21. Scott

Lämna ett svar

[singlepic id=24 w=400 h=300 float=right]Av mitt transportexperiment till Tescos drog jag följande slutsatser: att trottoarkanter är höga och att jag verkligen vill ha en bra cykel. Skam den som ger sig, det var bara att ta nya tag. En fredag eftermiddag smet jag från jobbet tidigt och åkte till Chris Harris som låg nära Bay express hållplats i centrum. Det visade sig att sedan mitt förra besök hade herr Harris tagit in Scott-cykeln i medium. Han hade kommit på att den walesiska befolkningen inte är så värst lång och ståtlig. Efter att jag tagit en kortare sväng runt kvarteret utbröt en enorm säljsvada. Jag avskyr påstridiga försäljare. Särskilt sådana som motsäger sig själva. För mig var dämpad framgaffel livsnödvändigt men för nästa kund en onödig gimmick. Blev skitsur men var less på bussarna och less på att vandra runt bland cykelaffärer. Dessutom sken solen, det var vår i luften och jag fick sådan lust att ta en cykeltur i helgen. Ville inte sitta fast i Fairwater hela söndagen och cykeln fanns där. Inte exakt vad jag ville ha men det var en cykel. Bad dem sätta på lyse och pakethållare och promenerade hemåt.

Vaknade klockan två lördag morgon med ångest. Tänkte FAN! Om två år kommer jag inte att bry mig om ifall jag promenerade eller cyklade en viss söndag, men jag kommer att bry mig om att jag handlat från en säljare som jag inte gillar. Kunde inte somna om utan tänkte bara att den där säljaren, han ville jag bara inte handla av. Funderade på om det var möjligt att häva köpet. Men jag kunde inte gärna ringa och säga att hördödu, vid närmare eftertanke så har jag synat det du sa i sömmarna och jag vill inte handla från dig för du pratade bara smörja. Istället skulle jag skylla jag på att jag önskade en annan ramgeometri. Var nöjd med mig själv som kom på ett sådant bra skäl. Tog tåget in till staden, såg cykeln stå där och vänta på mig med pakethållare och allt. Va fan, var skulle jag hitta en cykelhandlare som jag verkligen gillade?

Jag tog ut Scott på en provtur direkt. Frihet! Jag trampade iväg till St Fagans National History Museum, vilket plötsligt låg nästgårds hemmet. Underbart att kunna komma och gå som jag ville utan att behöva passa (vänta på) bussar. I hastigheten hade jag helt misskalkylerat vädret. Det hade varit riktigt varmt ett tag, svettigt att röra sig i den svarta vattenavstötande Tensonjackan. Letade istället fram min illgröna tunna Tierra cykelanorak (tidigare känd som ska-snarast-bytas-ut-mot-nyare modell-skidanorak). Tänkte att det gör ingenting att den är ful, jag tar av mig den när jag kommer fram. Vet inte var jag glömde bort att jag var på väg till ett utomhusmuseum. Ska man sitta ner och beundra utsikten bör man snarare klä på sig än av sig jämfört med cykelklädsel. För att inte frysa alltför mycket var jag tvungen att behålla anoraken på, och dessutom komplettera med regnställsbyxorna. Anoraken har den där neongröna färgen som var modern på nittiotalet. Regnställsbyxorna är också gröna, fast mörkt blågröna. Jag tror inte det går att hitta två gröna nyanser som går sämre ihop om man så letade väldigt länge. Kreationen avrundades med att jag drog upp tubhalsduken som improviserad mössa. Den snygga svarta filthatten var kvar hemma och jag var inte så desperat att jag behöll cykelhjälmen på.

[singlepic id=173 w=400 h=300 float=right]St Fagans är en walesisk version av Skansen, modellerad efter just Skansen. Högsäsongen hade inte börjat ännu, krukmakeriets prova-på-själv-var t ex inte öppet. Däremot var det sprakande brasor och värdar i alla gamla walesiska hus. Jag började med det röda stenhuset vid huvudentrén. Det är målat rött för att hålla djävlarna borta enligt husvärden. Gick in i flera av husen, delvis för att höra historierna, delvis för att passa på och värma mig. Att dricka varma drycker är ett annat sätt att få upp värmen så jag styrde stegen mot teboden. Det var dock kö. Att stå stilla i kö var inget som befrämjar kroppsvärmen direkt så jag tog en sväng i hantverkskvarteren. Återvände därefter till teboden. De hade packat ihop. Det var för få kunder.

20. Caerphilly

Lämna ett svar

[singlepic id=170 w=300 h=300 float=right]Det var dags att inse, det skulle inte uppenbara sig någon cykel utan vissa ansträngningar. Mina efterforskningar ledde till fyra inköpsalternativ. Google gav mig adressen till två lokala cykelaffärer: Reg Braddicks en bit utanför stan och Chris Harris i centrum. Lokalbefolkningen föreslog samstämmigt Storbritanniens svar på Biltema, Halfords, medan medlemmarna på Utsidan.se samstämmigt förordade inköp via Internet av en cykel av märket Thorn. Jag skulle inte direkt ta mitt pick och pack och cykla hem till Sverige så en Thorn-cykel kändes något överdrivet. Men jag skulle faktiskt cykla, inte pryda garaget, så att handla på Halfords var inte heller något alternativ. Jag ville helst ha något mitt emellan dessa ytterligheter, en vanlig hederlig DBS eller Crescent. En Volvo, inte en Ferrari eller Tato Nano för er som känner sig mer hemma i den liknelsen. Tyvärr verkade dessa två ytterligheter vara det som existerade. Vad kan man att vänta sig i ett land där ett cykelställ med plats för sjutton cyklar är väl tilltaget på centralstationen i en huvudstad med universitet? Försäljaren på Reg Braddicks blev visserligen mycket entusiastisk när han fick klart för sig vad jag letade efter men han kunde inte visa upp annat än katalogexemplar. Det var visserligen en väldigt fin Trek han pekade ut i katalogen – men jag ville provcykla. På Chris Harris hade de en Scott som enligt försäljaren var helt perfekt för mig – förutsatt att jag la på mig tio centimeter i längd. Tio kilo i vikt skulle jag kunnat fixa utan problem, det var bara att ta ett krafttag i pubundersökningsprojektet, men vad skulle jag göra med längden?

[singlepic id=123 w=300 h=300 float=right]Fortsätta cykla på den cykel som jag lånat? Det var en mtb av obestämt ursprung, ett typexempel på den sorts cykel som säljs härpå öarna. Jag hade en teori om att kvalitén på cykeln påverkar frekvensen av användning. Jag hade cyklat på lånecykeln, en gång, och kände mig inte sugen på någon mer tur. Turen började med att jag cyklade på fel sida av vägen… Insåg det så fort jag mötte en bil. Vilket det fanns många tillfällen till i den fina bilburna förorten. Övervägde att vända men behövde handla mat. En nackdel med att bo i ett fint område var att de småaffärer som fanns i vartenda gathörn i mindre fina områden saknades helt i Fairwater. Försökte snitsla mig fram på småvägar. Det slutade med en återvändsgränd vid en väldigt mörk kyrkogård, därefter höll jag mig till stora vägen. Satsade på att vingla runt på trottoaren, bedömde det som säkrare än att slåss med bilarna på vägbanan. Förstod snabbt varför mtb är populärt. Tjocka däck är en nödvändighet för att forcera ojämna trottoarkanter. Anlände, efter en hel del adrenalinpåslag och växelrassel till Tesco Gabalfa, bara för att inse att cykellåset låg kvar i garaget. Svor en ramsa, funderade på om man verkligen måste äta och rullade sedan in cykeln i affären. Bad en vakt hålla ett öga på den, sprang in och köpte första bästa lås jag hittade.

[singlepic id=90 w=300 h=300 float=right]När cykeln väl var fastlåst kunde jag gå omkring i allsköns ro och botanisera bland hyllorna. Stor affär betyder stort utbud. Många märken är globala. Kellogs Bran Flakes är bran flakes oavsett land, men det fanns annat kul i hyllorna. Det walesiska köket är inte vida berömt för något annat än för sina ostar och det finns massor av regionala varianter. Köpte den mest kända, Caerphilly. Glömde bort att jag redan provat den och inte gillade den då heller. Namnet Caerphilly kommer från den stad i södra Wales där osten förr såldes. Caerphilly ståtar med Storbritanniens näst största slott. Som alla Walesiska slott användes det på tolv, tretton och fjortonhundratalen som försvarsborgar och maktcentra. Normandiska lorder och engelska kungar mot walesiska prinsar. Ibland i lite andra konstellationer: walesare mot walesare, walesare och normander mot andra walesare ihop med kungen. Bara de normandiska eller kungliga slotten finns kvar idag, Edward I såg till att de walesiska jämnades med marken. Caerphilly byggdes av den rödhårige normanden baron de Clare. En färgstark figur som låg i luven på än den ena, än den andra. Under studietiden vandrade jag och en svensk kompis på besök mellan två av de Clares försvarsborgar, Castell Coch och Caerphilly Castle. Vi valde dem inte på grund av tidigare ägare utan för att båda låg på bekvämt avstånd från en tågstation. På kartan såg det ut att vara en enkel vandring men skyltningen var usel så vi gick fel ideligen och kom fram både trötta och leriga.

19. Hollywood

Lämna ett svar

[singlepic id=159 w=400 h=300 float=right]Min enda erfarenhet av Aga-spisar härstammar från ett par nätter i ett jättehus i Edinburgh 2000. Jag bodde där under Edinburgh Science Festival, världens största och bästa vetenskapsfestival. En av de många unga vetenskapskommunikatörer som deltog i festivalen var australiensiskan Maggie, och det var henne jag hälsade på. Före festivaljobbet arbetade hon några veckor på Techniquest och hyrde då ett rum i samma hus som jag. Det var Maggie som introducerade mig till varmvattenflaskans värld. De var så självklara att ingen britt ens kom på tanken att nämna dem. Den berömda frasen: “Continental people have sex life; the English have hot-water bottles” skrev ungerskfödde George Mikes i How to be an Alien. Boken publicerades redan 1946 men jag hade inte läst den när Maggie frågade om hon skulle handla en vattenflaska till mig också. Jag svarade ja, fast jag inte hade en aning om vad hon pratade om. Vattenflaska? Menade hon en sådan där grön flaska som man fyllde med vatten från fjällbäckar när jag var barn? Varför inte bara använda en vanlig petflaska vilken som helst? Hem från stan kom Maggie med en lila platt plastgrej. Jag måste sett ut som ett fån för hon förklarade att man skulle fylla den med varmvatten och lägga den i sängen. Första natten lärde jag mig att det var viktigt att skruva fast korken ordentligt. Detta var före den elektriska värmedynan gjorde entré i mitt liv och vattenflaskan kunde förpassas till kuriosaavdelningen.

Jag kom att tänka på Maggie när jag var på Atlantic wharf i Cardiff bay med Gaz. Maggie och jag brukade gå till ett trevligt fransk café med överkomliga priser och en trevlig australiensisk servitör. Det caféet var nu borta. Jag och Gaz gick istället till Hollywood bowl. Enligt Gaz var det tidigare en pub kombinerad med mikrobryggeri. Tyvärr hade de lagt ner bryggeriverksamheten så nu var det en pub enligt standardformat 1A (trist). Gaz berättade att han höll på att sätta ihop en cd med information om sin science circus. Han hoppades att någon kontakt kanske kunde leda till stöd för fortsatt verksamhet. I den förra uppsättningen var en av artisterna svensk. Därför försökte jag, men misslyckades med, att övertyga min dåvarande chef att ta cirkusen till Malmö Museer som ett jippo för att popularisera naturvetenskap och teknik.

Gaz och jag var i nöjeskomplexet Atlantic wharf för ett föredrag av fysikern Jonathan Hare. Några år tidigare gjorde han tillsammans med skådespelare Robert Llewllyn en teveserie på BBC. I den betygsatte Jonathan och Robert stunten i Hollywoodfilmer utifrån naturvetenskapliga lagar. Ett genomförbart stunt gav högt betyg, ett som gick på tvärs mot fysikens lagar fick lågt betyg. Tidigare under dagen hade salen varit full med elever som fick en lektion i hur matte kan användas för att räkna ut hur sannolika eller osannolika stunts är. På kvällen var det dags för föredrag för allmänheten. Allmänhet och allmänhet, jag kände igen stora delar av publiken, det var mest branschfolk, redan frälsta. Själv var jag där delvis i jobbärende. Föredraget var sponsrat av en av mina lokalföreningar.

[singlepic id=157 w=300 h=300 float=right]Under föredraget lärde jag mig att rent vetenskapligt var det inte fullständigt otroligt att Jackie Chan skulle kunna böja upp stängerna till ett 1800-talsfängelse med skjortremsor han fuktat genom att kissa på dem, som han gör i Shanghai Moon. Däremot är det stört omöjligt för Bruce Willis att överleva sitt hopp från skyskrapan med en brandslang som bungy jump i Die Hard. För att nämna ett av flera problem så är brandslangar inte elastiska vilket gör att det inte finns något som bromsar in fallet. I bästa fall hade han överlevt med massor av brutna ben men antagligen var fallets höjd tre gånger den dödliga nivån. Hur som helst skulle han i verkligheten inte varit i skick att ta sig an aldrig så hemska bovar efteråt. Vissa saker funkar bara i Hollywood.

Överlag ett trevligt föredrag. Synd bara att jag anlände till salongen i sällskap med Gaz. Han valde första bästa plats med bra utsikt över scenen. Helt fel. Han borde snabbt och obemärkt scannat av publiken och när det visade sig att vi anlänt före studentgänget, valt plats med gott om utrymme i närheten av en ingång. Nu hamnade jag långt ifrån studenterna. På vägen ut försökte jag obemärkt dröja mig kvar så att jag skulle hamna bredvid W. Jag släpade på fötterna och försökte kallprata med olika människor: Vad tyckte ni om föredraget? Intressant eller hur? Ett gäng var på väg till New Orleans, en restaurang i nöjeskomplexet. Det var tydligt att de inte ville ha med vissa. Jag kände inte till gängbildningarna ännu, men gissade att jag var så pass ny att jag med stor sannolikhet inte ingick bland de som de försökte skaka av sig. Stod kvar och försökte diskret spana omkring mig. Jodå, nog såg jag honom alltid, men vad hjälpte det, mitt sällskap stod i den högra delen medan han fick ut längs den vänstra. Jag fick nöja mig med att han vände sig om och hejade.

Vände uppmärksamheten mot middagsplaneringen. Jag var hungrig och beredd följa med precis vart som helst. Hade precis gjort upp om att följa med ett gäng in till centrum när W återvände. W med sin karisma hade givetvis blivit inbjuden till middagen på New Orleans av den som stod för arrangemanget. Jag hängde raskt på det stora gänget som drog sig ner mot New Orelans. Där visade det sig att stället var fullbokat och det bokade bordet var för litet för allihop. I baren satt ett gäng hungriga grönisar med sina coca color. Ville jag följa med dem till IKEA? Absolut!
– Skajar?
– No skyar, sch-y-ar.
Personalen på IKEA verkade inte alls roade över mina lektioner i det rätta uttalet av en lampa en kvart före stängningsdags. IKEA verkar inte ha fallit för internationaliseringstrenden. Det verkar snarare som om kontoret som bestämmer namn på nya varor finner ett nöje att hitta (eller hitta på) ord som innehåller å, ä och ö. Det ska de ha en eloge för. Det ger oss utlandssvenskar en chans att förundra våra utrikiska vänner.

[singlepic id=125 w=400 h=300 float=right]Förundrade var de också över priserna i IKEAs restaurang. Framförallt köttbullarna verkade orsaka många resor från Techniquest. De serverades med brun sås och lingonsylt.
– What is that? Undrade tanten före mig i kön.
– Lingonberry
– What?
– Cranberry.
Nu såg tanten nöjd ut. Tranbär visste hon vad det var. Den bruna såsen var sig också lik men sedan var det slut på likheterna. Köttbullarna äts med pommes frites. Allting äts med pommes frites. Fast de envisas med att kalla dem för chips. Chips däremot kallas för crisps. I Storbritannien. I USA kallas chips för chips och pommes frites för french fries.

18. Charlie

Lämna ett svar

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

[singlepic id=67 w=400 h=300 float=right]För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

[singlepic id=103 w=300 h=300 float=right]Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

[singlepic id=22 w=400 h=300 float=right]Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades ­­dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.

[wp_geo_map]

17. I fädrens spår

Lämna ett svar

[singlepic id=151 w=400 h=300 float=right]– Du har öroninflammation.
Tack, tack doktorn, det hade jag nästan listat ut på egen hand men jag är glad att du instämmer. Om jag nu hade haft några som helst tvivel efter en vecka med allt högre feber och smärtor så skingrades de på flyget till Sverige. Ajajaj. ”Du kommer att få en plågsam flygning” spådde mamma när jag pratade med henne före avresan. Detta överraskade mig. Hade inte tänkt på detta med tryckförändringar. Början av resan gick bra och jag tänkte att jag hade bevisat att mamma hade fel, vilket alltid är en trivsam tanke. Men sedan började planet gå in för landning. Det var inte roligt. Det var bland det värsta jag varit med om. Hur lång tid kan det ta för ett plan att ta sig ner på Kastrup? Oändligt med tid, tydligen. Jag satt i min mittstol totalt avskärmad från omvärlden. Trodde länge att jag hade blivit totalt döv.

– Ta det lugnt i några dagar.
Javisst doktorn. Självklart. Jag är känd för att alltid lyssna på vad andra föreslår. Vad definieras som lugnt egentligen? Tänkte att det var säkrast att inte fråga. Var osäker på om en liiiten skidtur mellan Sälen och Mora verkligen räknades som att ta det lugnt.

Var det någonsin lämpligt att bli sjuk? I alla fall inte om man trodde man var oersättlig, ignorerade alla tecken och hastade mellan mötena. Måndag: National Museum and Galleries of Wales för att diskutera den lokala invigningen av National Science Week som skulle äga rum där några veckor senare. Tisdag: London, möte med chef Julian och med skolgruppen. Onsdag: Graduate Centre på Cardiff University för planering av workshop. Torsdag: tåg, buss, flyg (det plågsamma), tåg och buss. Hemma i Malmö blev det ett sent glas vin med Marika vars röda hår blivit både kortare och ljusare sedan avskedsfesten. Mina krukväxter, som Marika pysslar om, frodades medan den enda kampfisken som överlevde adjöfesten hade gått hädan.

På fredagen stod det fikaturné i Göteborg på schemat. Denna plan fick modifieras till förmån för besök på citykliniken och apoteket. Penicillinet skulle ge full effekt efter tre‑fyra dagar, synd att Vasaloppsstarten då bara var 44 timmar bort. Men man ska aldrig ge upp på förhand tänkte jag och hoppade på kvällens sista Swebus från Malmö till Göteborg. I Göteborg övernattade jag på lillebrors soffa och gjorde honom sällskap till Heden på och IK Sterns bussar mot Mora på lördagsmorgonen.

[singlepic id=113 w=400 h=300 float=right]I Mora, av alla ställen på jorden, var det urskoj att umgås med pappa (på kryckor), mamma, morbror, faster och bror. För att inte tala om hunden Lukas, min allra käraste fyrbenta träningskompis. Mamma tyckte det var att kasta pengar i sjön att lämna in mina skidor för en 500‑kronors vallning men hon har känt mig ett bra tag och var vis nog att hålla dessa tankar för sig själv. Jag hade inte gett upp. Dessutom hade jag en viktig funktion att fylla. Vasaloppet handlar om att ålderskrisande 08:or ska bli mjölkade på pengar för att hålla Moras föreningsliv och handlare flytande ett år till.

När väckarklockan ringde 03.00 söndag ­­– öhum – morgon mådde jag bättre än på flera veckor. Jag drog på mig underställ, tajts och anorak och hängde på faster, lillebror och resten av IK Stern till Berga by. Pappa tyckte jag var galen, hotade med framtida hjärtproblem och var redo att binda fast mig men det är svårt att fånga någon när man själv hoppar på kryckor. Jag lovade dyrt och heligt att inte förta mig utan bara glida lugnt och stilla en liten bit.

Nu var det ishårda spår så utan att anstränga mig ett dugg gled jag iväg. Hittade lillebror i Smågan. Gissa om han var förvånad över att jag var där före honom. När vi kom till Mångsbodarna och mötte vår hejarklack vägrade jag att kliva av, det var ju fortfarande hur härligt som helst. Inte heller i Risberg var jag beredd att stiga av men när vi närmade oss Evertsberg började det gå lite tyngre. Eftersom jag hade tagit det så lugnt hade skidspåren successivt försvunnit och med dem skidglädjen. Till föräldrarnas stora lättnad hoppade jag av loppet där.

I Mora väntade en ljummen norsk pilsner, årets mest välsmakande öl utan konkurrens. Vi delade den på tre, jag, lillebror och faster liggande i sovsäckarna. Traditionen att ta med sig öl startade året efter att vi misslyckats med att hitta ett enda öppet etablissemang i Mora. Dessutom halkade jag omkring i snövallarna i det tvärstängda Mora med Birkenstock på fötterna. Min väska med ombyteskläder – och skor – hade kommit bort.