Etikettarkiv: IKEA

41. Blinkande stjärnsymfonier

Lämna ett svar

[singlepic id=178 w=300 h=300 float=right]Köket på Splott road är vid närmare påseende fortfarande fullt användbart, vilket är bra för jag har blivit grymt för­tjust i bakmaskinen. Jag har nämligen kapitulerat för den brittiska institutionen lunchmackan. På den gamla Fair­watertiden gjorde jag matlådor som fick verkstadskillarna att bli gröna i ansiktet av avundsjuka när jag mikrade dem. Men det ids jag inte längre. Man måste dock inte äta plast­förpackade trekantsmackor med tonfiskfyllning för det. Jag har efter en hel del letande upptäckt att i hälsokostaffärerna finns det roliga mjölsorter. I de vanliga affärerna kan man välja mellan plain och self-rising dvs vitt vetemjöl med eller utan bakpulver. Det blir ganska tråkigt bröd. Men nu experimenteras det med allehanda mjöl, frön och gryn. Resultaten bär jag sedan med mig till jobbet där de utgör grund för Helens och mina lunchknytis. Ibland stämmer vi av i förväg vem som tar med vad men oftast så delar vi bara på det vi råkar ha fått med oss. En burk hommous delas med fördel på två, framförallt efter att jag råkade vända på burken och läste kaloriinnehållet. Helen älskar ost och har nästan alltid med sig intressanta ostar från sina besök i ostaffären. Nu när det är varmt kan vi förlägga våra veckovisa uppdykanden i det övre personalrummet till balkongen – man visar sig när man passerar ut och in i alla fall. Oftast skippar vi dock nätverkandet helt och sätter oss på en bänk nedanför studenternas låda och tittar ut över vattnet.

När hela public programmes på torsdagen skulle fira bar det istället av till IKEA för lunch. Vi hade verkligen anledning, hela planeringen för nästa läsår klarades av på en förmiddag utan en endaste kontrovers. Värre lär det ha varit förra året då det fanns ömma tår och sårade självkänslor att ta hänsyn till. I år var det enkelt. Helen och jag var helt överens och om Phil hade en avvikande åsikt så hade han vett att hålla den för sig själv. Bra shower tål att sättas upp igen, halvbra kan revideras och dåliga bör arkiveras. Generellt led alla teatershower i TQ’s arkiv av för liten budget för fräcka experiment och dyr rekvisita. Det behövde inte nöd­vändigtvis betyda katastrof. Proffsig personal kan lyfta den mest patetiska monolog och göra en minnesvärd show med glimten i ögat. Det var värre med de färdiginspelade planetarieshowerna. Inför genomgången av dem hade Phil gjort floskelbingobrickor. Det var kanske inte speciellt vänligt mot våra föregångare men vi hade vansinnigt roligt. Mitt hatobjekt nummer ett blev ”twinkling symphonies of stars”. Under mycket fniss bestämde vi att helt enkelt begrava majoriteten av planetarieshowerna. Medan vi prod­ucerar nya med högre standard får vi helt enkelt åter­använda det fåtal som är bra om och om igen och kalla det ”extra shower på allmän begäran”.

[singlepic id=335 w=300 h=300 float=right]Efter jobbet flyr jag till de publika vardagsrummen för att undgå kaoset i huset. The Wharf är den allra första pub jag besökte i Cardiff. Året var 1998 och jag besökte Cardiff som medlem i en fyra personers kommitté från Norrköping med uppdrag att bygga ett science centre i den gamla värmekyrkan i industrilandskapet. Namnet skulle vara Himmel och hav. Finansieringen var i princip klar med Wallenbergpengar som grund och en rejäl årlig slant till driften från staten. Men så bytte Anders Flodström rektorstolen i Linköping till den på KTH och plötsligt fanns inte en krona. Men det visste vi inte när vi besökte the Wharf, då var vi fulla av entusiasm. Som alla science centre-kommitéer med självaktning åkte vi på inspirationsresa till Cardiff och Bristol. Tyvärr kom jag med i projektet ett halvår för sent för att följa med på den amerikanska turnén och missade ur-science centret Exploratorium i San Fransisco.

Det är trevligt att äntligen vara på återbesök. I dubbel bemärkelse. Sav rörde ihop the Warf med Atlantic Wharf och skickade mig till fel ställe. Ett telefonsamtal och en extra cykeltur senare är jag på rätt plats. Jag är återigen förundrad över att vi faktiskt överlevde före mobilernas tid. Jag är också döhungrig och helt slut. Det är inte omvägen som tagit knäcken på mig, utan en shoppingexpedition. Upptäckte att flotta Howells hade någon form av endagsrea med 20 procent på större delen av sortimentet. Jag avskyr verkligen hela slita-i-varorna stressen och var på väg ut tomhänt vid mer än ett tillfälle. Men jag har verkligen ebb i garderoben så jag bet ihop och armbågade mig vidare. Ett tag hade jag plockat åt mig fem bh:ar och ställt mig i kö till provhytterna. Kön var enorm och värmen överväldigande så jag hängde tillbaka allihop och flydde mot utgången. Hann en halv våning ner, stannade och tog tre djupa ande­tag, intalade mig själv att jag skulle ångra mig om jag rusade ut på gatan, vände och betalade en oprovad bh. Var så nöjd med mig själv att jag i bara farten fick tag i ett svart tajt V-ringat linne som var ganska smickrande. Har man ett sprillans nytt linne i en kasse kan man omöjligt sitta på the Wharf i sin gamla svettiga tröja. Smiter in på toaletten och byter till det nya linnet innan jag går till baren och beställer en steak and ale pie och en Brains SA.

Synd att det är så trist ölutbud på the Wharf för byggnaden har verkligen karaktär. Men ölen är nu en väsentlig del av pubupplevelsen, så slutbetyget blir mediokert. Ansluter till W, Sav, Lotta och Greg som sitter i ett hörn med utsikt mot en liten scen. Orsaken till att vi träffas på the Wharf är att de en gång i veckan har stand-up comedy och större delen av sällskapet är teaterintresserade. Lottas skådespelar­drömmar har precis fört henne till London på audition. Hon oroar sig nu för att hennes chef insett att hon inte var sjuk trots att hon sjukskrev sig. Sav är med i en teatergrupp dit även W har letat sig emellanåt så det är bara jag och Greg som är udda i sällskapet. När W ger sig av hemåt svalnar mitt intresse för stå-upp komik snabbt och när en man strax därefter kommer förbi för att kräva inträde ursäktar jag mig.

Sav är kanontrevlig på alla sätt och vis och jag gillar Lotta och Greg också men det vore kul att träffa W ensam någon gång också. Min chans för en träff på tu man hand kommer snabbare än jag anar. W är inbjuden till ett bröllop i USA och behöver hyra en smoking. Beställningen görs via ett formulär där man fyller i sina mått. Jag har erbjudit mig att hjälpa till med mätningen och dessutom utgett mig för att vara expert i området. Måttband har jag, märkt IKEA, och jag läste syslöjd i grundskolan så hur svårt kan det vara?

Tydligen svårare än jag mindes. Det var visst några år sedan jag slutade skolan. Men entusiasmen är det inget fel på så jag kryper omkring, mäter och funderar om jag mätt på rätt ställe. Mäter lite extra för säkerhets skull, drar i måttbandet för att få det slätt och kommenderar bylsiga kläder av. Får till slut kapitulera och ta Internet till hjälp för att kolla vad som menas med axelmått, bröstmått och höftmått. Ska måtten anges i inch eller centimeter? Det blir kanske ingen krasch a la Mars Climate Orbiter om jag väljer fel men det kan bli en märklig utstyrsel.

28. Banting & Jabba de Hutt

Lämna ett svar

[singlepic id=190 w=300 h=400 float=right]Det är uppenbart för mig att jag är fullt berättigad till en omgång ordentlig shoppingterapi efter den flytten. Möjligen delas inte denna uppfattning av alla invånarna i det nya huset. Två dagar i rad har Julies sambo lämnat rummet när jag kommit hem med överfulla kassar och radat upp mina fynd för Julies inspektion. Hoppas att det är ett utslag av antikapitalism från hans sida och inte något personligt, för i så fall kan relationerna bli slitsamma i huset.

Igår kom jag hem från IKEA med hela cykeln överfull. På styret dinglade påsar, på ena sidan en elefantfot i tillhörande kruka och den andra en packe med galgar. På pakethållaren hade jag med viss möda knutit fast IKEAs allra största kudde. I ryggsäcken fanns en liten kudde, en snygg klämspot och fyra stycken av IKEAs billigaste ramar. Alltihop genomnödvändiga saker för projekt hemtrevnad. Julie instämde i att det var viktiga inköp jag gjort, förutom den rosa potatisskalaren, för hon hade redan en potatisskalare från IKEA. Ville inte slå hål på hennes välvilja genom att överlägset påpeka att det verktyg hon plockade fram är bra mycket mer användbart för att skiva ost. Jag har provat, det är skitsvårt att skala potatis med en osthyvel. IKEA har en del kvar att göra innan finessen med den norska snickarens uppfinning spridits i världen. Britterna skär ost med kniv eller handlar den färdigskivad.

Dagens shopping var kanske inte lika livsnödvändig. Inledde med ett stort, men också vackert, mjukt och dyrt underlakan från Habitat. Gick därefter igenom utbudet av sommarskor: smala remmar, obefintlig dämpning och flip‑flops är trenden på årets sandaler. Suck, det blev inget handlat. På vägen hem passerade jag genom Debenhamns. Det råkade vara Clinique bonus time, handla två produkter och få en väska med små söta förpackningar. Behövde ett hårschampo och så blev det en flaska solskyddssprej (optimistiskt). Julie höll med om att jag spenderat mina pengar klokt och vi firade med varsin GT.

Eftersom Julie bantar enligt Atkinsmetoden är vin uteslutet. Gin däremot är tillåtet, så länge tonicen är sockerfri. Att dricka gin som en del av en bantningskur är ingenting nytt, den torra engelska ginen lär ha uppfunnits av samma man som gav namn till ordet banta, begravningsentreprenören William Banting. Innan Banting dök upp på scenen var engelsk gin samma sak som den holländska söta genevern. Banting var en korpulent man som på ett år gick ner 21 kg med en diet där kvällsgroggen skulle vara sockerfri. Förutom sin gingrogg på kvällen fick han dricka högst tre glas av antingen rödvin, sherry, madeira eller champagne till lunch och max två glas av dessa drycker till middagen. Stackare, vilken uppoffring.

[singlepic id=206 w=300 h=400 float=right]Över kvällens andra GT leder Julie in samtalet på sin sambo, Toby. Jag är givetvis nyfiken på vad husets tredje invånare, som jag mest sett ryggtavlan på, är för filur. Julie är uppenbart stolt över honom, vilket jag förstår när hon berättar valda delar av hans CV. Här talar vi brokig yrkesbana. Dockspecialist. Marionettmästare. Jonglör. Inte direkt de yrken som kommer överst på syokonsulentens lista, skulle jag tro. De två förstnämnda ärvde Toby av sin far, som var en känd marionettmästare. I många år levde Toby bohemliv, sov över hos kompisar runt om i världen och försörjde sig på olika extraknäck. Det kunde vara på tivoli, musikklubbar, barnprogram eller helt enkelt gatuunderhållning. Via det berömda bananskalet hamnade han i Hollywood. Jag hängde inte riktigt med när Julie listade alla Hollywood‑filmer han deltagit i, men Star Wars fastnade. Wow, jag har alltså nästan hälsat på Jabba de Hutts vänsterhand!

Jag var vederbörligen imponerad och kunde inte förstå hur Gaz kunde missa att nämnda Jabba de Hutt-biten. När Gaz berättade om Toby, som han uppenbart beundrar, handlade det om jonglering. Enligt Gaz är Toby den som återinförde jongleringskonsten i Storbritannien och är på detta sätt insyltad i Nofit State Circus. Jonglering och Hollywoodkarriär är en bit från vanliga Svenssonjobb. Numera är dock alla filmer datoranimerade, vilket lett till att Toby efter trettio år som fri fågel har bytt karriär (igen) och för första gången i sitt liv är anställd. På Cardiff bibliotek.

Nästa dag är samtalsämnet över den obligatoriska GT:n istället trädgård.
– Vilka sorters träd finns där idag? frågar Julie sin syster.
– En hästkastanj, en idegran och en massa andra som vi inte identifierat ännu.
– Då är det nog för torrt för ormbunkar, försök med hosta istället, de trivs i skugga och kräver inte lika mycket vatten. Julies syster är på besök för att få idéer till sin trädgård och jag upptäcker för första gången en fördel med det svenska klimatet. Färre sniglar. Julie försöker rädda sina Hosta genom att plantera dem i krukor som i sin tur står i vattenbarriärer.

Annars är jag mestadels avundsjuk på det brittiska klimatet och det stora trädgårdsintresset. Det finns trädgårdsprogram veckans alla kvällar på teve. Kan man en del växtnamn på latin är det lätt att hänga med. Häromdagen lärde jag mig att nyckelpigor gillar popcorn. Åtminstone kan de överleva ett par dagar i ett rör med popcorn. Om man inte gillar bladlöss bland sina odlingar kan man beställa ett rör med nyckelpigor. Jag har även noterat att de i grannträdgårdarna allestädes närvarande trädgårdstomtarna lyser med sin totala frånvaro i teveprogrammen.

[singlepic id=189 w=300 h=300 float=right]Julies systers projekt platsar i något teveprogram, t ex Grand Designs. Hon och hennes partner håller på och bygger om ett gammalt kapell. Det kommer antingen att hamna i inredningsmagasinen som inspiration till andra eller leda till skilsmässa och mycket tandagnissel. Kapell är nämligen inte den benämning jag skulle sätta på högen med stenar på bilderna, jag skulle kalla dem ruin. Två år har de hållit på hittills och de har ännu inget tak, så jag undrar för mig själv om det verkligen är prioriterat att välja växter till den nedre terrassen i trädgården i denna fas. Men just det illustrerar kanske varför tak fortfarande saknas. Huset ska målas lila och trädgården gå i samma toner. Jag är skeptisk till lila färg på huset, men Julie och hennes systrar är nu en gång väldigt förtjusta i lila. Och Julies hem är väldigt häftigt med alla sina starka färger, så kanske är det bara jag som är alltför konventionell?

19. Hollywood

Lämna ett svar

[singlepic id=159 w=400 h=300 float=right]Min enda erfarenhet av Aga-spisar härstammar från ett par nätter i ett jättehus i Edinburgh 2000. Jag bodde där under Edinburgh Science Festival, världens största och bästa vetenskapsfestival. En av de många unga vetenskapskommunikatörer som deltog i festivalen var australiensiskan Maggie, och det var henne jag hälsade på. Före festivaljobbet arbetade hon några veckor på Techniquest och hyrde då ett rum i samma hus som jag. Det var Maggie som introducerade mig till varmvattenflaskans värld. De var så självklara att ingen britt ens kom på tanken att nämna dem. Den berömda frasen: “Continental people have sex life; the English have hot-water bottles” skrev ungerskfödde George Mikes i How to be an Alien. Boken publicerades redan 1946 men jag hade inte läst den när Maggie frågade om hon skulle handla en vattenflaska till mig också. Jag svarade ja, fast jag inte hade en aning om vad hon pratade om. Vattenflaska? Menade hon en sådan där grön flaska som man fyllde med vatten från fjällbäckar när jag var barn? Varför inte bara använda en vanlig petflaska vilken som helst? Hem från stan kom Maggie med en lila platt plastgrej. Jag måste sett ut som ett fån för hon förklarade att man skulle fylla den med varmvatten och lägga den i sängen. Första natten lärde jag mig att det var viktigt att skruva fast korken ordentligt. Detta var före den elektriska värmedynan gjorde entré i mitt liv och vattenflaskan kunde förpassas till kuriosaavdelningen.

Jag kom att tänka på Maggie när jag var på Atlantic wharf i Cardiff bay med Gaz. Maggie och jag brukade gå till ett trevligt fransk café med överkomliga priser och en trevlig australiensisk servitör. Det caféet var nu borta. Jag och Gaz gick istället till Hollywood bowl. Enligt Gaz var det tidigare en pub kombinerad med mikrobryggeri. Tyvärr hade de lagt ner bryggeriverksamheten så nu var det en pub enligt standardformat 1A (trist). Gaz berättade att han höll på att sätta ihop en cd med information om sin science circus. Han hoppades att någon kontakt kanske kunde leda till stöd för fortsatt verksamhet. I den förra uppsättningen var en av artisterna svensk. Därför försökte jag, men misslyckades med, att övertyga min dåvarande chef att ta cirkusen till Malmö Museer som ett jippo för att popularisera naturvetenskap och teknik.

Gaz och jag var i nöjeskomplexet Atlantic wharf för ett föredrag av fysikern Jonathan Hare. Några år tidigare gjorde han tillsammans med skådespelare Robert Llewllyn en teveserie på BBC. I den betygsatte Jonathan och Robert stunten i Hollywoodfilmer utifrån naturvetenskapliga lagar. Ett genomförbart stunt gav högt betyg, ett som gick på tvärs mot fysikens lagar fick lågt betyg. Tidigare under dagen hade salen varit full med elever som fick en lektion i hur matte kan användas för att räkna ut hur sannolika eller osannolika stunts är. På kvällen var det dags för föredrag för allmänheten. Allmänhet och allmänhet, jag kände igen stora delar av publiken, det var mest branschfolk, redan frälsta. Själv var jag där delvis i jobbärende. Föredraget var sponsrat av en av mina lokalföreningar.

[singlepic id=157 w=300 h=300 float=right]Under föredraget lärde jag mig att rent vetenskapligt var det inte fullständigt otroligt att Jackie Chan skulle kunna böja upp stängerna till ett 1800-talsfängelse med skjortremsor han fuktat genom att kissa på dem, som han gör i Shanghai Moon. Däremot är det stört omöjligt för Bruce Willis att överleva sitt hopp från skyskrapan med en brandslang som bungy jump i Die Hard. För att nämna ett av flera problem så är brandslangar inte elastiska vilket gör att det inte finns något som bromsar in fallet. I bästa fall hade han överlevt med massor av brutna ben men antagligen var fallets höjd tre gånger den dödliga nivån. Hur som helst skulle han i verkligheten inte varit i skick att ta sig an aldrig så hemska bovar efteråt. Vissa saker funkar bara i Hollywood.

Överlag ett trevligt föredrag. Synd bara att jag anlände till salongen i sällskap med Gaz. Han valde första bästa plats med bra utsikt över scenen. Helt fel. Han borde snabbt och obemärkt scannat av publiken och när det visade sig att vi anlänt före studentgänget, valt plats med gott om utrymme i närheten av en ingång. Nu hamnade jag långt ifrån studenterna. På vägen ut försökte jag obemärkt dröja mig kvar så att jag skulle hamna bredvid W. Jag släpade på fötterna och försökte kallprata med olika människor: Vad tyckte ni om föredraget? Intressant eller hur? Ett gäng var på väg till New Orleans, en restaurang i nöjeskomplexet. Det var tydligt att de inte ville ha med vissa. Jag kände inte till gängbildningarna ännu, men gissade att jag var så pass ny att jag med stor sannolikhet inte ingick bland de som de försökte skaka av sig. Stod kvar och försökte diskret spana omkring mig. Jodå, nog såg jag honom alltid, men vad hjälpte det, mitt sällskap stod i den högra delen medan han fick ut längs den vänstra. Jag fick nöja mig med att han vände sig om och hejade.

Vände uppmärksamheten mot middagsplaneringen. Jag var hungrig och beredd följa med precis vart som helst. Hade precis gjort upp om att följa med ett gäng in till centrum när W återvände. W med sin karisma hade givetvis blivit inbjuden till middagen på New Orleans av den som stod för arrangemanget. Jag hängde raskt på det stora gänget som drog sig ner mot New Orelans. Där visade det sig att stället var fullbokat och det bokade bordet var för litet för allihop. I baren satt ett gäng hungriga grönisar med sina coca color. Ville jag följa med dem till IKEA? Absolut!
– Skajar?
– No skyar, sch-y-ar.
Personalen på IKEA verkade inte alls roade över mina lektioner i det rätta uttalet av en lampa en kvart före stängningsdags. IKEA verkar inte ha fallit för internationaliseringstrenden. Det verkar snarare som om kontoret som bestämmer namn på nya varor finner ett nöje att hitta (eller hitta på) ord som innehåller å, ä och ö. Det ska de ha en eloge för. Det ger oss utlandssvenskar en chans att förundra våra utrikiska vänner.

[singlepic id=125 w=400 h=300 float=right]Förundrade var de också över priserna i IKEAs restaurang. Framförallt köttbullarna verkade orsaka många resor från Techniquest. De serverades med brun sås och lingonsylt.
– What is that? Undrade tanten före mig i kön.
– Lingonberry
– What?
– Cranberry.
Nu såg tanten nöjd ut. Tranbär visste hon vad det var. Den bruna såsen var sig också lik men sedan var det slut på likheterna. Köttbullarna äts med pommes frites. Allting äts med pommes frites. Fast de envisas med att kalla dem för chips. Chips däremot kallas för crisps. I Storbritannien. I USA kallas chips för chips och pommes frites för french fries.

11. IKEA

1 svar

[singlepic id=29 w=400 h=300 float=right]Allting gick inte att skjuta på till kvällarna, vissa saker måste ordnas dagtid. Förutom den stora fixarlistan där BOSTAD skrivits med versaler, hade jag en mindre inköpslista. Tunnstrumpor, handdukar, tvål, tvättmedel, mat… den bara växte till rena sisyfoslistan. Varje dag rapporterade the Guardian om nya rekord i antal miljarder pund som befolkningen hade lånat på sina kreditkort till konsumtion och alla jag kände hade minst ett par för när krediten nått botten, då skaffade man ett nytt. Det verkar vara det gängse sättet att finansiera sina studier. Vad jag inte kunde förstå var hur invånarna lyckades spendera några pengar överhuvudtaget? Eller snarare, när? I centrum stängde alla affärer halv sex, förutom de som stängde redan fem. Jag slutade prick fem och det tog precis en halvtimme att gå från jobbet till staden. Queen street var en krigszon vid stängningsdags. Sena shoppare med fulla kassar klämde sig ut genom dörrar som spärrats av väktare. Skyltfönstren var fulla med varor, här och där kompletterade med lockande dofter men ingenstans var man välkommen. Gågatan tömdes på folk och kvar blev bara skräp som flög omkring.

En dag skyndade jag mig in till centrum och lyckades klämma mig in på Boots fem minuter före stängningsdags. Fick med mig ett nytt märke av tamponger hem. Jag är uppvuxen med sloganen ”tampongen som inte luddar”, en slogan jag alltid tyckte var ett helt värdelöst säljargument. Det var väl självklart att något som ska användas där inte ska ludda! En kort tid på de brittiska öarna, med ett annat utbud, hade emellertid lärt mig att denna slogan hade sitt existensberättigande. Nu höll jag på och testade igenom det luddiga utbudet.

Eftersom mina shoppingförsök i centrum var sådär måttligt framgångsrika gav jag mig en kväll av till ett ställe med karriäranpassade öppettider: IKEA. Förr var man tvungen att åka till Bristol, men IKEA hade haft vänligheten att expandera till Cardiff. Varuhuset skulle ligga i Grangetown, så jag satte mig på ett tåg och höll tummarna för att tåget skulle gå åt rätt håll. När tåget rullat ut från den ståtliga stationen blev bakgårdarna genast allt skräpigare, ett säkert tecken på att jag åkte mot Grangetown. Det som fascinerade mig är att ingen, någon gång under de senaste hundra åren, kommit på att det rullar tåg på baksidan av husen och gjort sig besväret med två ”framsidor”. Räknas inte tåg? Tror de att passagerarna inte ser något från tågen?

[singlepic id=31 w=400 h=300 float=right]Spåret gick en bit över marken, vilket gav en bra översikt och jag såg en bekant blå-gul jättelada på håll. Detta gav mig en uppfattning om åt vilket håll jag skulle gå när jag stigit av, men när jag hade kommit från perrongen ner till gatuplanet var det inte lika lätt att orientera sig. Valde en gata som jag trodde skulle gå åt rätt håll. Det var rätt träligt att knalla fram mellan husraderna. Hus förresten!? Brukar inte IKEA ligga långt bort i tjottahejti bland andra stormarknader? Skulle jag behöva vandra tills husen tog slut, bensinmackarna tagit vid och först därefter komma till det förlovande landet? Blev oändligt lättad när IKEA dök upp på andra sidan en rondell mitt bland bostadshusen. Tog rulltrappan upp och började gå bland utställningarna. Precis som hemma!!! Blev alldeles varm i själen. Gick från ” jag har passerat IKEA-stadiet i mitt liv och nu handlar jag bara dansk design på Svenssons i Lammhult” till ”jag älskar IKEA” på ett par sekunder. Min kärlek blev omedelbart prövad. För precis som hemma var de varor jag kommit för att handla slut. I detta fall stearinljus. På denna ö var ljus synonymt med värmeljus, tea candles. Om man mot förmodan hittade långa smala ljus som passade i mina ljusstakar var de undantagslöst av paraffin (en icke förnyelsebara råvara) och dessutom snordyra, eftersom de bara såldes i trendiga inredningsbutiker. Precis som Kamprad hade räknat med gick jag dock inte hem tomhänt bara för att den vara jag tänkt handla inte lagerfördes. Efter att ha velat en stund handlade jag ett fyrpack superbilliga glas för värmeljus och ett fyrpack Tindra doftljus lavendel.

När jag kom ut från IKEA spöregnade det. Det gör ofta det i Wales, men det är nästan alltid korta skurar. Lokalbefolkningen verkade inte bry sig men jag parkerade mig i en busskur. Enligt busstidtabellen skulle bussarna gå var tjugonde minut men det gällde kanske enbart soliga dagar för jag fick sitta där i trekvart innan en buss dök upp. Jag blev inte särskilt förvånad, tidtabellerna verkade inte ha någon som helst verklighetsanknytning. Någon dag senare gjorde jag ett nytt försök att åka buss. Jag hade läst ett reklamblad för en Bay Circle Line som skulle passera både TQ och i närheten av Squids hus. Lysande! Efter att ha väntat ut en buss, klivit på, noggrant räknat upp och lagt i mina 95 pence i en behållare behagade chauffören informera om att han bara skulle köra ett par kvarter till Cardiff central. Hoppsan, hade jag klivit på en buss som var inne på sitt slutvarv? Nej, bussen gick aldrig annat än till centralen svarade chauffören. Jag pekade på busslinjens namn, Bay Circle Line! Det hjälpte inte, den här bussen skulle till stationen. Därefter skulle den visserligen vidare men först efter en längre paus. Jag hade ju redan betalat och det gick inte att få tillbaka pengarna så jag åkte med. Kom fram till sist men det tog längre tid än om jag hade promenerat.

Det var kanske inte så konstigt att jag oftare gick än åkte buss. Jag visste alltid när jag skulle komma fram och jag slapp bära omkring på en skottkärra med småpengar. Chaufförerna växlade inte utan man slängde pengarna direkt i en låda och fick ett kvitto av chauffören. För att göra det extra enkelt för resenärerna så var alla priser på jämna fem pence, 85, 95, 115 pence osv. beroende på antal zoner man skulle korsa.

Allt detta gående blev lite enformigt så när söndagen äntligen kom var promenader, vandring, jogging, all slags förflyttelse till fots långt ner på listan över saker jag längtade efter att göra. Släntrade i stället in i köket fullt inställd på en slö dag, i eller i närheten av sängen och möttes av den sedvanliga förföriska doften av nymalet kaffe och Gaz i full färd med att tillaga en champinjon- och rosmarinomelett iförd full vandringsutrustning. Frågade genast: får jag följa med (och finns det omelett till mig)?

[singlepic id=127 w=300 h=400 float=right]Vandringsutrustning à la Gaz betydde tajts, kraftiga kängor och ett par damasker som såg precis ut som de snölås vi satte över pjäxorna innan vi pulsade iväg i lössnö, när jag var liten. Något liknande fanns inte i min garderob som var kraftigt begränsad av Heffaklumpens lastförmåga. Eftersom de medburna gymkläderna var för kalla för vandring i okänd terräng mitt i vintern blev det till att plocka ur jobbgarderoben och hoppas att eventuell lera skulle gå att få bort efteråt. Vandring är något av walesisk nationalsysselsättning, möjligen i konkurrens med pubbesök. Ofta kombineras dessa aktiviteter, först vandring och därefter besök på mysig landsortspub med lågt i tak och skummande öler. Det var åtminstone så jag föreställde mig det hela men när vi trötta och hungriga kom till The Star Inn möttes vi inte av någon sprakande brasa eller förföriska dofter utan bara mörka fönster och en stängd dörr. Ett snopet slut på något som annars var en trevlig dag.

Under vandringen hittade vi något jag först trodde var en grotta men den fortsatte in i berget. Det var kolsvart och kolsvarta okända tunnlar in i berg är ju inte min favorit direkt. Samtidigt var jag oerhört nyfiken på vart den skulle ta vägen och tack vare min medhavda pannlampa fick nyfikenheten segra. Det visade sig vara en nedlagd järnvägstunnel som gick tvärs genom berget. I slutet av tunneln var det översvämning så det blev en del balanserande utmed sidorna men vi kom hem torrskodda, om än med tomma magar och törstiga strupar.

[singlepic id=80 w=300 h=400 float=right]Om det var snopet att The Star Inn hade stängt så jag inte fick tillfälle att testa en country pub var det lättare att utöva min nya hobby under arbetsveckan. Men att dricka öl till lunch kändes fortfarande främmande, speciellt när min nya chef Julian från BSA var på besök. Julian överraskade mig med att kunna svenska men vägrade berätta hur det kom sig. För att understryka min präktighet beställde jag in en flaska blaskig gul dryck med tveksamt släktskap med juice. Den kostade mer än en pint, var allt annat än stimulerande och jag ångrade mig djupt. Det var min företrädares sista arbetsdag och Julien imponerades över uppslutningen på avslutningslunchen. Jag började namnge dem och lyckades göra honom imponerad igen, denna gång över hur många namn jag kunde efter bara två veckor på jobbet. Ärlig som jag var avslöjade jag att många av ansiktena var bekanta sedan tidigare. Helt nya var dock årets omgång av studenter, men jag har sett några av dem i korridorerna och haft den långe kroaten i teatern. Julian undrade över en W, det kunde väl inte vara hans riktiga namn? Kanske inte svarade jag men det står så på hans namnskylt, kanske var han amerikan? Julien småskrattade lite, killen var uppenbart amerikan. Hmm, var det så uppenbart för alla utom för mig? Jag var ingen fena på accenter och förresten hade jag bara bytt några ord med honom. Men jag hade lagt märke till honom! Det var lätt gjort: axellångt hår, skägg och en så självklar karisma att det räckt för en medelstor amerikansk stad. Definitivt värd en närmare undersökning!