Etikettarkiv: Agaspis

19. Hollywood

Lämna ett svar

[singlepic id=159 w=400 h=300 float=right]Min enda erfarenhet av Aga-spisar härstammar från ett par nätter i ett jättehus i Edinburgh 2000. Jag bodde där under Edinburgh Science Festival, världens största och bästa vetenskapsfestival. En av de många unga vetenskapskommunikatörer som deltog i festivalen var australiensiskan Maggie, och det var henne jag hälsade på. Före festivaljobbet arbetade hon några veckor på Techniquest och hyrde då ett rum i samma hus som jag. Det var Maggie som introducerade mig till varmvattenflaskans värld. De var så självklara att ingen britt ens kom på tanken att nämna dem. Den berömda frasen: “Continental people have sex life; the English have hot-water bottles” skrev ungerskfödde George Mikes i How to be an Alien. Boken publicerades redan 1946 men jag hade inte läst den när Maggie frågade om hon skulle handla en vattenflaska till mig också. Jag svarade ja, fast jag inte hade en aning om vad hon pratade om. Vattenflaska? Menade hon en sådan där grön flaska som man fyllde med vatten från fjällbäckar när jag var barn? Varför inte bara använda en vanlig petflaska vilken som helst? Hem från stan kom Maggie med en lila platt plastgrej. Jag måste sett ut som ett fån för hon förklarade att man skulle fylla den med varmvatten och lägga den i sängen. Första natten lärde jag mig att det var viktigt att skruva fast korken ordentligt. Detta var före den elektriska värmedynan gjorde entré i mitt liv och vattenflaskan kunde förpassas till kuriosaavdelningen.

Jag kom att tänka på Maggie när jag var på Atlantic wharf i Cardiff bay med Gaz. Maggie och jag brukade gå till ett trevligt fransk café med överkomliga priser och en trevlig australiensisk servitör. Det caféet var nu borta. Jag och Gaz gick istället till Hollywood bowl. Enligt Gaz var det tidigare en pub kombinerad med mikrobryggeri. Tyvärr hade de lagt ner bryggeriverksamheten så nu var det en pub enligt standardformat 1A (trist). Gaz berättade att han höll på att sätta ihop en cd med information om sin science circus. Han hoppades att någon kontakt kanske kunde leda till stöd för fortsatt verksamhet. I den förra uppsättningen var en av artisterna svensk. Därför försökte jag, men misslyckades med, att övertyga min dåvarande chef att ta cirkusen till Malmö Museer som ett jippo för att popularisera naturvetenskap och teknik.

Gaz och jag var i nöjeskomplexet Atlantic wharf för ett föredrag av fysikern Jonathan Hare. Några år tidigare gjorde han tillsammans med skådespelare Robert Llewllyn en teveserie på BBC. I den betygsatte Jonathan och Robert stunten i Hollywoodfilmer utifrån naturvetenskapliga lagar. Ett genomförbart stunt gav högt betyg, ett som gick på tvärs mot fysikens lagar fick lågt betyg. Tidigare under dagen hade salen varit full med elever som fick en lektion i hur matte kan användas för att räkna ut hur sannolika eller osannolika stunts är. På kvällen var det dags för föredrag för allmänheten. Allmänhet och allmänhet, jag kände igen stora delar av publiken, det var mest branschfolk, redan frälsta. Själv var jag där delvis i jobbärende. Föredraget var sponsrat av en av mina lokalföreningar.

[singlepic id=157 w=300 h=300 float=right]Under föredraget lärde jag mig att rent vetenskapligt var det inte fullständigt otroligt att Jackie Chan skulle kunna böja upp stängerna till ett 1800-talsfängelse med skjortremsor han fuktat genom att kissa på dem, som han gör i Shanghai Moon. Däremot är det stört omöjligt för Bruce Willis att överleva sitt hopp från skyskrapan med en brandslang som bungy jump i Die Hard. För att nämna ett av flera problem så är brandslangar inte elastiska vilket gör att det inte finns något som bromsar in fallet. I bästa fall hade han överlevt med massor av brutna ben men antagligen var fallets höjd tre gånger den dödliga nivån. Hur som helst skulle han i verkligheten inte varit i skick att ta sig an aldrig så hemska bovar efteråt. Vissa saker funkar bara i Hollywood.

Överlag ett trevligt föredrag. Synd bara att jag anlände till salongen i sällskap med Gaz. Han valde första bästa plats med bra utsikt över scenen. Helt fel. Han borde snabbt och obemärkt scannat av publiken och när det visade sig att vi anlänt före studentgänget, valt plats med gott om utrymme i närheten av en ingång. Nu hamnade jag långt ifrån studenterna. På vägen ut försökte jag obemärkt dröja mig kvar så att jag skulle hamna bredvid W. Jag släpade på fötterna och försökte kallprata med olika människor: Vad tyckte ni om föredraget? Intressant eller hur? Ett gäng var på väg till New Orleans, en restaurang i nöjeskomplexet. Det var tydligt att de inte ville ha med vissa. Jag kände inte till gängbildningarna ännu, men gissade att jag var så pass ny att jag med stor sannolikhet inte ingick bland de som de försökte skaka av sig. Stod kvar och försökte diskret spana omkring mig. Jodå, nog såg jag honom alltid, men vad hjälpte det, mitt sällskap stod i den högra delen medan han fick ut längs den vänstra. Jag fick nöja mig med att han vände sig om och hejade.

Vände uppmärksamheten mot middagsplaneringen. Jag var hungrig och beredd följa med precis vart som helst. Hade precis gjort upp om att följa med ett gäng in till centrum när W återvände. W med sin karisma hade givetvis blivit inbjuden till middagen på New Orleans av den som stod för arrangemanget. Jag hängde raskt på det stora gänget som drog sig ner mot New Orelans. Där visade det sig att stället var fullbokat och det bokade bordet var för litet för allihop. I baren satt ett gäng hungriga grönisar med sina coca color. Ville jag följa med dem till IKEA? Absolut!
– Skajar?
– No skyar, sch-y-ar.
Personalen på IKEA verkade inte alls roade över mina lektioner i det rätta uttalet av en lampa en kvart före stängningsdags. IKEA verkar inte ha fallit för internationaliseringstrenden. Det verkar snarare som om kontoret som bestämmer namn på nya varor finner ett nöje att hitta (eller hitta på) ord som innehåller å, ä och ö. Det ska de ha en eloge för. Det ger oss utlandssvenskar en chans att förundra våra utrikiska vänner.

[singlepic id=125 w=400 h=300 float=right]Förundrade var de också över priserna i IKEAs restaurang. Framförallt köttbullarna verkade orsaka många resor från Techniquest. De serverades med brun sås och lingonsylt.
– What is that? Undrade tanten före mig i kön.
– Lingonberry
– What?
– Cranberry.
Nu såg tanten nöjd ut. Tranbär visste hon vad det var. Den bruna såsen var sig också lik men sedan var det slut på likheterna. Köttbullarna äts med pommes frites. Allting äts med pommes frites. Fast de envisas med att kalla dem för chips. Chips däremot kallas för crisps. I Storbritannien. I USA kallas chips för chips och pommes frites för french fries.

18. Charlie

Lämna ett svar

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

[singlepic id=67 w=400 h=300 float=right]För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

[singlepic id=103 w=300 h=300 float=right]Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

[singlepic id=22 w=400 h=300 float=right]Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades ­­dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.

[wp_geo_map]