Etikettarkiv: Phil

36. Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch

1 svar

[singlepic id=218 w=300 h=400 float=right]De flesta jag känner har ledigt lördag till söndag och ur det sociala perspektivet är det en uppenbar nackdel att istället vara ledig söndag till måndag. Ja, egentligen skulle jag inte ens vara ledig två dagar, men det blev för kort och slitsamt med korta helger. Jag har samlat på mig tillräckligt många övertidstimmar för att kunna vara ledig alla måndagar under överskådlig framtid. Det finns fördelar med detta: alla affärer är öppna och man är helt immun mot söndagskvällsångest. Men det är svårt att hinna träffa sina vänner. Särskilt de som troget avsätter varje söndag till kyrkan. Eftersom jag är ganska ointresserad av att dela denna hobby ser jag inte så mycket av vännerna Cath, Mandy, Jen och hennes man. Det gäller därför att passa på när det är Bank Holiday Monday och alla är lediga. Nationalsysselsättningen vandring står på schemat. Cwmcarn är egentligen mer känt som mtb-mecka. Här finns stigar för gående, stigar för mtb och stigar där det är tänkt att cyklister och vandrare ska samsas. Det är första gången jag ser varning för cyklister-vägskyltar. Jag skrattar först, men inser varför de finns när jag ser en cykel komma forsande i hög fart på grannstigen. Vi promenerar upp till Twmbarlwm där det finns både en järnåldersbefästning och något annat byggt av normanderna några år efter Hastings.

[singlepic id=234 w=300 h=300 float=right]Cwmcarn och Twmbarlwm är walesiska namn och de innehåller fler vokaler än vid första påseendet. W är inget dubbel-v utan dubbel-u. Ll, som är vanliga i Walesiska ortsnamn är inte dubbla L, det är snarare en egen bokstav med en typ av chl‑ljud långt bak i halsen. Skitsvårt. Walesiska eller kymriska är närmast släkt med bretonska och talas förutom i Wales också i en immigrantkoloni i Patagonien. Alla walesisktalare är tvåspråkiga och talar även engelska, om de bor i Wales, eller spanska, om de bor i Argentina. Walesiskan har gjort samma resa som många andra företeelser. Först försökte engelsmännen utrota walesiskan, därefter ignorera ihjäl den och nu har pendeln slagit över åt andra hållet och walesiska är närmast en förutsättning för att göra karriär inom stadsförvaltningen. 1999 blev walesiska officiellt språk jämte engelska och undervisning blev obligatorisk i skolan. För de som är för gamla för att ha lärt sig walesiska i skolan är kvällskurser ett alternativ. Jag borde göra min kollega Phil sällskap på en men skjuter på det. Är avundsjuk på Gaz, han kommer från norra Wales, där de flesta har walesiska som modersmål. Det sägs att Tolkien skapade alvspråken sindarin och quenya från walesiska och att en walesisktalande förstår dem. Måste fråga Gaz.

Walesiskan är precis som svenskan ett språk där man inte särskriver. Det möjliggjorde för den lilla byn Llanfair Pwllgwyngyll i Anglesey att 1880 döpa om sig till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch. Syftet var att få världens längsta ortsnamn och namnet betyder ungefär ”Sankta Marias kyrka, i en sänka med vita hasselbuskar, nära till en stridande strömvirvel och Sankt Tysilios kyrka och till en röd grotta.” Namnet med 60 bokstäver är numera inte längst, men möjligen svårast att uttala?

[wp_geo_map]

26. Terra Nova

Lämna ett svar

[singlepic id=118 w=300 h=300 float=right]I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

-Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha!

Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet. Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden. Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålles. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà! Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fyllda med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är fylld med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden). Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt. Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om. Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, sk science busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i public programme, det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med public programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop. IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare.
– Vill du följa med på pubquizz ikväll? Frågade Phil över en av dagens alla obligatoriska koppar te. Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen och Pete, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQpar, dvs de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i public programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrålsexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten. Hela två poäng kammar jag hem till laget.

[singlepic id=56 w=300 h=300 float=right]Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer en ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för public programme, fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

[singlepic id=183 w=300 h=300 float=right]Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika. Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar. Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland hans historier involverar öl. Öl skulle vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att ”det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben Gatekeeper. Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.

23. National Insurance Number

Lämna ett svar

Pappersexercisen dyker upp ganska långt in i historien kan tyckas, men det beror inte på mig. Att surfa runt efter fakta om vad som krävdes i dokumentationsväg var faktiskt en av de första sakerna jag tog tag i när jag hade bestämt mig för att åka över (man är ju svensk uppfödd med byråkrati). Tack vare EU krävs inget arbetstillstånd – ett fyrfaldigt leve för EU! Däremot krävs National Insurance, eller NI‑number. Dessa används endast, tror jag, för att betala skatt. Som svensk är man ju sedan barnsben itutad att sin skatt ska man betala. Även om man kanske inte håller med Mona Sahlin om att det är häftigt att betala skatt, så är det i alla fall något nödvändigt ont som man inte bör glömma bort.

Personnummer seglar just nu uppåt på listan över förnämliga svenska fenomen som jag inte förstått att uppskatta förrän jag saknar dem. Det är rent otroligt vad de underlättar i vardagen. Ska du söka lån: personnummer. Ska du köpa en bok på Internet: personnummer. Ska du teckna ett mobilabonnemang: personnummer. Inte en massa tjafs. Ett nummer att hålla ordning på. Den absolut bästa finessen är att man i allmänhet redan har ett. Man föräras dem på något magiskt sätt redan vid födseln. Hur detta går till, och huruvida det involverar någon form av pappersarbete, samt den eventuella storleken på detta pappersarbete är man själv lyckligt ovetande om. I gengäld får man leva med att de också förenklar för pappa staten att hålla ordning på sina medborgare.

[singlepic id=92 w=300 h=300 float=right]Personnummer är för det brittiska kynnet praktiskt taget jämställt med kommunism, diktatur och storebror ser dig och därmed helt otänkbart. Man använder istället – håll i er – postnummer. Japp. Varje fastighet på de brittiska öarna har ett unikt postnummer bestående av en kombination av bokstäver och siffror. Första bokstäverna avgör vilken stad posten ska till, alla brev med CF i början ska t ex till Cardiff. Postnumret CF10 5BW går till en viss byggnad nere i Cardiff hamn där jag tillbringar en del tid. I teorin äger alla invånare en fastighet, varpå följer att alla invånare har ett eget postnummer. Ja, åtminstone alla invånare värda namnet. Dessa hedervärda medborgare bor företrädesvis i ett släktgods sedan generationer tillbaka, varför ett postnummer är en nedärvd del av ens identitet och därmed ett utmärkt identifikationsmedel. Någon ekonomiskt sinnad byråkrat har insett att det finns människor som av grumliga anledningar väljer att under sin livstid flytta mellan olika adresser och därmed byta postnummer. Detta byte av nummer försvårar för staten att hålla ordning på invånarna och – har denna byråkrat räknat ut – det finns därmed risk att alla inte betalar sin skatt som de ska! Det finns helt enkelt fler invånare att beskatta än det finns postnummer och det är därför man infört National Insurance number, NI-number, som en typ av postnummer för skatteinbetalningar.

Min jakt på att förse mig själv med ett NI‑number började alltså redan på hemmafronten. Googlade, hamnade bland en djungel av webbsajter med det gemensamt att de saknade all form av användarvänlighet. Hittade inga som helst instruktioner hur jag skulle gå till väga men däremot ett frågeformulär. Fyllde i en fråga och vips, ett par månader senare fick jag svar. För att få ett NI-number bokar du tid för intervju via ditt lokala Job Center Plus. Ringde direkt till närmaste Job Center Plus.
– Du kan inte boka någon tid förrän du fått din första lön.
– Jamen hur ska de då kunna dra av skatt från lönen? Får man överhuvudtaget någon lön om de inte kan dra av skatt? Undrade jag men fick inget svar på den frågan. Nåväl, min första lön borde dimpa ner i slutet av veckan så jag frågade om jag kunde beställa en tid till vecka efter.
– Nej det går inte, du får ringa igen efter att du har fått din första lön.”

I själva verket hann jag få lön ett par gånger innan det nu var dags för min intervju. Med tanke på hur god tid jag har haft till detta möte är det ju fascinerande att jag lyckas bli aningen sen. Svettig hoppar jag av cykeln och rusar in på Job Centre Plus. Det ser precis ut som det brukar på arbetsförmedlingar: tidningar, lappar med annonser, ett antal unga människor utspridda i lokalen, en viss anda av hopplöshet och könummer till infodisken. Som tur var är kön ovanligt kort och jag får snabbt besked att jag tagit fel dörr. Jag ska till en annan del av komplexet. Sätter högsta fart ut igen och mot dörren nästgårds, uppför en murrig hiss och in i ett tomt väntrum. Skit, har jag missat min tid nu? Det finns ingen att fråga och alla dörrar är stängda. Sätter mig ner och väntar. Hinner få ner pulsen och sortera min hög med papper innan en fet kvinna dyker upp och hämtar mig. Jag har med mig en diger bunt med dokument.

  • Pass
  • Körkort
  • Ett par lönebevis
  • Ett intyg från Cath att jag för fyra år sedan bodde hos henne
  • Ett intyg från Squid att jag bor hos honom (som jag skrivit själv)
  • Ett par mobilräkningar
  • Ett brev från min bank
  • Samt några andra brev från olika vänner skickade till Squids adress.

Dessa ska gemensamt bevisa min identitet. Det känns som att det inte borde vara alltför svårt att fejka en mobilräkning till en viss adress, så hur fasen den kan ses som ett bevis på vem man är övergår min fattningsförmåga. Jag bor t ex inte längre kvar på den adress som alla dessa dokument ska bevisa att jag bor på. Men officiellt bor jag inte där jag bor eftersom det skulle innebära att Glenys kommunalskatt höjs.

Den timslånga ”intervjun” går ut på att damen oändligt omständligt och långsamt läser upp frågor ur ett formulär och fyller i mina svar med versaler. Hon måste vara den långsammaste skribent som någonsin befolkat jorden. Det kliar i fingrarna, kan hon inte bara langa över det sabla formuläret så kan jag själv fylla i var jag bor och var jag jobbar? Jag verkar dock bli godkänd som skattebetalare i de förenade kungadömena.

Min dust med den brittiska pappersexercisen påminner mig om att jag fortfarande inte utvandrat från Sverige. Och frågan är om jag kommer göra det frivilligt. När jag studerade i Cardiff utvandrade jag som en duktig flicka. När jag sedan flyttade hem fick jag, som alla invandrare, genomgå en intervju med svensk byråkrat. Han hade ett formulär med frågor:
– Planerar någon eller några av dina släktingar att flytta med dig?
– Jag tror mina föräldrar stannar i Stockholm.
– Var planerar du att bo?
– I min lägenhet.
– Var har du ditt bohag?
– I lägenheten. Det är bara jag som varit i Wales, mina möbler har varit kvar i Sverige hela tiden.

Mycket krångel att invandra till sitt eget hemland så jag avvaktar med utvandringen tills vidare. Officiellt bor jag fortfarande kvar i Malmö och Marika tömmer brevlådan åt mig. Det är dessutom en otrolig trygghet att omfattas av det svenska välfärdssystemet medan jag funderar på om jag ska slå ner bopålarna i Wales för evigt. Tills vidare arbetar jag vidare på min lista med saker att ordna. På tur står träning.

5. Techniquest

Lämna ett svar

[singlepic id=8 w=400 h=300 float=right]Dagen efter inställde jag mig på Techniquest för tjänstgöring. Techniquest, TQ, är ett science center, en besöksattraktion med interaktiva experimentstationer i rött, gult, blått, grönt, lila och orange. De påminner om gigantiska leksaker och det är ingen slump, de starka färgerna är valda för att inbjuda till lek. Syftet är att förklara fysiska, kemiska och tekniska fenomen och i förlängningen inspirera fler till ett intresse eller en karriär inom dessa områden. Skillnaden på ett naturhistoriskt museum och ett science center är att på det förstnämnda finns det en mängd monterade djur som man inte får röra medan man på ett science center uppmanas att testa allting. Techniquest har också en teater för hundra personer vars utformning är inspirerad av den berömda Faradayteatern på Royal Institution i London.

Techniquests saga började på 1980-talet på kemiinstitutionen på Cardiff University. På helger och kvällar lät professorn ett antal studenter, däribland Gaz, använda labbet för att bygga experimentstationer ur legendariska Exploratorium ”cook book”. Exploratorium i San Fransisco är urscience centret, grundat 1969 av Frank Oppenheimer, en fysiker som kanske är mest känd som lillebror till atombombens fader Robert Oppenheimer. Techniquest öppnade för första gången 1986. Då hade man fått ihop 35 experiment i en lokal mitt emot slottet. I nästa fas flyttade man in i en specialrenoverad fd verkstad bredvid gamla dockor i Cardiff bay. Den här utvecklingen, att växa från litet till medelstort är precis tvärtemot de stora Millenniumlotterifinansierade ställena. Inför millennieskiftet delades det ut enorma summor till olika attraktioner som skulle fira in det nya millenniet. Mest känt är den stora domen mitt i London men många science centers byggdes också runt om i landet. I typexemplet gick pengarna till en massa PR-nissar i kostym som presenterade flashiga prospekt och lovade att ”vi ska inte göra sådana där fula hemsnickrade varianter utan nu bygger vi tredje generationens science center”. Vad ingen av kommittéerna som delade ut pengarna verkar ha tänkt på, är att de inte fullt lika slipade representanterna för de äldre science center genom åren hade skaffat sig en enorm erfarenhet av vad som fungerar – tänk vad de hade kunnat göra med en ordentlig designbudget!

Många av de äldre science centren fick slå igen när Millenniumställena öppnade, bl a det i grannstaden Bristol. De nya i sin tur hade svårt att klara sig och många rekonstruerades om i mindre skala eller slog igen helt. Ett brittisk science center är starkt beroende av besökarnas inträde och inköp i kafé och butik. På Techniquest stod dessa för två tredjedelar av budgeten, jämfört med några få procent på ett svenskt museum (de lever av skattemedel). Techniquests styrka var att de var oerhört konsekventa. De färgglada experimentstationerna på utställningsytan, ”golvet”, flyttades runt. Stationerna var dyra att utveckla och en grundregel för att locka de livsviktiga återbesökarna var att erbjuda en varierad upplevelse. Tänk på närmaste IKEA-varuhus, varje gång är korven densamma och kassorna står kvar men utställningarna byggs kontinuerligt om och det finns alltid ett dagens erbjudande. Skillnaden mellan IKEA och andra attraktioner är att det är gratis att gå in på IKEA men det kan bli desto dyrare att gå ut.

[singlepic id=185 w=300 h=300 float=right]Gruppen jag började i, public programmes, hade till uppgift att stå för variationen och vara ”dagens erbjudande” för de barnfamiljer som besökte Techniquest på helger och skollov. Våra verktyg var framförallt shower och workshops i teatern, planetariet, labbet eller i själva utställningarna. Vi kunde också göra små utställningar, föredrag, tipspromenader eller andra aktiviteter. Gruppen bestod av tre personer: Phil, Helen och jag. Phil var en inventarie på Techniquest. När jag pluggade arbetade han i utställningen, året efter gick han själv MSc-kursen och var därefter troget Techniquest. Han hade även träffat sin blivande fru på Techniquest. Under åren som gått hade han lagt till sig skägg så att han numera hade mer hår under huvudet än över. Phil och jag delade på ansvaret att sätta upp shower i planetariet och teatern. Varje show visas i några veckor och schemat för det närmaste året var redan spikat. Techniquest hade ett stort bibliotek av shower. Vårt jobb var att inför varje show se över och uppdatera manus och rekvisita samt lära upp de aktörer som sedan skulle köra showen. Vi skulle också ta fram nya shower vid behov samt vara platsansvariga på helgerna. Phil hade söndagar och jag fick lördagar. Helen bestämde att det var jag som skulle skriva manus till sommarshowen, årets största händelse för gruppen, en show som skulle visas i tre månader i sträck. Skitkul att få ett så stort förtroende direkt. Enda abret var att själva manusskrivandet skulle ske på en sabla Mac. En gigantisk jättestor urgammal idiotmac med skitigt tangentbord. Den ockuperade dessutom större delen av mitt minimala skrivbord. Sände en tanke till min kära thinkpad. Det var en kompis det, även om den inte kommunicerade med Internet så billigt och bra som jag skulle önska, men det var ju inte thinkpads fel.