Etikettarkiv: Gaz

69. Flower’s IPA

Lämna ett svar

[singlepic id=326 w=250 h=350 float=right]Det stora företaget betalar för en flyttbil, jag behöver alltså inte bära hem allting i en resväska på flyget. Synd att jag inte visste det innan Linda fick agera packåsna med alla vinter-kläderna, men skönt då antalet prylar har ökat lavinartat på slutet, inte minst efter att jag bar hem ett halvt ton papper från TQ. Men att skicka en hel lastbil är kanske att över­driva en aning. På slaget nio dök lastbilen upp med två flyttgubbar. De tog en snabb och rutinerad titt på innehållet i mitt rosa rum och så tog den ena flyttgubben lastbilen och drog iväg. Det tog den andre mannen en timme att bunta ihop allting i sex små lådor. Allt och allt. Bestämde mig igår kväll för att tvätta upp mina cykelkläder, de skulle lukta rätt illa om de fick ligga nedpackade otvättade i ett par veckor. Jättebra idé i teorin. Bara två problem: att hålla sig vaken till halv två när tvätten var klar och att tvätt torkar riktigt dåligt i ett fuktigt hus. Så cykelkläderna och allt annat jag knölade in i samma maskin, hänger fortfarande på tork när lådorna är färdigpackade och packmannen försvunnit iväg en stund i väntan på lastbilens återkomst.

Läs mer →

39. Welsh Assembly

Lämna ett svar

[singlepic id=260 w=300 h=300 float=right]”Det låter precis som öppningsrepliken i en bok,” säger W beundrande.
”Vad bra, då kan jag kanske använda den,” svarar jag oberört.
Det är bara ett fåtal av det stora gänget omkring mig som känner till att jag lägger åtskilliga timmar varje kväll på att skriva på en bok. Det är Ws födelsedagsfest och jag håller hov i en av sofforna i huset som två av studenterna, kanadensiskan Sav och kroaten Duje delar. Festen utvecklar sig inte alls som jag hade förväntat mig. Ordet fest fick mig att ägna halva eftermiddagen åt att försöka klä upp mig med mina begränsade tillgångar i garderobsvägen. Bestämde mig för att ikväll var kvällen med stort K och tog på mig min nya svarta strappy topp. Vänta nu, jag skulle ju aldrig någonsin handla något från affären med de snorkiga expediterna? Till sist insåg jag att en en-personers bojkott inte skulle göra något större genomslag i deras bokslut och beställde en topp via Internet. Effekten av den är kanske inte exakt lika lysande som jag hade drömt om. Javisst, det är ett linne med inbyggd bh men det förvandlar mig inte till Hollywoodfashinoista i ett nafs. Önskar att axlarna varit solbrända, men tröstar mig med att jag har snygga biceps. I många år vägrade jag visa mig i linne för jag hade ärvt ett komplex för gäddhäng från min mor, däremot (ännu) inte själva gäddhänget. Så småningom gjorde jag den revolutionerande upptäckten att vältränade armar, förutom att vara praktiska om man vill peta fram ett par skidor i nio mil, också är snygga. Hur hade jag kunnat missa detta?

Toppen ska på men vad ska jag kombinera den med? Svarta smala byxor? Nej för vampigt. Blå vida piratbyxor? Absolut inte. Efter att ha vänt ut och in på alla lådor, provat igenom alla byxor två varv och lämnat allihop liggande i en hög på sängen faller till slut valet på min vida jeanskjol. Känner mig en smula väl baraxlad för en cykeltur så jag slänger en stor linneskjorta över. Det blir lite tältkänsla med skjortan och kjolen tillsammans, men skjortan kan jag plocka av när jag kommit fram, tänker jag när jag cyklar iväg.

Redan när jag står i hallen inser jag att fest är ett vitt begrepp och innan jag går in i rummet torkar jag bort delar av makeupen och knäpper ihop skjortan. På några ögon­blick försvinner mitt festhumör och jag önskar mig långt bort. Det finns dock ett visst underhållsvärde i att studera den märkliga blandningen av människor i huset och hur knivskarpa uppdelningarna är. I mitten av rummet håller sig gröningarna för sig själva. Studenterna i sin tur håller till i ett annat hörn. Den enda som rör sig mellan gängen är John OHP, kanske för att han är lika utanför i båda gängen. W sitter mest i en fåtölj lite vid sidan av och deltar inte i något samtal. Förutom att han blinkar åt mitt håll några gånger tar han inte kontakt. Höjdpunkten är att jag äntligen får träffa Lotta, Ws svenska väninna som han har pratat om. Speciellt glad blir jag när det visar sig att orsaken till att Lotta bosatt sig i Cardiff är en lång britt vid namn Greg. Ingen konkurrens därifrån alltså.

Jag har svårt att ställa om från den initiala besvikelsen och inta min sedvanliga roll som festens energiknippe som förenar de olika gängen. Försöker roa med en målande beskrivning av ett möte tidigare på dagen på Welsh Assembly men antingen är min berättarteknik alltför blek idag eller så är det bara jag som är fascinerad av att man för att komma in fick gå igenom säkerhetskontroller à la flyg­plats. Det verkar också bara vara jag som är fascinerad över att jag från Sverige, efter bara några månader i landet, suttit i ett möte med företrädare för ”alla” intressenter och dis­kuterat statusen på den naturvetenskapliga undervisningen i Wales och kommit med flera insiktsfulla synpunkter och förslag för att höja denna. Det lossnar lite när jag berättar om Nofit State Circus föreställning kvällen före, det är då jag fäller det som W tycker skulle kunna fungera som öppningsreplik i min bok: ”Jag gick omkring med ett glas vin”.

Nofit spelade i metropolen Pontypridd, mest berömt för att tjuren från Wales, Tom Jones, är född där. Jag följde med Gaz för jag var nyfiken på vad som egentligen hände i det stora rosa tältet som jag hört så mycket om de senaste veckorna. Beslutet underlättades av att Gaz hade tillgång till gratisbiljetter, betalning för att han byggt biljettståndet.

[singlepic id=261 w=300 h=400 float=right]Ordet cirkus associerade jag till barnfamiljer, elefanter och stöörsta möjliga tyyyyysssstnad. Inget kunde vara mer fel. Vinglaset och jag var ute och gick mitt i föreställningen. Det berättades någon form av historia, men jag fick aldrig något sammanhang i den. Med jämna mellanrum blev vi ombedda att flytta på oss för nu skulle någon hissas upp i taket eller något skulle komma neddimpande som vore dumt att få i huvudet. Jag tyckte det var hur häftigt som helst och upp­skattade framförallt styrkeproven på linorna. Det var inte så många veckor sedan jag satt och diskuterade gym över en öl med Anna i Cardiff. Jag satt där och kände mig rätt väl­tränad och överlägsen. Nu klättrade hon omkring utefter ett rep och gjorde allehanda konster. Jag var stum av beundran. Ok, hon hörde till utfyllnaden, stjärnan kom från Austra­lien, men konsterna blev ännu mer imponerande när man känner de som utför dem.

Det där med vinglaset var trevligt men hade sina risker. Jag hade nästan smuttat klart på glaset när en herre framför mig backade rakt in i mitt glas, vilket fick den kvarvarande vin­skvätten att lämna glaset och istället landa mitt på min tröja. Det är märkligt så stor fläck det kan bli av så lite vin.

[wp_geo_map]

36. Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch

1 svar

[singlepic id=218 w=300 h=400 float=right]De flesta jag känner har ledigt lördag till söndag och ur det sociala perspektivet är det en uppenbar nackdel att istället vara ledig söndag till måndag. Ja, egentligen skulle jag inte ens vara ledig två dagar, men det blev för kort och slitsamt med korta helger. Jag har samlat på mig tillräckligt många övertidstimmar för att kunna vara ledig alla måndagar under överskådlig framtid. Det finns fördelar med detta: alla affärer är öppna och man är helt immun mot söndagskvällsångest. Men det är svårt att hinna träffa sina vänner. Särskilt de som troget avsätter varje söndag till kyrkan. Eftersom jag är ganska ointresserad av att dela denna hobby ser jag inte så mycket av vännerna Cath, Mandy, Jen och hennes man. Det gäller därför att passa på när det är Bank Holiday Monday och alla är lediga. Nationalsysselsättningen vandring står på schemat. Cwmcarn är egentligen mer känt som mtb-mecka. Här finns stigar för gående, stigar för mtb och stigar där det är tänkt att cyklister och vandrare ska samsas. Det är första gången jag ser varning för cyklister-vägskyltar. Jag skrattar först, men inser varför de finns när jag ser en cykel komma forsande i hög fart på grannstigen. Vi promenerar upp till Twmbarlwm där det finns både en järnåldersbefästning och något annat byggt av normanderna några år efter Hastings.

[singlepic id=234 w=300 h=300 float=right]Cwmcarn och Twmbarlwm är walesiska namn och de innehåller fler vokaler än vid första påseendet. W är inget dubbel-v utan dubbel-u. Ll, som är vanliga i Walesiska ortsnamn är inte dubbla L, det är snarare en egen bokstav med en typ av chl‑ljud långt bak i halsen. Skitsvårt. Walesiska eller kymriska är närmast släkt med bretonska och talas förutom i Wales också i en immigrantkoloni i Patagonien. Alla walesisktalare är tvåspråkiga och talar även engelska, om de bor i Wales, eller spanska, om de bor i Argentina. Walesiskan har gjort samma resa som många andra företeelser. Först försökte engelsmännen utrota walesiskan, därefter ignorera ihjäl den och nu har pendeln slagit över åt andra hållet och walesiska är närmast en förutsättning för att göra karriär inom stadsförvaltningen. 1999 blev walesiska officiellt språk jämte engelska och undervisning blev obligatorisk i skolan. För de som är för gamla för att ha lärt sig walesiska i skolan är kvällskurser ett alternativ. Jag borde göra min kollega Phil sällskap på en men skjuter på det. Är avundsjuk på Gaz, han kommer från norra Wales, där de flesta har walesiska som modersmål. Det sägs att Tolkien skapade alvspråken sindarin och quenya från walesiska och att en walesisktalande förstår dem. Måste fråga Gaz.

Walesiskan är precis som svenskan ett språk där man inte särskriver. Det möjliggjorde för den lilla byn Llanfair Pwllgwyngyll i Anglesey att 1880 döpa om sig till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch. Syftet var att få världens längsta ortsnamn och namnet betyder ungefär ”Sankta Marias kyrka, i en sänka med vita hasselbuskar, nära till en stridande strömvirvel och Sankt Tysilios kyrka och till en röd grotta.” Namnet med 60 bokstäver är numera inte längst, men möjligen svårast att uttala?

[wp_geo_map]

34. Gula kängurun

Lämna ett svar

[singlepic id=256 w=300 h=300 float=right]Två dagar senare är mitt goda humör återställt. Hela orga­nismen lever upp under den ljusa årstiden. Man kommer ut ur vinteridet och hinner med så mycket mer nu när dagarna är längre. Istället för koma framför teven efter jobbet, blir det magdans, en cykeltur eller test av någon uteservering. Det varma vädret medför dock vissa klädtekniska problem. Yllesockar och gore-tex-kängor funkar helt enkelt inte längre. Men var handlar man skor? Billiga platta flip-flops finns i parti och minut och önskas extrema glitterskor med decimeterklackar kan jag också peka i rätt riktning. Men vanliga skor då? Det är först när jag har bråttom på väg till en pub, som jag gör ett fynd. Genar genom centrum och får stanna till för att väja för en bil. I ögonvrån ser jag något intressant. Tittar en gång till, i skyltfönstret på Clarkes hänger stora bilder av laxrosa moccasandaler med dinglande pärlemorknappar. Wow, det står Kristina skrivet med stora bokstäver på dem!

Efter ett kort stopp cyklar jag vidare i mina nyförvärv. Ska till en pub med knallgul skylt på Elm Street för att träffa Gaz & co. Y2K är en snitsigare förkortning av det tidigare namnet Yellow Kangaroo. Före det hette puben The Four Elms, ett namn som kommer efter fyra almar som växt på platsen. De finns utmärkta på en karta från 1789 men verkar ha gått hädan för länge sedan, för jag ser inte röken av några träd eller annan grönska. När jag hör ordet beer garden associerar jag till gröna ytor, vackra planteringar och bekväma stolar, men jag kan inte vara mer fel ute. I Y2Ks version erbjuds grovt tillyxade bänkar på en kal inhägnad bakom puben. Trist. Att ölutbudet är lika tråkigt gör mig inte vänligare instämd till puben, men ingenting kan paja mitt goda humör idag. Inte med rosa sandaler på fötterna.

[singlepic id=259 w=300 h=300 float=right]Gaz, Squid, Ali, Tim och två par till sitter hopklämda på en bänk när jag kommer. Den gemensamma nämnaren är Nofit-cirkusen, men graden av involvering varierar. Tim, som tillsammans med regissör Ali tillhör den inre kretsen, visar stolt upp annonserna för årets föreställning. Jag tittar pliktskyldigast på reklambladet med en man som hänger i luften med ena benet lindat runt ett tjockt rep. Gissar att detta inte är ett trick man lär sig i en handvändning. Vänder på bladet, ”ImMortal is a spectacular meditation on one of the biggest questions of the human race: are we immortal”. Jaha, och av detta skulle jag bli klokare? Tänker för mig själv att jag inte riktigt förstår vad föreställningen går ut på men lovar självklart att gå. Tim blir glad, de behöver alla åskådare de kan få tag på för årets uppsättning är ett ekonomiskt vågspel.
”Det är första gången jag ser dig sminkad. Är det någon du gör dig till för?” Frågar Tim med en menande blick runt bordet.
”Jag använder make-up ibland, det är nog mest en slump att du inte träffat mig med smink tidigare.” Svarar jag och anstränger mig för att se oberörd ut. Tim ser inte övertygad ut men jag slingrar mig och undviker ämnet åldersnoja och 23-årig student.

Det slumpar sig så att make up-bagen blir flitigt använd. På lördagskvällen ska ett stort gäng av gröningar och studenter ut och dansa. John OHP, en lång osäker kille som jobbar heltid i grönt bjuder med mig. John är, trots att han jobbar jämt och alltid är med på alla sociala aktiviteter, lite utanför. Beror det på att hans examen är i musikvetenskap och inte naturvetenskap som alla andra? Eller på att han är homo­sexuell? Innan jag svarar John OHP ringer jag till en viss dansant amerikan och frågar om han ska med ut. Var egentligen osäker på hur hans svar skulle påverka mitt beslut. Å ena sidan vore det en dröm att få dansa med honom men å andra sidan är det inte helt okomplicerat att flörta med en nio år yngre student mitt bland ett stort gäng med gröningar. Nu behöver jag inte bekymra mig, för W ville inte ut och dansa. Han har fått pengar från Barclays bank för att genomföra robotworkshops för underprivi­ligerade barn i några helger. Sen när har det stoppat någon? Workshops kan han väl genomföra med ögonen slutna? Jag slösar dock inte för mycket krut på att fundera över hans motiv utan bjuder raskt ut honom på en alternativ aktivitet. Exakt vilken form av aktivitet vet jag inte när jag cyklar över. När jag anlänt gör ingen av oss någon större ansats att lämna lägenheten. Sitter och lyssnar på Ws favorit Ani DeFranco när min mobil plingar till. John OHP tycker att jag är världens mes och startar en kampanj för att få mig att komma ut. Medan jag radar upp undanflykter i mina sms ringer Ws telefon. Det är Katie som har ett liknande ärende och får liknande svar.

18. Charlie

Lämna ett svar

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

[singlepic id=67 w=400 h=300 float=right]För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

[singlepic id=103 w=300 h=300 float=right]Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

[singlepic id=22 w=400 h=300 float=right]Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades ­­dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.

[wp_geo_map]