46. Three Cliffs Bay

Lämna ett svar

[singlepic id=320 w=400 h=300 float=right]Lägligt nära pubarna i Cardiff Bay ligger en båtuthyrning med fem–sex små svenska träbåtar. Uthyraren är en väder­biten helsingborgare som samlar på allehanda flytetyg av trä. Efter några år i Spanien huserar han numera i båten Dunedain. Störst åtgång på båtarna är det timmen efter jobbet.

”Borde inte vi också prova” undrar Cath en dag.
Jag är först en aningen skeptisk. Segling är för mig ett transportmedel för att ta sig till kobbar och skär dit inga färjor går. Konceptet att tuffa omkring en timme efter jobbet i en liten pöl där man hela tiden är inom synhåll för klipporna i Penarth känns främmande.

Man behöver inte ha några större kunskaper för att plaska runt i pölen, inser jag. Vi får skjuts ut på öppet vatten, hjälp att sätta segel och instruktioner att hålla oss utanför bojarna vid St Davids eftersom det är grunt innanför. Cath som sköter styrpinnen är lite ringrostig och har vissa svårigheter att komma ihåg att rodret ger utslag oändligt långsamt. När vi ska byta riktning händer det mer än en gång att det blir lite väl bra och att vi snurrar runt. Det gör inte så mycket så länge vi gör dessa manövrar långt från andra båtar, men av någon outgrundlig anledning är det synnerligen populärt att hålla till i pölen. Ett gäng på fyra‑fem båtar verkar vara ute på någon form av matchracing för de seglar tätt tätt tätt, snurrar snävt runt bojar och utefter relingen hänger folk i färgglada kläder.

Vi får tillfälle att titta närmare än planerat på dem när vi efter en misslyckad sväng snurrar runt och istället för att vara på väg bort från dem plötsligt är på väg rakt mot dem. Cath stirrar lätt panikslagen på mig. Jag försöker snabbt bläddra bland mina diffusa minnen av väjningsregler från kustskepparkursen. Det var något med vinden, varifrån kommer vinden? Cath och jag inser samtidigt att det bästa vi kan göra är att inte göra något alls och låta de andra båt­arna undvika oss. Detta gör de expertmässigt, två båtar på vardera sidan om oss och när de passerat kan vi återta en kurs. I nästa slag lossnar skotet från focken så att seglet fladdrar rakt ut och båten blir i princip ostyrbar. Det är plötsligt ganska tryggt att sitta i en pöl utan strömmar och tidvatten, vi lär inte driva ut till havs och aldrig synas till igen. Det är bara att sitta kvar i sittbrunnen och vänta på att bli upplockade av Helsingborgaren, han lär ju sakna båten om vi inte återkommer efter en timme. Fast det vore ju lite fegt. Fördäcket är lite lagom slipprigt och halkigt och jag vill absolut inte trilla i vattnet. Pölens vatten är allt annat än hälsosamt. Med förenade krafter får vi ner seglet, sätter fast skotet och hissar upp det igen utan att någon faller i. Vi är grymt stolta över denna storartade bedrift. Vi firar med varsin lager shandy på Terra Nova och jämför vems byxor som blivit våtast efter att båten är återlämnad.

[singlepic id=262 w=300 h=300 float=right]Inte så dumt att utnyttja att man bor vid vatten. Kusten lockar också till pick-nick efter jobbet. Framförallt västerut mot Gower och Three cliffs bay, Sydwales mest fotogra­ferade strand. Jen och hennes man hämtar på torsdagen upp mig och W utanför TQ och vi styr kosan västerut. På sandstranden utanför Swansea breder vi ut våra plädar på stranden, samlar ihop drivved till en brasa och grillar Jens tjocka korvar med naanbröd. Jag korkar upp min medhavda flaska Nya Zeeländsk Pinot Noir och W tar upp en soja­sallad. Den var mycket delikat, enligt de som provade den men jag höll mig till korvarna. Har den hårda vägen via veganglass med hjortronsylt insett att jag inte tål soja. Sol­nedgång i vatten, milslång sandstrand, brasa av drivved, god mat, gott vin, goda vänner, ibland är det lätt att leva…

Så vad är det mest korkade man kan göra nästa gång man ses efter en sådan kväll? Ja helt säker kan jag ju inte vara men vad sägs om att börja prata om att flytta? En tjej jag lärt känna via Utsidan.se har skickat en intressant jobb­annons till mig. Ett av de svenska storföretagen söker en person som kan popularisera naturvetenskap för att öka deras framtida rekryteringsbas. Jamen, det är ju jag det. Finns ingen i Sverige som har mina meriter på den fronten. Ger jag mig till känna är chansen/risken uppenbar att job­bet är mitt. Jag är väldigt lockad, har aldrig haft ett vanligt jobb med vettig lön, tänk att kunna följa med på skidresa till alperna någon gång. Tajmingen kunde dock inte vara sämre, jag har ju precis kommit hit och här finns ju så mycket av intresse, framförallt personen som går bredvid mig och lyssnar så duktigt, fast hela han slokar ju längre jag kommer i min jämförelse. Pubundersökningsprojekt ställs mot skogspromenader, bohemisk livsstil mot egna hem-ideal. Mitt ego gillar att sticka ut som den där (snygga) svenskan och jag uppskattar att det finns andra med samma yrke här i Storbritannien. Men samtidigt är detta kanske min enda möjlighet att få ett jobb i Sverige inom överskådlig framtid utan att uppfinna det själv. Ska jag vara helt ärlig talar allt för Sverige, förutom just W. Men just det sista nämner jag inte.

[wp_geo_map]

45. Mr Darcy

Lämna ett svar

[singlepic id=86 w=300 h=300 float=right]När jag var barn tog mina föräldrar med min bror och mig till London över allhelgonahelgen flera år i rad. Vi gick alltid på en Andrew Lloyd Webbmusikal (pappas favorit), frös alltid i pyttesmå hotellrum oavsett hur många par nyinköpta yllestrumpbyxor från Sock shop vi drog på oss och så gick vi alltid till British Museum (det kan ha varit min idé). Favorit­utställningen var mumierna. British Museum ligger ganska uselt till i förhållande till mina vanliga jaktmarker Pad­dington och South Kensington. Science Museum, Victoria & Albert och Natural History Museum ligger alla i närheten av BSA:s huvudkontor vilket gör det lätt att slinka in på vägen hem från något möte. Men självklart måste mumi­erna premieras med ett besök någon gång. Gruppmötena slutar alltid fyra för att skottar och andra långväga resenärer ska hinna hem. Jag skyndar också iväg men inte hemåt.

Känner inte igen mig på British Museum. De har byggt en ny gigantisk entré som flödar av ljus. Kan inte bestämma mig om det är ”vi vill minsann tävla med V&A om publi­ken 30+ utan barn” eller ”vi kan faktiskt imponera även på dollarmiljonärer nu” men den har ersatt den gamla ”här samlar vi damm – välkommen å turist” som härskade förut. Därtill har rosettastenen hamnat bakom pansarglas sedan sist. För att överhuvudtaget hitta mumierna måste jag kon­sultera en karta noggrant. De finns på våning ett, jag svär på att de har flyttat upp en våning. När jag väl lokaliserar dem så är det en modern utställning. Jag minns monter efter monter med (skrämmande) mumier. Antalet mumier verkar ha krympt, men istället har de fått sällskap av förklarande texter och stora CAT-scanbilder. På dessa kan man se vad som finns innanför lagren med lindor. Pedagogiskt lysande och ännu läbbigare än tidigare. Är kluven. Mitt professio­nella jag applåderar, förändring är a och o, men mitt privata jag saknar möjligheten till återbesök i barndomens utställ­ning. På Natural History Museum har de gjort en bra kompromiss i sin däggdjursutställning. De har dammat av djuren och försett dem med moderna utställningstexter men låtit djuren vara kvar i sina gamla montrar.

Återvänder till entrén och en tillfällig utställning med kostymerna från filmen Troja. På film såg dräkterna helt fantastiska ut och de är fortfarande välgjorda, men inte lika imponerande utan Brad Pitt i. Jag såg filmen för några veckor sedan tillsammans med W på Atlantic warf-bion. Egentligen ligger den nyare Odeonbion i centrum bättre till för oss båda men nu var det match på Milleniumstadium, och tyvärr var det fotboll och inte rugby på schemat. Rugby betyder feststämning och familjefest, medan fotboll betyder att staden intas av huliganer och poliser. Oavsett graden av intresse för bollsport gäller det att alltså att hålla ordning på spelschemat. Orsaken till denna skillnad har jag inte lyckats klarlägga. Det lär dock vara mindre bråk när fotbollens stora cupmatcher spelas på Millenniumstadium än på Wembley. Under Wembleys stora renovering var alla matcher förlagda till Cardiff. Orkar inte huliganerna åka två timmar till Cardiff? Eller beror det på att Millennium­stadium ligger mitt i Cardiffs stora pubdistrikt vilket betyder att efter match finns det alternativ sysselsättning framför att slåss?

Efter filmen hittade jag min cykel fastlåst med buntband. Det var säkerhetssnubbarnas sätt att förklara att det inte var tillåtet att parkera cykeln där jag hade ställt den. Efter en föreläsning på detta tema klippte de upp buntbanden. Vore det inte enklare att se till att det finns cykelställ än att gnälla på dem som låser fast cykeln i det som finns? Tänkte jag men höll tand för tunga. Hädanefter ska jag bära med mig en fickkniv. Kanske kan vara bra både mot huliganer och säkerhetsvakter.

Troja kanske inte är en film jag kommer att se om och om igen. En film, eller snarare teveserie, jag kan se om och om igen är Pride and Prejudice. Precis som Bridget Jones är jag svag för Mr Darcy i Colin Firths tappning och kan se scenen där han hoppar i dammen utanför Pemberley om och om igen. Pemberley existerar inte i verkligheten men det gör Bath, en stad som förekommer i flera av Jane Austens romaner. Om man tänker bort alla turister i shorts ser Pump Room i Bath ut precis som det gjorde när Anne Elliot återknyter kontakten med Captain Wentworth i Persuasion. Mannen hon dumpade tio år tidigare men aldrig kunnat glömma. Vid mitt första besök i Bath drack jag ett glas av det ganska äckliga vattnet, sträckte på mig, låtsades att jag gled fram med svepande kjolar och spanade efter något hjältemodigt ex. Men tji. Resan till Bath var trevlig ändå, ruiner av romerska bad och många söta affärer. Vad jag helt missade att lägga märke till den gången var alla roliga skorstenspipor och att det finns tre typer av tak­beläggning: walesiskt skiffer, romersk tegel och så en lokal sten som var väldigt tung men vars namn jag missade.

Dessa sevärdheter ser jag dock desto mer av nu när Bristol-Bath filialen av BSA ordnat exkursion. Helen deltar i sin egenskap av styrelseledamot i filialen och jag för att bli inspirerad så att jag i min tur kan inspirera mina tre lokal­föreningar i Wales. Vår geolog visar upp en bild från ett tropiskt rev. Det var i en sådan här miljö som oiderna bild­ades. Femton personer böjer sig ner och tittar på oider i lupp. Jag försöker hinna både titta på oiderna och foto­grafera alla som tittar på dem, det ser lite kul ut. Bathsand­stens oider är något större än oiderna i den något ljusare och något motståndskraftigare Portlandstenen, som annars har samma kemiska sammansättning. En gång i tiden var vägarna i Bath täckta av samma gulaktiga sandsten som husen. För att hålla vägarna dammfria var man tvungen att vattna vägarna varje morgon. Det blev lite tidsödande så efterhand bytte man ut den karakteristiska stenen mot den hårdare sandstenen från Pennant istället.

Baths berömda gula sten bröts redan på romartiden men det var på 1700-talet som stenbrytnngen kom igång i större skala. En av förgrundsgestalterna var Ralph Allen som blivit odödliggjord som squire Allworthy i Henry Fieldings Tom Jones. När han, Ralph Allen alltså, anlände till Bath som sjuttonåring för att arbeta som assistent till en postmästare var det kanske ingen som gissade att han så småningom skulle bli så förmögen att han kunde bygga sig en herrgård. Prior Park var Ralphs reklampelare för den sten han bröt i Combe Down. Vad kunde vara mer effektiv PR än att arrangera exklusiva societetsfester i Prior Park. Allen byggde också en järnväg där gravitationen utnyttjades för att transportera ner stenen till Avon med tåg i stället för med hästar. Förutom framsynta idéer om hur man skulle sälja sin vara hade han en hel del tankar om rimliga löner och någorlunda vettiga arbetsförhållanden för gruvarbetare. Dessa bidrog dock till att han dog djupt skuldsatt.

Philip Novell tog över brytningen i Combe Down och när han fick i uppdrag av William IV att fixa sten till delar av utbyggnaden av Windsor Castle så var stenens lycka gjord. Novells också för den delen, han blev adlad 1834. Fram emot 1860-talet hade dock brytningen nästan upphört och idag är det bara Upper lawn Quarry öster om Combe Down som fortfarande är i bruk. Combe Down blev istället en lätt sömnig förort, populär bland pensionerade officerare och präster. Men lugnet är bedrägligt. Efter att den storskaliga brytningen avbröts har husbehovsbrytning fortsatt. Det är framförallt de lättillgängliga stenarna som tagits, exempelvis de stenpelare som tidigare generationer hade lämnat kvar för att stabilisera det tunna taket. Gruvtaken är idag så bräckliga att fordonstrafik är förbjuden i stora delar av Combe Down. Det känns plötsligt väldigt skönt att Helen och jag cyklar, sannolikheten att vi ska ramla igenom något gruvtak borde vara lägre då.

[wp_geo_map]

44. Dandelion & Burdock

Lämna ett svar

[singlepic id=275 w=300 h=300 float=right]Min nyfikenhet på okända matvaror borde varit stillad för lång framtid. Icke. När jag hittar en burk Dandelion & Burdock-läsk inhandlar jag den bums. Dandelion är de där gula soliga blommorna som är så snälla, härdiga och växer precis överallt utan att man ens behöver ge dem någon omvårdnad. Burdock är den där som fastnar i kläder eller i pälsen på husdjur. Den kan användas mot allehanda åkommor, och i den japanska nationalrätten sukiyaki. Jag skriver upp namnet så jag inte beställer in sukiyaki om jag skulle hamna i Japan. Är också tacksam för att humle slagit igenom i ölbryggandets konst. Maskros och kardborre hör nämligen till den långa listan med alternativ som användes före humle. De kanske passade i öl men som läsk var det sådär.

Läsken handlade jag på caféet i Castell Coch. Den här gången lämnade jag caféets kakor därhän och provade mat­avdelningen. Lammlasagnen jag spanade in förra gången stod tyvärr inte på menyn. Pastan jag åt istället var visser­ligen veganmässig men inget smakmässigt underverk. Nej jag har inte gått och blivit vegan, däremot hade jag sällskap av W vilket på alla sätt förgyllde utflykten.

Jag har cyklat några gånger till Castell Coch nu, backen upp är inte lika brant längre och benen är redo för lite längre turer. Jag är framförallt nyfiken på hur leden ser ut efter Castell Coch. Vi inleder med att släpa cyklarna uppför något som känns som världens brantaste och längsta backe. Kommer upp och konstaterar att leden omedelbart vänder neråt igen. Vilket onödigt slit! Wales är fullkomligt nedlusat med gamla banvallar där koltågen tidigare rullat och leden går på en av dessa. Jag hör rinnande vatten, blir nyfiken så jag sneddar över lite grus för att kika närmare. När jag sedan ska trampa vidare är mitt bakdäck tvärplatt. Skit också. Promenera till närmsta tågstation eller försöka laga? Hade jag varit ensam hade beslutet varit enkelt. Trots ivriga instruktioner från en teknikfreakig väninna och trots en känsla av att det är fjolligt att inte ens kunna laga en punk­tering, har jag inte en susning hur man gör. Jag brukar hävda att det är mer kostnadseffektivt att leja ut det till professionell reparatör som gör det mycket fortare. Det förutsätter dock att en reparatör finns i närheten. W har precis köpt ett kit med lagningsgrejer och är villig att göra ett försök

Medan vi står där och ser vilsekomna ut stannar några hjälpsamma kvinnor på Thorncyklar. Eftersom Taff Trail är ett av de få ställena att cykla på om man inte vill trängas med bilar trängs varenda cykel i södra Wales här. Kvinnorna frågar om vi har alla verktyg vi behöver och W svarar att vi har allt utom erfarenhet. Och pump borde han ha tillagt, men det tänkte ingen av oss på. De har inte heller någon pump men vet vad som ska göras. De stannar därför en man som är ute och cyklar med sin lilla dotter. Han har pump. Pappan och kvinnan med den gröna Thorncykeln lagar punkteringen, pumpar upp däcket och sätter tillbaka hjulet. Vi tackar alla för hjälpen och vinkar adjö. Hinner inte många meter innan däcket är helt platt igen. Suck. Nu är alla hjälpsamma cyklister spårlöst borta, de hörde väl talas om de tafatta utlänningarna.

Jag har fått för mig att det ska finnas en tågstation i när­heten så vi börjar promenera. Efter en stund ser vi ett gäng med ungdomar som står och hänger med sina cyklar mitt på cykelvägen. Jag vänder mig till den enda vuxna i gänget och frågar efter vägen till närmaste tågstation.
”Ska det vara en som är i användning?” undrar hon.
”Öhh ja” (de är ju mer användbara då….)
Kvinnan ser mycket undrande ut, funderar länge och väl och rådfrågar till slut de yngre förmågorna, de som är för unga för bil och därför fortfarande tvingas anlita publika kommunikationer. Jag borde självklart ha vänt mig till dem direkt.

Vi promenerar vidare och hittar så småningom till tåg­stationen Taff’s Well (namnet kommer från romerska bad som är restaurerade men inte öppna för allmänheten). Vi konsulterar tidtabellen. Tre minuter till nästa tåg!!! Detta är faktiskt en söndag, mina erfarenheter av tåg och söndagar är rätt dåliga, så tre utropstecken är befogat. Vid närmare eftertanke kanske det ska dit ett fjärde också?

Tåg till Grangetown. Ws lägenhet ligger närmare Grange­towns tågstation än vad mitt rum gör i förhållande till Cardiff central och det är trist att släpa en punkterad cykel någon längre sträcka. Baxar upp cyklarna till hans lägenhet utan att krascha någonting på vägen. Vi och vi, jag har tillfälligtvis lagt ner kvinnor kan och låter W bära upp min cykel med motiveringen att han är mer van att göra det utan att döda någon på vägen. Förutom palmen som gick åt vid mitt första besök har min cykel hunnit krossa en tavla.

Jag är numera ganska nöjd med att jag köpte min cykel av Harris junior. Han må vara en försäljare med lite väl väl­smort munläder men det är lagom långt att dra punkterad cykel dit. Harris senior verkar ha blivit bättre. Han har numera misstänkt mycket hår i förhållande till att han var helt skallig under kepsen vid min förra punktering. Jag misstänker peruk. Efter att ha lämnat in cykeln äter jag frukost på Ozone och kommer ner till TQ strax före ett möte med marknadsavdelningen. Helen förskonar mig normalt från den här typen av möten men nu vill de veta exakt innehåll på årets sommartema så att de kan planera årets marknadsföringskampanj. Hade manuset varit färdigt hade vi kunnat skicka det till dem och varit av med det mötet, men nu är det ju tyvärr inte riktigt färdigt ännu. Ett faktum som Helen och jag gör allt för att undvika att nämna. Jag berättar istället att i årets show kommer männi­skor att tävla mot djur på olika sätt, att vi kommer utnyttja det nya röstknappssystemet som någon köpt in utan att kolla om det innebar någon fördel jämfört med det gamla räcka-upp-färgade-lappar. De lyssnar men ser inte super­imponerade ut. De berättar att förra årets bussannonser var mycket lyckade så de kommer att fortsätta med detta. Wow, min show på bussreklam, det känns fint. Jag drömmer mig iväg en stund i den härliga känslan att vara författare av mästerverk med bussreklam.

Blir snabbt återbördad till verkligheten. Marknadsavdel­ningen behöver något konkret för att kunna ge grafikern i uppdrag att ta fram en logga och annons. Ordet olympiska spel eller de fem ringarna får inte förekomma i reklamen men kan antydas. Tascha blir eld och lågor när jag visar upp en bild från en insektsutställning på Experimentarium i Köpenhamn och förklarar principen bakom en ”flugvägg”. Det är en lutande vägg klädd med kardborre. En frivillig med kardborrehandskar kan sedan klättra upp precis som en fluga. Tascha ser framför sig hur kamerorna smattrar när en lång rad söta äppelkindade barn med flugvingar klättrar uppför vår vägg.

Skitkul när ens idéer gillas men ett stort bekymmer är att ingen i verkstaden har tid att bygga själva flugväggen. Känns lite märkligt med tanke på att det talas så mycket om att sommartemat är årets händelse. Några saker har vi lejt ut som en jättelik matta som ser ut som en löparbana. W har erbjudit sig att bygga en liten katapult. Den ska skicka bak­terier tvärs över scenen. Världens snabbaste djur i förhål­lande till sin kroppsstorlek är nämligen en bakterie. Om­räknat till människomått rör den sig i 300 km/h. Huruvida katapulten verkligen kommer att skicka vår tjänstgörande bakterie (IKEA-mjukisdjur) så fort är osäkert men det spelar inte så stor roll, den kommer i vilket fall som helst att utklassa vår mänskliga tävlande (en vuxen) varje gång. Till alla barns stora förtjusning. Själv övervakar jag noggrant varje steg i produktionsprocessen.

Ägnar resten av dagen åt att bläddra igenom alla bilder jag har lagrade på min thinkpad. Jag behöver en bild som sig­nalerar Sommar. Det måste vara ett motiv som alla, eller åtminstone walesiska barnfamiljer, omedelbart associerar till sommar och värme. Soliga bohuslänska klippor går bort, det är för exotiskt. Jag behöver parasoller, sandstrand och bikini i stekande solsken. Inte walesiska stränder i vinter­kostym eller solnedgång. Jag började jakten med att googla men efter två dagar och otaliga tropiska sandstränder hade jag fortfarande inte hittat Bilden med rätt motiv i hyfsad kvalitet till lagom pris (vilket är gratis). Insåg att det antagli­gen var snabbare och mindre trassel att helt enkelt använda en bild jag själv äger. Därför letar jag nu i mina egna bild­arkiv. Hittar en bild på två damer i varsin solstol på en solig sandstrand utanför Malmö. Den är precis vad jag letat efter. Förutom en liten men inte oväsentlig detalj: damen i den lila baddräkten är undertecknad. Och jag vägrar helt enkelt att visa upp mig i baddräkt för allmänt beskådande. Det går bara inte. Så jag letar vidare. Till slut har jag tre kandidater som jag visar upp för Helen, Phil och ett par till som sitter i samma rum. Alla röstar på baddräktsbilden. F–n. Men, det kanske inte syns att det är jag? Nejdå, alla instämmer grav­allvarligt att det kommer vara svårt att identifiera vem det är när bilden är tio kvadratmeter stor. Jag borde blivit miss­tänksam men jag är så nöjd med att ha klarat av en surdeg. Tröstar mig med att den andra personen på bilden är min ex-chef. Henne hänger jag gärna upp till allmänt beskådande, tre föreställningar om dagen i två månader. Då är vi kvitt.

43. Rhonddagrått

Lämna ett svar

[singlepic id=331 w=300 h=300 float=right]Det var en gång en pojke som hade i läxa att måla av sitt hem. Dagen efter kom han tillbaka till skolan tomhänt. Läraren bannade men pojken försvarande sig, det saknades en krita, utan Rhonddagrått kunde han omöjligt måla sitt hem. Jag vet inte om den här historien är en skröna eller ej, men Rhondda lär ha varit insvept i en särskilt tröstlös grå nyans. Dalarna i Sydwales är gruvområde. Varenda by är uppbyggd runt ett eller flera schakt varur man grävt kol. Före kolet fanns här ingenting. År 1801 bodde det 542 per­soner i Rhonddadalarna, hundra år senare hade det ökat till 113 735, ytterligare tjugo års gruvdrift innebar 50 000 invå­nare till. Dessa siffror kan jämföras med 2001 års 72 443.

Gruvarbetarna var kända för sin stora törst så dalarna var guldgruvor för bryggerierna. Storsäljaren var mild ale, en förhållandevis alkoholsvag öl bryggd med mycket socker. Bryggeriernas storhetstid följde gruvornas, under den åtta månader långa stora strejken 1926 höll det lokala bryggeriet, Rhondda Valley & Ely Breweries, helt på att gå omkull med sina 200 pubar i ”the Valleys”. Därefter kom depressionen. Ingen rolig tid varken för bryggeriägare eller gruvarbetar­familjer. Båda delar återhämtade sig senare, åtminstone tillfälligt. På 1960-talet började gruvorna gå allt knackigare innan Margret Thatcher slutgiltigt tog död på gruvindustrin. 1990 stängdes det allra sista schakten i Rhondda, Nummer 3 och 4 Mardy i Maerdy. Vid det laget hade bryggeriet redan svalts av en av de stora koncernerna.

Varje gruva hade under storhetstiden en miners’ institute eller workingmen’s institute, WI, icke att blanda ihop med women’s institute, kvinnoorganisationen som blev berömd genom Kalenderflickorna. Varje WI hade en byggnad där männen kunde träffas efter jobbet, ta en öl och förkovra sig i biblioteket. Varje gruvarbetare bidrog en penny i veckan till bygge eller underhåll av sitt WI. Av 365 WI finns 36 byggnader kvar i varierande skick. WI:t Newbridge deltog nyligen i Restoration, ett teveprogram där förfallna hus från olika delar av landet tävlar om folkets gunst för att bli reno­verade. Tittarna röstar fram sitt favoritprojekt och det är telefonrösterna som finansierar upprustningen. Ett WI som redan har räddats undan förfall är det från Oakdale. Det är flyttat och i tryggt förvar på museet i St Fagans.

Idag är himlen blå och luften klar men jag försöker före­ställa mig hur dalen såg ut genom en grå hinna. Den lilla dalen är smal. Den enda gatan snirklar sig uppåt mellan rader av grå hus: sten, spetsgardiner, stängda dörrar. Alla byggda efter samma mall. Bakom husraden finns något enstaka hus, därefter tar kullarna vid. Gatan är ödslig och övergiven och jag tänker på alla generationer av gruv­arbetarfruar som trampat dessa gator. Gator som myllrat av barn, varit scen för stora strejker, gemenskap och umbär­anden. Jag blir riktigt melankolisk men min chaufför Terry försäkrar att det inte är lika nedgånget som det var för tio eller tjugo år sedan. Nuförtiden jobbar folk, fast de får pendla till Cardiff. I den äldre generationen fanns det folk som aldrig satt sin fot så långt bort som Cardiff. Terry visar sig vara en kunnig guide. Han pekar upp mot en höjd och berättar att däruppe låg förut ett bostadsområde som kalla­des Alcatraz. Kommunen samlade alla stökiga hyresgäster på en och samma fläck vilket (surprise!) fick till följd att drogerna flödade fritt och alla upptänkliga typer av brott begicks. Nu är större delen av Alcatraz rivet.

Det finns två Rhondda, lilla och stora, och de bägge dalarna ligger bredvid varandra. Terry och jag är på väg till ett sportcenter i Tylorstown i Lilla Rhondda. Komplexet är överraskande stort, storleken är inte motiverad av invånar­antalet utan politik. Stora Rhondda har ett simhus och då vill lilla Rhondda inte vara sämre. Det är praktiskt taget omöjligt att ta sig dit utan bil så därför har Terry hämtat upp mig på tågstationen i Porth. Terry arbetar på ett lokalt utbildningscenter som arrangerar en ceremoni där 500 barn får diplom för att de har deltagit i en Science Club utanför skoltid och genomfört olika projekt. Projekten tas fram av skolavdelningen av British Science Associations, lärarna prenumererar på dessa och om eleverna uppfyller vissa kriterier får de diplom. Diplomen köper skolorna för 2,50 £ styck. Detta är givetvis ingenting som skolor i Rhondda har råd med, de är sponsrade av en lokal bank.

[singlepic id=82 w=300 h=300 float=right] Mitt uppdrag är att såsom representant för BSA dela ut ett antal diplom. Det gör jag så gärna eftersom det är tack vare utbildningscenter som detta som jag kan skryta inför mina kollegor att det är i mitt distrikt det säljs flest diplom. Även den lokala banken finns på plats för att uppmuntra sex‑ och sjuåringarna. Ceremonin är uppdelad i olika avdelningar och mellan varje omgång underhåller Gary the musical clown, en färgstark underhållare som stoppat in en del natur­vetenskap i sin show. Jag såg hans push and pull-trick för fyra år sedan och jag är imponerad över att han fortfarande orkar åka omkring med sin färgglada peruk och lösnäsa och se entusiastisk ut. Kanske får han energi av publik­responsen? Efter en timmes resa och en timmes prisut­delning är det min tur att försiktigt trippa upp på scenen (snäv kjol + högklackat!), dela ut åtta silver diplom, skaka hand med åtta elever, fotograferas tillsammans med dem och sedan äta lunchbuffé med arrangörerna.

Ordet buffé ger möjligen associationer till eleganta kanapéer eller läckra parmaskinkrullade mozarellapinnar så jag kanske ska förvarna om vad som finns på en buffé i Wales. Runda eller fyrkantiga smördegskuddar som innehåller en bit smaklös korv, sk sausage roll, verkar vara ett obligatorium. Det säljs även i affärer och caféer så det måste ju finnas folk som äter dem frivilligt. Miniversioner av trekantsmackor är också ett stadigt inslag. Här är det total lottdragning som gäller. De kan innehålla precis vad som helst. Man kan antingen kasta sig över den med riven ost i (lätt att identi­fiera) och hoppas att den inte innehåller någon oätlig pick­les. Eller undvika den pga att riven plastost aldrig är någon höjdare och hoppas på högvinst. Om man är vågad kan man istället ge sig på något som ser kletigt ut, det kan visa sig smaka curry eller visa sig vara tonfisk med majonnäs, eller majonnäs med okänd kompanjon.

Lottdragning är det för att det är rätt hopplöst att lista ut vad det är för något inom rimlig tid, man kan ju inte stå och skärskåda alltför länge. Det finns vitt skumgummibröd eller något brunare skumgummibröd att välja på. Har man riktig otur kan de yttersta bitarna ha börjat torka. Kall paj med äggstanning skuren i smala bitar är också vanligt förekom­mande. Friterade kycklingfärsbitar och något köttfärs­pirogsliknande av smördeg är i sammanhanget bra kort. Ser man några runda friterade bollar ska man vara försiktig, de innehåller en läbbig äggig historia! Jag hade sett dem flera gånger tidigare, alltid undvikit dem men idag segrade nyfikenheten. Jag önskar omedelbart nyfikenheten dit pepparn växer. Kikar mig omkring, finns det något sätt att diskret göra sig av med resterna? Som en av huvudgästerna står jag inklämd mitt i en grupp. Kommer inte på något bra sätt och tvingar mig själv att svälja eländet. Försöker sedan skölja ner det med en kopp ljummet te.

[wp_geo_map]

42. Svarta fåret

Lämna ett svar

[singlepic id=266 w=300 h=300 float=right]Jag krockar med en liten gråhårig tant i frukt- och grönt­avdelningen. Säger sorry, tar ett steg åt sidan och – kommer ingen stans. Tanten viftar med en klase fairtradebananer mitt i ansiktet på mig vilket effektivt blockerar min vidare färd i butiken. Hon pekar samtidigt ner i min korg där det ligger ”organic” bananer. Vill hon ha mina bananer? Icke, de vill jag minsann behålla själv. Vill hon veta vilka hon ska välja? Jag satsar på det senare alternativet och förklarar att inte ens aporna på zoo käkar konventionellt odlade bana­ner. Hon går då över till mina miniplommontomater och kräver att få reda på jämförelsepriset på dem. Är de billigare än de kravodlade cocktailtomaterna på kvist som säljs med erbjudandet köp en förpackning och få nästa för halva priset? Jag skakar på huvudet, jag har ingen aning om pris­frågan. Allt känns billigt när man handlar i pund, så länge man inte räknar om det till svenska pengar. För att komma bort från tomatprisfrågan plockar jag upp mina champin­joner och tipsar henne att eftersom champinjoner drar upp alla gifter som finns i jorden är det prioriterat att köpa ekologiska svampar. Hon nickar instämmande, detta stäm­mer med något hon hört förut. Britter ligger ljusår efter svenskar när det gäller miljöfrågor och det är oväntat att hitta en kortväxt miljövän med lilaskiftande hår på Sains­bury. Hade jag inte varit så trött hade det varit riktigt underhållande. Nu ursäktar jag mig och går vidare mot mjölkhyllorna. Vänder mig om för att handla ägg (som inte kylförvaras). O nej, nu står hon och väljer mellan frigående och organic.

Jag skippar ägg och knatar in bland alkoholhyllorna där jag snabbt glömmer bort den gråhåriga miljövännen. I kylen finns Boddington, Bishop fingers, Abbot och Black sheep. Den sistnämnda sticker ut både vad gäller etikett och namn. Namnet kommer från det svarta fåret i den gamla anrika bryggerifamiljen Theakstone. De bryggde i Masham ett mytomspunnet öl, Old Peculiar, som sas ha orsakat både det ena och det andra, det mesta dock glömt i lämpliga minnesluckor. Det gick som det brukar, bryggeriet flyttades och Old Peculiar förändrades: blev alkoholsvagare och miste en del av smaken. En medlem av familjen blev osams med resten och började brygga öl i Masham igen. Han kallar ölet för Black Sheep.

Jag är lockad att prova ölet men min shoppingkorg är redan tung. Jag har kanske satsat på helt fel dryck? I Raw Spirit åker Iain Banks runt bland skotska destillerier i allehanda fordon. Dessa fyller han med exklusiva whiskeyflaskor som han senare provar i lugn och ro hemma i goda vänners lag. Det är onekligen något effektivare än att cykla omkring i Cardiff och prova ale.

I ögonvrån ser jag den gråhåriga miljövännen komma när­mare och jag drar direkt mot kassorna för att slippa någon mer attack. Sainsbury’s på Queen street är min standard­affär. Ska jag bara ha frukt och grönt och absolut inga stapelvaror väljer jag Marks & Spencer istället för deras fantastiska utbud av frukt och grönsaker. Ta tomater, valet står inte mellan holländska eller inhemska, biff eller cock­tail, utan en vanlig dag kan man välja mellan santini, nectar, rosa, piccolo cherry vine, melrow, strawmato samt classic tomatoes for salads and cooking. Det sistnämnda är en omskrivning för vanliga tråktomater. De har också ett gigantiskt utbud av spännande färdigmat. I gengäld saknas en del saker varför det oftast blir Sainsbury’s.

Kassorna saknar långa band där varorna kan åka iväg, expediten plockar istället mina varor direkt från korgen ner i plastkassar. Jag vill skicka hela personalstyrkan på en snabbkurs i påspackning eftersom de flesta fullständigt saknar sunt förnuft. Hur svårt kan det vara att lägga i allting tungt först och allting lätt överst? Påsen med färdigsköljd baby leaf sallad ska ligga överst!! Ingen annanstans. Antag­ligen har de fått ett eller annat klagomål för många packar bara en eller ett par varor i varje påse. Är man inte upp­märksam går man därifrån med ett berg av kassar trots att man inte handlat mer än vad som skulle få plats i en medel­stor ryggsäck, just den storlek som jag har på ryggen. Stop­par expediten och packar själv ner mina varor i ryggsäcken. Två pint mjölk i botten, därefter pink ladyäpplen, färsk lök och sex skivor pepparskinka. Ovanpå lägger jag tomaterna, spetspaprika, bananerna och toppar med salladen. Har just besparat världen ytterligare tre plastpåsar. Undrar hur många påsar den gråhåriga bär hem.

Ölprovarprojektet får anstå tills jag är på branschkonferens i London. Därifrån kan jag rapportera att Brakespeer bees­ting är godare än både John Smith och Bombardier. Kan också berätta att nagellack på män gör sig bättre på tår än händer samt att är man tillräckligt känd kan man ta sig friheter. Professor Robert Winston, adlad Lord Winston of Hammersmith, programledare på BBC och känd fertilitets­forskare, samt icke att förglömma ordförande för BSA 2004/2005, kan platta till vilken föredragshållare han vill. Själv var jag chockad när en, för mig okänd, person i publi­ken kläckte ur sig ”You are patronising us.” I pausen hörde jag folk säga att det bara var Robert Winston som kunde säga något sådant. Jag nickade instämmande för jag förstod att jag borde känt till vem han var. Det var först några veckor senare när jag hittade en bok bland vitaminerna på Boots och läste författarpresentationen på baksidan som polletten trillade ner. Jag tyckte att den tillplattade före­dragshållaren sagt ovanligt kloka saker. Han menade att det inte behövs fler projekt för att locka ungdomar att läsa naturvetenskap. Ungdomar är klyftiga och väljer utbildning efter framtidsutsikterna. Absolut. Men för de stora före­tagen är det mycket billigare att skänka någon skattebefriad peng till välgörenhet än att höja löneläget och statusen på sina anställda. I det förstnämnda alternativet kan de dess­utom slå sig för bröstet och hävda att de tar sitt corporate social responsibility.

Moderator för konferensens var Kathy Sykes, en annan forskande tevekändis. Hon kände inte igen mig utan jag fick påminna henne om att hon intervjuade mig till jobbet som festivalgeneral för Cheltenham Science Festival för några år sedan. Vi var två som intervjuades för jobbet, en irländare och jag. Efteråt placerades vi på ett hotell över natten medan juryn bestämde sig. Det kändes initialt lite udda att sitta där med sin konkurrent. Men eftersom vi båda var främlingar i Cheltenham och bevisligen hade ett och annat gemensamt intresse, föreslog jag en gemensam curry. Irlän­daren blev först en smula överraskad men hängde sedan på och vi hade en trevlig kväll. Han drog i slutändan det längsta strået. Jag vinkade adjö och gav mig av på en 36-timmars resa till nästa jobbintervju – i Jokkmokk.

Under konferensmiddagen lärde jag mig att bara för att menyn låter lovande (mozarella, grillad havsbrax och citrontiramisu) och inredningen är minimalistiskt trendig betyder det inte att maten är god. Fokus låg mer på konst­närlig presentation av maten än på stor kokkonst. Efter middagen ledde jag en delegation av yngre delegater till the Globe. Över diverse drycker skedde en viss förbrödring. En efter en dröp folk av till sina hotell. Jag insåg att jag hade att välja på att invänta att de två sista personerna rundade av kvällen eller vandra till Regents park hotell själv. Wendy, en ex-TQ:are som framgångsrikt startat eget samt Steve, en för mig helt ny men trevlig bekantskap, ska vara tacksamma för att jag ogillar att vandra omkring själv i mörka städer och valde att vänta in dem. För jag var – faktiskt! – relativt nykter och dessutom visste jag vart vi skulle. Vi var mitt inne i en oerhört viktig diskussion när vi kom till hotellet, en diskussion som på intet sätt fick avbrytas varför vi sam­lades i Steves rum. Efter en stund övergick Wendy och Steve till att tala om folk jag aldrig träffat varpå jag passade på och bättrade på nagellacket. Steve blev inspirerad, det var exakt samma lila färg som hans skjorta. Han ville bums ha lila naglar han också. Kunde jag måla dem? Jag överty­gade honom om att tånaglarna räckte och målade dem, och halva tårna, lila.

Kunde se exakt hur dåligt jag målat dagen efter när Steve, med en lätt fåraktig uppsyn visade upp dem. Vi kom dock överens om att till nästa år skulle jag ta med neongrönt nagellack som matchade den dagens skjorta.