byttes ut från purjolök till påskliljor. Purjolökar hade kanske inte varit lika stor försäljningsframgång, eller ens tillgängliga, i mars. St Davids är också namnet på en svart flagga med gult kors. Den syns ibland som ett alternativ till den grönvita drakflaggan.

Med ett sådant namn på hotellet och dessutom fem stjärnor var jag grymt nyfiken på hur det såg ut inuti. Mötte Jen och hennes man klockan kvart i sju i entrén. Tyvärr visade det sig att aqua fit-passet hade bytt tid. Vi såg nog rätt snopna ut, receptionisten släppte därför in mig gratis. Det var precis så lyxigt inuti som förväntat. Bredvid den lilla poolen en relaxavdelning med olika drycker och ett stort fruktfat. Jag hade inte väntat mig något annat från Jen. Hon är en underbar motsats, å ena sidan medlem i en kristen begränsande sekt, å andra sidan en driven och välbetald affärskvinna med en MBA. Hon och hennes man bor i ett modernt hus med hög standard, både dubbelglas och centralvärme. Jen, eller Jennifer, är också inblandad i flera av mina boenden. Jag lärde känna henne via min förra landlady Cath och nu bor jag hos en av hennes släktingar, Glenys.

Hittade en lapp bredvid micron när jag kom hemcyklande från jobbet. ”Min mamma har brutit foten och ligger på Heath hospital” och så ett telefonnummer. Varför har Glenys lämnat sitt telefonnummer, det har jag ju redan, tänkte jag innan jag insåg att det var hennes son, polisen, som har skrivit lappen. Skickade genast ett sms till sonen, beklagade och frågade om det fanns något jag kunde göra. Han ringde upp och berättade att Glenys trampat snett på en av barnbarnens leksaker och brutit hälen, hur man nu gör det. Lös var den i alla fall och på sjukhus var hon.

Dagen efter åker jag till Heath hospital med Jen och hennes man för att hälsa på. Men hur hittar man till avdelning 8:6? Vi snurrar runt i ändlösa korridorer, virrar runt byggarbetsplatser och stora ödsliga trapphus. Räddningen kommer i form av Mr Harris, min favoritcykelförsäljare, som varit och hälsat på sin far på canceravdelningen. Med hjälp av hans instruktioner hittar vi Glenys som ligger och dåsar. Det är hennes första sjukhusbesök sedan hon födde polisen och det är ingenting hon rekommenderar, tvärtom. Hon har fått ett eget rum, eller skrubb, med utsikt mot en parkeringsplats. Röra sig kan hon inte med sitt gipsade ben och varken maten eller personalen faller henne i smaken.

Det var klart att vi skulle åka och hälsa på Glenys på sjukhuset men tajmingen hade kunnat vara bättre. Tidigare under dagen mötte jag W i verkstadskorridoren. Det var såklart ingen större slump att vi möttes så mycket som jag springer i den korridoren. Korridoren är kortaste vägen in i huset från bakgården där den blå lådan som studenternas huserar i står. Varje gång W, eller någon av de andra studenterna, har något ärende in i huset passerar de därför genom den korridoren och sedan utanför fönstret till vårt kontor. Korridoren innehåller också vårt närmaste fikarum och toaletter. De vet ju alla att det är nyttigt för hyn att dricka mycket vatten och om man erbjuder sig att hämta te till hela gänget vinner man enkla popularitetspoäng. Jag uppvisar en enastående flit i att hämta te. Vad W har för ursäkt vet jag inte, jag bara noterar hans hårsvall titt som tätt. Det är en konst att försöka gissa hur länge han ska vara borta, dvs när han kommer att passera åt andra hållet igen, så jag vet när det är dags att hämta nästa kopp te. Ibland lyckas jag och då kan det hända att man råkar stöta ihop i korridoren. Väggarna är alldeles utmärkta att luta sig emot och hans amerikanska accent är helt underbar att lyssna till, det är bara att komma på några lämpliga frågor.

Den här vägen har jag fått reda på att han vill ta upp klättring igen. Vill jag följa med? Jag vill mer än gärna följa med på precis vad som helst – förutom klättring. Jag har inte riktigt den rätta kroppsformen, för långa naglar, för klena armar, för att inte tala om delen mellan extremiteterna, jag är inte direkt byggd som en spindel. Denna kunskap om hans fritidsintressen är ovärderlig. Den gör att jag kan kasta ur mig en spontan fråga om han klättrat något på sistone när vi stöter ihop i korridoren och så är ett samtal igång. Denna gång berättade W om en jazzklubb som han var intresserad av att kika närmare på. Jag svarade med spelad nonchalans att jag också har ett stort (nyvaknat) intresse för obskyra jazzklubbar. De hade öppet på onsdagar och just idag var det ju onsdag men jag skulle ju till sjukhuset. Får vänta en vecka. En HEL vecka. Jag visste inte om jag skulle studsa tillbaka till rummet för att samtalet gått så bra eller sura över den utomordentligt värdelösa tajmingen – var Glenys tvungen att bryta foten just nu?

[singlepic id=176 w=300 h=300 float=right]Glenys sjukhusvistelse betyder att jag nu har huset för mig självt. Det betyder också att jag plötsligt blivit ansvarig för den gröna påsen och grannens mjölkflaskor. Den första flaskan gjorde mig överlycklig: en klassisk brittisk mjölkflaska! Jag plockade fram kameran och dokumenterade den. Jag trodde att traditionen var utdöd och bara existerade i brittiska deckare, där antalet övergivna flaskor utanför stugdörren ger hjälten/hjältinnan ovärderliga ledtrådar i hur länge offret har varit försvunnet. Men det visade sig att yrket mjölkbud existerar fortfarande, även om det inte känns som något framtidsyrke i ett land där ingen över åtta år dricker mjölk. Det enda användningen för mjölk i ett normalt brittiskt hushåll är att hälla den i teet. Där är den visserligen obligatorisk. Gissar att det är en tradition från forna tiders finporslin som inte tålde hett te. För att skydda porslinet hällde man först lite kall mjölk i koppen. Numera klarar de typiska temuggarna hett te men mjölken är fortfarande ett måste. Det finns dock en gräns för hur många koppar te man kan dricka per dag. Vad ska jag göra med all mjölk? Och ska jag fortsätta plocka in mjölkflaskorna åt Glenys bortresta granne – fulla flaskor utanför dörren skulle avslöja för andra än detektiver att huset tillfälligt var tomt?

[singlepic id=66 w=300 h=300 float=right]De gröna påsarna var ett annat bekymmer. Även britter har börjat med återvinning. Glöm dock en skog av olika sopkärl under diskbänken och att leta efter batteriholkar. Allting som går att återvinna läggs i en grön påse, ställs utanför dörren och fraktas sedan iväg. Någonstans står det sedan någon och sorterar plast för sig och metall för sig. När de gröna påsarna infördes delades de ut gratis för att uppmuntra användning. Använda var precis vad de blev, eftersom de var billigare än de svarta slängde folk alla sina sopor i de gröna. Så numera kostar de lika mycket. Det är dock inte från alla områden de hämtas, återvinning verkar vara förbehållet kvarter med vita britter. Hämtas gör de någon viss dag. Vilken dag det är, är antagligen något som husägarna känner till. För när jag cyklar till jobbet en morgon står det prydliga säckar utanför husen längs hela vägen. Är nästa tillfälle om en, två eller tre veckor? Och kan jag i så fall komma ihåg påsen till dess? Detta funderar jag på medan jag trampar till jobbet. Efter många försök, några rejäla omvägar och ett antal snedcyklingar har jag hittat en vettig cykelväg till jobbet. Den går på småvägar fram till Llandaff cathedral där jag ansluter till Taff trail, en cykel- och vandringsled som går mellan Brecon och Cardiff Bay. Min nya väg till jobbet längs floden Taff genom Bute park är både bilfri och vacker!