Etikettarkiv: Jane Austen

61. The Yard

Lämna ett svar

[singlepic id=252 w=300 h=300 float=right]Det är faktiskt roligare att besöka pubar när man har läst på lite, reflekterar jag när jag återvänder till the Yard. Jag hade avfärdat den som ännu en modern Brainspub i flera vå­ningar mitt i hjärtat av pubdistriktet. Alla kopparrör härs och tvärs var väl någon flashig inredningsdesigners idé om hur en pub ska vara inredd, tänkte jag. Nu vet jag att kop­parrören inte är slumpvis vald rekvisita, de anspelar på platsens historia vilket raskt gör dem mycket snyggare. Här pågick ölbryggande, i många olika ägarhänder, från 1822 ända till september 1999. De mest berömda händerna till­hörde Samuel Arthur Brain som köpte bryggeriet från sina svågrar 1882. Brains brygger numera sin öl 500 meter bort i de lokaler som tidigare inhyste ärkerivalen Hancock’s, ett bryggeri som efter diverse affärer las ner av Bass. 1822 låter kanske inte så vansinnigt historiskt men man måste komma ihåg att Cardiff inte är speciellt gammalt. 1796 fanns t ex bara arton pubar i den lilla obetydliga byn runt det förfallna slottet. Invånarantalet räckte inte ens till ett bryggeri, utan varje pub bryggde sin egna ale.

Plötsligt känns puben ganska liten när jag tänker på hur mycket Brainsöl som dricks i Wales. Men bryggeriet var inte inrymt i puben utan i hela kvarteret. Just nu känns det som om halva puben är full med folk som på olika sätt har an­knytning till Christchurch. Massor med folk har mött upp för att säga adjö till ett par från Nya Zeeland. Efter tre år i Cardiff har de packat ihop alla sina pinaler i en container för att åka hem till Nya Zeeland och starta en familj. På vägen hem ska de passa på och resa runt i Europa ett par veckor. Detta är kanske sista gången som många av de församlade någonsin ses, så det är mycket känslor invol-verade. Tidsperspektiven och avstånden gör mig alldeles snurrig i huvudet. Kan inte påminna mig att jag någonsin tagit adjö av någon och medvetet tänkt att detta är allra sista gången vi ses. Tänk att ha så långt hem att man tar ett par veckor i Europa ”på vägen hem”. Detta täta utbyte mellan Storbritannien och de forna kolonierna fascinerar mig. Det syns i vinhyllorna, där commonwealthviner är vanligare än franska, det syns i tidningarnas nyhetsrapportering och det syns på TQ, där det nästan alltid finns minst en person från Australien i grönt.

[singlepic id=212 w=300 h=300 float=right]En av dessa australiensare bjuder in till barbecue på lör­dagen, så istället för det traditionella kaffet på FT5K åker alla till Cathedral road. Ganska högt upp på Cathedral road, förbi sträckan där vart och vartannat hus konverterats till elegant hotell och upp till ett område där de traditionella stenhusen inte är renoverade. Rummen i huset är uthyrda till unga människor och vi blir ett stort och blandat gäng på middag. En av de andra invånarna har nämligen också gäs­ter och när han hör att jag kommer från Sverige kommer han fram för att jämföra gemensamma bekanta. Jag hatar frågan om jag känner den eller den, för det påminner mig alltid om alla personer jag har träffat som jag glömt namnet på. Ibland visar det sig faktiskt att världen är liten och man hittar kortare beröringspunkter än de sex graderna av åt­skillnad. Den här gången visar det sig att även om vi inte har direkta gemensamma vänner (som jag kan minnas) så har vi i alla fall trampat samma gator samtidigt.
”Om man står vid Bosses glassbar med kyrkan i ryggen och går åt vänster, där bodde jag.”
”Aha, ja men då vet jag precis var du bodde. ”
Han arbetade som forskarassistent i tunnfilmsgruppen på Linköpings universitet samtidigt som min korta period som doktorand där. Kort, eftersom jag vid närmare påseende kom fram till att även om jag inte vet exakt vad jag vill dedicera mitt liv till så är det inte som expert på svårodlade soptippsbakterier jag ser mig själv.

Vår värd var nyhetsfotograf hemma i Australien. När filia­len las ner och han blev arbetslös gav han sig iväg på en rundresa i Europa. Han kom till Cardiff, hälsade på sin kusin, träffade kusinens rumskamrat och the rest is history så att säga. Rumskamraten, numera hans flickvän, råkar vara Sues mellandotter. Sue har tre döttrar, den äldsta och yngsta är födda i Storbritannien och har därmed brittiskt pass, medan mellandottern är född i Australien. Enligt lagen om alltings djävlighet är hon den enda i systerskaran som vill bo i Storbritannien.

Det är en trevlig kväll med en lagom blandning av intres­santa människor men jag har en stor utflykt planerad till dagen efter. När solen går ner rullar jag hemåt.

Vaknar kvart i tre morgonen efter och svär för mig själv. Det är inte alls fel att vakna tidigt, jag har ju en buss till Brecon att passa och en del fika att fixa men anledningen till att jag vaknar är inte att det spritter i kroppen efter en lång cykeltur. Tvärtom. Rejält halsont, lätt feber, tungt att andas och ont bakom ögonen – en sabla förkylning. Igen. Mitt i sommaren! Världen är djupt orättvis. Tiden börjar rinna ut och det är inte många söndagar kvar att vifta på. Detta var kanske sista chansen att ta bussen till Brecon med cykeln och trampa hemåt längs Taff Trail via diverse pubar.

Är verkligen skitsur och kan omöjligt somna om. Vid åtta flyttar jag ut i trädgården och stannar sedan där resten av förmiddagen. Sitter på stenbänken i solskenet, vilar och hoppas att förkylningen på något magiskt sätt ska försvinna dit pepparn växer. Jag är sjuk men inte så sjuk att jag inte tar mig ur sängen. Ett riktigt trist tillstånd av orkeslöshet och surhet. Vid halv tre känner jag att det är dags att ta till det grova artilleriet. Efter en cocktail på C-vitamin, lemsip, echinea och vitlök ger jag mig av in till centrum för att idka terapishopping. Fyndar ett par svarta Hush Puppies-san­daler på rea, en flaska duschtvål från Lush och gör sedan ett litet, litet besök på Waterstone’s. Bara för att titta.

[singlepic id=254 w=300 h=300 float=right]Så fort jag ser den svarta skylten med guldbokstäverna känns livet lättare. Jag ska inte handla, jag ska bara insupa atmosfären en stund, gå en liten sväng bland hyllorna och beundra bokomslagen, inget mer. Vad är det som gör brit­tiska bokaffärer i allmänhet och Watersone’s i synnerhet så inbjudande? Är det de svarta hyllorna? Är det att alla hyllor är knôkfulla med färgglada pocketböcker? Det finns några Waterstone’s som är extra bra, t ex de med café, men jag har aldrig varit inne i en dålig Waterstone’s. Sortimentet av pocketböcker är enastående. Det finns inbundna böcker också. Några ensamma nyheter och coffee table böcker
– böcker vars främsta uppgift är att agera inrednings­detaljer.

Jag börjar till vänster med en titt på nyhetshyllan men vand­rar vidare till fiction. Jag tittar efter Robert Harris Pompeii som en god vän rekommenderat. Hittar den, men bara inbunden – dyrt – och ställer tillbaka den. Går förbi Patrick O’Brien men de åtta delar av Aubrey/Maturin-serien som de har inne tror jag även finns hemma i min bokhylla. Tror. Saknar återigen ett sökbart register med alla böcker jag läst/har i bokhyllan. Så less på att komma hem med dubbletter. Bläddrar frenetiskt i minnesbanken. Vilka för­fattare brukar jag läsa? Minnesbanken verkar ha tagit sem­ester, de enda namn som poppar upp på radarn är Dorothy Sayers och Jane Austen. Visst, det är författare jag gärna läser men jag har såvitt jag vet redan läst alla deras böcker för länge sedan. Någon annan författare har jag väl läst under det senaste decenniet? Men minnesbanken vägrar komma upp med något mer namn så jag vandrar över till crime och tittar på S för att se om det finns någon bok som mina föräldrar missat införliva i sin bokhylla. Hittar Thrones, Dominations, den trettonde Lord Peter Wimsey-boken som ”avslutats” av Jill Paton Walsh. Jag ska visserligen inte handla några böcker idag men jag tar i alla fall med mig ett exemplar för att känna på den en stund. Det skulle ju kunna bli en kul present till mamma och presenter är ju tillåtet att köpa även om man håller igen på utgifterna, eller hur?

Tar en titt på travarna på borden också. Jag misstänker att de flesta kunder plockar böcker från travarna och inte från hyllorna. Hyllorna är motsvarigheten till kanelbullsdoft, de ska associera till brittiskt herrgårdsbibliotek och locka oss att bära hem böcker, böcker vi med fördel plockat från travarna på borden där man kan se hela framsidan. På så sätt håller sig bokhyllorna från att bli utplockade. (Och IKEA har fortsatt god avsättning för Billy). På bordet med garanterad verklighetsflykt under rubriken romantik, fyndar jag ett lockande bokomslag på en kärleksroman. Perfekt när man känner sig hängig och behöver piggas upp. Säkrast att jag investerar 6,99 £. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time har ett mer udda omslag men Helen rekommenderade den varmt och en del böcker bara måste man läsa för att hänga med. Ja och nu när jag hittat två böcker med den stora gula klisterlappen som förkunnar att jag får en tredje gratis så måste jag ju faktiskt välja en till. När den svarta påsen åker ner i ryggsäcken blir den avsevärt tyngre. Men det vägs upp av en ny spänst i stegen.

45. Mr Darcy

Lämna ett svar

[singlepic id=86 w=300 h=300 float=right]När jag var barn tog mina föräldrar med min bror och mig till London över allhelgonahelgen flera år i rad. Vi gick alltid på en Andrew Lloyd Webbmusikal (pappas favorit), frös alltid i pyttesmå hotellrum oavsett hur många par nyinköpta yllestrumpbyxor från Sock shop vi drog på oss och så gick vi alltid till British Museum (det kan ha varit min idé). Favorit­utställningen var mumierna. British Museum ligger ganska uselt till i förhållande till mina vanliga jaktmarker Pad­dington och South Kensington. Science Museum, Victoria & Albert och Natural History Museum ligger alla i närheten av BSA:s huvudkontor vilket gör det lätt att slinka in på vägen hem från något möte. Men självklart måste mumi­erna premieras med ett besök någon gång. Gruppmötena slutar alltid fyra för att skottar och andra långväga resenärer ska hinna hem. Jag skyndar också iväg men inte hemåt.

Känner inte igen mig på British Museum. De har byggt en ny gigantisk entré som flödar av ljus. Kan inte bestämma mig om det är ”vi vill minsann tävla med V&A om publi­ken 30+ utan barn” eller ”vi kan faktiskt imponera även på dollarmiljonärer nu” men den har ersatt den gamla ”här samlar vi damm – välkommen å turist” som härskade förut. Därtill har rosettastenen hamnat bakom pansarglas sedan sist. För att överhuvudtaget hitta mumierna måste jag kon­sultera en karta noggrant. De finns på våning ett, jag svär på att de har flyttat upp en våning. När jag väl lokaliserar dem så är det en modern utställning. Jag minns monter efter monter med (skrämmande) mumier. Antalet mumier verkar ha krympt, men istället har de fått sällskap av förklarande texter och stora CAT-scanbilder. På dessa kan man se vad som finns innanför lagren med lindor. Pedagogiskt lysande och ännu läbbigare än tidigare. Är kluven. Mitt professio­nella jag applåderar, förändring är a och o, men mitt privata jag saknar möjligheten till återbesök i barndomens utställ­ning. På Natural History Museum har de gjort en bra kompromiss i sin däggdjursutställning. De har dammat av djuren och försett dem med moderna utställningstexter men låtit djuren vara kvar i sina gamla montrar.

Återvänder till entrén och en tillfällig utställning med kostymerna från filmen Troja. På film såg dräkterna helt fantastiska ut och de är fortfarande välgjorda, men inte lika imponerande utan Brad Pitt i. Jag såg filmen för några veckor sedan tillsammans med W på Atlantic warf-bion. Egentligen ligger den nyare Odeonbion i centrum bättre till för oss båda men nu var det match på Milleniumstadium, och tyvärr var det fotboll och inte rugby på schemat. Rugby betyder feststämning och familjefest, medan fotboll betyder att staden intas av huliganer och poliser. Oavsett graden av intresse för bollsport gäller det att alltså att hålla ordning på spelschemat. Orsaken till denna skillnad har jag inte lyckats klarlägga. Det lär dock vara mindre bråk när fotbollens stora cupmatcher spelas på Millenniumstadium än på Wembley. Under Wembleys stora renovering var alla matcher förlagda till Cardiff. Orkar inte huliganerna åka två timmar till Cardiff? Eller beror det på att Millennium­stadium ligger mitt i Cardiffs stora pubdistrikt vilket betyder att efter match finns det alternativ sysselsättning framför att slåss?

Efter filmen hittade jag min cykel fastlåst med buntband. Det var säkerhetssnubbarnas sätt att förklara att det inte var tillåtet att parkera cykeln där jag hade ställt den. Efter en föreläsning på detta tema klippte de upp buntbanden. Vore det inte enklare att se till att det finns cykelställ än att gnälla på dem som låser fast cykeln i det som finns? Tänkte jag men höll tand för tunga. Hädanefter ska jag bära med mig en fickkniv. Kanske kan vara bra både mot huliganer och säkerhetsvakter.

Troja kanske inte är en film jag kommer att se om och om igen. En film, eller snarare teveserie, jag kan se om och om igen är Pride and Prejudice. Precis som Bridget Jones är jag svag för Mr Darcy i Colin Firths tappning och kan se scenen där han hoppar i dammen utanför Pemberley om och om igen. Pemberley existerar inte i verkligheten men det gör Bath, en stad som förekommer i flera av Jane Austens romaner. Om man tänker bort alla turister i shorts ser Pump Room i Bath ut precis som det gjorde när Anne Elliot återknyter kontakten med Captain Wentworth i Persuasion. Mannen hon dumpade tio år tidigare men aldrig kunnat glömma. Vid mitt första besök i Bath drack jag ett glas av det ganska äckliga vattnet, sträckte på mig, låtsades att jag gled fram med svepande kjolar och spanade efter något hjältemodigt ex. Men tji. Resan till Bath var trevlig ändå, ruiner av romerska bad och många söta affärer. Vad jag helt missade att lägga märke till den gången var alla roliga skorstenspipor och att det finns tre typer av tak­beläggning: walesiskt skiffer, romersk tegel och så en lokal sten som var väldigt tung men vars namn jag missade.

Dessa sevärdheter ser jag dock desto mer av nu när Bristol-Bath filialen av BSA ordnat exkursion. Helen deltar i sin egenskap av styrelseledamot i filialen och jag för att bli inspirerad så att jag i min tur kan inspirera mina tre lokal­föreningar i Wales. Vår geolog visar upp en bild från ett tropiskt rev. Det var i en sådan här miljö som oiderna bild­ades. Femton personer böjer sig ner och tittar på oider i lupp. Jag försöker hinna både titta på oiderna och foto­grafera alla som tittar på dem, det ser lite kul ut. Bathsand­stens oider är något större än oiderna i den något ljusare och något motståndskraftigare Portlandstenen, som annars har samma kemiska sammansättning. En gång i tiden var vägarna i Bath täckta av samma gulaktiga sandsten som husen. För att hålla vägarna dammfria var man tvungen att vattna vägarna varje morgon. Det blev lite tidsödande så efterhand bytte man ut den karakteristiska stenen mot den hårdare sandstenen från Pennant istället.

Baths berömda gula sten bröts redan på romartiden men det var på 1700-talet som stenbrytnngen kom igång i större skala. En av förgrundsgestalterna var Ralph Allen som blivit odödliggjord som squire Allworthy i Henry Fieldings Tom Jones. När han, Ralph Allen alltså, anlände till Bath som sjuttonåring för att arbeta som assistent till en postmästare var det kanske ingen som gissade att han så småningom skulle bli så förmögen att han kunde bygga sig en herrgård. Prior Park var Ralphs reklampelare för den sten han bröt i Combe Down. Vad kunde vara mer effektiv PR än att arrangera exklusiva societetsfester i Prior Park. Allen byggde också en järnväg där gravitationen utnyttjades för att transportera ner stenen till Avon med tåg i stället för med hästar. Förutom framsynta idéer om hur man skulle sälja sin vara hade han en hel del tankar om rimliga löner och någorlunda vettiga arbetsförhållanden för gruvarbetare. Dessa bidrog dock till att han dog djupt skuldsatt.

Philip Novell tog över brytningen i Combe Down och när han fick i uppdrag av William IV att fixa sten till delar av utbyggnaden av Windsor Castle så var stenens lycka gjord. Novells också för den delen, han blev adlad 1834. Fram emot 1860-talet hade dock brytningen nästan upphört och idag är det bara Upper lawn Quarry öster om Combe Down som fortfarande är i bruk. Combe Down blev istället en lätt sömnig förort, populär bland pensionerade officerare och präster. Men lugnet är bedrägligt. Efter att den storskaliga brytningen avbröts har husbehovsbrytning fortsatt. Det är framförallt de lättillgängliga stenarna som tagits, exempelvis de stenpelare som tidigare generationer hade lämnat kvar för att stabilisera det tunna taket. Gruvtaken är idag så bräckliga att fordonstrafik är förbjuden i stora delar av Combe Down. Det känns plötsligt väldigt skönt att Helen och jag cyklar, sannolikheten att vi ska ramla igenom något gruvtak borde vara lägre då.

[wp_geo_map]