33. Snorkiga expediter

Lämna ett svar

[singlepic id=257 w=300 h=300 float=right]Någonting har hänt med min garderob. Jag vet att jag pack­ade ner en tämligen omfattande mängd underkläder i Hef­faklumpen (underkläder är ju varken tunga eller skrym­mande men ett rejält förråd underlättar livet högst väsentligt då de möjliggör att man kan ignorera tvättmaskinen i veckor). Så vad har hänt? Har det stora tvättmonstret varit framme, det som normalt sett bara äter vänstersockor? Varför har det plötsligt fått för sig att äta upp alla bh:ar? De sorgliga resterna kan jag bara inte visa mig i. (I omklädningsrummet på gymmet alltså.)

När jag växte upp var en storbystad flicka hänvisad till NK. Man fick hoppas att hitta något exemplar överhuvudtaget i någorlunda rätt storlek. Oftast såg de ut som något ur mormormors garderob, fullständigt renons på prål och onödigt bling men väldigt praktiska. En modell kallades minimizer och lovade krympa brösten en storlek. Det gjorde den också, genom att platta till dem till koblaffor.

Tack vare dokusåpor och tillhörande silikontrend finns det numera en marknad för läckra bh:ar i fler storlekar. Någon som tagit fasta på det är Sarah Tremellen som startat butikskedjan Bravissimo. Första gången jag hörde talas om Bravissimo var för många år sedan när min då London­baserade kompis Sven skickade en artikel till mig. Artikel­författaren hade köpt en så kallad strappy top, ett linne med inbyggd bh, och var helt begeistrad över effekten. Klart jag skulle ha en! Några år senare var jag i London på konferens. Sista dagen var det lite tid över, nu skulle det shoppas loss. Enda butiken fanns någonstans vid världens ände, Ealing Brodway station. Jag hade inte några större marginaler, men trodde att det skulle gå. Men tunnelbanan går aldrig så långsamt som när man har bråttom. Jag satt på nålar, tittade på klockan, svor över att dörrarna var öppna så löjligt länge på varje station. Började räkna antal stationer det var kvar och tidsåtgången mellan stationerna. Vid Acton var hoppet helt ute, jag klev av och bytte till ett tåg som gick åt andra hållet.

Bravissimo har sedan dess öppnat butik i centrala London, i Covent Garden. Planerade in ett besök i samband med ett gruppmöte på BSAs huvudkontor. Mellan mötet och sista tåget hem var det tre timmar. Men jag kom inte iväg riktigt så snabbt från kontoret som tänkt och tunnelbanan är sådär full att det tar extra lång tid på varje station innan alla lyckats knöka sig in. Tiden för shopping krymper och kallsvetten bryter ut. Inte nu igen.

[singlepic id=211 w=300 h=300 float=right]Kliver ur och drar upp kapuschongen mot regnet och börjar leta. Covent Garden har massor av lockande butiker men jag är en kvinna med ett mål så jag navigerar mellan locktonerna tills jag hittar Butiken på en sidogata. Anländer rejält svettig, men nu ska det ske. Jag har 25 minuter på mig innan avsatt tid för återfärd. Det verkar bara vara jag som hittat dit, affären är helt öde förutom två anställda som driver omkring. Jag styr direkt mot strappy topavdelningen. Besvikelse! Det finns nästan bara storlek 30, 65 cm omkrets, en storlek enbart lämpad för anorektiska modeller utan bröstkorg. Även i blusavdelningen är storleksutbudet klent men jag rycker åt mig det som finns och börjar leta efter provrum. De finns en våning ner. Jag går ner, hejar lite på en expedit som står vid en bänk och plockar med några galgar och styr in mot ett av de eleganta båsen.

Hmm. Det ser ut som jag ska ut och tälta. Det är här det är händigt med smakråd eftersom de kan gå och hämta en ny storlek medan man själv står kvar. I brist på väninnor kan man vända sig till expediter, men här lyser de med sin från­varo. Drar på mig mina kläder igen, knatar upp en våning och går igenom bh-ställen en gång till. Det finns inte någon som helst ordning, allt hänger hipp som happ.
”Ursäkta, har ni fler storlekar eller hänger allt framme” frågar jag tjejen i kassan.
”Det finns fler storlekar där nere”
Rusar nerför trappan igen men där är lika tomt. Jag hör dock två expediter som står och diskuterar sina semesterplaner bakom en dörr.
”Hej jag letar efter en mindre storlek av den här, har ni det.”
”Du får vänta.”
”Ok, men jag har tyvärr ett tåg att passa och har lite bråttom. Skulle bli mycket tacksam för lite hjälp nu.”
Den längre av expediterna faller till föga och hämtar två blusar och en bh till mig.

Jag knatar in i provhytten, rationaliserar bort att prova bh:n, det är min standardmodell och knäpper istället igen den första blusen.
”Ska det sitta så här tajt?” Frågar jag den hjälpsamma expediten. Hon bevärdigar mig nätt och jämt en blick. Jag byter blus och går ut till entrén igen. Men nu har det dykt upp en annan kund och de står och bläddrar i en katalog, expediten ett enda stort leende. Jag står en bit bort och trampar och väntar tills de är klara innan jag går fram. Borta är den leende välvilligheten.
”Jag kan inte hjälp dig, jag har en kund.”
Var då? Skulle jag vilja fråga för entrén är fullständigt öde. Men klockan tickar och jag är bekymrad, har jag avsatt tillräckligt med tid för resan till Paddington? Ger upp tankarna på blusinköp, men jag behöver fortfarande fler bh:ar. Knackar på dörren varifrån jag hörde expediterna diskutera semesterplaner. Inget svar. Jag stoppar in huvudet i lagerutrymmet (så det är här alla bh:ar är och inte i butiken!)
”UT!” Mirakulöst uppenbarar sig nu inte mindre än tre expediter från innanmätet och föser iväg mig.
”Du måste vänta.”
Jag försöker återigen böna om lite service med hänvisning till mitt tåg.
”Då borde du åkt senare”
Mitt tålamod med de snorkiga, ointresserade och högdragna expediterna är nu slut. Det är jag som är kund, det är mina pengar som betalar deras löner så att de kan åka på semester och ha något att prata om på jobbet. Jag slänger det jag har i händerna i golvet och marscherar därifrån.

Springer till tunnelbanestationen, hinner precis på en vagn som tar mig till Paddington med fyra minuter till godo att springa genom gångarna och ombord mitt tåg. Ett par minuter till i affären och det hade blivit en svindyr utflykt. Utan min traditionella kasse från Marks & Spencer är jag dock hänvisad till tågets middagsutbud: en påse chips och en burk lager.

Långt senare får expediternas beteende en förklaring. Man bokar en påkläderska som sedan servar dig och bara dig i exakt 20 minuter. Huruvida detta är ett effektivt personal­utnyttjande eller ej lämnar jag osagt. Oavsett svaret på den frågan är det för mig fortfarande ett mysterium varför de inte informerar om denna tingens ordning.

32. Mer Brains

Lämna ett svar

[singlepic id=208 w=300 h=300 float=right]Slut på undanflykter, dags att ta tag i gymfrågan. Jag har telefonnummer, bankkort (fortfarande bara ett), bostad, cykel (även om den efter en närkontakt med en lastbil har ett något skevt bakhjul) och inte minst trådlöst bredband. Det är bara gymkort som fattas. Det allra viktigaste med ett gym är ändå att det blir använt. För att det ska bli använt måste det ligga någonstans dit det är lätt att ta sig. Jobbet är ett ställe man ska till nästan varje dag och Esporta ligger praktiskt taget mitt emellan jobbet och Splott road. En liten avstickare i den magiska rondellen dekorerad med vägskyltar och vips så är man vid det walesiska tenniscentret, som också har ett gym.

Cyklade förbi Esporta på vägen hem från jobbet igår. Om­klädningsrummet var fräscht och välstädat om än inget femstjärnigt hotell som St Davids. Utbudet av klasser var inte särskilt imponerande, visserligen fanns mina favoriter body balance och body pump, liksom några intressanta nyheter som magdans, men antalet pass var begränsat. Men jag bestämde mig för att slå till. Jag togs emot av en slajmig säljare som gick på om alla deras medlemsaktiviteter.
”Vi har en populär medlemstidning och så anordnar vi medlemsresor – nästa går till hästkapplöpningarna i Cheltenham. Jag kanske kan ordna en plats om du är intresserad?”
”Tack, men vad sägs om spinningspass på kvällstid?” Tänkte jag för mig själv, men avstod för att inte uppmuntra mer svada. Hans babblande och det faktum att medlemskapet var ganska dyrt fick mig nästan att resa mig upp och tacka för mig. Men jag behöver ett gym så jag stängde igen öronen, fyllde i hälsodeklarationen, blundade och betalade. Killen blev så till sig av sin lättförtjänta provision att han glömde bort att ge mig introduktionspaket, som bland annat innefattade ett hänglås till skåpen.

Idag provade jag poolen, liten men ren. Endorfinkicken från simturen var sista sparken jag behövde för att ringa upp forskningsassistenten och fråga om han ville hjälpa till att utvärdera en pub.

”Sure”
”Vad kul, vilken ska vi testa idag?”
”Kanske någon häromkring?”
”Jag är hos dig om tjugo minuter så kan vi promenera ner till Grangetown” sa jag lugnt medan jag inombords stud­sade upp och ner.
Vi inledde med Baroness, en av de 200 pubarna i Brains­stallet. Enligt the Rough Guide är Brains öl bland det bästa man kan dricka i Cardiff-området. Det kan bero på att det i princip är det enda som finns att få tag i. Jag anmäler i alla fall en avvikande åsikt. Å andra sidan, eftersom Brains i princip bara går att få tag i södra Wales får man inte missa att prova en pint om man är på tillfälligt besök.

[singlepic id=207 w=300 h=300 float=right]Efter varsin Brains dark på the Baroness byter vi miljö. Från de bruna bord som alltid verkar hänga ihop med öl till de plastblommor och aprikos duk som följer med budgetcurry. Över en helvegetarisk balti upptäcker jag att W gillar att dansa! Det är inte bara så att han kan bli övertalad att dansa någon gång emellanåt, han och Matt brukade leda kurser i swing. Har ingen aning om vad swing är men om det är en dans så är jag redo att lära mig. Framförallt om jag får en trevlig lärare. W försöker förklara vad swing är, hur turerna sker, takt och så vidare men det är inte helt enkelt när vi sitter ner. Han ställer sig inte negativ till att ge lite privatlektioner, men var hittar man en lämplig lokal? Ingen av oss bor tillräckligt rymligt. Kanske där Nofit har sina jongleringsaftnar? I väntan på en lösning fortsätter vi testa Grangetowns pubar.

Grange är precis som Baroness exempel på en typ av pub som man kan hoppa över. Tecknen är entydiga: Brains i pumparna, bruna bord och en lätt avslagen stämning. Runt baren sitter några slitna inventarier som verkar känna personalen, rena Eastenders. Vi är rörande överens i vår bedömning, min forskningsassistent och jag. Det är inte bara en fråga om antalet ölsorter utan också vilka öler som finns. Udda ölsorter är att föredra framför standardsortimentet. Ingen av oss är egentligen sugen på fler öl. I det här fallet är sällskapet betydligt mer intressant än drycken och efter varsin Brains SA bestämmer vi oss för att byta till te istället.

SA är en ordvits som både står för initialerna för Brains grundare och för typen av ale, Strong Ale. Det är en alkoholstarkare ale. Idén är att alkoholstyrkan ska ge alen mer arom och sötma och göra att den kan lagras. Innan alltför mycket SA konsumeras kan det vara käckt att kolla siffrorna framför ABV, det är alkoholprocenten och överskrider den fem bör man ta det lite lugnt. För att komplicera det ytterligare är det inte ovanligt att samma öl har olika procent på flaska och som fatöl. Om man nu kan kalla det för samma öl, smaken kan skilja sig ordentligt. Tipset är att hålla sig till fatölen.

Ingen med vettet i behåll beställer in te på en sunkig pub så vi promenerar till Blaenclydach Street. Givetvis bor W på översta våningen och givetvis är trapporna löjligt smala. Man parkerar tydligen inte cyklar på gatan ens om man bor högst upp, utan kånkar in dem i lägenheten. W erbjuder sig chevalereskt att bära upp min cykel åt mig men bra kvinna reder sig själv. W låter mig hållas, vilket vi båda två får ångra. Trots aluminiumram känns cykeln ganska tung efter några våningar och det är inte lätt att navigera de smala kurvorna. W får plocka fram sopskyffeln efter att min cykel råkat dra med sig en palm som någon illasinnad granne parkerat mitt i en avsats.

Lägenheten är en liten men välplanerad etta med utsikt över floden Taff. Lägenheten är ljus, luftig och fräsch, den känns bekant på något sätt. Istället för brunmurrig heltäcknings­matta ligger där ett Tundra laminatgolv, längs med väggen står Sten lagerhylla och i det kombinerade köket och vardagsrummet står en bekant futon framför en brasa. Trots att jag inte kan namnge futonen imponerar mina IKEA-kunskaper. Ha, man är väl svensk! Hela lägenheten känns hemtam. Här skulle jag kunna tillbringa mycket tid!

[wp_geo_map]

31. Bröllop

Lämna ett svar

[singlepic id=88 w=300 h=300 float=right]Danmark dyker upp igen ett par dagar senare.
– Mary ska gifta sig med Macbeth, nej det var visst fel Shakespeare, Hamlet ska det givetvis vara! Jag knatar rakt in i en diskussion om det stundande kronprinsbröllopet i Danmark. Det är fredagsmöte med pedagogavdelningen, dvs vi i public programme träffar lärarna i education för att diskutera gemensamma ämnen. Jag är återigen sen till fredagsmötet, fattar inte vad det är med mig och fredagar. Jag är nästan alltid sen och nu kan jag inte skylla på att jag cyklat vilse längre, vilket var min vanliga ursäkt medan jag bodde i Fairwater. Helen misstänker att det är mitt undermedvetna som sorterar bort dessa möten som oviktiga. Hon delar i så fall i hemlighet åsikt med mitt undermedvetna, men vi brukar hålla god min oavsett samtalsämne på mötena. Nu är det alltså kungligt bröllop. Att detta är på tapeten har ingenting att göra med att britterna i gemen bryr sig. De har knappt en aning om att det existerar ett kungahus i Danmark, än mindre vad de har för sig. Orsaken till att detta bröllop uppmärksammas på jobbet är att Sue undrar om någon har en tiara att låna ut.

Sue är en medelålders dam som har tagit över MSc-utbildningen efter Melanie Quin – Ms Science Center i egen hög person. Sues man är forskare men har bytt universitet på Tasmanien mot Cardiff University. Flera av Sues vänner hemma i Tasmanien är kollegor med Marys far John Donaldson och några av dem är inbjudna till bröllopet. Detta lyckliga tillfälle har då orsakat stor klädpanik. Tiara ingår inte i den normala garderoben för science centerfolk, så svaret är nej. Jag kan inte bidra med några klädråd men väl berätta att vi har kungahus i alla de skandinaviska länderna och att Fredrik har en bror, Joakim. Mina fackkunskaper imponerar stort. Den brittiska mentaliteten som hindrar kunskaper om någonting utanför den egna ön inkluderar utländska kungahus.

[singlepic id=204 w=300 h=300 float=right]Efter mötet ger sig Helen och jag av till Coffee Mania i det dubbla syftet att avhandla mötet (skvallra om våra kollegor) och inhandla nytt kaffe. TQ bjuder alla anställda på tepåsar och pulverkaffe. Vi i Public programme har en viss lägstanivå för vårt kaffeintag, vi vägrar ta i pulverkaffe med tång och har en pressobryggare som vi turas om att handla kaffe till. På vägen ut från TQ möter vi studentgänget. Hejar som vanligt glatt på hela gänget, eller nästa hela gänget, för den som går sist är någon jag aldrig träffat förut.
– Kul att se dig också.
Den roade rösten var omisskännligt amerikansk och gesterna var välbekanta, så jag vände mig om, rodnade och svarade:
– Oj, jag kände inte igen dig, öhh, för det är väl du? Var kommer alla dessa lysande kvicka repliker ifrån?
– Vad har hänt med ditt, öhh… Jag gestikulerar diffust mot min egen haka.
– Det försvann igår, svarar han innan han försvann iväg genom dörren efter resten av gruppen.

W skäggfri, min koncentration på val av kaffesort är fullständigt bortblåst och jag svarar Helen ganska osammanhängande när hon pratar på om mötet.

Ett par dagar senare dyker W upp i dörren till vårt kontor när jag håller på och packa ihop för dagen. Vet inte riktigt vad han ville men innan jag hann utröna om han tänkte ta något initiativ eller inte ställde jag frågan: kaffe? Jag menade då kaffe, eller annan valfri dryck, idag, imorgon eller någon annan dag, bara han ingick i ekvationen, men han översatte mitt uttömmande uttalande till ”ska vi prova det där kaféet som jag har talat om nu?” Pubar i all ära, det blir lite tjatigt att alltid dricka öl (framförallt samma öl) när man ska umgås och jag saknar Mocca, mitt stamställe i Malmö. Öppet till elva, värmeljus på borden och rejält med tidningar att bläddra i. Så lyder receptet på ett trevligt café efter att gott kaffe har ordnats. Brittiska kaféer är generellt omysiga och stänger dessutom ungefär samtidigt som affärerna slår igen, vilket råkar vara ungefär när vi lämnar jobbet. W har hittat ett café som hjälpligt påminner honom om hans gamla stamställen i Seattle och nu ska vi se om jag tycker att det duger.

A Shot in the Dark ligger ett stenkast från Tut ’N’ Shive på City road. Jag har alltså vandrat förbi många gångar, hur kan jag ha missat caféet? Kanske för att det är inrett i svart och ganska mörkt. Vi beställer tomat- och bönsallad som tilltugg till våra latte och slår oss ner i sofforna. Om jag ska bedöma a Shot in the Dark efter pubkriterierna blir det bra betyg: stort utbud av tesorter, rimliga priser, blandade besökare med tonvikt på udda typer, levande ljus och nära hem. Möjligen är det något för mörkt för min smak, men det måste väl leva upp till namnet.

Jag sitter och stirrar på W, för jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid hans nya skägglösa uppenbarelse. Han ser en smula generad ut, men på inte sätt missnöjd över mitt intresse för hans nya look. Han håller skrattande ena handen för nedre halvan av ansiktet.
– Jag får väl prata så här i fortsättningen.
Bestämmer mig för att jag är klart positiv. Nu kan han inte gömma sig bakom skägget längre.

30. Röda slottet

Lämna ett svar

[singlepic id=194 w=300 h=300 float=right]Solig uteplats är en joker som får alla andra faktorer att minska i betydelse. Vad spelar inredning, ölutbud, ljudvolym eller klientel för roll när solen skiner en i ansikten och man har en pint vilken som helst framför sig? Lewis Arms är en illgul Brainspub mitt i en korsning i Tongwynlais. Jag trampade förbi på en expedition längs Taff trail och såg plötsligt fler cyklar samlade än jag någonsin tidigare sett i Wales – fyra stycken. Deras ägare satt utspridda med varsin öl. Om det är så man gör när man är ute och cyklar här är inte jag den som missar att ta sedan dit man kommer. Jag stegade in i mörkret och beställde in en lager som jag tog med mig ut. På uteservering dricker man enligt vedertagen kutym vattniga törstsläckare, men Danmarks stolthet faller mig inte alls i smaken. Det är kanske inte tillräckligt varmt, det är en sådan där dag när solen lurar en att tro att våren äntligen har kommit men egentligen är det fortfarande halvvinter och en fisljummen bitter hade nog suttit bättre. Klockan är halv tre och männen vid bordet bredvid beställer in mat. Är detta en synnerligen sen lunch? Och förresten, varför är vi så många på puben? Det är ju en vanlig måndag, jobbar inte folk i det här landet?

[singlepic id=195 w=300 h=300 float=right]Jag är kompledig men vad är deras ursäkt? Trots solen är det lite kyligt, så efter att ha skickat ett par skryt-sms till Sverige överger jag Lewis Arms uteplats och deras hanging baskets med gula och blå penséer och överblommade påskliljor. Namnet Lewis Arms har antagligen något att göra med familjen Lewis. En Wyndham Lewis var nära medarbetare till Benjamin Disraeli och MP (member of parlament) för i tur ordning Cardiff, Aldeburgh och Maidstone (de två sistnämnda områden i England). Efter Lewis död gifte sig Disraeli med hans änka Mary Ann. Mary Anne var förresten tolv år äldre än Disraeli, en ålderskillnad jag noterar som ett gott tecken. Kopplingen till trakten är att Lewis bodde på gården Green Meadow och att Disraeli bodde på puben Cow and Snuffers när han skulle träffa Mary Anne. Denna pub ska ligga utefter Taff trail även om jag inte sett den under min cykeltur.

Jag trampar vidare upp till Castell Coch som på walesiska betyder det röda slottet. Det är ett medeltida slott som inte är ett dugg rött. Eller ett dugg medeltida för den delen. Här låg på 1300-talet ett rött sandstensslott byggt av baronen över Glamorgan, familjen de Clare. Han hade i sin tur byggt sitt slott ovanpå resterna av ett walesiskt fäste. Slott och slott, det var snarare en borg, för det här var på den tiden walesarna fortfarande var upproriska mot normanderna och platsen var strategiskt viktig. Ingen vet riktigt hur det tidigare walesiska fästet såg ut, men troligen var det av trä och byggt på 1000- eller 1100-talet av härskarna över Senghennydd. En av dessa hette Ifor Bach och 1158 lär han ha klättrat över murarna till Cardiff castle och kidnappat Earlen of Gloucester, hans fru och tvåårige son. Syftet var att diskutera vem som skulle styra över walesiska landområden som Earlen – en normand – tyckte han borde ta hand om medan Ifor ansåg att det var han som ärvt dem. En tripp ut i skogen tillsammans med sonen och frun övertygade Earlen om Ifors argument och Ifor och hans ättlingar fortsatte slåss mot normanderna i ytterligare hundra år.

[singlepic id=200 w=300 h=300 float=right]Tillbaka till 1800-talet. Då återstod enbart en ruin av de Clares borg, som varit övergiven i sisådär 400 år. Antingen behövdes den inte längre eller så blev det för dyrt att reparera den efter walesarnas framfart. Det var en synnerligen pittoresk ruin som var ett populärt utflyktsmål för nyrika Cardiffbor. Ruinen ägdes av den stenrika familjen Bute – familjen med hamnen. In på scenen kom den tredje markisen som vurmade för medeltiden. Han hade en själsfrände i arkitekten Burgess, som enligt traditionen brukade gå omkring med en papegoja på axeln. Det får vara hur det vill med den skrönan, tillsammans skapade de historia. De började med att bygga om Cardiff slott. Denna tidigare normandiska försvarsanläggning, ännu tidigare romerska befästning, blev nu en luxuös dröm som hämtad ur sagornas värld. Från Tusen och en natt hämtades inspirationen till det arabiska rummet som täcktes med bladguld. Är man världens rikaste man kan man leva ut sina fantasier. Vid Castell Coch bestämmer de sig för att bygga en medeltida befästning som fritidshus. De var nu inte de enda med dessa idéer. I Skottland hade Victorias prins Albert 20 år tidigare byggt Balmoral med tinnar och medeltida torn. Burgess gjorde noggranna efterforskningar i Frankrike inför bygget av Castell Coch och byggde slottet komplett med vindbrygga och allt. Inuti släppte de all autencitet och täckte väggarna med utsirade målningar och fantasidjur. Perfekt sommarstuga, alltså. Eller kanske inte. Det visade sig nämligen snart att slottet var alldeles för litet. Det finns t ex bara två sovrum, ett för markisen och ett för hans fru. Eftersom det saknades sovrum för gäster blev det i princip aldrig använt. Exteriört har dock slottets medeltida utseende utnyttjas flitigt i teveinspelningar. Det var t ex här Terry Jones jungfru i Medieval lives bodde.

Orsaken till att den första borgen byggdes på just denna plats var för att kunna övervaka dalen. Idag ligger slottet idylliskt på en höjd. Idyller är fina på avstånd, men när man ska dit per cykel är det inte fullt lika fint. Jag är precis på väg att ge upp och kliva av cykeln när jag märker att en av herrarna från puben kommer cyklande bakom mig. Då kan jag omöjligt kliva av cykeln. Jag har redan lagt i den lättaste av de 27 växlarna och mjölksyran rinner när jag tvingar låren att trampa vidare. Jag är rejält slut när jag väl kommit upp och utan prestigeförlust kan kliva av cykeln.

[singlepic id=83 w=300 h=300 float=right]Vid foten av entrén står en caféskylt som ser ny ut. Detta måste givetvis undersökas noggrannare. Caféet är inrymt i tjänstefolkets domäner och här släpptes Burgess bevisligen aldrig lös. Inredningen är rejält trist men utbudet ser intressant ut. Ett fat dignar av Welsh Cakes. Welsh cakes är torra platta saker med russin i som gräddas i plättlagg. De är rätt ok när de fortfarande är varma men sedan blir de bara tristare ju längre de lagras. Jag väljer istället Teisen Lap, som enligt bifogad etikett ska vara en walesisk specialitet. Tror inte att jag behöver leta reda på receptet på den heller. Damen som arrenderar caféet berättar att hon precis övertagit kontraktet och att allting är hembakat. Hon frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige berättar hon med sann geografikompetens att ena halvan av paret som precis lämnat bordet bredvid också var från Danmark. Ett mycket platt land. Mannen hade kommit hit och gift sig med en brittiska och sedan stannat kvar. Hon berättar vidare att det är många som kommer till caféet och fikar. Hon har haft flera gäster som vandrat från Cardiff. Där fick jag som tyckte jag hade gjort en prestation som cyklat.

[wp_geo_map]

29. Golden Cross

Lämna ett svar

[singlepic id=60 w=300 h=300 float=right]Våren är här, turbussarna har börjat rulla igen! De är kanske inte tillräckligt äventyrliga för lonely planet-generationen, men en tidsekonomisk snabborientering för alla andra. Risken att gå vilse är obefintlig från andra våningen på en dubbeldäckare, och man får snabbt koll på vad som anses vara stadens främsta sevärdheter. Guiderna berättar dessutom olika historier så åker man mer än ett varv får man extra valuta för biljettpengarna. Jag är alldeles för världsvan vid det här laget för att nedlåta mig till att köpa en biljett på en turbuss, men är den gratis är det en helt annan sak. Via jobbet erbjuds jag en gratistur. Därför vet jag numera att en av lägenheterna i den vita glaslängan bredvid jobbet förut ägdes av den walesiska sångfågeln Charlotte Church. Hon ledsnade dock på insynen och flyttade därifrån. Jag kan också ståta med den helt ovärderliga informationen att det finns 9000 p‑platser utanför nöjeskomplexet Atlantic Wharf. Samt att alla gudstjänster i St Davids kyrka hålls på walesiska.

[singlepic id=193 w=300 h=300 float=right]Trenderna i arkitektur och fasadbeklädnad blir extra tydliga på en sådan här rundtur. I civic centre-området som innehåller museum, universitet och stadshus, är alla hus stora, pampiga och vita. När dessa byggdes ville man visa upp hur rik staden var och kolpengar bekostade import av vit Portlandsten från Dorset. Idag, när det nya operahuset byggs i Cardiff bay är det istället viktigt att allting är lokalt producerat, walesiskt stål i konstruktionen och walesiskt skiffer i olika färger på den enorma fasaden.

Guiden pekar ut puben Golden Cross. Den ligger för sig själv i toppen av Bute street och ser tillbommad ut. Jag har beundrat fasaden många gånger men aldrig vågat mig in. Vad döljer den innanför väggarna? En unik och välbevarad inredning i edvardiansk stil, tydligen. För hundra år sedan var Golden Cross den lyxigaste bordellen i Cardiff. Puben var nära att jämnas med marken på 1970-talet i samband med ett vägbygge. Efter en kampanj av South Wales Echo och ölorganisationen CAMRA lovade Brains att renovera. Vägen fick dras runt. Brains hann ångra löftet mer än en gång då notan skenade iväg. Grunden visade sig vara underdimensionerad, de tvingades riva huset bredvid (en annan pub) för att kunna föra in material för att palla upp huset. [singlepic id=191 w=300 h=300 float=right]Nu står puben där den står med sin rika historia. Den senare inkluderar både mord och berömda besökare. Och nästan‑besökare. Fascisten Oswald Mosley hade stämt träff med sina partibröder på Golden Cross strax före andra världskriget. Han kom dock aldrig fram eftersom han blev stoppad på vägen av demonstranter. Under andra världskriget var Golden Cross populärt bland amerikanska militärer. Den blivande tungviktsmästaren Rocky Marciano var stationerad i Wales. Detta har lett till en skröna att han svingade sin första höger på Golden Cross. Jag känner att jag måste göra ett studiebesök.

[singlepic id=192 w=300 h=300 float=right]Det gör jag också fast först långt senare. Inredningen är fantastisk men klientelet är inte de turister som skulle uppskatta historiens vingslag, utan lokala, tämligen slitna förmågor. Det blev ett kort besök.

Puben Riverbank ser däremot inbjudande ut där den ligger vid floden Taff mitt emot Millenniumstadium. Gissar att den har genomgått en ansiktslyftning, precis som området med samma namn. Ansiktslyftningen verkar dock ha stannat vid det yttre. När jag kliver in genom dörren sjunker medelåldern och publiken blir tvekönad. Jag vänder dock inte i dörren. Det är äntligen dags för den länge omtalade och sedan länge emotsedda jazzkvällen. Jag stegar istället fram till baren och beställer en coca cola. Dryckesvalet har ingenting med någon ny livsföring att göra, jag kommer direkt från ”en pint efter jobbet” med Helen och Gaz på Eli. Dricker jag en till pint risker jag hamna på fel sida om onykter/odräglig-sträcket. Visserligen pågår tillvänjningen till en brittisk alkoholkonsumtion, men sådant tar tid. Väljer ett bord med någon form av belysning och låter Åsne Sejerstad göra mig sällskap till dess att W och hans amerikanske besökare, Matt, dyker upp. De anländer punktligt ett halvt glas senare. Jag har blivit förvarnad att Matt har ett fast handslag som lämnat en rad av krossade händer efter sig. Jag klämmer därför i för kung och fosterland. Men någon måste ha tipsat honom, eller så är jag felinformerad, för det är bara hans hand som blir klämd. Men han säger inget.

[singlepic id=67 w=300 h=300 float=right]Vi går ner en våning till lokalen där jazzevenemanget ska ske. Arrangörerna lyser upp när de ser oss. Förutom ett bord med nära och kära till bandet och ett med blandade japanska studenter utgör vi hela publiken. Vi slår oss ner vid ett bord mitt i rummet. Om jag har svårt att förstå att W är nio år yngre än mig, är det desto enklare med Matt. Matt är rena svärmorsdrömmen, amerikansk helyllegrabb, lång, välbyggd fd simmare (mmm). Han och W bodde i samma hus de två sista åren på universitetet. Efter college flyttade Matt vidare till ett ”riktigt” jobb medan W stannade kvar, tog olika ströjobb och jobbade lite för sin far. Det är tydligt att Matt tycker att W borde följt hans exempel istället. ”Allt för den där flickans skull, vad var det nu hon hette” säger Matt med en menande blick. W och Matt utväxlar blickar, jag håller på att dö av nyfikenhet men Matt lämnar ämnet. Istället pratar vi film. Matt kan citera långa stycken ur favoritfilmen Jakten på röd oktober. Som tur var har jag sett den ett halvdussin gånger (tack Sean Connery och Sam Neil!) så jag kan delta i konversationen.

Vi hinner dock inte prata så mycket innan bandet börjar spela och omöjliggör fortsatt konversation. I vissa situationer är konserter trevliga och en positiv upplevelse, men just nu upplever jag att musiken är synnerligen i vägen. Om det nu nödvändigtvis ska spelas musik som hindrar all dialog så behöver det väl inte vara musik att sitta rakt upp och ner och lyssna till? I alla fall inte när jag råkar ha inte bara en, utan två attraktiva män mitt emot. Lyssna på musik kan jag göra på egen hand.