11. IKEA

1 svar

[singlepic id=29 w=400 h=300 float=right]Allting gick inte att skjuta på till kvällarna, vissa saker måste ordnas dagtid. Förutom den stora fixarlistan där BOSTAD skrivits med versaler, hade jag en mindre inköpslista. Tunnstrumpor, handdukar, tvål, tvättmedel, mat… den bara växte till rena sisyfoslistan. Varje dag rapporterade the Guardian om nya rekord i antal miljarder pund som befolkningen hade lånat på sina kreditkort till konsumtion och alla jag kände hade minst ett par för när krediten nått botten, då skaffade man ett nytt. Det verkar vara det gängse sättet att finansiera sina studier. Vad jag inte kunde förstå var hur invånarna lyckades spendera några pengar överhuvudtaget? Eller snarare, när? I centrum stängde alla affärer halv sex, förutom de som stängde redan fem. Jag slutade prick fem och det tog precis en halvtimme att gå från jobbet till staden. Queen street var en krigszon vid stängningsdags. Sena shoppare med fulla kassar klämde sig ut genom dörrar som spärrats av väktare. Skyltfönstren var fulla med varor, här och där kompletterade med lockande dofter men ingenstans var man välkommen. Gågatan tömdes på folk och kvar blev bara skräp som flög omkring.

En dag skyndade jag mig in till centrum och lyckades klämma mig in på Boots fem minuter före stängningsdags. Fick med mig ett nytt märke av tamponger hem. Jag är uppvuxen med sloganen ”tampongen som inte luddar”, en slogan jag alltid tyckte var ett helt värdelöst säljargument. Det var väl självklart att något som ska användas där inte ska ludda! En kort tid på de brittiska öarna, med ett annat utbud, hade emellertid lärt mig att denna slogan hade sitt existensberättigande. Nu höll jag på och testade igenom det luddiga utbudet.

Eftersom mina shoppingförsök i centrum var sådär måttligt framgångsrika gav jag mig en kväll av till ett ställe med karriäranpassade öppettider: IKEA. Förr var man tvungen att åka till Bristol, men IKEA hade haft vänligheten att expandera till Cardiff. Varuhuset skulle ligga i Grangetown, så jag satte mig på ett tåg och höll tummarna för att tåget skulle gå åt rätt håll. När tåget rullat ut från den ståtliga stationen blev bakgårdarna genast allt skräpigare, ett säkert tecken på att jag åkte mot Grangetown. Det som fascinerade mig är att ingen, någon gång under de senaste hundra åren, kommit på att det rullar tåg på baksidan av husen och gjort sig besväret med två ”framsidor”. Räknas inte tåg? Tror de att passagerarna inte ser något från tågen?

[singlepic id=31 w=400 h=300 float=right]Spåret gick en bit över marken, vilket gav en bra översikt och jag såg en bekant blå-gul jättelada på håll. Detta gav mig en uppfattning om åt vilket håll jag skulle gå när jag stigit av, men när jag hade kommit från perrongen ner till gatuplanet var det inte lika lätt att orientera sig. Valde en gata som jag trodde skulle gå åt rätt håll. Det var rätt träligt att knalla fram mellan husraderna. Hus förresten!? Brukar inte IKEA ligga långt bort i tjottahejti bland andra stormarknader? Skulle jag behöva vandra tills husen tog slut, bensinmackarna tagit vid och först därefter komma till det förlovande landet? Blev oändligt lättad när IKEA dök upp på andra sidan en rondell mitt bland bostadshusen. Tog rulltrappan upp och började gå bland utställningarna. Precis som hemma!!! Blev alldeles varm i själen. Gick från ” jag har passerat IKEA-stadiet i mitt liv och nu handlar jag bara dansk design på Svenssons i Lammhult” till ”jag älskar IKEA” på ett par sekunder. Min kärlek blev omedelbart prövad. För precis som hemma var de varor jag kommit för att handla slut. I detta fall stearinljus. På denna ö var ljus synonymt med värmeljus, tea candles. Om man mot förmodan hittade långa smala ljus som passade i mina ljusstakar var de undantagslöst av paraffin (en icke förnyelsebara råvara) och dessutom snordyra, eftersom de bara såldes i trendiga inredningsbutiker. Precis som Kamprad hade räknat med gick jag dock inte hem tomhänt bara för att den vara jag tänkt handla inte lagerfördes. Efter att ha velat en stund handlade jag ett fyrpack superbilliga glas för värmeljus och ett fyrpack Tindra doftljus lavendel.

När jag kom ut från IKEA spöregnade det. Det gör ofta det i Wales, men det är nästan alltid korta skurar. Lokalbefolkningen verkade inte bry sig men jag parkerade mig i en busskur. Enligt busstidtabellen skulle bussarna gå var tjugonde minut men det gällde kanske enbart soliga dagar för jag fick sitta där i trekvart innan en buss dök upp. Jag blev inte särskilt förvånad, tidtabellerna verkade inte ha någon som helst verklighetsanknytning. Någon dag senare gjorde jag ett nytt försök att åka buss. Jag hade läst ett reklamblad för en Bay Circle Line som skulle passera både TQ och i närheten av Squids hus. Lysande! Efter att ha väntat ut en buss, klivit på, noggrant räknat upp och lagt i mina 95 pence i en behållare behagade chauffören informera om att han bara skulle köra ett par kvarter till Cardiff central. Hoppsan, hade jag klivit på en buss som var inne på sitt slutvarv? Nej, bussen gick aldrig annat än till centralen svarade chauffören. Jag pekade på busslinjens namn, Bay Circle Line! Det hjälpte inte, den här bussen skulle till stationen. Därefter skulle den visserligen vidare men först efter en längre paus. Jag hade ju redan betalat och det gick inte att få tillbaka pengarna så jag åkte med. Kom fram till sist men det tog längre tid än om jag hade promenerat.

Det var kanske inte så konstigt att jag oftare gick än åkte buss. Jag visste alltid när jag skulle komma fram och jag slapp bära omkring på en skottkärra med småpengar. Chaufförerna växlade inte utan man slängde pengarna direkt i en låda och fick ett kvitto av chauffören. För att göra det extra enkelt för resenärerna så var alla priser på jämna fem pence, 85, 95, 115 pence osv. beroende på antal zoner man skulle korsa.

Allt detta gående blev lite enformigt så när söndagen äntligen kom var promenader, vandring, jogging, all slags förflyttelse till fots långt ner på listan över saker jag längtade efter att göra. Släntrade i stället in i köket fullt inställd på en slö dag, i eller i närheten av sängen och möttes av den sedvanliga förföriska doften av nymalet kaffe och Gaz i full färd med att tillaga en champinjon- och rosmarinomelett iförd full vandringsutrustning. Frågade genast: får jag följa med (och finns det omelett till mig)?

[singlepic id=127 w=300 h=400 float=right]Vandringsutrustning à la Gaz betydde tajts, kraftiga kängor och ett par damasker som såg precis ut som de snölås vi satte över pjäxorna innan vi pulsade iväg i lössnö, när jag var liten. Något liknande fanns inte i min garderob som var kraftigt begränsad av Heffaklumpens lastförmåga. Eftersom de medburna gymkläderna var för kalla för vandring i okänd terräng mitt i vintern blev det till att plocka ur jobbgarderoben och hoppas att eventuell lera skulle gå att få bort efteråt. Vandring är något av walesisk nationalsysselsättning, möjligen i konkurrens med pubbesök. Ofta kombineras dessa aktiviteter, först vandring och därefter besök på mysig landsortspub med lågt i tak och skummande öler. Det var åtminstone så jag föreställde mig det hela men när vi trötta och hungriga kom till The Star Inn möttes vi inte av någon sprakande brasa eller förföriska dofter utan bara mörka fönster och en stängd dörr. Ett snopet slut på något som annars var en trevlig dag.

Under vandringen hittade vi något jag först trodde var en grotta men den fortsatte in i berget. Det var kolsvart och kolsvarta okända tunnlar in i berg är ju inte min favorit direkt. Samtidigt var jag oerhört nyfiken på vart den skulle ta vägen och tack vare min medhavda pannlampa fick nyfikenheten segra. Det visade sig vara en nedlagd järnvägstunnel som gick tvärs genom berget. I slutet av tunneln var det översvämning så det blev en del balanserande utmed sidorna men vi kom hem torrskodda, om än med tomma magar och törstiga strupar.

[singlepic id=80 w=300 h=400 float=right]Om det var snopet att The Star Inn hade stängt så jag inte fick tillfälle att testa en country pub var det lättare att utöva min nya hobby under arbetsveckan. Men att dricka öl till lunch kändes fortfarande främmande, speciellt när min nya chef Julian från BSA var på besök. Julian överraskade mig med att kunna svenska men vägrade berätta hur det kom sig. För att understryka min präktighet beställde jag in en flaska blaskig gul dryck med tveksamt släktskap med juice. Den kostade mer än en pint, var allt annat än stimulerande och jag ångrade mig djupt. Det var min företrädares sista arbetsdag och Julien imponerades över uppslutningen på avslutningslunchen. Jag började namnge dem och lyckades göra honom imponerad igen, denna gång över hur många namn jag kunde efter bara två veckor på jobbet. Ärlig som jag var avslöjade jag att många av ansiktena var bekanta sedan tidigare. Helt nya var dock årets omgång av studenter, men jag har sett några av dem i korridorerna och haft den långe kroaten i teatern. Julian undrade över en W, det kunde väl inte vara hans riktiga namn? Kanske inte svarade jag men det står så på hans namnskylt, kanske var han amerikan? Julien småskrattade lite, killen var uppenbart amerikan. Hmm, var det så uppenbart för alla utom för mig? Jag var ingen fena på accenter och förresten hade jag bara bytt några ord med honom. Men jag hade lagt märke till honom! Det var lätt gjort: axellångt hår, skägg och en så självklar karisma att det räckt för en medelstor amerikansk stad. Definitivt värd en närmare undersökning!

10. Victoria & Albert

Lämna ett svar

[singlepic id=120 w=400 h=300 float=right]”Completed applications should be returned by Friday 26 January and interviews will take place in London on 11 February.” Otroligt praktiskt att datum för intervjuerna stod redan i annonsen, tyckte jag. Kunde lägga en liten preliminär notering i min almanacka. Man vill ju inte vara svårbokad om man blir kallad till intervju, det kan ju verka som ointresse för jobbet, men samtidigt vill man inte behöva slå knut på sig själv för att vara på två ställen samtidigt. I det här fallet var jag rätt övertygad om att jag skulle bli kallad till intervju eftersom min CV matchade annonsen väl. Ja med ett stort undantag: önskemålet om flytande walesiska. Min walesiska var lite skraltig. Å andra sidan var den inte avsevärt sämre än Louises eller Bronwens, vilka båda haft jobbet som Regional Officer for Wales för the British Science Association, BSA, tidigare.

The British Science Association är en ärevärdig stiftelse som startades 1831 under det tungvrickande namnet The British Association for the Advancement of Science, av Dickens parodierad som ”the Mudfog Society for the Advancement of Everything”. Namnet förkortades först till BAAS och senare till the BA vilket alla utanför den inre kretsen associerade till ett stort flygbolag. Därför genomfördes efter många års diskussioner ett dyrt namnbyte till the British Science Association. Organisationen startades som en motpol till Royal Society som ansågs för konservativt, centrerat till London och elitistiskt i valet av medlemmar. Det låg antagligen en del sanning i detta för de flesta medlemmar i Royal Society var på den tiden adelsmän och inte vetenskapsmän. Det kan också ha att göra med att bara personer med egen privatförmögenhet, eller en mentor med privatförmögenhet, hade råd att ägna sig åt naturvetenskaplig forskning. Hur som helst skulle det nya BAAS varje år ha ett möte (numera the British Science Festival) i en ny stad.

[singlepic id=112 w=300 h=400 float=right]Inför intervjun fick jag en uppgift: planera en tänkt medlemskväll med en viss budget. Ha! För en gammal Uppsalastudent med många poäng nationskunskap var detta en baggis. Intervjupanelen på tre personer såg vederbörligen imponerade ut av min powerpointpresentation, vilket inte var mer än rätt och riktigt. Brittiska intervjuer är annorlunda. Glöm frågor om civilstånd, personlighet, ålder eller fritidsintressen för att se om du passar in i mallen (spelar golf/jagar precis som chefen). Kan du jobbet? Kan du ge exempel på hur du hanterat liknande situationer tidigare? Grattis, då har du rätt kompetens! Panelen följer en mall så alla sökande får samma frågor och svaren betygssättas efteråt. När överraskningen väl hade lagt sig måste jag säga att jag föredrar brittiska jobbintervjuer. Ovanan gjorde att jag mest valde exempel från samma period i mitt CV istället för att sprida ut och få med fler exempel. Förutom detta tyckte jag att jag hade bra svar på alla frågor. Eftersom mina referenser var imponerande var det med fjädrande steg jag efteråt promenerade över till Victoria & Albert museum.

På vägen messade jag Helen, kände att jag måste berätta hur duktig jag varit för någon. Jag studsade nästan fram i gångarna och hade svårt att koncentrera mig på utställningarna. Victoria & Albert, V&A, är annars en favorit. Precis som de andra brittiska nationalmonumenten har de en solid grund att stå på med sina fantastiska samlingar. Men V&A presenterar dem dessutom på ett tilltalande sätt. I entrén plockade jag upp en karta med olika turförslag, där fanns både ”allt på en timme” för den stressade turisten och gömda pärlor för återbesökaren. Karta kunde behövas för att inte tappa bort sig för huset är onekligen stort. För några år sedan fick V&A pris för sina låneväskor. De innehöll kopior av föremål samt olika spel och lekar för att göra familjebesöket roligare. Man behöver inte vara fem år för att uppskatta att kunna ta i kopior av föremål. Eller provsova en kinesisk variant av kudde – en hård träbit. Därefter fick den utsirade lackprylen i glasmontern en helt ny innebörd. Bara det att jag mindes att de hade kinesiska prylar på V&A överhuvudtaget, än mindre form och funktion på något av dem, berodde på att jag hade varit och klämt på innehållet i en ryggsäck.

[singlepic id=126 w=400 h=300 float=right]Denna gång började jag i British Galleries, V&As basutställning Och vilken utställning det var sedan! Rum efter rum med de mest fantastiska föremål varvade med sittplatser med extra läsning eller prova på rum. Vad sägs om att prova tidtypiska klädattrialjer? Jag stannade till framför en skärm, tryckte igång en video som visade hur den stora statssängen framför mig monterats ihop. Det var betydligt trixigare än jag hade kunnat gissa. Tekniken utnyttjas på V&A som ett komplement till utställningarna, inga interaktiva pekskärmar för skärmarnas egen skull. Jag var framförallt intresserad av kläderna och föremålen från Henrik VIII:s tid. Höll just på att läsa en romantisk kioskvältare om Anne Boleyns syster Mary. Enligt denna vederhäftiga källa var lillasyster Mary kungens älskarinna innan han mötte Anne. Det kan vara hur det vill med det men boken fick en annan dimension när jag föreställde mig att Mary gled omkring i salar möblerade med saker ur montrarna. Kanske hade hon en klänning ur en annan monter?

Det visade sig vara strategiskt att jag började med British Gallery för efter en stund knastrade högtalaren till. Var inte helt säker men de kan ha sagt att de övre våningsplanen skulle stängas. Bottenvåningen var dock öppen i ett par timmar till för det var onsdag och ”late night opening”. Målgrupp 30++. Föredrag för de som ville förkovra sig och ett glas vin i den maffiga entréhallen för dem som ville se och synas. Klart vinet och miljön lockade men det gjorde också Rafaels skisser till Sixtinska kapellet, gipsgalleriet – en skog av imponerande gipsavgjutningar av berömda statyer samt utställningen Fashion som gav mig en ny bild av mode.

Dagen efter fick jag ett glädjande telefonsamtal som förutom jobberbjudande också innehöll konstruktiv feedback på intervjun. Lönen var inget att förhandla om, den stod också i annonsen och var usel. Jag tackade omedelbart ja. Två deltidsjobb gav mindre tid för pubprojektet och skrivande men det fanns ju kvällar och nätter.

9. Markiserna Butes

Lämna ett svar

[singlepic id=122 w=300 h=400 float=right]Ett engelskt simkort med tillhörande telefonnummer var bra i mitt nya liv men det hade varit mer användbart om kortet varit laddat med lite slafseluringar. Mitt sociala jag saknade att få sms och enligt min ännu så länge obevisade teori var det säkraste sättet att få sms, att skicka sms. Helst innehållande en massa frågor, som den väluppfostrade mottagaren absolut måste skicka svar på. En extra bonus med att skicka sms var att det skulle förse mottagarna med mitt nya telefonnummer, vilket antagligen inte skulle försämra möjligheterna att få svar. Det fanns alltså anledning att ta en lässtund i den lilla händiga orange broschyren med information om alla sätten att ladda kortet. Autogiro, direct debet, var inte att tänka på, det skulle bara bli en extra grej att komma ihåg att avbeställa om jag skulle flytta igen.

Nästa alternativ, att ringa och ange sitt kreditkortsnummer, föll också bort beroende på mitt icke fungerande kreditkort. Dessutom var jag rädd för själva telefonsamtalet. Mitt självförtroende hade inte klarat ytterligare ett samtal där personen i andra änden på tråden nyttjat en eller annan av de obegripliga dialekter som fanns på de brittiska öarna. Då återstod top up card eller voucher. Att bära runt på extra plastkort var jag ingen vän av så jag satsade på voucher. De skulle man enligt uppgift handla i en butik med orange‑symbolen i skyltfönstret. Det visade sig vara många som hade en sådan i skyltfönstret, men det betydde inte att de hade några vouchers liggande och skramlande. Efter fyra‑fem försök gav jag upp och skaffade mig ett top up card. Det kunde man lämna fram i vilket matbutik som helst och få påfyllt med pengar. Helen varnade mig dock för att det inte fungerade på Storbritanniens svar på Pressbyrån, WHSmith. Bra att veta då det ofta är på stationer man kommer på att man behöver mer telefonpengar.

[singlepic id=121 w=400 h=300 float=right]Simkort avklarat, då var det dags för cykel, Internet och bostad på min högprioritetslista. Jag började med att knata förbi ett antal mäklare och tittade på objekten i skyltfönstret. En lägenhet med ett rum, kokvrå och badrum kostade som tre tvåor i Malmö (host!). Detta var i och för sig fina lägenheter med både fönster och väggar med murbruket på plats. Men ändå. Priserna hade stigit raketartat sedan jag pluggade. Allting var den där sabla konstgjorda sjöns fel. Cardiffs hamn var en gång i tiden världens största exporthamn för kol. Det var hamnen, eller kanske kolet, som byggde Cardiff, innan dess var det bara en sömnig fiskarby bland andra.

Det var familjen Bute som drog igång det hela. Klanen Bute kommer från ön Bute ­– var annars – i Skottland. Släktens representativa herresäte Mount Stuart beboddes numera av den motorsportintresserade sjunde markisen. Han upplät släkthemmet för storstilade bröllop, t ex Stella McCartneys. Men i den här historien var det den första och andra markisen som var av intresse (den tredje dyker upp senare). Den förste gifte sig med en lokal arvtagerska, Charlotte Windsor. Vips ägde han en stenhög till gammal befästning mitt i Cardiff och en massa kullar fulla med kol. Att gräva upp kol var bra, men ändå bättre om man kunde sälja det. För att sälja det behövdes transport ner till vattnet, och väl nere behövdes det en hamn, annars var det inte mycket nytta med det. Den första markisen deltog i byggandet av en kanal från Merthyr Tydfil till Cardiff men det var sonsonen, markis nr två, som var det stora affärsnamnet. Den nya eran inleddes med pompa och ståt och allmän helgdag den 9 oktober 1839 då den första dockan, Bute west dock, öppnades.

Sedan förvandlades området slag i slag. Det som varit träskmark blev ett myllrande hamnområde: Bute east dock, Roach dock, Roath Basin, Queen Alexandra dock. En internationell hamn växte upp, med invandrare från hela världen, och skapade det multikulturella samhälle som kallades Tiger bay. I begreppet multikulturellt ingick faktiskt en icke föraktlig andel skandinaver, därav den norska kyrkan. Samtidigt ersattes kanalerna med järnvägar och det walesiska stenkolet kunde ta världen med storm. Världens första check på £1 miljoner undertecknades 1911 i Coal Exchange Building (som ligger ett stenkast från dagens Cardiff bay mitt ibland en massa intetsägande hus och det var US Navy som storhandlade kol.)

Resten av historien är välbekant: oljan slog ut kolet, handeln i hamnen blev allt mindre, området förslummades och butiker slog igen. Tiger bay blev synonymt med red light district. Kort sagt ett område där ingen ansvarsfull skattebetalare frivilligt tillbringade tid, framförallt inte efter mörkrets inbrott. Tiden gick.

[singlepic id=95 w=400 h=300 float=right]Nu var det något ljushuvud som kom på att rika människor vill bo vid vatten och att om man ordnade konstant vattennivå borde fler rika människor vilja bo i Cardiff. Hamnen var då en tidvattenhamn. Av någon anledning vill inte rika människor titta på fuktiga sanddyner, eller fåglar som äter smådjur de hittar i sanddynerna vid lågvatten. Framförallt vill de inte se sina dyra segelbåtar ligga oanvändbara på sidan stora delar av dygnet. Rika människor vill ha vattenspegel hela tiden. Därför byggdes en £200‑miljoners barriär som stängde in vattnet från floden Taff i en konstgjord sjö. Barriären stängdes vintern 2000 och förstörde därigenom skafferiet för fåglarna. Dessutom förstörde den mitt tidsfördriv under trista föreläsningar. Tidigare kunde jag titta ut genom fönstret och filosofera över hur tidvattnet ändrades från dag till dag. Hur kul var det att titta ut på en sjö som aldrig ändrades? Väldigt kul tyckte onekligen en väldig massa byggherrar som satte igång att bygga tjusiga lägenheter med sjöutsikt, säkerhetssystem och myggfönster. Den sistnämnda detaljen stod antagligen inte överst på försäljningsprospekten, men var nödvändigt. Den nya insjön visade sig nämligen vara ett perfekt kläckningsområde för svärmar med flygfän. 4000 nya hem hade byggts dittills och £2,5 miljarder investerats på upprustningen och utbyggnaden av det område som nu döpts om till Cardiff bay.

[singlepic id=94 w=400 h=300 float=right]Jag hade gärna bott vid sjön, trots myggorna, då lägenheterna var nybyggda och låg lagom långt från jobbet. Men de var långt långt utanför min budget. De nya lägenheterna i Cardiff Bay hade i sin tur drivit upp priserna på hus i alla närområden, inklusive Squids grannhus. Det var numera näst intill omöjligt för förstagångsköpare att komma in på fastighetsstegen. De var hänvisade till en osäker tid som hyresgäster. De som i gengäld hade några miljoner över investerade dem inte i papper utan köpte fastigheter som de sedan hyrde ut. Eftersom det fanns så många desperata efter boende gick det att ta ut precis vilka priser som helst för bostäder som var riktigt skruttiga, även med brittisk standard.

Om priserna på fastigheter hade stannat där de var när jag pluggade, eller bara hade stigit i samma takt som i Sverige, hade jag köpt mig ett traditionellt smalt hus och börjat riva ut heltäckningsmattorna. Men med den upphaussade marknaden, även om jag sålt min bostadsrätt i centrala Malmö skulle jag maximalt ha råd med är ett ruckel i friggebodsstorlek långt utanför stan. Jag behövde mer pengar. Då ingen giftassugen kolbaron fanns inom synhåll verkar alternativet ytterligare ett jobb som en god idé. –

8. Första lördagen

Lämna ett svar

[singlepic id=16 w=300 h=400 float=right]Min första lördag som platsansvarig för programverksamheten hade jag förväntat mig att gå vid sidan av någon rutinerad person. Framförallt som jag aldrig sett showen i teatern tidigare och bara jobbat två dagar. Men Helen tyckte annorlunda och hon vara chef. Nu var jag inte lämnad vind för våg, jag var försedd med en synnerligen tjock bunt instruktioner. Dessa inkluderade en steg för steg manual med exakt vilken ordning knapparna på brandlarmet skulle attackeras för att stänga av sju speciella loopar utan att stänga av resten av larmet. Att slå av hela brandlarmet skulle inte vara populärt i en besöksverksamhet, men det var heller inte särskilt praktiskt att ha larmet igång i teatern samtidigt som man eldade vätgasballonger. Min andra, mer delikata uppgift, gällde en av årets studenter. Studenterna betalade dyra pengar för en MSc-utbildning där presentationsteknik var en tung del. Bästa träningen var att öva. Publiken å andra sidan förtjänade valuta för sina pengar, en bra show med de bästa aktörerna. Så länge studenterna var duktiga var det inget problem, då fick Techniquest proffsiga aktörer som betalade för sig istället för att kräva lön. Men en av årets MSc-studenter, en kroat, skulle enligt förhandsuppgifterna vara övertygad om att han kunde förbättra showen genom att göra om den till fysiklektion, trodde att långa vindlande utvikningar av hög vetenskaplig klass på knagglig engelska var av intresse för barnfamiljer. Public programme hade en avvikande uppfattning: 1) alla måste hålla sig till manuset 2) orsaken till punkt ett är att manuset är kort, koncist och genomarbetat för att showen skall roa och inspirera 3) om vetenskapliga förklaringar behövts skulle vi ha lagt till det 4) detta är inte skolan, det är en show och 5) vid tvekan så gäller manuset.

Helst av allt ville man inte ha någon i närheten av teaterscenen som behövde ovanstående instruktioner. Samtidigt hade jag suttit i samma sits själv, varit en student med engelska som andraspråk. Förslaget till kompromiss var att studenten fick göra ett kortare gästspel om han lovade hålla sig strikt till manus. Hur svårt skulle det vara att förklara detta? Jag stövlade direkt iväg till teatern för att ta itu med denna uppgift på listan. Halvvägs in i rummet kom jag på att jag inte hade någon plan. Insåg också att det inte bara var den långa kroaten där, jag var på väg rakt mot en liten samling med människor som uppenbart väntade på mig. Gissade att ett antal av dem sökt mitt jobb och att de misstänkte att jag bara fått jobbet för att Helen och jag känner varandra. Min stora chans att göra ett bra första intryck. Självförtroendet verkade helt bortblåst men jag påminde mig själv att hade jag tillräcklig pondus för att hantera stökiga högstadieelever i Malmö – elever som anlände till museet med inhyrda securitasvakter – så var detta en baggis.

[singlepic id=85 w=400 h=300 float=right]Efter föreställningen gav jag kroaten feedback och påminde honom igen om manus. Antingen var jag tillräckligt konstruktiv eller alltför mjäkig för samtalet övergick snabbt till att handla om vad vi gjort tidigare. Kroaten hade disputerat i fysik (anade nästan det) och jag drog en kortversion av min krokiga bana i den icke-existerande svenska vetenskapskommunikationsbranschen. Han var djupt imponerad av att jag hade jobbat i Sverige. Hur lyckades jag få jobb där? Det visade sig att han trodde jag var britt, han märkte inte att jag bröt på engelska. Vilket var en härlig boost för egot.

De närmaste dagarna fick mitt ego sig mer än en törn. Jag hade genom åren noggrant lagrat alla tillfällen då infödingar komplimenterat mig för min utmärkta engelska. Ett par dagar som ”helper” i grönt räckte för att ta mig ur den villfarelsen. Helper var namnet på de guider som arbetade i utställningen. Det kallades i grönt på grund av den ytterst oklädsamma gröna tröjan med ett stort rött frågetecken på ryggen. Det flesta i grönt var studenter eller nyutexaminerade som drygade ut checkkrediten med att jobba på Techniquest. På vardagarna var de uppblandade med en och annan pensionär och småbarnsmamma. Lönen på TQ var fullt i klass med McDonalds men arbetsuppgifterna var mer kvalificerade. Eller ja. Kanske förutom att skura experimentstationerna och dammsuga golven.

Orsaken till mina dagar i grönt var den finansiella situationen. Kreditkortsdebaclet fick mig att inse vikten av pengar. Förvisso säljer deckare som smör varför jag praktiskt taget vore ekonomiskt oberoende – om jag bara hade fått ihop min deckare någon gång. Men inspirationen till den hade helt avstannat.

[singlepic id=84 w=400 h=300 float=right]Ett par dagar i grönt var en fantastisk introduktion till TQ och ökade absolut respekten för de som gjorde detta varje dag. Egentligen skulle de gröna interagera med besökarna. Inte bara svara på frågor utan ställa pedagogiska frågor till besökarna för att underlätta deras inlärning. Detta var dock ett ganska slitsamt jobb, det var mycket lättare att stå och småsnacka i en grupp eller skriva handtextade plakat att besökarna ska gå istället för att springa i utställningarna. Jag gjorde ett ärligt försök att prata med besökarna. Men mötte mest oförstående miner, och i de fall barnen mot förmodan svarade så förstod jag inte ett ord av deras gravt dialektala svar. Det blev knappast värre när huset fylldes med franskspråkiga barn. Jag passade på och lekte med alla stationerna själv och drev antagligen de övriga halvt till vansinniga med att veva på Gravitram halva dagen. Gravitram är en stor plexiglaslåda med en vev på utsidan. När man vevar så roterar en Arkimedes skruv inuti lådan. Den för upp kulor av olika material till toppen och därefter rullar, studsar och faller de neråt genom en sinnrik uppsättning av fjädrar, vikter och olika lutande plan. Beroende på vikt eller slump hamnar kulorna på olika banor och det tar olika lång tid innan de ramlar ner på golvet igen. Gemensamt för dem är att det är mycket dongande och tjongande i klockor och strängar.

Fikarasterna i personalrummet var inte bättre. När fem-sex personer skojade med varandra fick jag öva på min nya roll som tystlåten, tillbakadragen och något långsam utlänning. Framemot eftermiddagarna var jag så trött att jag nästan stammade, översatte alla svar långsamt i huvudet till och från svenska och kände mig allmänt misslyckad. Skulle jag någonsin klara det här?

7. Mysteriet med Kung Alfred

Lämna ett svar

[singlepic id=69 w=300 h=300 float=right]Lunchpengarna visade sig vara det sista skälvande dödsrycket för visakortet. Ensam utomlands utan varken pengar eller fungerande kreditkort. Min pappa ryckte ut, ringde sin bankkontakt på SEB och ett nytt kort skickades med expressbud. När jag lugnat ner mig fick jag en snilleblixt. Jag hade fortfarande kvar ett brittiskt bankkonto från min studietid. Att skaffa det var ett fasligt bestyr. Vid ett obligatoriskt personligt möte med en respektingivande bankman på Lloyds TSB på Queen Street måste jag visa upp intyg från min svenska bank att jag var en skötsam individ (skrivet av morbror bankdirektör), antagningsbesked till universitetet och intyg från CSN att jag fått ett extra stort studiemedel för att kunna betala åtminstone delar av studieavgiften (undvek att nämna att resterande del krävde en extra inteckning i föräldrarnas villa). Banken var vederbörligen imponerad över mina dokument och gjorde mig äran att godkänna mig som kund.

När jag invandrade till Sverige igen lät jag kontot vara och hade helt glömt bort det om inte banken med jämna mellanrum skickat inbjudningar att träffa bankens placeringsexpert under dennes besök i Sverige. Bankomatkortet hade vid det här laget passerat bäst före datum och checkhäftet hade jag slängt. Inte ens i Storbritannien kunde väl check behövas på 2000-talet? Snilleblixten bestod i att hämta ut pengar på det gammeldags sättet. Bankkontor. Köa. Det var inte halleluja för det, jag hade bara 2000 kronor på kontot.

Dessa finansiella bekymmer innebar en effektiv paus i min långa fixarlista. Istället för att leta bostad tog jag en liten minisemester av budgetmodell. För 7,40 £ fick jag en retur­biljett till Bristol Temple Meads, den centrala tågstationen i Bristol. Bristol har precis som Södertälje två tågstationer. En centralt belägen för lokaltåg och så en ute i tjottahejti för regionaltågen.

[singlepic id=30 w=400 h=300 float=right]Från Temple Meads var det en kort promenad till Helens lägenhet. Denna dag inte min chef Helen utan återigen min kompis Helen. Helen var dagen till ära klädd i sitt senaste second hand-fynd: en glänsande topp med orange och vita ringar på en brun botten. Perfekt till det hennabruna håret. Vid sidan av jobbet och öler var olika former av handarbete Helens stora intresse. Denna kreativa sida hade gett avtryck i lägenheten. Ena väggen var full med stora pappblommor i två lila nyanser. I ett tidigare liv dekorerade de ett skylt­fönster på Boots, nu piggade de upp en mörk lägenhet. Lägenhet var också försedd med ett rejält vinförråd tack vare Helens pappa vinimportören. Till vinet bjöd Helen på en hemlagad curry och så avslutades kvällen på den lokala puben.

På puben kläckte jag en helt lysande idé. Mina bokskrivar­planer i all ära, nu när jag har flyttat till ny ort behöver jag en hobby. Mina utflykter i omgivningarna behöver ett mål. Så nu har jag det. Ett forskningsprojekt: vilka faktorer utmärker en bra pub? Jag är medveten om att det är en något för bred frågeställning för ett lyckat vetenskapligt projekt, så jag har brutit ner det till ett par hypoteser. Det vill säga, jag filar på själva formuleringarna. Jag har ett svagt minne av hypoteser från en forskarutbildning. På den tiden trodde att för att bli vetenskaps-berättare/inspiratör/-någonting, var det nödvändigt att börja i vetenskapsänden (jag kom rätt raskt på andra tankar). Vi läste i alla fall en helt gräslig bok som var full med svarta lådor och svarta katter. Lådorna var Vetenskapen eller om det nu var Kunskapen och katterna vanliga katter, antingen svarta eller vita. Om man har som hypotes att alla katter i världen är svarta kommer man få räkna en väldig massa katter för att kolla om man har rätt eller fel. Det är bättre att formulera sig så att det räcker med att räkna hundra katter och ifall man inte hittar mer än fem vita så är hypotesen fel och man har därmed rätt. Något åt det hållet. Min första hypotes hade något med antalet ölsorter att göra. Om jag började med att dricka hundra öl så kunde jag ju fundera på finliret under tiden.

Jag satte igång direkt. Coronation kunde kanske inte stolt­sera med något brett utbud av öler men de öler de hade var goda. Tillsammans med Helens sambo delade vi på två karaffer med Crop Circle från Hop Back i Wiltshire. Nam­net kommer av att ölet bryggs av säd från fält med sädes­fältcirklar, crop circles, i. Dessa cirklar är områden där säden vikt sig och de är särskilt vanliga just i Wiltshire. De började dyka upp i slutet av 1980-talet; en del hävdar att de har UFO-anknytning, andra att det är gjorda av konstnärer med skämttycke.

Kul historia, god öl och dessutom låg puben nära Helens lägenhet, vilket bara det var en avgörande faktor. Jag hade redan första kvällen identifierat ett par viktiga faktorer, ölutbud och läge. En lysande start på mitt projekt.

[singlepic id=52 w=400 h=300 float=right]Dagen efter bjöd Helen på en fantastisk frukost från den lokala slaktaren – tjocka korvar fullmatade med kött och kryddor. Efter frukost besökte vi St Mary Redcliffe, Bristols mest berömda kyrka. Kyrkor är sevärdheter som passar utmärkt på budgetsemester.

St Mary Redcliffe ligger i området Redcliffe, namnet kom­mer från den röda sandstenen som har brutits av och till under en lång tid. Området har varit bebyggt åtminstone sedan 1100-talet och därför är klippan nu perforerad av olika schakt och bortglömda grottsystem. Detta har lett till otaliga historier om allt från gömda slavar till att Kung Alfred gömde sig undan vikingarna i en av grottorna. Wow, jag älskar historier om bortglömda gångar. Tyvärr var de som vanligt något överdrivna. Sannolikheten att afrikanska slavar på väg till Amerika skeppats den här omvägen är låg. Någon kammare fylld med kedjor har heller aldrig påträf­fats. Historien kan bottna i de franska och spanska krigs­fångar som på 1740-talet användes som billig arbetskraft för att bryta sand.

I parken runt kyrkan finns St Johns Eremitgrotta. Där satte sig den första eremiten 1346 och den siste klev därifrån 1669. Jag kanske inte är helt övertygad om vad jag ska bli när jag blir stor men eremit, det finns definitivt inte på listan.