51. Nuskaviklämmaseptengutår

Lämna ett svar

[singlepic id=325 w=400 h=300 float=right]Om jag behöver en alternativ karriär så skulle reseledare eller ambassadör kunna vara aktuellt. Åtminstone om man frågar Ed, en välkänd science centreprofil och tillika Ws pappa. När han dök upp i Cardiff föll det på min lott att agera guide. Ed var ute på en europeisk turné: Stockholm, Amsterdam, Cardiff, Glasgow och Dublin. När han plane­rade in Cardiff var det säkert i avsikt att hälsa på sin son, men W blev kvar i USA några dagar extra för ett extraknäck i Roanoke – fråga mig inte men det ligger i Virginia och har ett köpcentrum – och gick inte att nå.

Ungefär samtidigt som den stora eftermiddagskoman satte in dagen före midsommarafton ringde min mobil. Ed. Utmärkt, jag tog direkt chansen att lämna kontoret en stund. Ed visade sig vara en trevlig typ, lite friluftsstuk. Efter att ha visat runt honom i Ws lägenhet tog jag med honom till A shot in the Dark. På vägen dit fick han en grundlektion i Cardiffs historia med alla markiserna Butes och information om Ws favoritställen. Efteråt lämnade jag honom utanför Sainsbury’s försedd med Ws cykel, min kartbok och instruktionen att vara på Chapter klockan 8 så skulle han få träffa Sav och Katie, två av Ws bästa vänner. Jag blev lite sen (men bara liite) och när jag kom fram fem (!) minuter efter åtta var han för-svunnen. Katie hade sett en man som hon trodde var Ed, men hon vågade inte gå fram och fråga (det var mycket riktigt han, lätt identifierbar i sin NASA-jacka). Nåväl, vi hann inte leta för före­ställningen skulle börja. Det var Savs teatergrupp som satt upp diverse scener på temat IDENTITY.

Chapter Art Center har förutom ett antal scener en pub­avdelning. Inredningen är inget att skryta över, det är kalt och ogästvänligt med obekväma stolar. Det uppvägs av att de har en rad med udda gästöler på fat. Dessutom får de extra plus för att det alltid finns intressanta människor att titta på.

Hade lite dåligt samvete över att ha tappat bort Ed men efter att ha ringt och bett om ursäkt på Ws telefonsvarare beställde jag in Tiger från Everads och Molekeeper från Molebrewery. Provsmakade båda innan jag gav den jag tyckte minst om till Sav. Undrar vilken det var?

Dagen efter satt jag och Sav på jobbet och funderade över vad vi skulle göra med Ws pappa. Ed hade uttryckt en öns­kan att träffa Ws vänner om det var möjligt. Kanske ordna en fest? Jag berättade att det råkade vara årets största fest­dag i Sverige, midsommar. Midsommar förbigås helt i Stor­britannien, förutom av ett fåtal hedningar som invaderar Stonehenge med ett rikt förråd av öl. Ska man vara petig så intar de Stonehenge vid midsommarsolståndet, dvs årets längsta dag. Högtiden har inte arbetsmarknadsanpassats till närmaste fredag som i Sverige. Jag tänkte först inrätta mig i ledet, ta sedan dit jag kommer och ignorera hela midsom­marklabbet. Men vid tretiden på den svenska midsommar­afton, när Stonehenge redan var övergivet och hedningarna nyktrat till, ändrade jag mig. Klart vi skulle ordna en fest. Sagt och gjort, vi delade upp uppgifterna. Sav fick i uppdrag att agera värdinna och ställa upp med uteplats, bord och stolar. Hon fick också i upp-drag att skaffa färskpotatis, öl, gräslök, vaniljglass och crème fraiche, gräddfil är ett okänt begrepp. Under tiden tog jag en liten stökresa till IKEA för matjessill, senapssill, vitlökssill, hjortronsylt, knäckebröd och Reimersholms snapsar.

När jag anländer till Sav visar det sig att hon köpt salladslök, när jag skulle ge henne inköpslistan drabbades jag av hjärnsläpp och namnet chives föll ur minnet så jag försökte beskriva det som något långt och grönt. Ungefär lika fram­gångsrikt som när min far en gång när jag var barn frågade efter vit lök i Frankrike. Andra spejare skickades ut på gräslöksjakt. Kan konstatera att varken gräslök eller crème fraiche säljs i kvartersbutikerna. Vi hann nästan igenom middagen innan Holly med make infinner sig med några strån gräslök som de har hittat på stora Sainsbury’s.

Nu spelar det inte så stor roll, sillen gör ingen större succé i alla fall men desto populärare blir ölen och snapsen. Och sånghäftet. Jag hade lägligt nog med min privata dator på jobbet och som den hamster jag är hade jag ett antal gamla sånghäften lagrade. Ett av dessa åkte snabbt fram och efter lite enklare handpåläggning hade jag ett äkta svenskt sång-häfte. På svenska. Jag gick ut lätt med Ål, skål. Älg, svälg och andra tämligen korta varianter innan vi gick över till Nuskaviklämmaseptengutår, vilken de hade vissa problem med. Jag var i storform – rena supervärdinna – såg till att alla pratade, fyllde i alla döda pauser och kom med en strid ström av intressanta samtalsämnen om konversationen tröt det minsta i någon ände av festen. Halvvägs genom mid­dagen frågade Ed mig varför jag inte med mina talanger jobbade på ambassaden. Kanske vore en ny karriär? Ville jag följa med Ed och W till Bahrain nästa vår och charma en rik oljeshejk?

[singlepic id=97 w=300 h=400 float=right]Tar inte upp frågan om Bahrain när jag träffar W på Prince of Wales några dagar senare. Är ganska nervös ändå, det är första gången vi ses sedan han kom hem från det stora landet i väster. Vi har haft en del kontakt under tiden, mest chattat via ICQ sisådär mellan fyra och fem på mornarna brittisk tid. Ws har underhållit mig med underfundiga betraktelser från amerikanska hotellrum. Skuggans namn har inte blivit nämnt.

Dessa nattsejourer gör att jag är lite sliten och inte blir det bättre av att jag kommer direkt med tåget från Wrexham där jag träffat företrädare för en av mina lokalavdelningar. En nästan avsomnad lokalavdelning som jag försöker inspirera att dra igång igen. Så den riktiga energin för allvarliga samtal finns inte. Konversationen haltar högst betänkligt. Skuggan kommer dagen efter.

Punktering! Igen!! Den känslomässiga berg- och dalbanan tar hissen ner till källaren. Väl hemma igen med min cykel stannar jag till för att se vad Al och Rhiannon tittar på. Det är Rhinnons sista kväll hemma för hon ska flytta ihop med en kompis. Jag hoppas det innebär att jag slipper mer gnäll om att jag inte gör min andel av hushållsarbetet. Jag är den första att erkänna att jag inte direkt är kung av dammsugaren men efter att ha lånat dammsugaren Henry en gång anser jag att det är slöseri med tid eftersom Henry mer kammar mattan än suger den. Sedan har jag inte tömt diskmaskinen så ofta på sistone. Men det kan ju ha något att göra med att jag nästan aldrig är hemma och därmed heller inte genererar någon disk att tala om. Jag inser dock att detta argument inte skulle förbättra de husliga relatio­nerna. Avbryter Julies välkomsttirad med att fråga vad hon ville ha gjort. Vad som helst, bara hon slapp ägna hela sina lediga dagar åt att plocka och städa, svarade hon. Aha tänkte jag och undvek noggrant att fråga om hon haft någon enda städdag sedan jag flyttade in. Tog fram gummi-handskarna, letade fram en trasa som nog inte gjort tjänst det senaste halvåret och började torka bort spindelväv från hyllorna i köket. Arbetet matchar på något sätt mitt humör, kan någonting pigga upp mig?

Ja, ett besök av en av mina bästa vänner. Linda i Göteborg har gjort det som väninnor ska göra i krissituationer, kastat sig på första bästa flyg för att komma och muntra upp. Precis vad jag behöver. Väntar in Lindas flygbuss på Coffee Mania när W kommer förbi. Mobilen ringer. Linda har anlänt. W fortsätter prata. Jag måste gå.
”Vill du följa med och träffa Linda? ” avbryter jag.
”Gärna. Får jag ta med någon?”
”Okej”, jag antar att jag måste träffa henne förr eller senare och det är väl lika bra att få det överstökat.

En halvtimme senare sitter Linda och jag på Prince of Wales med en halvpint Pedigree respektive en flaska Corona när två spensliga, friluftsklädda närmast identiska personer står bredvid vårt bord. Hej. När de vänder sig bort för att beställa tittar Linda och jag på varandra och brister ut i ett gemensamt skratt. Jag har utmålat Linda som en friluftsnörd och samtalet kretsar därför kring friluftsprylar. Jag kan hänga med i diskussionen men det är Linda och W som är riktigt intresserade. När vi går kramar W om både mig och Linda. Ingen vet riktigt vad de ska göra med skuggan. Hon har inte deltagit i samtalet överhuvudtaget utan bara suttit bredvid. Linda har inga som helst skrupler för att låtsas att hon inte existerar. Jag känner att man för god tons skull borde säga adjö men det sträcker sig inte till att krama om henne. Det blir en pinsam paus innan vi går.

50. Snabbvisit i Sverige

Lämna ett svar

[singlepic id=253 w=300 h=300 float=right]Välkomnas på Arlanda i olika tonarter av föräldrar och högljudd hund. Blir utskälld efter noter, hur kunde jag vara borta så länge? Fälls nästan till marken av intensiteten, härligt när någon blir så genomglad över ens uppenbarelse. Föräldrarna är också glada. Deras hem känns plötsligt oer­hört lyxigt, hur kunde jag glömma bort känslan av att trampa barfota på ett rent trägolv? Blott Sverige svenska duschar har. En riktig dusch där det kommer varmt vatten i rejäl fart. En dusch där man kan stå länge, länge och det bara fortsätter rinna vatten av valfri temperatur, vilken lyx! Sverige känns plötsligt väldigt exotiskt. Det är ljust nästan hela natten, det finns kanelbullar på kaféerna och så det ljuvliga varmvattnet i duscharna. Jag börjar flera meningar på engelska innan jag kommer på mig själv och jag håller på och bli påkörd två gånger när jag cyklar på – tja ena sidan av vägen.

Måndag morgon åker jag till Södertälje för anställnings­intervju på det Stora företaget. Det är där min presumtiva chef och resten av gruppen sitter. De verkar trevliga allihop, kanske lite väl förtjusta i förkortningar av döma av den power point som chefen visade. Alla har varsitt luftkondi­tionerat stort rum och moderna datorer. Det är bekvämt och lockande. Vill gärna hem igen, bort från Cardiff. Ett vanligt jobb och träffa vanliga människor, inga sabla långhåriga amerikaner. Jag blir erbjuden jobbet med reservation för att jag först måste åka till Mölndal för att träffa en fackrepresentant som ska avgöra om jag passar in på företaget. Efter tre timmar på X2000 och en taxiresa är jag i en ännu mer imponerande byggnad. Här kan jag absolut se mig själv jobba.

Ganska uppskruvad åker jag efteråt hem till min bror som bjuder på en god middag. Jag babblar oavbrutet, radar upp för och nackdelar med att byta karriär. Det är så det känns, lämna hela vetenskapskommunikationsbranschen där jag kämpat på i nästan tio år bakom mig och skaffa mitt första alldeles vanliga jobb. Göra normala saker som äta middag hemma hos min bror efter jobbet. Och därefter åka hem till mitt alldeles egna hem. Inget mer inneboende, inga fler gräl om disk. Min alldeles egna säng. Vänta nu, min säng finns ju bara ett par timmar bort. Stockholm–Södertälje–Möln­dal–Göteborg, att lägga till Malmö till dagens resmål känns plötsligt självklart.

Det är först när jag sitter på kvällens sista Swebus ner till Malmö som jag inser att mina husnycklar är kvar i Wales. Kastar mig direkt på telefonen och håller tummarna för att Marika ska vara hemma, och inte ute på någon kurirresa någonstans. En av hennes arbetsuppgifter som intendent på Malmö konstmuseum är att följa med särskilt värdefulla verk när de lånas ut till andra institutioner. Jag har tur och kan andas ut. Åker förbi henne för att snabbt hämta upp extranycklarna. Väl där har vi mycket att prata om och det är ju välkänt att sådant görs bäst över en flaska vin.
”Jag hade några vänner över på middag förra helgen och en av dem sa att ingen nromal människa har så många oöppnade spritflaskor stående” berättar Marika i slutet av flaskan.
”Det är klart att du är normal. Det visar prov på framförhållning och förutseende skulle jag vilja säga. Vem vet när flaskorna kan komma till pass?”
”Det är skönt med dig Kristina, du har alltid perspektiv på saker och ting.”
”Glad att kunna stå till tjänst. Det finns ju i och för sig en lösning om du nu vill undanröja problemet att folk tycker att du har för många oöppnade flaskor.”
”Det har du rätt i och man ska ju inte skjuta upp saker till morgondagen som kan göras direkt.”
Jag nickar instämmande åt denna visdom och Marika fiskar upp en flaska vodka från bargömman bredvid soffan.

Sisådär trettio timmar senare sitter jag på BSA:s huvudkontor i London i uppföljningsmöte, one to one med min chef Julian och mår riktigt risigt. Inte blir det bättre heller. Julian är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag kommit in i arbetet på ett imponerande sätt och berömmer mig på alla sätt. Sluta tänker jag tyst, om du bara visste så skulle du tycka att jag är en ohederlig svikare som planerar att sälja mig till Mammon. Inte känns det ett dugg bättre av att vi har en riktigt intressant diskussion, våra visioner är inte så identiska att samtalet dör, utan det blir riktigt konstruktivt. Jag vill verkligen genomföra dessa projekt. Skit. I förrgår ville jag bara fly Cardiff, vilket antagligen sken igenom under intervjun (sänkte säkert lönebudet med ett par tusenlappar), idag vill jag absolut stanna. Kan man dela på sig måntro?

[singlepic id=276 w=300 h=300 float=right]Efter mötet tar jag Great Western tillbaka till Cardiff och det är väl typiskt för den här resan att jag inte åker direkt till Splott road utan tar mammas namnlösa resväska på släp till Terra Nova. Det är dags att säga adjö till en av mina gamla lärare som går i pension. Han är fysiker i botten, intresserad av tysk arkitektur och har gjort tappra försök att lära mig hur en Bernoulli Blower fungerar. Tänk hårtork och pingisboll. Blås med hårtorken, pingisbollen flyger. I TQs version är de uppskalade till en byggfläkt i en gul pyramid och en badboll. (Tack vare mig finns en att beskåda och prova på Malmö Museer). Den här roliga och charmiga leksaken är utmärkt för att förklara Bernoulli-effekten som alltså är anledningen till att flygplan flyger. Jag fattar fortfarande inte fysiken bakom. Men jag vet att det är luftströmmen på ovansidan, inte undersidan, av bollen som håller den flygande.

Efter en öl på Terra Nova bjuder Katie och Sav mig på middag för att fira mitt nya jobb. För jag har bestämt mig för att prova Storföretaget, kanske blir det ett gästspel, kanske blir jag medel-Svensson med villa, fru, 1,8 barn och volvo, på riktigt. Jag lovar dock hålla kontakten. Jag har upptäckt att Sav tillhör den ovanliga kategorin kvinnor med Ambitioner. Dessa är så pass ovanliga att om man hittar någon så är det ens skyldighet att omedelbart sätta dem i kontakt med andra likasinnade så att ett informellt närverk bildas. Förutom att mitt nya jobb stöts och blöts fram och tillbaka skvallrar vi såklart om W och hans skugga, framför­allt skuggan.
”Vem är hon egentligen?” Undrar jag som aldrig träffat henne.
”Ingen vet” svarar Sav. ”De dök upp i Cardiff ihop. Hon jobbade i grönt ett tag, men blev aldrig en i gänget utan var bara Ws skugga.”
”Hon fick aldrig några egna vänner och vantrivdes.” La Katie till.
”Hon försökte övertala mig att jag skulle få W att bli mer romantiskt.”
”Vid jul for de hem till USA ihop. Där lär hon ha åter­upptagit kontakten med en gammal pojkvän och W kom tillbaka utan henne.”
”Hon kunde gott stannat kvar där. Vad ska hon hit att göra?”

49. Courage

Lämna ett svar

[singlepic id=338 w=300 h=400 float=right]Ett par dagar före intervjun ändrar jag radikalt uppfattning om livet i Cardiff. Det är Sav som släpper bomben.
”Har du hört att W har återförenats med sin exflickvän?”
”VA?!”
”Hon kommer med honom tillbaka till Cardiff för att bevaka sina intressen.”
”Detta måste jag höra mer om. Kan vi ses ikväll?”

Nyheten sprider sig som löpeld genom TQ och utlöser en smärre landsorg hos den kvinnliga delen av personalen. Så värst många detaljer är inte kända men de som finns stöts och blöts under en helkväll på A Shot in the Dark. Sav och jag hinner avhandla alla aspekter grundligt, inklusive lista alla Ws negativa sidor, lovorda oss själva i förhållande till ”bitchen” och i största allmänhet deppa i kapp över två flaskor rödvin. Därefter ansluter vi till trion Lotta, Greg och Duje på Prince of Wales för att se Sverige mot Italien. När Zlatan gör mål skriker alla. Jag skrek också men kanske inte för målet.

En lärdom av denna kväll är att inte grunda med vin före ölprovning. Kombinationen gav som väntat en ångestfylld natt helt utan sömn. Fram emot morgonsidan ger jag upp. Mår uruselt, huvudet är för stort för huvudskålen, ögonen är hälften så stora som vanligt och jag orkar inte ta tag i något av alla måsten. Jag borde packa, jag borde städa, jag borde göra något av mitt liv. Framförallt borde jag sitta på tåget på väg till London. Jag har gjort upp om att träffa min bror och svägerska där, de mellanlandar på vägen hem från en semester på Teneriffa. Har sett fram emot att träffa dem i evigheter men vägen till stationen känns plötsligt oändlig. Dessutom kommer jag ändå träffa dem i Sverige i övermorgon efter jobbintervjun, något vi inte visste när vi gjorde upp våra planer. Jag kanske ska ta ett senare tåg direkt till Heathrow istället för att ta omvägen om London? Att skjuta upp packning, avfärd, ja livet självt, känns som en lysande idé. Men jag har lovat att komma, de kanske blir besvikna om jag inte dyker upp? Jag är ju ändå vaken och någon sömn kan jag inte hoppas på. Varför sitter jag här och stirrar ut i luften när jag kunde vara på väg till Londons alla sevärdheter? Jag kastar hastigt ner lite grejer i mammas väska, rationaliserar bort tandborstning och kastar mig in i en taxi för att spara värdefulla minuter. Bara för att upptäcka att nästa tåg går först en halvtimme senare. Efter att ha varit uppe sedan småtimmarna kommer jag ändå inte till London förrän långt fram på eftermiddagen.

Möter upp bror med sambo på Piccadilly circus och väljer första bästa pub på en sidogata för intag av kalorier. Puben är precis så murrigt inrökt och servitrisens engelska är pre­cis så bruten som man förväntar sig i dessa turistkvarter. Jag fortsätter min jämförande undersökning av biff- och någontingpaj. Här hette den Beef and Stilton pie, någon hade i och för sig glömt själva biffen men i gengäld varit frikostig med morötterna och potatisen. Vi slår på stort och beställer in hela sortimentet av bitters, dvs en Bombardier, en Young’s och så Courages Best Bitter. Helens pappa säger att det krävs ”courage to drink Courage” och det är definitivt sant. Bombardier visar sig vara den minst dåliga, typiskt nog är det den som är gästöl. Hur kommer det sig att gästölen så ofta är godare än något ur ordinarie sorti­ment? Är det för att gästölen tillverkas i liten kvantitet med bättre råvaror och därmed bara finns som temporära gäst­spel? Eller är det för att den som gästöl har större åtgång och därmed är färsk som den är bäst? Eller är gästölen bäst därför att på standardkranarna prånglar de stora bryggeri­jättarna ut andra rangens öl genom tvingande sortiment?

Jag hade förväntat mig att träffa två solbrända semester­firare på väg hem från två veckor i solen men de är nästan lika bleka som jag. Istället för lata dagar på stranden hade de testat lokaltrafiken och införlivat ord som köksbänk och kakel i sitt spanska ordförråd. På väg till svägerskans familjs lägenhet fick de reda på att svärfar oväntat och oannonserat kvistat ner för att personligen inspektera de avslutade lägenhetsreparationerna. När han ändå var på plats passade han på att initiera några nya och engagerade sin dotter och svärson i dessa. Höjdpunkten på semestern verkar ha varit turen till IKEA. Efter tre timmars trixande på olika lokal­bussar för att ta sig från Playa des Américas till Santa Cruz visade det sig att även om IKEA för det mesta har öppet till 22 så iakttog de just denna dag någon lokal helgdag. Just denna resa verkade dock min bror ha missat efter att ha inlagt veto och istället gett sig av medelst buss till Teide där han istället kunde gå vilse.

Innan vi skiljs åt för att ta oss till Sverige på separata vägar, de med Ryan Air, jag med SAS, blir det en nostalgitripp förbi Hamley’s, världens bästa affär när man var barn. Jag följer också med dem till Victoria på studiebesök. Vi har oceaner med tid, tror jag, tills jag inser exakt hur långt det är mellan Victoria tågstation, dit vi anländer med tunnelbana, och Victoria busstation, varifrån de ska ta buss till Stansted. Vi hinner fram och jag vinkar adjö. Andelen ryggsäckar och Internetcaféer är hög i Victoria. Jag som aldrig backpackat mig igenom Asien, känner mig en smula utanför. På vägen mot Buckingham Palace stoppar jag in näsan i en rese­prylaffär. Jag har en svaghet för väskor med många käcka fack i och man kan ju aldrig veta vad det är man desperat behöver förrän man ser det.

Vid Buckingham tar jag pliktskyldigast fram kameran och tar ett par bilder på alla turister som tar den obligatoriska bilden. Jag skulle antagligen ha njutit av hur anskrämligt överdådigt det hela är om jag inte hade varit strängt upptagen med att tycka synd om mig själv. Om området runt Victoria är ryggsäcksfolkets paradis så är det ett helt annat klientel på Paddington, för att inte tala om Heathrow Express. Jag är nog den enda passageraren med ryggsäck. Inte för att min lilla Fjällräven skulle platsa på någon strand i Asien, detta är min förklädda datorväska. Mammas något mer standardmässiga kabinväska checkade jag in när jag anlände till Paddington för ett par timmar sedan, så slapp jag släpa runt på den i London (tänker att jag aldrig ska åka med British Airways, på Paddington tar de hand om väskor för ungefär 79 olika bolag utom det största).

Eftersom Storföretaget betalar är det ett utmärkt tillfälle att prova det exklusiva transportalternativet. Man åker inte Heathrow Express för att spara tid, utan för att slippa umgås med pöbeln. Det är skruttdyrt men då får man exklusiva BBC nyheter på köpet. Resan till Heathrow går fort men väl där är det kilometervis med tunnlar att vandra innan jag hamnar vid incheckningen till Virgin airlines. Jag som är van att komma med bussen från Reading och hamna precis utanför rätt incheckning är inte imponerad. Irrar runt bland en massa bolag jag aldrig hört talas om innan jag till slut hittar SAS. I säkerhetskontrollen tror jag att jag har gått vilse för skyltarna med föreskrifter om vad man inte får ta med ombord (inklusive manikyrset, slang­bella och virknålar) är alla på arabiska.

Snett framför mig sitter en dam som måtte gilla guld. Hon har guldbågade glasögon, en tjock guldlänk om halsen och fem diamantringar bara på handen som vetter åt mitt håll. Gulddamen klagar högljutt över att det är fruktansvärt varmt och ont om luft. Jag bestämmer mig raskt för att beställa in en gin och tonic som måltidsdryck. Detta inspi­rerar min granne att göra likadant ”för det lät så gott när du beställde det”. Grannen är ekonomiprofessor med svensk hustru och sommarhus i den svenska skärgården. Jag är så nyfiken på hur de träffades, men inser att det inte tillhör sakerna man kan kallprata med sin bordsgranne om (i alla fall inte på en sådan här kort flygning). Hans accent låter amerikanskt bekant och han är mycket riktigt född i Kalifornien och uppvuxen i mellanvästern. Han är profes­sor på Stanford men har även spenderat en tid på Harvard (låter som en tämligen framgångsrik professor). På temat fritt och kreativt yrke berättar han att det enda kravet under hans gästår på Harvard var att man skulle visa sig på kontoret två dagar i veckan. Nu hör inte toppforskare till dem man behöver förse med stämpelur för att de ska prod­ucera. Under sommarsemestern i skärgårdsidyllen planerar han t ex att använda förmiddagarna till att skriva ett par föreläsningar. Professor låter som ett trevligt yrkesval när jag blir stor, synd bara att det är så trälig väg dit…

[singlepic id=61 w=300 h=400 float=right]Frun är också forskare, visar det sig när vi väntar på att någon ska vakna i gaten och släppa ut oss ur planet. I socio­ekonomi snarare än ekonomi, har skrivit böcker om löne­skillnader mellan män och kvinnor och nu undersöker hon självmordsbombare (jag får en vag känsla av att jag borde känna till vem det är). Hon lämnade Sverige 1998 (jag börjar omedelbart att fantisera på temat svensk forskare möter amerikansk dito på internationell konferens, börjar disku-tera gemensamma nämnare under den obligatoriska drink­tillställningen och finner att de är besläktade själar).

På vägen nerför trappan till bagageutlämningen försöker jag räkna det totala antalet guldringar på gulddamen. Det är dock lite svårt att lista ut om det är tre breda ringar, eller sex smala eller en kombination däremellan på den andra handen. Kön till passkontrollen sniglar sig fram. Längst fram står två asiater och gulddamen börjar högljutt klaga: vad ska kineser hit och göra. Jag är på vippen att påpeka att det kan mycket väl vara så att en eller båda av dem är adopterad, har levt hela sitt liv i Sverige och därmed har ganska god förståelse av vad hon säger. Passkontrollanterna finner dock deras pass väldigt intressanta, bläddrar och diskuterar, så antagligen är de inte adopterade. Gulddamen delger hela kön att hon minsann undrar vad personalen sysslar med, och deklarerar att de måste vara lesbiska. Detta verkar vara den grövsta förolämpning hon kan ta till.

48. Owain Glendwr

Lämna ett svar

[singlepic id=337 w=300 h=400 float=right]Min mamma är på besök. Det är trevligt av flera skäl. Inte minst för att hon har en större plånbok än jag, vilket är välbehövligt. Bankerna i Storbritannien har av någon anled­ning inte kommit på att man kan flytta pengar över dagen. Eller snarare, de vet mycket väl hur man gör, men tills någon konkurrent tvingar dem så föredrar de att sitta på folks pengar i några dagar och inkassera ränta. Jag har inte fått tillbaka mina senaste utgifter från BSA ännu vilket påverkar mitt kassaflöde på ett negativt sätt. Kort sagt, min plånbok är tom. Därför är det tur att mamma är på besök. Mammors roll är att assistera sina barn finansiellt även när de är vuxna och bor i ett annat land. Mamma anländer med en liten elegant resväska som jag ska låna, kan ju inte gärna komma dragandes på anställningsintervju med Heffa­klumpen i högsta hugg. Mammas packning? Den ryms i ryggsäcken som hon har som handbagage.

Mamma och jag sätter oss på Salt och kommenterar folks klädsel, eller brist på klädsel. Det är en fördel med svenska, få förstår och man kan säga sådant som man normalt måste hålla inne med. Det är dock inte ett fullständigt obekant språk, missöden har hänt när fel person plötsligt visat sig prata svenska så vi tjattrar på med låga röster. När en kille demonstrativt promenerar förbi för tredje gången fnissar vi tillsammans. Det är en varm dag och han har valt ett tunt , nästan genomskinligt linne, antagligen för att kunna visa upp sina nydeffade muskler. För säkerhets skull tar han ett par extra turer till baren så att alla säkert får en chans att beundra dem. Mitt emot oss sitter fyra damer som ser ut att vara i min ålder, vilket antagligen betyder att de inte har passerat 25-strecket ännu. Den brittiska livsstilen åldrar i förtid. De har koordinerat sina kläder, tror jag, för de har alla vita linnekläder nertill, två i byxor och två i kjol. Tre har flip-flopsandaler och den fjärde ett par röd- och vitrutiga högklackade skor som säkert funkar på puben så länge man sitter ner. Fyra–fem barn verkar löst associerade med kvinnorna. Efter ett tag avlägsnar sig en av kjolarna med en barnvagn. De rödvitrutiga skorna följer med barnvagnen medan hennes tidigare användare stannar kvar, nu med ett par vita mockasiner som säkert är mer praktiska för en hård kväll på krogen.

Vi stannar dock inte kvar för att kolla vad som händer senare. För fyra år sedan var detta ett av mina favoritställen, goda ciabatta och designade toaletter med en fontän för handtvätt. Den är belägen mellan damernas och herrarnas och är kanske inte så där särdeles praktiskt men utmärkt som span- och mötesplats. Fontänen är kvar Det är lite nostalgi att vara på Salt men stället har förändrats. Eller så har mina preferenser förändrats. Jag har aldrig gympadojor på fötterna så förbudet mot dessa spelar ingen roll för mig, men jag gillar inte förbuds-och-vi-är-minsann-lite-förmer-än-andra-atmosfären. Om man lägger till att ölutbudet består av Kronenburg, Stella, Fosters, Carlings och Brains smooth så är det helt klart att en pint räcker och blir över. Vi styr istället stegen till the Gatekeeper mitt emot Millenniumstadium. Detta ölpalats i Weatherspoonkedjan är nästan övergivet, golvet är dock fortfarande klibbigt efter gårdagens invasion av speedwayentusiaster. Vi provar oss igenom Nine Cloud (god), Kimberly mild (rätt mörk), Northern Lightning (ljus, lite sötaktig) och 1744 (mellan­brun som flytande bröd).

Vart tar man mamma när man inte har något eget vardags­rum och det publika rummet har tjänat ut sitt syfte (vi pallar inte mer öl)? Jo, det finns en institution med sköna fåtöljer, dämpad belysning och man behöver inte ens föra en konversation eftersom underhållningen är ordnad. Bio. När vi närmar oss salong fyra öppnas dörren och ut kommer en kvinna som säger: det är tomt! Vi tittar på våra biljetter, det står en tydlig fyra på dem. Det är en ljum söndagskväll och det är få som valt Harry Potter.

Dagen efter är redan mammas sista dag och på Owain Glyndwr serveras de godaste bangers and mash som jag har stött på. De kostade i och för sig mer än vad jag betalat på andra ställen men det var de värda och eftersom solen ski­ner kan jag förlåta dem det tråkiga ölutbudet. Vi väljer Boddingtons för gamla minnens skull. Den sommar min bror fyllde tjugo sommarjobbade han på ett stort, numera skandalomsusat, svenskt försäkringsbolag i Southampton. Vi kunde givetvis inte överge honom på hans stora dag utan kom mangrant sättandes över vattnet. Efter jobbet gjorde han som alla andra, stoppade slipsen i kavajfickan och gick till puben. Stampuben hade i ett tidigare liv varit kyrka och såg precis ut som hundra andra små stenkyrkor med skill­nad att längs ena långsidan hade man byggt en lång bar. Jag tror vi satt i det som tidigare varit kor och drack det som då var favoritölen: Boddingtons.

Boddingtons smakar inte alls lika gott som jag minns. Minns jag dåligt, har jag blivit en kinkigare ölkännare sedan dess eller beror det på att Boddingtons numera ingår i den stora Interbrewkoncernen? Det är kanske talande att Man­chesters forna stolthet marknadsförs för sitt fina skum, jag menar skum? Hur vore det om man satsade på god smak? Fin färg? Snygg etikett? Närproducerat? Boddingtons är ändå den tredje mest sålda ölen i Storbritannien. Detta är nu nästan ett decennium sedan men trots det minns jag fortfarande att jag druckit Boddingtons i en pub som tidi­gare varit en kyrka. Ett speciellt tillfälle, en udda byggnad eller ett udda namn kan göra en pub minnesvärd.

Den här puben är döpt efter Owain Glyndwr, en walesisk nationalhjälte och upprorsledare. Han är ytterligare ett exempel på att omständigheter och slumpen ibland avgör vad man gör i livet. Owain passade som prins och ledare för ett enat Wales då han härstammade på sin pappas sida från prinsarna av Powys (norra Wales) och från mammas sida från en känd upprorsledare i södra Wales, Rhys ap Gruffydd. Owain var dock en lydig undersåte till kung Rickard II, studerade juridik i London och var med i den engelska armen. Men när Richard II blev utmanövrerad och ersatt av sin kusin Henrik IV började Owains problem. En av hans grannar, Lord Grey of Ruthin, var väldigt bundis med den nya kungen och då Henrik krävde att alla hans undersåtar skulle göra någon tjänst av något slag såg gran­nen till att detta brev levererades så sent att Owain omöjligt skulle hinna göra det som efterfrågades. Grannen såg särskilt till att utmåla Owain som en opålitlig rebell.

Owain hade två val, antingen att ödmjuka sig, be om ursäkt och försöka smickra sig till kungens gunst, med osäkert utfall, eller att agera som det förväntades av en stolt walesisk ädling. Han antog rollen och startade 1400 ett upp­ror. Som allierade hade han släkten Percy i Northumberland och Karl VI i Frankrike. Till att börja med nådde han stora framgångar men upproret slogs till slut ner. Hur, när och var han dog är en smula oklart, antagligen gömde han sig i bergen någonstans. Vad som hellre lyfts fram i den walesiska turistinformationen är att han sammankallade den första walesiska riksdagen i Machynlleth. Inte alls ett dumt namn på en pub, alltså, även om Owain råkade bränna ner hela Cardiff för exakt 600 år sedan. Mamma var nöjd med både korven och alen. Och jag stortrivdes med mitt liv i Cardiff, varför ödsla semesterdagar på anställningsintervju i gamla Sverige?

47. Dreadlocks

Lämna ett svar

[singlepic id=332 w=400 h=300 float=right]Medan jag funderade vidare på frågan om eventuell ny flytt insåg jag hur många saker jag fått ordning på. Två jobb, någon form av boende, pappersexcersisen var ett avlägset minne och jag hade provat på flera fritidssysslor med mina olika sociala nätverk. Det fanns dock ett antal svårigheter kvar att bemästra. En av de tuffaste var införskaffandet av ny frisör. Detta var något jag dragit mig för i all oändlighet för frisyren spelar så stor roll för självkänsla och välbe­finnande. Men nu var håret så långt och hängigt att jag vantrivdes och det gjorde ju att nästan ingen frisyr kunde bli sämre.

Det finns olika sätt att gå tillväga: den spontana magkänslan eller den noggranna efterforskande metoden. I den förstnämnda går man in någonstans som ser ljust och inbjudande ut på vinst och förlust. Det kan sluta precis hur som helst, jag har varit med om både rena katastroferna och ställen jag återvänt till. Alternativet är att fråga lokalbefolk­ningen om råd. Här höjer jag ett varningens finger, tänk efter noga hur de olika råden värderas. Att någon klipper sig någonstans är inte nog. Det gäller att fundera, hmm, vill jag ha en frisyr som den personen? Alla frisörer klarar av att toppa ett långt hår men hur många klarar av att göra en lättfixad kort eller halvlång frisyr som klär just mig? Till slut var min desperation stor och jag bedömde att Wendy Sadler hade en poppig frisyr så jag valde att följa hennes råd, frisö­ren John på Crwys road.

”Du kommer antingen att älska eller hata honom” var Wendys slutord. Hon varnade mig också att det skulle ta tid, och det var bra att jag var förvarnad. Det var också bra att jag hade första tiden för dagen, då slapp jag vänta på andra kunder. Mr Gordon som kom in när jag var halvvägs gav upp efter en halvtimme och ändrade sin beställning. Han hade varit i teve nyligen, John hade sett honom. John avhandlade också hur Gordon ändrat sig med åldern. Jag fick också reda på att Lydia städat hos dem i tolv år som en del av något specialprogram men att hon nu förutom Downs syndrom också drabbats av Alzheimers. Därför glömmer hon ibland bort att komma till salongen. Och detta var bara början av dagen. Det började med att jag skulle välja hårfärg. Frisyr däremot kunde jag inte välja, John kunde inte byta både hårfärg och frisyr vid samma tillfälle. Till slut var huvudet fullt med ljusa, orange och lila slingor. Halvvägs genom processen började jag fundera över hur bra det var med regnbågens alla färger strax före jobbintervju på det konservativa storföretaget. Tröstade mig när jag kom hem med att jag i alla fall inte hade dread­locks.

Hem ja. Det finns både för- och nackdelar med att bo inneboende. Till fördelarna hör att det är socialt, billigt och det ger utmärkta möjligheter till studier av människor. Till nackdelarna hör friktionen mellan sagda människor och att man inte har något som är ens eget hem, vilket är som mest kännbart när man får gäster. När man delar hem underlättar det om man har liknande intressen och livsstil och är öppen och flexibel samt visar respekt. Jag försöker t ex respektera att Toby är vegetarian genom att de gånger jag faller för frestelsen att steka underbara korvar se till att göra det så tidigt på morgonen att jag hinner vädra ut och diska bort alla spår innan någon annan vaknar. Sedan låtsats jag som inget när jag hittar rosor med kärleksbudskap på badkars­kanten, de är ju uppenbarligen inte till mig.

Det var lättare att dela hushåll när jag bodde i student­korridor. Då var alla där på samma premisser, vi hade alla liknande liv och alla var i samma ålder. Även då var den stora stötestenen disk och städning. I min korridor hade vi ”militär-Hans” som med hela armen pekade ut vilka bröd­smulor som var Olas och vilka som var Jorunns. Med jämna mellanrum hamnade allt köksgeråd i en stor odiskad hög framför Olas dörr. Själv klarade jag mig undan Hans onda öga genom att diska precis det jag använt men inte en tesked extra.

Den metoden fungerade även här i början. Kan faktiskt peka ut exakt när problemen började. Det var när Julies dotter Rhiannon (som är den med dreadlocks) flyttade hem igen. Då blev huset plötsligt för litet och Julies gnäll har ökat i volym i takt med förslumningen. Rhiannon är snabb på att skylla på mig så fort Julie hittar en odiskad tallrik och då måste ju Julie först få tag i mig för att kolla om det är sant (vilket det inte är) och under tiden det tar att få fatt i mig hinner både diskhögen och Julies dåliga humör växa.

Jag har ju haft intressantare saker för mig på sistone än att vara hemma. Eftersom W nu har åkt till USA på bröllop (håller tummarna för att smokingen passar), finns inget som hindrar att jag återknyter bekantskapen med invånarna i huset och lägger lite energi på fredliga relationer.

Hittar Rhiannon uppkrupen i soffan framför teven. Har knappt tittat på teve sedan jag flyttade hit så jag sjunker ner i fåtöljen för att vara lite sällskaplig. Det är ett av Rhiannons favoritprogram. Innehållet är enkelt: man tar en sliten medelåldring, låter denna genomgå allsköns operationer och så avslutas programmet med en omröstning om deltagarens nya ålder. Rhiannon berättar att i detta avsnitt har de inte använt hennes favoritingrepp: syra-peeling. Det går till så att ansiktet baddas med bomullstussar indränkta i någon form av syra som sedan får fräta bort delar av huden. Jag sörjer inte direkt över att jag missat detta.

Toby och Julie sitter vid köksbordet och knaprar på vad som ser ut som fågelfrön. Det är något jag varken sett eller ätit tidigare. Eftersom jag gärna utger mig från att känna till allt som går att äta måste jag fylla igen denna kunskaps­lucka. Slår mig ner och frågar vad det är. Rostade hampa­frön, ett ämne som engagerar Toby. Hampa kan återigen skrivas in i biologiböckerna varifrån de varit förvisade i sextio år berättar Toby. Orsaken till denna förvisning var hotande arbetslöshet i den amerikanska poliskåren samt okunskap i domarkåren. När USA 1937 gav upp sitt förbud mot alkohol hade man plötsligt en stor poliskår som hotade att bli sysslolös. För att råda bot mot detta behövde man ett nytt brott att bekämpa, lämpligen något som låg inom rätt kompetensområde. Blickarna riktades mot den marijuana som mexikanerna tog in i landet och rökte. Där har vi den perfekta kandidaten: vi förbjuder marijuana och sedan har vi en ny drog som polisen kan jaga istället för alkohol. Biologikunskaperna hos dem som skrev lagtexten var dock något haltande, varför all hampa förbjöds och i ett penn­drag var hela hampaindustrin utslagen. Plastrepstillverkarna jublade förstås när konkurrensen försvann. Strax därefter, under andra världskriget, var man dock tvungen att göra ett litet undantag och uppmana bönderna att odla hampa igen eftersom man behövde rep till flottan. Numera får vissa odlare tillstånd att odla hampa igen. Tydligen är det en perfekt avvägning mellan omega 3 och omega 6 i dessa fågelfrön. Det må vara hänt men de är inte någon kulinarisk succé om du frågar mig.