“Förstapristagaren i Plymoth-rummet är…” Tävlingar är ett väsentligt inslag i brittisk utbildning. Misstänker att de startar redan i barnkammaren med officiella diplom till den bebis som först ler mot mamma. Pappor är sådana där som arbetar och därmed icke relevanta för barnen förrän det är dags att gå till fotbolls-, rugby- alternativt cricket-planen. Tävlandet fortsätter under hela skolgången med olika priser och diplom att arbeta emot. Syftet anges vara att motivera barnen. Jag försökte några gånger att förklara att den svenska skolan jag växte upp i, där var alla lika. De som inte var fullt lika lika som resten fick hjälp att komma i fatt. Och de som hade varit aktuella för priser, ifall de gått i en brittisk skola, fick lära sig att rulla tummarna tills övriga hunnit ifatt. Hittills hade jag dock inte hittat en enda britt som förstått vad jag yrat om.

[singlepic id=55 w=300 h=300 float=right]Nu var det inga lågstadieelever omkring mig utan forskarstudenter. Tävlingen gällde bästa föredrag och juryn bestod av forskarstudenter från andra discipliner. Det som var vardagsslang för en mikrobiolog var grekiska för en kärnfysiker. De bästa föredragen var därför de som var anpassade till allmänheten. Det hade jag inpräntat i deltagarna några veckor i förväg i en workshop men det visade sig att alla hade inte lyssnat. Förutom att se utfallet av min workshop var jag också på jakt efter forskare lämpade att berätta om sin forskning för barn för att inspirera dem att studera vidare. Min favoritkandidat var en vältränad fd militär som både pratade med, och tittade på publiken. Tänkte att han nog skulle gå hem hos tonårstjejer i sin lagom tajta grå tröja. För en svensk uppfostrad med att alla är lika tog det emot att erkänna att han var mer lämpad för uppgiften, än indiern som hade ett lika väl förberett anförande, men som var klädd i kostym och hade en kraftig brytning.

Efter prisutdelningen serverades det vin och ost. Jag passade på och nätverkade och undersökte intresset för att träffa skolungdomar. De flesta av dagens tävlande var ambitiösa personer som inte alls förstått att det är PQ (partyintelligens) och JQ (jakt- och bastuintelligens, tidigare känt som golfintelligens) och alla andra typer av Q snarare än IQ som räknas nu för tiden och gav sig av hemåt. Det var synd om vinet skulle förfaras, så jag hjälpte dem som är kvar att göra slut på det. Militären var döv på ena örat och jag hade som vanligt lite svårt att hänga med när många pratade samtidigt. Därför satt jag bredvid honom och diskuterade skillnaderna mellan forskarutbildning i Sverige och Storbritannien. Uppgiften att en PhD tog i genomsnitt nio år i Sverige väckte sedvanlig förvåning. Jag instämde att siffran var hög, antog att ett litet antal humanioraavhandlingar, skrivna av entusiaster som finansierar sin forskning med undervisning eller annat heltidsarbete, drog upp snittet. En svensk avhandling är antingen en monografi eller en sammanläggningsavhandling. Det sista betyder att man tar med fyra artiklar (helst publicerade) och sedan skriver ihop en inledning till dessa. Britterna omkring mig vred sig. De förklarade att ifall de hade fått en eller två artiklar färdigskrivna och inskickade för eventuell publicering när de var klara så skulle de vara glada. Jag vet inte vilket system som är bäst. Idén med en forskarutbildning är väl att den ska vara en utbildning och jag skulle säga att har man skrivit ihop en eller ett par artiklar så har man väl lärt sig vad forskning går ut på utan att göra det om och om igen. Antar att den svenska traditionen kommer sig av att det inte finns speciellt många forskarassistenttjänster att söka och då föredrar folk att harva på med sina stipendier istället för att skriva klart sin avhandling och bli arbetslösa.

Vinet tog slut och hela gänget drog vidare till trendiga Incognito. Vanan med rundor hade jag inte vant mig vid ännu. Fördelarna var att det var socialt och minskade ner köerna i baren, men det innebar att det dök upp en till öl i ens hand när man egentligen borde ha övergått till vatten, coca cola eller annat alkoholfritt alternativ. Något man kanske hade haft vett att beställa om man avbrutit konversationen och själv gått till baren istället för att bara sippa på det glas man för närvarande höll i handen.

En irländska inne på sitt tredje år i Cardiff, och jag diskuterade hur det var att leva i ett annat land. Hon var på väg till Stockholm för att hälsa på sin pojkvän som forskade på Karolinska. Jag försökte febrilt komma med tips på saker att göra i Stockholm i april. April, vädret kan vara precis hur konstigt som helst så glöm skärgården. Vasamuseet fick hon bara inte missa. För säkerhets skull sa jag det tre gånger. Jag berättade också att det fanns en fantastiskt trevlig pizzeria med stenhällsugn i närheten av Karolinska, fast min vägbeskrivning lämnade en hel del övrigt att önska. Nåja, alla på Karolinska känner till den i alla fall så hennes pojkvän borde hitta dit. Jag hade väl nämnt Vasamuseet? Låter fånigt med ett museum med en enda båt, förlåt skepp, men det är häftigt. Mary Rose är ingenting i jämförelse, hon är visserligen något äldre men det är bara ett par brädstumpar kvar av Henrik, vem-det-nu-var-i-ordningens, främsta skepp. Sarah kände inte till Mary Rose så liknelsen sa henne ingenting men hon lovade att besöka Vasamuseet.

Incognito stängde och eftersom det regnade, och det är ett välkänt faktum att man inte kan cykla hela vägen till Fairwater när det regnar, följde jag med till nästa pub. Den var i två våningar och hade bruna stolar. Det var ungefär en så specifik platsangivelse jag kunde ge i efterhand. Det var synd att jag inte kommer hitta dit igen för de hade två prisbelönta öl på tapp: Workie Ticket från Mordue Brewery och Bitter & Twisted från Harwestoun Brewery. Imponerad av mitt minne? Nja, jag var inte mer på pickalurven än att jag insåg att jag inte var nykter och att mitt minne därmed kanske inte var exakt vad det borde vara, jag fotade helt enkelt av pumparna. Borde kanske investerat i en GPS också, så jag hittade hem?

[singlepic id=36 w=300 h=300 float=right]Jag gav mig på en mintburgare med chips för att stärka mig för färden hem. Hamburgaren överraskade mig med att vara väldigt mintig. Vad hade jag väntat mig? Kling klong, last orders. Säga vad man vill om denna institution, det fanns en klar fördel med de traditionella brittiska pub‑öppettiderna: det fanns en absolut tid när avfärden hemåt skulle ske. Man behövde inte hålla reda på klockan, man behövde ingen mental hemgångstid att passa, inte debattera med sig själv huruvida en öl till skulle sitta fint och om man inte ska avsluta bara just den här konversationen (och man kan ju inte prata utan öl, det vore ju osocialt) och om man inte kan ta sovmorgon dagen efter. Puben stängde och så var det med det. Tycker att det var klart nys att ändra på denna institution! Den infördes av nykterhetsivrare som passade på under första världskriget med hänvisning till att ”Drink is doing us more damage than all the German submarines put together” (David Lloyd George). Cardiff var en strategisk hamn och därför infördes i augusti 1915 följande ganska begränsade öppettider: 12–14.30 samt 18–21 på veckodagar och en timme tidigare på lördagar. Söndagar, helgdagen, var pubarna självklart stängda och hade så varit i Wales i trettiofem års tid. Torrlagda söndagar och stängning klockan nio var väl att överdriva men elva var inte alls en dum tid att tvingas ge sig av hemåt. En pint till och frågan var om jag skulle hittat hem överhuvudtaget. Hade redan med nuvarande promillehalt lite oklara föreställningar om var jag var någonstans, men jag hade Cardiff A-Z i ryggsäcken. Hur svårt skulle det vara? Mina orienteringskunskaper sattes dock aldrig på prov, den attraktive ex-militären var en sann gentleman och cyklade mig ända hem till dörren. Skönt att vara hemma igen för imorgon är det dags för pappersexercis.