28. Banting & Jabba de Hutt

Lämna ett svar

[singlepic id=190 w=300 h=400 float=right]Det är uppenbart för mig att jag är fullt berättigad till en omgång ordentlig shoppingterapi efter den flytten. Möjligen delas inte denna uppfattning av alla invånarna i det nya huset. Två dagar i rad har Julies sambo lämnat rummet när jag kommit hem med överfulla kassar och radat upp mina fynd för Julies inspektion. Hoppas att det är ett utslag av antikapitalism från hans sida och inte något personligt, för i så fall kan relationerna bli slitsamma i huset.

Igår kom jag hem från IKEA med hela cykeln överfull. På styret dinglade påsar, på ena sidan en elefantfot i tillhörande kruka och den andra en packe med galgar. På pakethållaren hade jag med viss möda knutit fast IKEAs allra största kudde. I ryggsäcken fanns en liten kudde, en snygg klämspot och fyra stycken av IKEAs billigaste ramar. Alltihop genomnödvändiga saker för projekt hemtrevnad. Julie instämde i att det var viktiga inköp jag gjort, förutom den rosa potatisskalaren, för hon hade redan en potatisskalare från IKEA. Ville inte slå hål på hennes välvilja genom att överlägset påpeka att det verktyg hon plockade fram är bra mycket mer användbart för att skiva ost. Jag har provat, det är skitsvårt att skala potatis med en osthyvel. IKEA har en del kvar att göra innan finessen med den norska snickarens uppfinning spridits i världen. Britterna skär ost med kniv eller handlar den färdigskivad.

Dagens shopping var kanske inte lika livsnödvändig. Inledde med ett stort, men också vackert, mjukt och dyrt underlakan från Habitat. Gick därefter igenom utbudet av sommarskor: smala remmar, obefintlig dämpning och flip‑flops är trenden på årets sandaler. Suck, det blev inget handlat. På vägen hem passerade jag genom Debenhamns. Det råkade vara Clinique bonus time, handla två produkter och få en väska med små söta förpackningar. Behövde ett hårschampo och så blev det en flaska solskyddssprej (optimistiskt). Julie höll med om att jag spenderat mina pengar klokt och vi firade med varsin GT.

Eftersom Julie bantar enligt Atkinsmetoden är vin uteslutet. Gin däremot är tillåtet, så länge tonicen är sockerfri. Att dricka gin som en del av en bantningskur är ingenting nytt, den torra engelska ginen lär ha uppfunnits av samma man som gav namn till ordet banta, begravningsentreprenören William Banting. Innan Banting dök upp på scenen var engelsk gin samma sak som den holländska söta genevern. Banting var en korpulent man som på ett år gick ner 21 kg med en diet där kvällsgroggen skulle vara sockerfri. Förutom sin gingrogg på kvällen fick han dricka högst tre glas av antingen rödvin, sherry, madeira eller champagne till lunch och max två glas av dessa drycker till middagen. Stackare, vilken uppoffring.

[singlepic id=206 w=300 h=400 float=right]Över kvällens andra GT leder Julie in samtalet på sin sambo, Toby. Jag är givetvis nyfiken på vad husets tredje invånare, som jag mest sett ryggtavlan på, är för filur. Julie är uppenbart stolt över honom, vilket jag förstår när hon berättar valda delar av hans CV. Här talar vi brokig yrkesbana. Dockspecialist. Marionettmästare. Jonglör. Inte direkt de yrken som kommer överst på syokonsulentens lista, skulle jag tro. De två förstnämnda ärvde Toby av sin far, som var en känd marionettmästare. I många år levde Toby bohemliv, sov över hos kompisar runt om i världen och försörjde sig på olika extraknäck. Det kunde vara på tivoli, musikklubbar, barnprogram eller helt enkelt gatuunderhållning. Via det berömda bananskalet hamnade han i Hollywood. Jag hängde inte riktigt med när Julie listade alla Hollywood‑filmer han deltagit i, men Star Wars fastnade. Wow, jag har alltså nästan hälsat på Jabba de Hutts vänsterhand!

Jag var vederbörligen imponerad och kunde inte förstå hur Gaz kunde missa att nämnda Jabba de Hutt-biten. När Gaz berättade om Toby, som han uppenbart beundrar, handlade det om jonglering. Enligt Gaz är Toby den som återinförde jongleringskonsten i Storbritannien och är på detta sätt insyltad i Nofit State Circus. Jonglering och Hollywoodkarriär är en bit från vanliga Svenssonjobb. Numera är dock alla filmer datoranimerade, vilket lett till att Toby efter trettio år som fri fågel har bytt karriär (igen) och för första gången i sitt liv är anställd. På Cardiff bibliotek.

Nästa dag är samtalsämnet över den obligatoriska GT:n istället trädgård.
– Vilka sorters träd finns där idag? frågar Julie sin syster.
– En hästkastanj, en idegran och en massa andra som vi inte identifierat ännu.
– Då är det nog för torrt för ormbunkar, försök med hosta istället, de trivs i skugga och kräver inte lika mycket vatten. Julies syster är på besök för att få idéer till sin trädgård och jag upptäcker för första gången en fördel med det svenska klimatet. Färre sniglar. Julie försöker rädda sina Hosta genom att plantera dem i krukor som i sin tur står i vattenbarriärer.

Annars är jag mestadels avundsjuk på det brittiska klimatet och det stora trädgårdsintresset. Det finns trädgårdsprogram veckans alla kvällar på teve. Kan man en del växtnamn på latin är det lätt att hänga med. Häromdagen lärde jag mig att nyckelpigor gillar popcorn. Åtminstone kan de överleva ett par dagar i ett rör med popcorn. Om man inte gillar bladlöss bland sina odlingar kan man beställa ett rör med nyckelpigor. Jag har även noterat att de i grannträdgårdarna allestädes närvarande trädgårdstomtarna lyser med sin totala frånvaro i teveprogrammen.

[singlepic id=189 w=300 h=300 float=right]Julies systers projekt platsar i något teveprogram, t ex Grand Designs. Hon och hennes partner håller på och bygger om ett gammalt kapell. Det kommer antingen att hamna i inredningsmagasinen som inspiration till andra eller leda till skilsmässa och mycket tandagnissel. Kapell är nämligen inte den benämning jag skulle sätta på högen med stenar på bilderna, jag skulle kalla dem ruin. Två år har de hållit på hittills och de har ännu inget tak, så jag undrar för mig själv om det verkligen är prioriterat att välja växter till den nedre terrassen i trädgården i denna fas. Men just det illustrerar kanske varför tak fortfarande saknas. Huset ska målas lila och trädgården gå i samma toner. Jag är skeptisk till lila färg på huset, men Julie och hennes systrar är nu en gång väldigt förtjusta i lila. Och Julies hem är väldigt häftigt med alla sina starka färger, så kanske är det bara jag som är alltför konventionell?

27. Åter till Splott?

Lämna ett svar

[singlepic id=166 w=300 h=300 float=right]Ett ljust vindsrum med vackra takbjälkar tio minuters cykelväg från jobbet. Inga fler tåg att passa och inga fler taxiresor. Ingen rosa chintz, är det en dröm som blivit sann? Nja, det skulle vara det om det inte vore för den lilla petitessen att det bor en katt i huset. Jag är allergisk mot katter, en halvtimme är max, sedan kliar ögonen.

Den grå katten och det blå huset ägs av Alison, eller Ali, en universitetskompis till Gaz. Ali och hennes östrikiska hyresgäst Anna bjöd in mig på middag för att titta på rummet. Över en vegetarisk lasagne med pommes frites till (alla italienare måtte vända sig i sina gravar) berättade de om sommarplanerna. Dessa involverade Nofit State Circus där Ali är en av grundarna och regissör för årets föreställning.
”Jag kommer bara vara hemma varannan vecka. Därför är det bra om du kan mata katten” förklarade Ali.
”Men du då” frågde jag Anna, ”när är du hemma?”
”Jag har inte råd att behålla rummet medan vi är ute på turné. Hoppas flytta in igen efteråt, i augusti.”
Jag förstår henne, rummet är verkligen underbart. Jag älskar hur ljuset silade ner från takfönstret. Det positiva intrycket förstärktes av att jag gillade Annas stil. Det slog mig dock att mängden prylar fyllde ungefär en och en halv resväska. Var detta hennes samlade ägodelar? Jag vågde inte fråga men kände mig som en total fejk. Syns det att jag var rena fuskbohemen med matsilver och kristallglas hemma i Sverige?

Jag var ordentligt avundsjuk på Anna för hennes engelska var vansinnigt mycket bättre än min – hur hade hon lärt sig det i Österrike? Svaret får jag över en Grolsch top (Grolsch med lite lemonad) några dagar senare. Hennes familj är engelsk. De flyttade runt under hennes uppväxt och landade i Österrike. Efter studenten gick hon en cirkusutbildning i London. Direkt efteråt fick hon jobb på en cirkus.
”Jobb på cirkus, bra gjort”
”Ja jag var superglad, tills den gick i konkurs och jag var strandsatt här i Cardiff utan en spänn.”
Jag rös, hade mina egna erfarenheter med kreditkortstrasslet i färskt minne. Anna fortsatte berätta hur hon fått kontakt med Nofit-gänget och nu var av de som ”klättrar omkring lite grann och hänger i trapets och så.”

Jag är fascinerad. Cirkusartister är utomjordingar för mig och här sitter Anna och är precis hur normal som helst. Cirkusartist verkar dock vara ett yrke med ännu sämre anställningstrygghet och lönenivåer än science centrebranschen. Nyttig påminnelse för mig.

[singlepic id=174 w=300 h=300 float=right]Efter ett par dagars övervägande tackar jag nej till att hyra Annas rum. Det är katten som fäller avgörandet. Beslutet underlättas av att Ali nämner att ”Julie” kanske har ett rum ledigt. Jag har ingen aning om vem Julie är, jag känner bara till grabbarna i Gaz gäng, för de har jag träffat på puben. Julie undviker pubar helt efter att enligt egen utsago i princip ha bott på dem under några år. Det är allt eller inget med Julie upptäcker jag när jag gör hennes bekantskap. Hon är en konstnärligt lagd socialarbetare på Atkinsdiet som äger ett hus ett par kvarter från Squid. Hennes hus, för det är i högsta grad hennes även om hon har en sambo, är inrett i starka färger. Badrummet är lila, vardagsrummet domineras av en vinröd fondvägg, dotterns rum är knallcerise osv. Jag förälskar mig bums i det blå köket. Mörkblå stenbänkar, aluminium, mörka stora skifferplattor på golvet och träskåp. I mitten tronar en egenhändigt designad köksbänk. Överallt står vackra keramikskålar, en blå tekanna eller några vackra stenar. Julie har lagt ett tak av korrugerad plast över den traditionella trädgårdsgången utmed köket, slagit ut en vägg och fått ett dubbelt så stort kök. I delen med plasttak skapar stora gröna växter rena djungelkänslan och steget ut på den gröna verandan är inte stort. Alla köksmaskiner är av senaste snitt. Kylskåp med isbitstillverkning förstår jag kanske inte vitsen med, men det beror nog på mitt låga intag av gin och tonic. Diskmaskinen har inte den där traditionella luckan som man snavar på utan istället två utdragslådor: en stor och en liten som man drar ut, fyller och diskar oberoende av varandra. Det verkar oerhört praktiskt – varför säljs överhuvudtaget någon annan sort? Heminredning är en av Julies passioner och denna hobby pågår ständigt. Bakom köket finns en tvätt och duschhörna som ska kaklas vilken dag som helst. Om huset i Fairwater aldrig tidigare sett doftljus så är detta praktiskt taget knökfullt med doftljus. Jag bestämmer mig på studs att flytta till Julies hus.

[singlepic id=210 w=300 h=300 float=right]Det finns säkert sätt att genomföra en flytt på så att man känner sig hemmastadd från första stund. Och så finns det andra sätt. Min flytt började helt rätt med att jag tömde kyl och frys från färskvaror veckan före, ett projekt som underlättades av att jag aldrig hann handla som planerat. På själva flyttdagen var det bara att slänga ner kläderna och det fåtal prylar jag ackumulerat i Heffaklumpen och sedan bära iväg sakerna till mitt nya hem. Heffaklumpen gör sig dock inte riktigt på cykel. Bilhjälp kom i form av Cath som skjutsade mig till Fairwater i sin lilla röda bil. Cath är en fd lärare som jobbar i skolgruppen på Techniquest. Hon är också min förrförra landlady från tiden som student och den som lärde mig uppskatta palsternacka. Efter att vi baxat in mina grejer i Splott bjöd Cath in mig på middag. Det var här jag begick ett stort misstag. Det rätta valet hade antagligen varit att stanna i Splott, beställa en curry take-out, packa upp och göra ett försök att bo in mig. Istället accepterade jag Caths erbjudande. Det kändes hemtamt att komma in i hennes hus, ett hus jag bott nästan ett år i. Lockande att flytta in igen? Nej. Cath och jag jobbar i olika grupper på Techniquest, grupper som konkurrerar om samma resurser. Vi har dessutom olika livsstilar. När jag bodde hos Cath förra gången satt jag mest hemma. Det var ok, jag skulle bara bo där i ett år. Men nu försöker jag bygga upp ett permanent liv i Cardiff och att som hon bli religiös ungmö står inte på schemat. Dessutom bor det redan en ny student, Katie, hos Cath.

[singlepic id=111 w=300 h=300 float=right]Det var dock oerhört trevligt att bli uppassad och ett glas vin har sällan smakat så gott framför den hemtrevliga gasbrasan. Men när väl kommissarie Morse kommit fram till vem som mördade Harry Field var jag inte vaken längre. När jag lätt yrvaken kom tillbaka till Splott hade min nya landlady Julie redan somnat. Inga välkomnande nybäddade sängar med eller utan spets här inte. Tur i oturen hade jag lite nödutrustning med mig från Sverige. Grävde fram lilla sovsäcken och ett underlakan som jag burit med mig från ett vandrarhem i Norge 1991. Lakanet är tunt och tar liten plats i packningen men var minst ett par decimeter smalare än sängen. Hann känna mig ganska ynklig innan jag somnade. Sju timmar senare upptäcker jag ytterligare ett par saker jag borde ha gjort kvällen före: handlat frukost och hämtat cykeln. Varken nödlösningen två skivor Wasa rågi med jordgubbsmarmelad eller fyrtiofem minuters promenad till jobbet förbättrar humöret.

26. Terra Nova

Lämna ett svar

[singlepic id=118 w=300 h=300 float=right]I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

-Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha!

Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet. Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden. Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålles. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà! Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fyllda med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är fylld med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden). Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt. Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om. Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, sk science busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i public programme, det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med public programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop. IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare.
– Vill du följa med på pubquizz ikväll? Frågade Phil över en av dagens alla obligatoriska koppar te. Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen och Pete, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQpar, dvs de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i public programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrålsexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten. Hela två poäng kammar jag hem till laget.

[singlepic id=56 w=300 h=300 float=right]Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer en ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för public programme, fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

[singlepic id=183 w=300 h=300 float=right]Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika. Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar. Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland hans historier involverar öl. Öl skulle vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att ”det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben Gatekeeper. Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.

25. Amazing Eggsperiment

Lämna ett svar

I 99 fall av 100 är jobbet sista platsen att befinna sig frivilligt på en fredagskväll. Men ikväll arrangerar studenterna ”camp in” och i huset finns 40 mellanstadiebarn som ska sova över. Det är nu inte barnen som utgör dragningskraften, inte heller caféets meny av fishfingers och chips, utan självklart arrangörerna själva. Särskilt en av dem. Studenterna hade delat upp uppgifterna mellan sig. Uppgiften att roa barnen medan de åt föll på W och Mark. De var båda väl lämpade för uppgiften, snygga, charmiga och duktiga. W hade på sig sin show‑klädsel, en T‑shirt från ett av pappans leksaksprojekt, bandana på huvudet och sina egenhändigt sydda byxor med en halv miljard fickor i olika tyg. Ur dessa trollade han fram olika saker t ex bollar att jonglera med. Småflickorna gör precis som de flesta andra kvinnor i åldrarna 9 till 90, ser förtrollade ut och försöker fånga hans uppmärksamhet.

[singlepic id=180 w=300 h=300 float=right]Jag hade absolut ingen som helst anledning att övervaka själva arrangemanget, tvärtom. Den officiella versionen för min närvaro var att jag inte var riktigt klar med alla förberedelser inför premiären av amazing eggsperiment imorgon. Det var visserligen sant, men jag hade lika gärna kunnat sitta hemma och tråckla med nål och tråd. Eller åtminstone hållit mig på mitt kontor. Någon vettig förklaring till att jag måste utföra detta just i caféet, precis när barnen äter, finns faktiskt inte. Men det hindrar mig inte. Så jag sitter här och tittar på Mark och W och försöker få fast en leksakskyckling på ett vitt linne. Linnet ska i showen dras på ett litet barn, som skall stå i mitten av en stor illustration av uppbyggnaden av ett ägg. Jag har aldrig varit speciellt snabb med nål och tråd men slår nu någon form av rekord i ineffektivitet.

Amazing eggsperiment är en gammal favoritshow som sätts upp varje år runt påsk och – surprise – handlar om ägg. Ägg är inte direkt några stora, exklusiva och imponerande tingestar att bygga en show på. Det är inget hamsterhjul i människostorlek eller flytande kväve, denna otroligt användbara showingrediens som går att variera i det oändliga och som dessutom är något de flesta familjer inte har tillgång till hemma i köket. Men med duktig personal är Amazing Eggsperiment en underhållande klassiker. Årets nyhet är inte i showen, utan det tillhörande aktivitetsbladet. Tack vare arbetet med att ta fram det vet jag att två och en halv pint, eller 26 hönsägg, får plats i ett strutsägg. Det blir en stor pannkaka det. Strutsägget är visserligen stort, men är bara ynkliga 2 % i förhållande till fågelns storlek. Kiwin däremot lägger ett ägg som är 20 % av fågelns vikt. Ägget är så stort att den stackars honan vaggar fram de sista dagarna utan möjlighet att gå rakt. Vi har köpt in ett tomt strutsägg att visa upp, men jag hade gärna haft ett ägg från Elefantfågeln också. Det rymmer sju strutsägg och är världens största ägg. Det är tyvärr svårt att få tag i nuförtiden eftersom elefantfågeln dog ut för mer än trehundra år sedan.

[singlepic id=181 w=400 h=300 float=right]Tyvärr är barnens middag över alltför fort och de sprids ut i huset för nya aktiviteter. Ett antal av dem flockas runt W i bortre ändan av utställningen. Jag är klar med min sömnad och har ingen anledning att stanna kvar. Eftersom solen gått ner skippar jag min nya cykelväg och trasslar mig hem utefter allehanda bilvägar istället. Det funkar det också fast en del bilister gör sitt bästa för att preja mig av vägen.

24. St David

1 svar

[singlepic id=177 w=300 h=300 float=right]Tävlingen om vad som ska bli mitt nya sätt att hålla mig i form går in i en ny fas. De tävlande är just nu mitt gamla gym The Village, min landlady Glenys gym, ett studentställe och ett gym på St Davids hotell.

Ska presentera de tävlande lite närmare. The Village är ett familjevänligt hotell strax utanför stan med gym och en liten pool. Det var nog snarare poolen och relaxavdelningen än själva träningsmöjligheterna som lockade dit Mandy, Jen och hennes man, tre personer jag lärt känna via min dåvarande landlady. Mandy och Jen lockade i sin tur med mig och det blev ett regelbundet fredagsnöje att gå dit, dra i några vikter, plaska runt i poolen en stund för att sedan avsluta med kaffe eller en sallad. Det funkade jättebra så länge jag nöjde mig att åka dit en eller två gånger i veckan på de tider som de bilburna skulle dit, men sedan fick jag för mig att jag skulle öka träningsdosen och ta mig dit på egen hand. Dålig idé. Experimentet involverade både lokaltåg och nej-vi-är-inte-synkade-med-tågtiderna-landsortsbuss och gjordes aldrig om igen. Jag har fortfarande inte någon bil så vi kan stryka the Village ur diskussionen.

Glenys går på ett gym som enligt henne ligger i närheten och är relativt billigt eftersom det saknar pool. Billigt låter bra och jag skulle tro att jag faktiskt kan klara av att träna även utan bubbelpool och spa-anläggning. Glenys har skaffat mig en gratis prova på-biljett så att jag kan genomföra en bättre studie. Har kikat på deras schema och de har få kvällsklasser, kanske är det ett hemmafru- och pensionärsgym? I så fall går det bort. En av Gaz kompisar, som är cirkusartist, rekommenderar ett studentställe där man betalar per gång. Tanken är lockande men det finns en poäng med ett dyrt medlemskap: man är tvungen att använda det oftare för att få valuta för sina pengar. Om man tänker att ett gymbesök max får kosta som en biobiljett så är det bara att räkna ut hur ofta man behöver gå dit. Är svaret 1-2 gånger i veckan är det prisvärt för då kan man få ner gångerpriset genom att öka dosen till 3-4 gånger per vecka.

[singlepic id=27 w=400 h=300 float=right]Den sista tävlande i gymtävlingen, St Davids hotell, måste man nog besöka ett par gånger om dagen för att få ekonomi i det hela. Jen och hennes man har bytt upp sig sedan sist till ett gym med en fantastisk placering för min del, precis bredvid jobbet. Cardiff Bay ståtar med ett av Cardiffs två femstjärniga hotell och det har som alla femstjärniga hotell givetvis ett förstklassigt spa med träningsmöjligheter. På taket sitter två vingar som jag inte alls förstått vitsen med, de är tydligen en arkitektonisk stolthet som ska föreställa vindspända segel och påminna om hamnens stolta förflutna. För säkerhets skull har hotellet dessutom lånat sitt namn av Wales skyddshelgon, St David. Han har också givit namnet till ett konsertcenter, en stad i västra Wales och 50 kyrkor. St Davids historia skrevs ner på 1100-talet, ett par hundra år efter hans död och är väl därmed tämligen utbroderad. Han lär ha varit av kungligt blod, om det sedan var så att han var släkt med kung Arthur på sin mammas eller pappas sida, om hans mamma var en våldtagen nunna eller om han helt enkelt bara var son till en sydwalesisk prins och en lokal hövdingadotter är höjt i dunkel. David valde i alla fall den kyrkliga banan, munk, biskop, bygga kloster och kristna hedningar. Möjligen dog han faktiskt på sin påstådda dödsdag den 1 mars 589. I alla fall firas nationaldagen den 1 mars till åminnelse av hans död. Fast det visste inte jag första mars. Jag var i St David shoppingcenter och blev ganska överraskad när kvinnor klädda i gammaldags kläder, röda kjolar och svarta hattar, delade ut påskliljor. Att man delade ut påskliljor kan bero på språkförbistring. Purjolök heter cenhinen på walesiska och påskliljor cenhinen pedr. Purjolök var de walesiska regementens särskilda emblem sedan St David rekommenderade sitt folk att bära purjo i hatten för att skilja vän från fiende under ett slag mot Saxarna. Det skulle också kunna ligga pr-mässiga skäl bakom att nationalblomman byttes ut från purjolök till påskliljor. Purjolökar hade kanske inte varit lika stor försäljningsframgång, eller ens tillgängliga, i mars. St Davids är också namnet på en svart flagga med gult kors. Den syns ibland som ett alternativ till den grönvita drakflaggan.

Med ett sådant namn på hotellet och dessutom fem stjärnor var jag grymt nyfiken på hur det såg ut inuti. Mötte Jen och hennes man klockan kvart i sju i entrén. Tyvärr visade det sig att aqua fit-passet hade bytt tid. Vi såg nog rätt snopna ut, receptionisten släppte därför in mig gratis. Det var precis så lyxigt inuti som förväntat. Bredvid den lilla poolen en relaxavdelning med olika drycker och ett stort fruktfat. Jag hade inte väntat mig något annat från Jen. Hon är en underbar motsats, å ena sidan medlem i en kristen begränsande sekt, å andra sidan en driven och välbetald affärskvinna med en MBA. Hon och hennes man bor i ett modernt hus med hög standard, både dubbelglas och centralvärme. Jen, eller Jennifer, är också inblandad i flera av mina boenden. Jag lärde känna henne via min förra landlady Cath och nu bor jag hos en av hennes släktingar, Glenys.

Hittade en lapp bredvid micron när jag kom hemcyklande från jobbet. ”Min mamma har brutit foten och ligger på Heath hospital” och så ett telefonnummer. Varför har Glenys lämnat sitt telefonnummer, det har jag ju redan, tänkte jag innan jag insåg att det var hennes son, polisen, som har skrivit lappen. Skickade genast ett sms till sonen, beklagade och frågade om det fanns något jag kunde göra. Han ringde upp och berättade att Glenys trampat snett på en av barnbarnens leksaker och brutit hälen, hur man nu gör det. Lös var den i alla fall och på sjukhus var hon.

Dagen efter åker jag till Heath hospital med Jen och hennes man för att hälsa på. Men hur hittar man till avdelning 8:6? Vi snurrar runt i ändlösa korridorer, virrar runt byggarbetsplatser och stora ödsliga trapphus. Räddningen kommer i form av Mr Harris, min favoritcykelförsäljare, som varit och hälsat på sin far på canceravdelningen. Med hjälp av hans instruktioner hittar vi Glenys som ligger och dåsar. Det är hennes första sjukhusbesök sedan hon födde polisen och det är ingenting hon rekommenderar, tvärtom. Hon har fått ett eget rum, eller skrubb, med utsikt mot en parkeringsplats. Röra sig kan hon inte med sitt gipsade ben och varken maten eller personalen faller henne i smaken.

Det var klart att vi skulle åka och hälsa på Glenys på sjukhuset men tajmingen hade kunnat vara bättre. Tidigare under dagen mötte jag W i verkstadskorridoren. Det var såklart ingen större slump att vi möttes så mycket som jag springer i den korridoren. Korridoren är kortaste vägen in i huset från bakgården där den blå lådan som studenternas huserar i står. Varje gång W, eller någon av de andra studenterna, har något ärende in i huset passerar de därför genom den korridoren och sedan utanför fönstret till vårt kontor. Korridoren innehåller också vårt närmaste fikarum och toaletter. De vet ju alla att det är nyttigt för hyn att dricka mycket vatten och om man erbjuder sig att hämta te till hela gänget vinner man enkla popularitetspoäng. Jag uppvisar en enastående flit i att hämta te. Vad W har för ursäkt vet jag inte, jag bara noterar hans hårsvall titt som tätt. Det är en konst att försöka gissa hur länge han ska vara borta, dvs när han kommer att passera åt andra hållet igen, så jag vet när det är dags att hämta nästa kopp te. Ibland lyckas jag och då kan det hända att man råkar stöta ihop i korridoren. Väggarna är alldeles utmärkta att luta sig emot och hans amerikanska accent är helt underbar att lyssna till, det är bara att komma på några lämpliga frågor.

Den här vägen har jag fått reda på att han vill ta upp klättring igen. Vill jag följa med? Jag vill mer än gärna följa med på precis vad som helst – förutom klättring. Jag har inte riktigt den rätta kroppsformen, för långa naglar, för klena armar, för att inte tala om delen mellan extremiteterna, jag är inte direkt byggd som en spindel. Denna kunskap om hans fritidsintressen är ovärderlig. Den gör att jag kan kasta ur mig en spontan fråga om han klättrat något på sistone när vi stöter ihop i korridoren och så är ett samtal igång. Denna gång berättade W om en jazzklubb som han var intresserad av att kika närmare på. Jag svarade med spelad nonchalans att jag också har ett stort (nyvaknat) intresse för obskyra jazzklubbar. De hade öppet på onsdagar och just idag var det ju onsdag men jag skulle ju till sjukhuset. Får vänta en vecka. En HEL vecka. Jag visste inte om jag skulle studsa tillbaka till rummet för att samtalet gått så bra eller sura över den utomordentligt värdelösa tajmingen – var Glenys tvungen att bryta foten just nu?

[singlepic id=176 w=300 h=300 float=right]Glenys sjukhusvistelse betyder att jag nu har huset för mig självt. Det betyder också att jag plötsligt blivit ansvarig för den gröna påsen och grannens mjölkflaskor. Den första flaskan gjorde mig överlycklig: en klassisk brittisk mjölkflaska! Jag plockade fram kameran och dokumenterade den. Jag trodde att traditionen var utdöd och bara existerade i brittiska deckare, där antalet övergivna flaskor utanför stugdörren ger hjälten/hjältinnan ovärderliga ledtrådar i hur länge offret har varit försvunnet. Men det visade sig att yrket mjölkbud existerar fortfarande, även om det inte känns som något framtidsyrke i ett land där ingen över åtta år dricker mjölk. Det enda användningen för mjölk i ett normalt brittiskt hushåll är att hälla den i teet. Där är den visserligen obligatorisk. Gissar att det är en tradition från forna tiders finporslin som inte tålde hett te. För att skydda porslinet hällde man först lite kall mjölk i koppen. Numera klarar de typiska temuggarna hett te men mjölken är fortfarande ett måste. Det finns dock en gräns för hur många koppar te man kan dricka per dag. Vad ska jag göra med all mjölk? Och ska jag fortsätta plocka in mjölkflaskorna åt Glenys bortresta granne – fulla flaskor utanför dörren skulle avslöja för andra än detektiver att huset tillfälligt var tomt?

[singlepic id=66 w=300 h=300 float=right]De gröna påsarna var ett annat bekymmer. Även britter har börjat med återvinning. Glöm dock en skog av olika sopkärl under diskbänken och att leta efter batteriholkar. Allting som går att återvinna läggs i en grön påse, ställs utanför dörren och fraktas sedan iväg. Någonstans står det sedan någon och sorterar plast för sig och metall för sig. När de gröna påsarna infördes delades de ut gratis för att uppmuntra användning. Använda var precis vad de blev, eftersom de var billigare än de svarta slängde folk alla sina sopor i de gröna. Så numera kostar de lika mycket. Det är dock inte från alla områden de hämtas, återvinning verkar vara förbehållet kvarter med vita britter. Hämtas gör de någon viss dag. Vilken dag det är, är antagligen något som husägarna känner till. För när jag cyklar till jobbet en morgon står det prydliga säckar utanför husen längs hela vägen. Är nästa tillfälle om en, två eller tre veckor? Och kan jag i så fall komma ihåg påsen till dess? Detta funderar jag på medan jag trampar till jobbet. Efter många försök, några rejäla omvägar och ett antal snedcyklingar har jag hittat en vettig cykelväg till jobbet. Den går på småvägar fram till Llandaff cathedral där jag ansluter till Taff trail, en cykel- och vandringsled som går mellan Brecon och Cardiff Bay. Min nya väg till jobbet längs floden Taff genom Bute park är både bilfri och vacker!