53. Isca Augusta

Lämna ett svar

[singlepic id=330 w=300 h=300 float=right]Jag vet i teorin precis hur man förbereder ett föredrag: man övar. Helst med en testpublik som kan ge feedback men i reservfall för sig själv. Är man en otroligt rutinerad före-läsarräv som kan ämnet utan och innan och lider av en enorm tidspress så kan man nöja sig med att torröva inled­ning och avslutning samt spalta upp några punkter i huvu­det. Vad man absolut under inga omständigheter gör är att ta ett okänt manus som man läser på vägen till publiken. Så gör man bara inte, det kan bara leda till katastrof.

Så hur fasen kommer det sig att jag är på väg till Caerleon med ett oläst Mad Musical Instrument-manus? Ett manus med tillhörande prylar jag lånat från TQ. Just nu hjälper inte aldrig så mycket självförebråelser. Ja, jag är en komplett idiot. Ja, jag är för självsäker. Ja, jag är värdelös på att prio­ritera. Ja, jag kommer att få skämmas något alldeles oerhört. Men nu hjälper inte dessa tankar ett dugg. Det är bara att pressa undan alla självförebråelser och försöka läsa manuset i tredubbel hastighet. Tåget är försenat, så jag hinner klämma flera sidor medan jag slukar en tonfisk-baguette från Uppercrust. Varför utsätter jag mig själv för detta? Nej, inga negativa tankar var det. Tågresan till New-port tar tio minuter. Tio alldeles för korta minuter. Hoppar in i en taxi och ber att få bli körd till skolan på Roman Way i Caerleon. Taxichauffören pratar på, jag tror att han talar om vädret. Men det kan också vara något helt annat, jag fattar inte ett enda ord men jag mumlar lite instämmande kommentarer nu och då samtidigt som jag önskar att han kunde hålla snattran. Taxichauffören stannar utanför en skola och säger att detta är i och för sig High street och inte Roman way men det är en skola. Hur kan han tro att jag vill bli körd till en skola vilken som helst och inte till den adress jag bett om? Jag plockar upp A to Z, slår upp sidan 21 och pekar på skolan på Roman way. En annan skola. Jag tror förvisso att de på den här skolan skulle bli glada om jag knackade på och erbjöd mig att köra en show för dem men kanske en smula överraskade.

Vi hittar en betydligt ruffigare skola på Roman way och jag tar min ryggsäck och min kasse och hastar iväg runt ett hörn i jakt på en olåst dörr. Barnbespisningen är öppen och jag försöker inte ens fråga utan håller bara fram min lapp där lärarens namn och adress är nedtecknad. Aha, du ska till infant school, det är andra sidan av fältet. Infant!? Skit också, det är småttingar. Showen är tänkt för lite äldre barn, nu måste jag improvisera (ännu mer). Saxar, är det tillåtet enligt health and safety för småttingar, tro? Showen har ett moment där eleverna själva ska tillverka instrument och jag bär omkring på en klassuppsättning saxar och en massa sugrör. De kan jag nog glömma. Lugn och fin, om jag bara tänker till en stund så ska jag nog lösa det här. Men en stund är precis vad jag inte får. När jag kommer fram ber jag till att börja med att få låna toaletten. Lämnar pack­ningen utanför. När jag kommer ut från toaletten sitter 50 småttingar i rader på golvet och tittar förväntansfullt på mig. Hjälp, fem minuters förberedelsetid för att åtminstone packa upp hade inte varit fel! Tre djupa andetag. Visst är jag proffs på det här? Proffs kan improvisera, eller hur? Jag presenterar mig, berättar att jag är från Sverige och frågar om de förstår min konstiga accent medan jag samtidigt långsamt plockar upp sak efter sak ur min ryggsäck. Gör en show av att leta i väskan, dra upp något, se överraskad ut och sedan visa vilka ljud man kan få ur en hink, en färgglad dammsugarslangsak (whirly tube), en bricka, en speldosa, en galge och andra konstiga instrument. Den halva av manuset som jag har hunnit läsa tar mig ungefär 25 minuter, vilket är precis så länge som den här årsgruppen orkar lyssna. Där-efter är det dags för det praktiska momentet. Det får bli en sk clucking cup, för det är något som jag har gjort i Malmö och har någon idé om hur det går till. Med mycket hjälp från lärarna får alla ihop ett snöre med en plastmugg. Små-barnen har inte tillräckligt bra koordination för att göra hål i plastmuggar, de flesta kan inte ens knyta fast ett gem i ett snöre. På Malmö Museer tillverkade vi harskrikor efter samma princip men istället för plastmugg använde vi itu-sågade papprullar och fiskskinn som deltagarna först fick garva. Snörena hartsades och harskrikorna gav ifrån sig ett riktigt skärande ljud. Här använder vi fuktig disktrasa och det funkar lika bra. Malmövarianten var mer artistisk och hade ett mer skrikande ljud än plastmuggvarianten men jag slipper städa illaluktande fiskskinnsrester. Ett stort plus!

[singlepic id=279 w=300 h=400 float=right]En och en halv timme senare har jag packat ihop mina attiraljer igen och även delat ut diplom till deltagarna i skolans Science Club. Det sistnämnda var en utmaning. Engelska namn som Samantha Davies klarar jag och vanliga walesiska som Rhys Jones fixar jag också men det fanns ett och annat irländskt namn där jag gick bet. Fick be läraren om hjälp och sedan kopiera hennes uttal så gott det gick.

Svisch, jag är minsann oövervinnerlig! Det finns ingenting som ger en sådan kick som en lyckad föreställning. Även om publiken ”bara” är 50 walesiska småttingar. Skolan ligger på en höjd och jag bestämmer mig för att promenera ner till centrum och ta en närmare titt på några av de spän­nande pubar jag sett på vägen. En rent okulär besiktning så klart eftersom detta är arbetstid. Pubarna hade nu spårlöst försvunnit, efter en snabb titt på det romerska legionmuseet beställer jag en taxi. Intervjuar taxichauffören vilka pubar som är värda att besöka utifall att jag skulle återkomma. Red Lion som vi precis passerar ska ha väldigt bra mat. The Ship Inn, ett gult fyrkantigt hus, ligger precis vid floden och är populärt bland ungdomar. Drevs en gång i tiden av Sir Anthony Hopkins föräldrar. Livligt, alltid fullt men inte ruffigt på något sätt. Låter som Prince of Wales. Om man fortsätter uppför floden så kommer man till en bättre pub som dock verkar sakna namn. Har man inget emot lite ansträngning kan man vika av uppåt mot kyrktornet, där­efter ta av vänster och sedan höger på en stig för att nå en fantastisk utsikt och The Greyhound.

Vid första anblicken är Caerleon en liten söt förort till stora Newport men de har ett tungt historiskt arv som de vårdar väl. Garnisonen Isca Augusta var en av de allra viktigaste i det romerska Britannia. Efter romarna höll kung Arthur hov i Caerleon, åtminstone om man tror på Historia Regum Britanniae från 1136. Men det är det ingen som gör, förfat­taren Geoffrey av Monmouth var mer intresserad av impo­nerande historier om Arthur, Excalibur, Merlin och grab­barna än historiska fakta. Hans tilltag levde dock kvar så till vida att den romerska amfiteatern lokalt kallades för Arthurs runda bord.

Idag är Caerleon mest en idyllisk håla med lärarutbildning och smågator. Det finns dock ett fängelse i Caerleon, det kan man inte tro berättar taxichauffären, men det ligger strax utanför. Den sista hängningen skedde där 1908 eller 1928, chauffören är lite osäker, men han vet i alla fall att den som hängdes var en man som anklagades för att ha slagit ihjäl en kvinna. Han hävdade att han var oskyldig men hängdes ändå. Poängen med historien är dock att den avrättade inte ens blev förstasidesstoff. Han hade oturen att det skedde en olycka i hamnen i samma veva. Detta var när man höll på att bygga dockorna, något gick snett, en vägg rasade och flera personer blev begravda. Olyckan petade ut hängningen från första sidan.

”Otur för honom att inte ens få en löpsedel för besväret när han nu blev hängd” rundar jag av min långa redogörelse.
”Mmm. Men snygg jobbat att ro i land föredraget.”
”Tack Helen.”
”Detta måste vara den segaste biffen i världshistorien.”
”Ja men vi valde inte Prince of Wales för matens skull” svarar jag och hugger in på min biff som är lika seg.
Vi sköljer ner biffen med Breconshire Discovery respektive Green king IPA och konstaterar att den ena är lite för kärv och den andra något för blommig.
”Vad står IPA för?”
”India Pale Ale.” De brittiska soldaterna som koloniserade världen kunde inte förväntas slå ner uppror och styra upp administration om de inte fick med sig sin öl. Eftersom ale är färskvara togs en särskilt alkoholstark och humlerik variant fram som skulle klara transporten bättre, India Pale Ale.

[wp_geo_map]

52. Brecon Beacon

1 svar

[singlepic id=161 w=300 h=300 float=right]”Det är intressant att ingen av oss ens nämnt tanken att vi ska ställa in den här turen.” Säger Linda när vi väl sitter i taxin på väg till centralen. Jag skrattar.
”Jag har tänkt tanken men vågade inte föreslå det för dig.” Det skulle indikera att jag inte har en komplett överlev­nadsutrustning för utomhusliv under alla förhållanden. Regnet hamrar frenetiskt mot biltaket men detta är Wales och ingen kan säga hur vädret är i Brecon Beacon om en timme eller två. Antagligen ännu sämre men vi kan lika gärna sitta med våra böcker på ett café någonstans i bergen som hemma.

Brecon Beacon är den närmaste av de tre nationalparkerna, en knapp timme med den nya vägen från Cardiff. Det är en walesisk stolthet, det är hit man åker med gäster. För en svensk är det lite lustigt att 800-meterskullarna benämns berg men vädret kan vara lika oförutsägbart som någonsin svenska fjällen. Jag har varit där några gånger med bilburna vänner men då fått hålla till godo med deras planering. Nu har jag hittat en buss som gör mig oberoende. Linda är utsedd till medhjälpare i testandet. Vi hukar oss i regnet när vi kliver ur taxin och letar efter hållplats A1. Jag spanar efter en långfärdsbuss. Vid A1 står en vanlig grön stadsbuss med en kärra efter sig. På kärran hänger två mountainbikes och slokar i regnet. Medan vi väntar på att cyklisterna framför oss ska handla sina biljetter går vi igenom våra fickor, inte ska vi bära omkring småmynt i onödan. När vi har skramlat klart och sett till att få ihop våra biljettpengar med en imponerande mängd småmynt visar det sig att busschauf­fören inte kan växla cyklistens 20-pundsedel utan ber oss ge våra pengar till cyklisten. Gissa om han blev lycklig!

5,50 £ för en heldagsbiljett känns som rena fyndpriset, så fort man tittar på ett tåg kostar det 30 pund. Bussen måste vara sponsrad av kommunen för att även underpriviligerade barnfamiljer ska få chansen att komma till bergen. Nu är inga sådana synliga, det är mest herrar i fyrtioårsåldern iförda färgglada cykelkläder på bussen. Vi är de enda kvin­norna och blir vederbörligen utstirrade.

Första anhalt är Garwnant Visitor Centre. Det har ett kafé med riktig cappucino, en shop med kartor, guideböcker och vykort samt toaletter. Trots dessa företräden är vi de enda som hoppar av på detta stopp men vi resonerar som så att ska det regna är det bra att vara i närheten av ett tak och dessutom vill ingen av oss gå någon längre promenad utan att ha införskaffat en karta. När vi nu ändå håller på och handlar kan vi ju passa på och testa deras cream scones. Jag gör i alla fall ett test eftersom jag hävdar att de är tradi­tionellt walesiska. Nu är det som vanligt så att bara för att något är traditionellt så behöver det inte vara bra. Lindas äppelkaka är klart att föredra. Tänker att jag skall undvika scones i framtiden. Den tanken bestod mindre än en vecka, men nästa upplevelse skulle bara förstärka det tidigare intrycket.

Styrkta och utrustade med både gratisbroschyrer, vykort och en karta ger vi oss av – öhum – var börjar stigen egent­ligen? Vi frågar en park ranger.
”Ni ska gå förbi det gamla bondhuset, klättra över ett staket (stile) och se till att hela tiden ha skogen på ena sidan så kommer ni tillbaka hit efter ett par kilometer.”
”Tack men var börjar stigen?” Undrar vi och tittar oss omkring på parkeringplatsen.
”Här får ni en karta.”
”Nej nej, vi har redan en karta, vi vill bara veta var stigen börjar.
”På tredje försöket får vi reda på att Taff trail passerar ge­nom området och kan hittas i ena hörnet av parkeringsplat­sen. Tack! Åtminstone tror vi att det är det han säger men vi är lite osäkra eftersom skyltar fortfarande saknas. När vi har promenerat en stund så hittar vi dock en skylt som berättar att vi är på rätt väg. Detta är ett genomgående tema de närmaste timmarna. Så fort vi står vid ett vägskäl får vi grunda vårt beslut på vilken stig som ser mest vältrampad ut, vilket håll vi tror bilvägen nedanför oss tar och vilket håll vår stig verkar ta i förhållande till bilvägen på kartan. Däremot hittar vi ett antal skyltar, flera av dem fortfarande fullt läsbara, mitt på raksträckor. Känns skönt när man har gått en kvart på den valda vägen att få bekräftelse på att man valde rätt. Undrar om det finns motsvarande – otur, du valde fel! – på de felaktiga eller om de bara mynnar ut i ett kalhygge?

[singlepic id=162 w=300 h=400 float=right]Att cykla hela Taff Trail från Cardiff till Brecon, står högt på min att-göra-lista men allt eftersom dagen går så blir jag mer och mer skeptisk till denna idé. Nog för att jag kan lyfta över cykeln över ett staket, eller två, eller femton om det är så. Och visst kan jag dra cykeln över ett vattendrag. Men de här bitarna när vi hoppar mellan stenarna (mer eller mindre framgångsrikt, vissa stenar visar sig sakna botten och jag får tillfälle att glädjas över att jag har kängor med skaft)? Hmmm, kanske blir lite väl mycket bära cykel och lite väl lite cykla cykel? Vi möter en cyklist som kämpar på i vattnet. Och en orienterare. Jag förstår varför utbudet av snölås är så mycket större här än i Sverige. Fast de ska kan­ske inte heta snölås utan lerlås. Jag ska införskaffa ett par. Jag menar, det är ju inte så kul att gå in på puben efter promenaden dölerig. Nu visar det sig att det stora vita hus jag sett på avstånd inte alls var någon pub. Vilket det borde varit. Vi får därför nöja oss med att dricka ljummet mjölkigt te utomhus och då spelar status på byxorna mindre roll. Teet handlar vi i en husvagn vars dieselaggregat verkar stå och puttra precis hela dagen. Har de inga lagar mot ned­smutsning av nationalpark undrar jag medan vi väntar på bussen. Flera bekanta ansikten dyker upp ur buskarna strax före sex. Har ni haft en bra dag, hur långt har ni gått? Alla vandrare är goda vänner på vägen hem och jämför stra­patser. Cyklisterna har antingen bosatt sig i bergen eller tagit sig hem på annat sätt.

[wp_geo_map]

51. Nuskaviklämmaseptengutår

Lämna ett svar

[singlepic id=325 w=400 h=300 float=right]Om jag behöver en alternativ karriär så skulle reseledare eller ambassadör kunna vara aktuellt. Åtminstone om man frågar Ed, en välkänd science centreprofil och tillika Ws pappa. När han dök upp i Cardiff föll det på min lott att agera guide. Ed var ute på en europeisk turné: Stockholm, Amsterdam, Cardiff, Glasgow och Dublin. När han plane­rade in Cardiff var det säkert i avsikt att hälsa på sin son, men W blev kvar i USA några dagar extra för ett extraknäck i Roanoke – fråga mig inte men det ligger i Virginia och har ett köpcentrum – och gick inte att nå.

Ungefär samtidigt som den stora eftermiddagskoman satte in dagen före midsommarafton ringde min mobil. Ed. Utmärkt, jag tog direkt chansen att lämna kontoret en stund. Ed visade sig vara en trevlig typ, lite friluftsstuk. Efter att ha visat runt honom i Ws lägenhet tog jag med honom till A shot in the Dark. På vägen dit fick han en grundlektion i Cardiffs historia med alla markiserna Butes och information om Ws favoritställen. Efteråt lämnade jag honom utanför Sainsbury’s försedd med Ws cykel, min kartbok och instruktionen att vara på Chapter klockan 8 så skulle han få träffa Sav och Katie, två av Ws bästa vänner. Jag blev lite sen (men bara liite) och när jag kom fram fem (!) minuter efter åtta var han för-svunnen. Katie hade sett en man som hon trodde var Ed, men hon vågade inte gå fram och fråga (det var mycket riktigt han, lätt identifierbar i sin NASA-jacka). Nåväl, vi hann inte leta för före­ställningen skulle börja. Det var Savs teatergrupp som satt upp diverse scener på temat IDENTITY.

Chapter Art Center har förutom ett antal scener en pub­avdelning. Inredningen är inget att skryta över, det är kalt och ogästvänligt med obekväma stolar. Det uppvägs av att de har en rad med udda gästöler på fat. Dessutom får de extra plus för att det alltid finns intressanta människor att titta på.

Hade lite dåligt samvete över att ha tappat bort Ed men efter att ha ringt och bett om ursäkt på Ws telefonsvarare beställde jag in Tiger från Everads och Molekeeper från Molebrewery. Provsmakade båda innan jag gav den jag tyckte minst om till Sav. Undrar vilken det var?

Dagen efter satt jag och Sav på jobbet och funderade över vad vi skulle göra med Ws pappa. Ed hade uttryckt en öns­kan att träffa Ws vänner om det var möjligt. Kanske ordna en fest? Jag berättade att det råkade vara årets största fest­dag i Sverige, midsommar. Midsommar förbigås helt i Stor­britannien, förutom av ett fåtal hedningar som invaderar Stonehenge med ett rikt förråd av öl. Ska man vara petig så intar de Stonehenge vid midsommarsolståndet, dvs årets längsta dag. Högtiden har inte arbetsmarknadsanpassats till närmaste fredag som i Sverige. Jag tänkte först inrätta mig i ledet, ta sedan dit jag kommer och ignorera hela midsom­marklabbet. Men vid tretiden på den svenska midsommar­afton, när Stonehenge redan var övergivet och hedningarna nyktrat till, ändrade jag mig. Klart vi skulle ordna en fest. Sagt och gjort, vi delade upp uppgifterna. Sav fick i uppdrag att agera värdinna och ställa upp med uteplats, bord och stolar. Hon fick också i upp-drag att skaffa färskpotatis, öl, gräslök, vaniljglass och crème fraiche, gräddfil är ett okänt begrepp. Under tiden tog jag en liten stökresa till IKEA för matjessill, senapssill, vitlökssill, hjortronsylt, knäckebröd och Reimersholms snapsar.

När jag anländer till Sav visar det sig att hon köpt salladslök, när jag skulle ge henne inköpslistan drabbades jag av hjärnsläpp och namnet chives föll ur minnet så jag försökte beskriva det som något långt och grönt. Ungefär lika fram­gångsrikt som när min far en gång när jag var barn frågade efter vit lök i Frankrike. Andra spejare skickades ut på gräslöksjakt. Kan konstatera att varken gräslök eller crème fraiche säljs i kvartersbutikerna. Vi hann nästan igenom middagen innan Holly med make infinner sig med några strån gräslök som de har hittat på stora Sainsbury’s.

Nu spelar det inte så stor roll, sillen gör ingen större succé i alla fall men desto populärare blir ölen och snapsen. Och sånghäftet. Jag hade lägligt nog med min privata dator på jobbet och som den hamster jag är hade jag ett antal gamla sånghäften lagrade. Ett av dessa åkte snabbt fram och efter lite enklare handpåläggning hade jag ett äkta svenskt sång-häfte. På svenska. Jag gick ut lätt med Ål, skål. Älg, svälg och andra tämligen korta varianter innan vi gick över till Nuskaviklämmaseptengutår, vilken de hade vissa problem med. Jag var i storform – rena supervärdinna – såg till att alla pratade, fyllde i alla döda pauser och kom med en strid ström av intressanta samtalsämnen om konversationen tröt det minsta i någon ände av festen. Halvvägs genom mid­dagen frågade Ed mig varför jag inte med mina talanger jobbade på ambassaden. Kanske vore en ny karriär? Ville jag följa med Ed och W till Bahrain nästa vår och charma en rik oljeshejk?

[singlepic id=97 w=300 h=400 float=right]Tar inte upp frågan om Bahrain när jag träffar W på Prince of Wales några dagar senare. Är ganska nervös ändå, det är första gången vi ses sedan han kom hem från det stora landet i väster. Vi har haft en del kontakt under tiden, mest chattat via ICQ sisådär mellan fyra och fem på mornarna brittisk tid. Ws har underhållit mig med underfundiga betraktelser från amerikanska hotellrum. Skuggans namn har inte blivit nämnt.

Dessa nattsejourer gör att jag är lite sliten och inte blir det bättre av att jag kommer direkt med tåget från Wrexham där jag träffat företrädare för en av mina lokalavdelningar. En nästan avsomnad lokalavdelning som jag försöker inspirera att dra igång igen. Så den riktiga energin för allvarliga samtal finns inte. Konversationen haltar högst betänkligt. Skuggan kommer dagen efter.

Punktering! Igen!! Den känslomässiga berg- och dalbanan tar hissen ner till källaren. Väl hemma igen med min cykel stannar jag till för att se vad Al och Rhiannon tittar på. Det är Rhinnons sista kväll hemma för hon ska flytta ihop med en kompis. Jag hoppas det innebär att jag slipper mer gnäll om att jag inte gör min andel av hushållsarbetet. Jag är den första att erkänna att jag inte direkt är kung av dammsugaren men efter att ha lånat dammsugaren Henry en gång anser jag att det är slöseri med tid eftersom Henry mer kammar mattan än suger den. Sedan har jag inte tömt diskmaskinen så ofta på sistone. Men det kan ju ha något att göra med att jag nästan aldrig är hemma och därmed heller inte genererar någon disk att tala om. Jag inser dock att detta argument inte skulle förbättra de husliga relatio­nerna. Avbryter Julies välkomsttirad med att fråga vad hon ville ha gjort. Vad som helst, bara hon slapp ägna hela sina lediga dagar åt att plocka och städa, svarade hon. Aha tänkte jag och undvek noggrant att fråga om hon haft någon enda städdag sedan jag flyttade in. Tog fram gummi-handskarna, letade fram en trasa som nog inte gjort tjänst det senaste halvåret och började torka bort spindelväv från hyllorna i köket. Arbetet matchar på något sätt mitt humör, kan någonting pigga upp mig?

Ja, ett besök av en av mina bästa vänner. Linda i Göteborg har gjort det som väninnor ska göra i krissituationer, kastat sig på första bästa flyg för att komma och muntra upp. Precis vad jag behöver. Väntar in Lindas flygbuss på Coffee Mania när W kommer förbi. Mobilen ringer. Linda har anlänt. W fortsätter prata. Jag måste gå.
”Vill du följa med och träffa Linda? ” avbryter jag.
”Gärna. Får jag ta med någon?”
”Okej”, jag antar att jag måste träffa henne förr eller senare och det är väl lika bra att få det överstökat.

En halvtimme senare sitter Linda och jag på Prince of Wales med en halvpint Pedigree respektive en flaska Corona när två spensliga, friluftsklädda närmast identiska personer står bredvid vårt bord. Hej. När de vänder sig bort för att beställa tittar Linda och jag på varandra och brister ut i ett gemensamt skratt. Jag har utmålat Linda som en friluftsnörd och samtalet kretsar därför kring friluftsprylar. Jag kan hänga med i diskussionen men det är Linda och W som är riktigt intresserade. När vi går kramar W om både mig och Linda. Ingen vet riktigt vad de ska göra med skuggan. Hon har inte deltagit i samtalet överhuvudtaget utan bara suttit bredvid. Linda har inga som helst skrupler för att låtsas att hon inte existerar. Jag känner att man för god tons skull borde säga adjö men det sträcker sig inte till att krama om henne. Det blir en pinsam paus innan vi går.

50. Snabbvisit i Sverige

Lämna ett svar

[singlepic id=253 w=300 h=300 float=right]Välkomnas på Arlanda i olika tonarter av föräldrar och högljudd hund. Blir utskälld efter noter, hur kunde jag vara borta så länge? Fälls nästan till marken av intensiteten, härligt när någon blir så genomglad över ens uppenbarelse. Föräldrarna är också glada. Deras hem känns plötsligt oer­hört lyxigt, hur kunde jag glömma bort känslan av att trampa barfota på ett rent trägolv? Blott Sverige svenska duschar har. En riktig dusch där det kommer varmt vatten i rejäl fart. En dusch där man kan stå länge, länge och det bara fortsätter rinna vatten av valfri temperatur, vilken lyx! Sverige känns plötsligt väldigt exotiskt. Det är ljust nästan hela natten, det finns kanelbullar på kaféerna och så det ljuvliga varmvattnet i duscharna. Jag börjar flera meningar på engelska innan jag kommer på mig själv och jag håller på och bli påkörd två gånger när jag cyklar på – tja ena sidan av vägen.

Måndag morgon åker jag till Södertälje för anställnings­intervju på det Stora företaget. Det är där min presumtiva chef och resten av gruppen sitter. De verkar trevliga allihop, kanske lite väl förtjusta i förkortningar av döma av den power point som chefen visade. Alla har varsitt luftkondi­tionerat stort rum och moderna datorer. Det är bekvämt och lockande. Vill gärna hem igen, bort från Cardiff. Ett vanligt jobb och träffa vanliga människor, inga sabla långhåriga amerikaner. Jag blir erbjuden jobbet med reservation för att jag först måste åka till Mölndal för att träffa en fackrepresentant som ska avgöra om jag passar in på företaget. Efter tre timmar på X2000 och en taxiresa är jag i en ännu mer imponerande byggnad. Här kan jag absolut se mig själv jobba.

Ganska uppskruvad åker jag efteråt hem till min bror som bjuder på en god middag. Jag babblar oavbrutet, radar upp för och nackdelar med att byta karriär. Det är så det känns, lämna hela vetenskapskommunikationsbranschen där jag kämpat på i nästan tio år bakom mig och skaffa mitt första alldeles vanliga jobb. Göra normala saker som äta middag hemma hos min bror efter jobbet. Och därefter åka hem till mitt alldeles egna hem. Inget mer inneboende, inga fler gräl om disk. Min alldeles egna säng. Vänta nu, min säng finns ju bara ett par timmar bort. Stockholm–Södertälje–Möln­dal–Göteborg, att lägga till Malmö till dagens resmål känns plötsligt självklart.

Det är först när jag sitter på kvällens sista Swebus ner till Malmö som jag inser att mina husnycklar är kvar i Wales. Kastar mig direkt på telefonen och håller tummarna för att Marika ska vara hemma, och inte ute på någon kurirresa någonstans. En av hennes arbetsuppgifter som intendent på Malmö konstmuseum är att följa med särskilt värdefulla verk när de lånas ut till andra institutioner. Jag har tur och kan andas ut. Åker förbi henne för att snabbt hämta upp extranycklarna. Väl där har vi mycket att prata om och det är ju välkänt att sådant görs bäst över en flaska vin.
”Jag hade några vänner över på middag förra helgen och en av dem sa att ingen nromal människa har så många oöppnade spritflaskor stående” berättar Marika i slutet av flaskan.
”Det är klart att du är normal. Det visar prov på framförhållning och förutseende skulle jag vilja säga. Vem vet när flaskorna kan komma till pass?”
”Det är skönt med dig Kristina, du har alltid perspektiv på saker och ting.”
”Glad att kunna stå till tjänst. Det finns ju i och för sig en lösning om du nu vill undanröja problemet att folk tycker att du har för många oöppnade flaskor.”
”Det har du rätt i och man ska ju inte skjuta upp saker till morgondagen som kan göras direkt.”
Jag nickar instämmande åt denna visdom och Marika fiskar upp en flaska vodka från bargömman bredvid soffan.

Sisådär trettio timmar senare sitter jag på BSA:s huvudkontor i London i uppföljningsmöte, one to one med min chef Julian och mår riktigt risigt. Inte blir det bättre heller. Julian är jättenöjd med mitt arbete, tycker att jag kommit in i arbetet på ett imponerande sätt och berömmer mig på alla sätt. Sluta tänker jag tyst, om du bara visste så skulle du tycka att jag är en ohederlig svikare som planerar att sälja mig till Mammon. Inte känns det ett dugg bättre av att vi har en riktigt intressant diskussion, våra visioner är inte så identiska att samtalet dör, utan det blir riktigt konstruktivt. Jag vill verkligen genomföra dessa projekt. Skit. I förrgår ville jag bara fly Cardiff, vilket antagligen sken igenom under intervjun (sänkte säkert lönebudet med ett par tusenlappar), idag vill jag absolut stanna. Kan man dela på sig måntro?

[singlepic id=276 w=300 h=300 float=right]Efter mötet tar jag Great Western tillbaka till Cardiff och det är väl typiskt för den här resan att jag inte åker direkt till Splott road utan tar mammas namnlösa resväska på släp till Terra Nova. Det är dags att säga adjö till en av mina gamla lärare som går i pension. Han är fysiker i botten, intresserad av tysk arkitektur och har gjort tappra försök att lära mig hur en Bernoulli Blower fungerar. Tänk hårtork och pingisboll. Blås med hårtorken, pingisbollen flyger. I TQs version är de uppskalade till en byggfläkt i en gul pyramid och en badboll. (Tack vare mig finns en att beskåda och prova på Malmö Museer). Den här roliga och charmiga leksaken är utmärkt för att förklara Bernoulli-effekten som alltså är anledningen till att flygplan flyger. Jag fattar fortfarande inte fysiken bakom. Men jag vet att det är luftströmmen på ovansidan, inte undersidan, av bollen som håller den flygande.

Efter en öl på Terra Nova bjuder Katie och Sav mig på middag för att fira mitt nya jobb. För jag har bestämt mig för att prova Storföretaget, kanske blir det ett gästspel, kanske blir jag medel-Svensson med villa, fru, 1,8 barn och volvo, på riktigt. Jag lovar dock hålla kontakten. Jag har upptäckt att Sav tillhör den ovanliga kategorin kvinnor med Ambitioner. Dessa är så pass ovanliga att om man hittar någon så är det ens skyldighet att omedelbart sätta dem i kontakt med andra likasinnade så att ett informellt närverk bildas. Förutom att mitt nya jobb stöts och blöts fram och tillbaka skvallrar vi såklart om W och hans skugga, framför­allt skuggan.
”Vem är hon egentligen?” Undrar jag som aldrig träffat henne.
”Ingen vet” svarar Sav. ”De dök upp i Cardiff ihop. Hon jobbade i grönt ett tag, men blev aldrig en i gänget utan var bara Ws skugga.”
”Hon fick aldrig några egna vänner och vantrivdes.” La Katie till.
”Hon försökte övertala mig att jag skulle få W att bli mer romantiskt.”
”Vid jul for de hem till USA ihop. Där lär hon ha åter­upptagit kontakten med en gammal pojkvän och W kom tillbaka utan henne.”
”Hon kunde gott stannat kvar där. Vad ska hon hit att göra?”

49. Courage

Lämna ett svar

[singlepic id=338 w=300 h=400 float=right]Ett par dagar före intervjun ändrar jag radikalt uppfattning om livet i Cardiff. Det är Sav som släpper bomben.
”Har du hört att W har återförenats med sin exflickvän?”
”VA?!”
”Hon kommer med honom tillbaka till Cardiff för att bevaka sina intressen.”
”Detta måste jag höra mer om. Kan vi ses ikväll?”

Nyheten sprider sig som löpeld genom TQ och utlöser en smärre landsorg hos den kvinnliga delen av personalen. Så värst många detaljer är inte kända men de som finns stöts och blöts under en helkväll på A Shot in the Dark. Sav och jag hinner avhandla alla aspekter grundligt, inklusive lista alla Ws negativa sidor, lovorda oss själva i förhållande till ”bitchen” och i största allmänhet deppa i kapp över två flaskor rödvin. Därefter ansluter vi till trion Lotta, Greg och Duje på Prince of Wales för att se Sverige mot Italien. När Zlatan gör mål skriker alla. Jag skrek också men kanske inte för målet.

En lärdom av denna kväll är att inte grunda med vin före ölprovning. Kombinationen gav som väntat en ångestfylld natt helt utan sömn. Fram emot morgonsidan ger jag upp. Mår uruselt, huvudet är för stort för huvudskålen, ögonen är hälften så stora som vanligt och jag orkar inte ta tag i något av alla måsten. Jag borde packa, jag borde städa, jag borde göra något av mitt liv. Framförallt borde jag sitta på tåget på väg till London. Jag har gjort upp om att träffa min bror och svägerska där, de mellanlandar på vägen hem från en semester på Teneriffa. Har sett fram emot att träffa dem i evigheter men vägen till stationen känns plötsligt oändlig. Dessutom kommer jag ändå träffa dem i Sverige i övermorgon efter jobbintervjun, något vi inte visste när vi gjorde upp våra planer. Jag kanske ska ta ett senare tåg direkt till Heathrow istället för att ta omvägen om London? Att skjuta upp packning, avfärd, ja livet självt, känns som en lysande idé. Men jag har lovat att komma, de kanske blir besvikna om jag inte dyker upp? Jag är ju ändå vaken och någon sömn kan jag inte hoppas på. Varför sitter jag här och stirrar ut i luften när jag kunde vara på väg till Londons alla sevärdheter? Jag kastar hastigt ner lite grejer i mammas väska, rationaliserar bort tandborstning och kastar mig in i en taxi för att spara värdefulla minuter. Bara för att upptäcka att nästa tåg går först en halvtimme senare. Efter att ha varit uppe sedan småtimmarna kommer jag ändå inte till London förrän långt fram på eftermiddagen.

Möter upp bror med sambo på Piccadilly circus och väljer första bästa pub på en sidogata för intag av kalorier. Puben är precis så murrigt inrökt och servitrisens engelska är pre­cis så bruten som man förväntar sig i dessa turistkvarter. Jag fortsätter min jämförande undersökning av biff- och någontingpaj. Här hette den Beef and Stilton pie, någon hade i och för sig glömt själva biffen men i gengäld varit frikostig med morötterna och potatisen. Vi slår på stort och beställer in hela sortimentet av bitters, dvs en Bombardier, en Young’s och så Courages Best Bitter. Helens pappa säger att det krävs ”courage to drink Courage” och det är definitivt sant. Bombardier visar sig vara den minst dåliga, typiskt nog är det den som är gästöl. Hur kommer det sig att gästölen så ofta är godare än något ur ordinarie sorti­ment? Är det för att gästölen tillverkas i liten kvantitet med bättre råvaror och därmed bara finns som temporära gäst­spel? Eller är det för att den som gästöl har större åtgång och därmed är färsk som den är bäst? Eller är gästölen bäst därför att på standardkranarna prånglar de stora bryggeri­jättarna ut andra rangens öl genom tvingande sortiment?

Jag hade förväntat mig att träffa två solbrända semester­firare på väg hem från två veckor i solen men de är nästan lika bleka som jag. Istället för lata dagar på stranden hade de testat lokaltrafiken och införlivat ord som köksbänk och kakel i sitt spanska ordförråd. På väg till svägerskans familjs lägenhet fick de reda på att svärfar oväntat och oannonserat kvistat ner för att personligen inspektera de avslutade lägenhetsreparationerna. När han ändå var på plats passade han på att initiera några nya och engagerade sin dotter och svärson i dessa. Höjdpunkten på semestern verkar ha varit turen till IKEA. Efter tre timmars trixande på olika lokal­bussar för att ta sig från Playa des Américas till Santa Cruz visade det sig att även om IKEA för det mesta har öppet till 22 så iakttog de just denna dag någon lokal helgdag. Just denna resa verkade dock min bror ha missat efter att ha inlagt veto och istället gett sig av medelst buss till Teide där han istället kunde gå vilse.

Innan vi skiljs åt för att ta oss till Sverige på separata vägar, de med Ryan Air, jag med SAS, blir det en nostalgitripp förbi Hamley’s, världens bästa affär när man var barn. Jag följer också med dem till Victoria på studiebesök. Vi har oceaner med tid, tror jag, tills jag inser exakt hur långt det är mellan Victoria tågstation, dit vi anländer med tunnelbana, och Victoria busstation, varifrån de ska ta buss till Stansted. Vi hinner fram och jag vinkar adjö. Andelen ryggsäckar och Internetcaféer är hög i Victoria. Jag som aldrig backpackat mig igenom Asien, känner mig en smula utanför. På vägen mot Buckingham Palace stoppar jag in näsan i en rese­prylaffär. Jag har en svaghet för väskor med många käcka fack i och man kan ju aldrig veta vad det är man desperat behöver förrän man ser det.

Vid Buckingham tar jag pliktskyldigast fram kameran och tar ett par bilder på alla turister som tar den obligatoriska bilden. Jag skulle antagligen ha njutit av hur anskrämligt överdådigt det hela är om jag inte hade varit strängt upptagen med att tycka synd om mig själv. Om området runt Victoria är ryggsäcksfolkets paradis så är det ett helt annat klientel på Paddington, för att inte tala om Heathrow Express. Jag är nog den enda passageraren med ryggsäck. Inte för att min lilla Fjällräven skulle platsa på någon strand i Asien, detta är min förklädda datorväska. Mammas något mer standardmässiga kabinväska checkade jag in när jag anlände till Paddington för ett par timmar sedan, så slapp jag släpa runt på den i London (tänker att jag aldrig ska åka med British Airways, på Paddington tar de hand om väskor för ungefär 79 olika bolag utom det största).

Eftersom Storföretaget betalar är det ett utmärkt tillfälle att prova det exklusiva transportalternativet. Man åker inte Heathrow Express för att spara tid, utan för att slippa umgås med pöbeln. Det är skruttdyrt men då får man exklusiva BBC nyheter på köpet. Resan till Heathrow går fort men väl där är det kilometervis med tunnlar att vandra innan jag hamnar vid incheckningen till Virgin airlines. Jag som är van att komma med bussen från Reading och hamna precis utanför rätt incheckning är inte imponerad. Irrar runt bland en massa bolag jag aldrig hört talas om innan jag till slut hittar SAS. I säkerhetskontrollen tror jag att jag har gått vilse för skyltarna med föreskrifter om vad man inte får ta med ombord (inklusive manikyrset, slang­bella och virknålar) är alla på arabiska.

Snett framför mig sitter en dam som måtte gilla guld. Hon har guldbågade glasögon, en tjock guldlänk om halsen och fem diamantringar bara på handen som vetter åt mitt håll. Gulddamen klagar högljutt över att det är fruktansvärt varmt och ont om luft. Jag bestämmer mig raskt för att beställa in en gin och tonic som måltidsdryck. Detta inspi­rerar min granne att göra likadant ”för det lät så gott när du beställde det”. Grannen är ekonomiprofessor med svensk hustru och sommarhus i den svenska skärgården. Jag är så nyfiken på hur de träffades, men inser att det inte tillhör sakerna man kan kallprata med sin bordsgranne om (i alla fall inte på en sådan här kort flygning). Hans accent låter amerikanskt bekant och han är mycket riktigt född i Kalifornien och uppvuxen i mellanvästern. Han är profes­sor på Stanford men har även spenderat en tid på Harvard (låter som en tämligen framgångsrik professor). På temat fritt och kreativt yrke berättar han att det enda kravet under hans gästår på Harvard var att man skulle visa sig på kontoret två dagar i veckan. Nu hör inte toppforskare till dem man behöver förse med stämpelur för att de ska prod­ucera. Under sommarsemestern i skärgårdsidyllen planerar han t ex att använda förmiddagarna till att skriva ett par föreläsningar. Professor låter som ett trevligt yrkesval när jag blir stor, synd bara att det är så trälig väg dit…

[singlepic id=61 w=300 h=400 float=right]Frun är också forskare, visar det sig när vi väntar på att någon ska vakna i gaten och släppa ut oss ur planet. I socio­ekonomi snarare än ekonomi, har skrivit böcker om löne­skillnader mellan män och kvinnor och nu undersöker hon självmordsbombare (jag får en vag känsla av att jag borde känna till vem det är). Hon lämnade Sverige 1998 (jag börjar omedelbart att fantisera på temat svensk forskare möter amerikansk dito på internationell konferens, börjar disku-tera gemensamma nämnare under den obligatoriska drink­tillställningen och finner att de är besläktade själar).

På vägen nerför trappan till bagageutlämningen försöker jag räkna det totala antalet guldringar på gulddamen. Det är dock lite svårt att lista ut om det är tre breda ringar, eller sex smala eller en kombination däremellan på den andra handen. Kön till passkontrollen sniglar sig fram. Längst fram står två asiater och gulddamen börjar högljutt klaga: vad ska kineser hit och göra. Jag är på vippen att påpeka att det kan mycket väl vara så att en eller båda av dem är adopterad, har levt hela sitt liv i Sverige och därmed har ganska god förståelse av vad hon säger. Passkontrollanterna finner dock deras pass väldigt intressanta, bläddrar och diskuterar, så antagligen är de inte adopterade. Gulddamen delger hela kön att hon minsann undrar vad personalen sysslar med, och deklarerar att de måste vara lesbiska. Detta verkar vara den grövsta förolämpning hon kan ta till.