58. Tetley’s bitter

Lämna ett svar

[singlepic id=265 w=300 h=300 float=right]Vid sidan av ölprovningen har jag haft en liten klädtävling på gång. Den är nu avgjord efter en rafflande slutspurt. Jag har identifierat en kreation som jag tror (hoppas) är helt oslagbar. Jag kan helt enkelt inte tro att det går att bräcka vinnaren. Min tidigare toppkandidat, en silverpaljettromb­topp (alltså en fyrkantig bit paljetttyg som delvis täckte framsidan av en person) har petats ner till silverplats. Men innan vinnaren avslöjas ska det delas ut ett heders­omnämnande i klassen ”bara för att de är trendiga så är de inte klädsamma”, detta pris går till alla de toppar på temat fluffiga volanger som vandrar runt på staden. Om man vill förstärka sin päronformade kroppsmodell så är de kanon. Framförallt i den citrongula variant som verkar särskilt populär. Den ger en garanterad lungsiktig färgton till alla som saknar afrikanska gener.

Nu till det spännande ögonblicket. Vinnaren är: Sophie-Ellen. Namnet gick att läsa i ländryggen. Tatueringen satt ovanför ett tio centimeter brett tajt band som agerade – jag är osäker på om det skulle vara kjol, skärp eller trosa faktiskt. Samma glansiga beige tyg hade även knutits ett varv runt bysten. Så vitt jag kunde bedöma ingick inte bh i garderoben. För att slippa frysa, för att göra åt resten av tyget eller som en eftergift åt eventuella klädkoder hade Sophie-Ellen snott ihop ett par vida strutärmar av samma tyg. De satt fast på överarmarna med hjälp av gummiband och täckte armarna ända ner till handlederna. Kreationen avslutades med ett par högklackade skor i matchande färg.

Sophie-Ellen vinglade nerför St Marys street framför mig, Sav och Katie igår kväll. Vi tappade bort henne när jag envisades med att gå in i en nattöppen affär för att ladda upp mitt kontantkort. Laddade med 20 pund och blev något förvånad imorse när de var borta. Mysteriet får sin för­klaring när jag kollar min e-post och hittar följande från kompis Anders i Göteborg: ”Hmmm det är inte så att du har en mobil med nummer +447969xxxxxx? För i så fall så har du sms:at mig en del i natt. Du är typ den enda jag känner UK som skulle kunna tänkas ha mitt nummer i mobilen… Har fått typ 100 så långt men det bara kommer flera när jag tömmer inkorgen :(”

Jag tar upp min mobilen och inser att 100 är nog att över-driva en smula, men jag raderar 69 leveransrapporter. Jag ber vederbörligen om ursäkt och lägger in en ny kontakt på A utan telefonnummer. Låt telefonen ringa dit!

När sms:n gick iväg var jag dock lyckligt ovetande om att de tillsammans med mitt ovanligt stora alkoholintag innebar en av de dyrare utekvällarna under min tid i Cardiff. Hinkade i mig Tetley’s bitter, ett Carlsbergöl som fått sitt namn av en Joshua Tetley. Det sägs att hans bryggeri användes som laboratorium av kemisten Joseph Priestley. Priestley är intressant då han i engelskspråkig litteratur anges som upp­täckaren av syre. I själva verket var han nummer två, men den som först publicerade upptäckten av syre. Svensken Scheele var före men hans epokgörande upptäckt fastnade hos de långsamma nissarna på tryckeriet och nådde inte ut i tid. Historien att Priestley använde ölbryggeriet som laboratorium och kanske upptäckte syret där är rolig men eftersom Tetley grundade sitt bryggeri 1822, tjugoåtta år efter att Priestly utvandrade till USA har jag svårt att sätta tilltro till just den skrönan.

Nu tänkte jag inte så mycket på syret medan jag klämde i mig all tetley utan var fullt upptagen med att visa att jag minsann hade roligt och fundera över hur man kan avgöra att det är en gaybar man har hamnat på? Är det frekvensen av kindpussar? Den för Cardiff ovanliga mängden muskel­massa som finns till beskådande i tajta kläder? Eller att det finns män som dansar ensamma på dansgolvet?

Dagen efter funderar jag över hur man kan avgöra att man hamnat mitt i en religiös sekt. Ja det är inte alltför svårt då dagen ägnas åt en massa lovprisning och snack om Gud. Men vad är det som gör att man kan klistra etiketten kristna på människorna omkring mig? Jeansfrekvensen är hög, frisyrerna konventionella, ansiktena alldagliga. Det måste vara något mer odefinierbart i själva kroppsspråket. Noterar också att den gängse positionen för lovprisning är synner­ligen lik trä-positionen i yoga, en position som jag alltid känner mig stark i. Detta är viktiga detaljer att komma ihåg om man ska starta en egen sekt någon gång. En egen sekt är nog ett av de få sätten att bli rik på om man inte spelar poker. För att sekten ska bli populär ska jag erbjuda extra många helgdagar. Förutom de klassiska som anammats av de flesta religioner, mitt i vintern, mitt i sommaren, vid slakt och skörd tror att jag ska införa några till. Vad sägs om varje måndag? Tredagarshelger borde vara ett attraktivt lockbete. Eller varför inte fyra, baka ihop muslimernas fredag, judarnas lördag, de kristnas söndag och lägg till en måndag till en fyradagars helg. Jippi!

Jag har följt med mina vänner Cath, Jen, Pete och Mandy på gudstjänst, är lite nyfiken på vad de gör varje söndag och vill uppleva så mycket som möjligt innan jag flyttar tillbaka till Sverige. Trots att jag för närvarande har ett ovanligt stort behov av gemenskap, kärlek och mening med livet, går jag därifrån ofrälst. En av alla saker jag hakar upp mig på är det faktum att hela församlingen leds av män. Dessa män är alla givetvis gifta och deras fruar är någon form av appen­dix. Predikanten för dagen kommer från något predikant­seminarium i USA dit kyrkan skickar män som ska lära sig hur de kan tjäna gud. De tar självklart med sina fruar som får lära sig hur de ska tjäna sina män.

Sådant gör mig immun mot gemenskapens frestelser. Som student genomgick jag delar av Christchurch värvnings­program. Det kallades kurs. En gång i veckan samlades ett femtontal personer hemma hos en medlem. Alla kurs­deltagare var ditbjudna av någon mentor som också deltog. Mötena började med social samvaro och en buffé (tre­kantsmackor, chips och sausage rolls). Därefter såg man en video som behandlade ett ämne. Första ämnet var Jesus. Den inleddes med att olika experter etablerade att den historiska personen Jesus existerat. Detta gjordes med en övertygande mängd bevis och historiska fakta. Därefter kom en blixtsnabb krumbukt där Jesus blev Guds son. Det skulle framstå som att detta var ett lika oantastligt veten-skapligt faktum. Var man inte oerhört uppmärksam och letade efter den var det lätt att missa krumbukten. Efter videon berättade några av mentorerna hur deras personliga resa sett ut. Kursen upprepades sedan en gång i veckan i tre månader. Otroligt smart upplägg.

I bilen hem från gudstjänsten räcker Mandy över ett brev hon just har fått från sina föräldrar i Zimbabwe. På tisdag ska de köra bil från Harare till Sydafrika för en safari. Just på den vägen blev en bil med ett äldre par kapad och paret allvarligt misshandlade för ett par dagar sedan. Mandys föräldrar vill lugna henne ifall hon hade hört talas om detta. De avfärdar händelsen som en propagandabluff och tänker åka i alla fall. Förresten vet man inte om det var polisen eller skurkar som låg bakom, om det nu skulle vara sant att bilen stoppades av spikar på vägen och att paret nu vårdas på sjukhus. Mandys föräldrar ska dock vara extra försiktiga, inte resa efter mörkrets inbrott och de är för övrigt alltid beväpnade. Det var snällt tänkt av Mandys föräldrar att skicka detta mejl, men om det verkligen fungerade som särskilt lugnande vet jag inte.

När jag träffade Mandy för första gången för snart fem år sedan hoppades hon att hennes föräldrar snart skulle lämna Zimbabwe och flytta till Storbritannien. De bor visserligen i stan och inte på en gård, som hennes farbrors familj gjorde. Men de bestämde sig för att stanna kvar, husmarknaden är icke existerande och de har bott där hela sina liv. Kanske kommer de hit när de blir för gamla för att klara sig själva. Eller så får Mandy åka dit. Varför är det alltid dotterns roll att åka och ta hand om sina gamla föräldrar, undrar jag men säger ingenting. För fem år sedan planerade vi att åka dit så fort oroligheterna lagt sig, nu undrar jag om jag verkligen kommer att få se Afrika med guide någon gång.

På tal om föräldrar plingar det till i min telefon, sms från min mamma. Mina föräldrar är på utflykt till Ulva kvarn. Det låter väldigt tryggt och trevligt. Svarar att jag är på väg till Cath för en ostfondue och utelämnar biten med att jag har varit på besök i en religios sekt. Onödigt oroa mamma. Det är premiär för min del med ostfondue. Köttfondue var populärt när jag växte upp på 1970-talet, mina föräldrar serverade det många fredagar men gav upp denna rätt när min bror krävde skidglasögon mot oset. Ska det förresten heta köttfondue och ostfondue? I det förstnämnda doppar man ju råa köttbitar i olja medan man i det andra doppar bröd och grönsaker i smält ost och det är själva osten som är poängen. Stora mängder med smält ost låter ju halv­nyttigt men Cath häller också i en skvätt äppelcider vilket säkert sänker fetthalten markant. Smuttar på en mugg med Twinings chai och bläddrar i hennes ostfonduebok, det finns mycket man kan smaksätta (blanda ut) osten med. Nyttigt eller ej, det är rätt gott men väldigt mäktigt. Palt­koman slår till lagom till filmtajm. Ser en som alltid formi­dabel Judi Dench som en bedrövad drottning Victoria som finner frid efter sin älskade makes bortgång tack vare herr Brown.

57. Ginger Ale

Lämna ett svar

[singlepic id=306 w=400 h=300 float=right]Jag kanske borde lära mig vilka humle- och maltsorter jag gillar och bara beställa in öler som innehåller dessa? W instämmer att det är en bra idé och visar upp sin nya bok om hembryggning. Vi träffas på en fest hos Sav dit W har tagit med sig resultatet från sitt första experiment, ginger ale. Gissar att ingredienslistan består av ingefära, socker, vatten och jäst ungefär. Det smakar väldigt mycket ingefära. Visst gillar jag ingefära men kanske inte såå mycket ingefära. Äsch nu slaktar jag visst en dryck igen. Jag måste bli lite snällare säger jag och skrattar. Skuggan kommer direkt utfarande i köket för att kontrollera vad vi talar om och jag slår upp en sida i boken.

Righteous Real Ale
5 lbs torkad amber engelsk malt
1 ½ oz Cascade humle pellets (boiling):7‑8 IBU
172 oz Goldings or Willamette humle pellets (finishing)
2 tsp gypsum
1‑2 pkgs English Ale Yeast
1/2 cup corn sugar or 1 c dried malt extract (for bottling)

Blir avbruten i mitt läsande av Savs mamma som vill veta mer om svensk föräldraförsäkring. Det är inget område jag har haft anledning att närstudera men jag är övertygad om att den är världsbäst. De fåtal detaljer jag lyckas bläddra fram ur minnet imponerar och jag poängterar att det heter föräldraledighet, inte mammaledighet. Savs föräldrars besök är anledningen till festen och det är Savs mamma som stått för middagen, smarrig mat från något speciellt distrikt i Indien.

Gänget samlas i vardagsrummet och samtalet kommer in på värsta hyssen man gjorde i skolan. Mitt bidrag är från ett konfirmationsläger i Gålsjö Bruk. En tjej från Alnö och jag målade en natt tånaglarna på samtliga invånare i ett av killrummen. Dagen efter missade samtliga killar frukosten eftersom de var fullt upptagna med att försöka skrapa bort nagellacket. W kontrar med en och annan underhållande skröna från Linfield. Ingen kan dock bräcka Lottas Greg som gått i engelsk internatskola. Han spelade mycket tennis och en gång fick han och hans kompis förfrågan om de kunde tänka sig och spela dubbel mot sönerna till en eller annan mellanöster-diktator. Jodå, de kunde ju inte gärna vägra. Men istället för en vanlig match gick de in för att skicka så hårda bollar som möjligt mot huvudena på motståndarna. Det kliade i fingrarna på livvakterna men de kunde inte gärna ingripa. Hur det gick i själva matchen förtäljde inte historien men blåmärkena vara alla på den ena sidan.

Jag lånar med mig Ws bok hem och fortsätter läsa ale­receptet. Första steget är att koka maltextraktet, den ena humlen (cascade) och gips (kalciumsulfat) i 1½ gallon vatten i 45 minuter. Den sista minuten ska den andra humlen, goldings eller willamette, koka med. Därefter ska alltihop hällas över i en ”fermenter” med 3½ gallon kallt vatten. När brygden svalnat till rumstemperatur kan man tillsätta jästen. Nästa steg är lätt, vänta tio dagar. Därefter är det dags för buteljering. I samband med buteljeringen ska man tillsätta majssocker eller maltextrakt. Alen lagras i fyra dagar före provsmakning.

Blir en aning nyfiken på vad gipset ska vara bra för. En stunds surfande senare vet jag att det tillsätts för att vattnet ska efterlikna det i Burton upon Trent, en stad i Staffordshire där en gång 25 procent av all brittisk ale bryggdes. Betyder det att boken är brittisk? Eller amerikansk? Det är inte helt oväsentligt för en brittisk gallon är 4,5 liter medan en amerikansk är 3,8 liter. Alejäst vet jag däremot vad det är, vanlig hederlig Saccharomyces cerevisiae. Den som vi i Sverige köper i bruna fyrkanter men på de brittiska öarna bara finns i torkad form. Till lager däremot används andra jästsorter, en av dem heter Saccharomyces carlsbergensis eftersom killen som upptäckte den arbetade på Carlsberg.

Det låter himla roligt att brygga men faller bland annat på att inte har något tillräckligt stort kärl.

56. Hobgoblin

Lämna ett svar

[singlepic id=292 w=300 h=300 float=right]När jag varvat ner efter premiäreuforin infinner sig den stora tomheten. Efter månader av arbete med denna lördag i sikte är jag nu klar. Färdig. Arbetet avslutat. Vad ska jag göra nu?

Svar: ägnar en timme åt att städa köket. Inte direkt mitt eget påhitt, det har väl antagligen framgått att städning inte riktigt är min grej. Men Julies senaste försök att få ordning hemma är att upprätta en regel att alla, eller åtminstone alla utom hon själv, ska lägga en timme per helg på att städa valfri del av huset. När Toby väljer att ta ut Henry för lite mattkamning greppar jag en dammtrasa och försöker skrubba bort delar av den sega grå hinnan som täcker alla ytor i köket. Jag är övertygad om att lite vim hade gjort susen men det förslaget möttes negativt. Vim förstör ytorna. Jovisst men om man nu vill se ytorna så är det effek-tivare än vatten. Städningen innebär oväntad förbrödring mellan oss två städare. Medan jag muttrar om att behöva tömma andras överfulla askkoppar muttrar Toby att hade det varit hans hus hade det varit en halv miljon småprylar fattigare och därmed städat på en bråkdel av tiden.

Efter denna övning behöver jag bli uppiggad. Jag har läst att kulturkonsumenter lever längre än ickekonsumenter. Det kan ha många orsaker men jag har tagit det som inteckning för att kultur är hälsosamt och ordinerar mig själv en tim­mes kulturkonsumtion vid alla tillfällen när jag behöver piggas upp. Det här med gratis entré är väldigt välkommet för den som behöver en dos med jämna mellanrum. Istället för att betala några pund i entré så spenderar jag det dubbla i affären, så det borde vara en hyfsad affär även för museet. I gengäld får jag med något hem, vilket bidrar till informell vidareutbildning, så både såsom privatperson och folk-bildare är jag förstjust i detta system. Man bör lämpligtvis välja ett museum som har en avdelning som producerar intressanta kataloger. Just dagens katalog är dock prod-ucerad av British Museum eftersom de har gjort dagens tillfälliga utställning på the National Museum i Cardiff.

[singlepic id=293 w=300 h=300 float=right]Från denna vet jag nu att britterna för tvåtusen år sedan hade en helt egen sminktradition. Man har hittat små make up-set från järnåldern och romartiden: nagelrensare, pincett och en liten sked vars syfte är en smula oklart, men kanske var det en öronrengörare? Man har också hittat, i England men ingen annanstans i Europa, små minimortlar där man kan ha malt färgade mineral t ex silvergrå blyglans (blysulfid, måttligt hälsosamt att ha på huden), malakit (ett starkt grönt kopparmineral) eller röd hematit (järnoxid). Dessa små minimortlar är dock för små för att användas för att krossa vejdeblad, vilket kelterna använde för att göra den blå färg de målade kroppen med inför strid.

Jag vet också att en man, som kallas The Amesbury Archer och begravdes med femton flintspetsar några kilometer från Stonehenge för sisådär 4200-4400 år sedan, inte alls var född i England. Förhållandet mellan de olika syreisotoperna i hans tänder berättar att är född någonstans längre österut, i Schweiz eller södra Tyskland. Den yngre mannen i graven bredvid är däremot född i södra England. Är det hans son? Det är i alla fall en nära släkting enligt benexperterna. Så vad förde honom till England? Kanske var han en särskilt duktig krigare, hävding eller hantverkare som reste runt, kom till de brittiska öarna, fann kärleken (eller den lokala alen) och blev kvar. Kanske var det Stonehenge, som lock­ade hit honom? Han måste ha varit en betydande man då hans grav förutom pilspetsarna som namngett graven, hade många andra gåvor i sig. Några år före sin död råkade bågskytten ut för en olycka som förstörde vänster knäskål. Resten av livet hade han ett plågsamt varande och illa­luktande sår. Hur försörjde han sig? Vem begravde honom i stor stil med en kniv vars koppar kommer från västra Frankrike eller Spanien?

Det jag gillar med utställningen är att förutom att visa upp en massa föremål, som i och för sig är skatter i sig, så visar de upp vilka som hittat dem och varför de är viktiga. Många av föremålen har hittats av amatörer med hundar eller metalldetektorer. Det finns tydligen en hel del metall­detektorsällskap runt om i landet. Av bilderna att döma är det framförallt medelålders herrar som hittar föremål men antagligen har utställningen fostrat en ny generation skatt-jägare som då förhoppningsvis kontaktar sitt lokala museum snarare än närmsta antikhandlare.

[singlepic id=308 w=300 h=300 float=right]Det är en smula komiskt att dagen efter att jag har konstaterat att jag aldrig har sett en metalldetektor så ramlar jag över en, komplett med äldre herre och allt. Solbränd, iförd höga gummistövlar och med spade i ena handen och metalldetektorn i den andra.
”Å, det är ett trevligt sätt att komma ut och alltid hittar man något, ringar är rätt vanliga”, berättar han.
Men i förra månaden hittade han ett spanskt 1500-talsmynt. Myntet kom från ett känt vrak utanför Swansea och hade transporterats in till stranden av vågorna.

Efter denna miniintervju försvinner han iväg mot nya jakt­marker så efter en stund har jag och Julie stranden för oss själva, en kilometer eller så av släta berghällar och sand nedanför de branta klipporna. Vi är på utflykt till Dunraven bay, mitt emellan Cardiff och Swansea. Det är trevligt att umgås med Julie så här utanför huset långt ifrån allt vad städning heter. Julie, som aldrig gör något halvdant, har en värstingkamera. Jag har sett några av bilderna i hennes ateljé och de är fantastiska. Ateljén finns uppe på vinden. Den är luftig, modern och ljus med fönster åt två håll. Jag önskar att det var det rummet hon hyrde ut! Vi sitter ner på varsin sten och filosoferar i tystnad. Det är bevisligen inte många som hittar ner hit till den här stranden, det är inte så lätt att veta att man mitt bland grönsalladen ska hålla utkik efter en grind märkt varning för farliga klippor för att hitta ner. På vägen nerför den slingrande stigen mötte vi en dam med hund. Hon (damen, inte hunden som var väldigt tystlåten) berättade att idag är det ebb klockan tre så vi har gott om tid att gå till Nash point om vi vill. Och skulle vi överraskas så vet vi väl att det finns stegar? Jag låter Julie sköta snacket och funderar över hundar och stegar. Hunddamen har nämligen fått vada och utnyttja stegarna några gånger. Jag tittar på hunden igen – hur tog den sig upp?

Men det är klart, en liten hund kan man ju ta under armen men hur skulle man få upp tjugo kilo Lukas? Det är kanske därför britter är så förtjusta i små hundar? Bor man på en ö kan det ju vara fiffigt att alltid kunna bära upp hunden om man överraskas av tidvatten. En kall vind väcker mig från mina funderingar och vi återvänder genom Dunraven Garden, en muromgärdad trädgård som tillhörde en nu-mera försvunnen viktoriansk herrgård. Herrgården, som gick under benämningen Dunraven Castle, revs 1962. Enligt traditionen var det earlen av Dunraven själv som tog till dynamit och sprängde både slottet och tillhörande spöke. Earlen lär ha varit ilsken över att kommunen inte tillät en eller annan planerad utbyggnad av konferensverksamheten. Slottet var ganska förfallet efter att ha fungerat som sjukhus under andra världskriget. Kanske spelade det in att huset helt enkelt blev för dyrt att underhålla. Trots den grandiosa titeln var det ingen stor egendom och titeln var inte engelsk utan irländsk, vilket är en typ av andra rangens adel. Det var en man vid namn Valentine Richard Quin som 1822, strax före sin död blev upphöjd till earl och då bestämde sig för att ta namnet från svärdotterns egendom, Dunraven.

[singlepic id=289 w=300 h=300 float=right]Det som nu är kvar är en rätt förfallen trädgård med en hel del intressanta rester, bland annat tre stora fikonträd. Över en bänk sitter ett poem som några gästande advokater skrev 1875:
Dearly I love Dunraven bay,
Under its cliffs by night and day.
Near me the waves on the golden sand,
Roll widely in foam as they dash to the land,
At times its so still, I fancy I hear,
Voices of lost ones, melodious and clear,
Even the drift wood seems to say,
Never forget life is ebbing away.

Deprimerande inställning till livet. Vi letar reda på en pub istället. The Farmers Arms i St Brides Major uppfyller grundkrav ett på en country pub: intressant hus. Den klarar också av första testet: finns det andra kunder? Ett förtroen­deväckande antal bilar är parkerade utanför och menyerna meddelar att ”the Pub on the Pond” minsann är berömt för sin mat. Det må vara hänt, inredningen är i alla fall något de inte har fått något pris för. Vi sitter i pub-delen och de gamla jordbruksverktygen och kopparkittlarna är helt ok. Jag kan även ge kollektionen av whiskey-muggar som hänger på takbjälkarna grönt ljus. Men plastblommorna, de röda lamporna, fläktarna med plastiga lampor och de blommiga chintzgardinerna hade de kunnat klara sig utan.

Jag beställer in en Hobgoblin från det lilla bryggeriet Wychwood i Cotswold. Ölet kom till när en lokal pubägare skulle gifta bort sin dotter och ville ha ett specialbryggt mörkt ale. Ölet blev så populärt att det nu är bryggeriets flaggskepp. Flaskvarianten finns i Sverige. Ölet innehåller två humlesorter, Fuggles och Styrian Goldings humle, en klassisk engelsk respektive en slovensk variant av samma humle. Tyvärr, inte min kopp av te.

[wp_geo_map]

55. Stella Artois

Lämna ett svar

[singlepic id=339 w=400 h=300 float=right]Tio dagar till premiären och manuset till sommarshowen börjar arta sig. Helen har läst igenom, bytt has till have och satt dit lite genitiv-s åt mig. Jag hade väl upptäckt felen själv om jag hade stirrat tillräckligt länge på texten. Men det var inte tidseffektivt enligt Helen så hon rättade grammatiken åt mig medan jag la in lite ordvitsar i riskbedömningen. De blir en bonus för de gröningar som faktiskt läser risk­bedömningen och inte bara skriver under att de har läst den. Troligen blir det fler som läser efter vårt skämt i förra manuset. I mitten av riskbedömningen hade vi klämt in en rad att den första som läste raden kunde hämta en choklad i vårt kontor. Det tog en vecka innan någon kom. Ett antal personer försökte sedan hävda att de inte kommit eftersom de var övertygade om att någon annan redan hämtat chokladen. Visst, och jag heter rödluvan.

Åtta dagar till premiären. Jag petar i layouten och lägger till små faktarutor. Tycker det är viktigt att de som kör showen har lite mer kunskap än de repliker de ska leverera. Det stora orosmolnet är fortfarande flugväggen. Hjälpsamheten i verkstaden är obefintlig och jag är nära att stryka den ur showen när Gaz erbjuder sig bygga den. Så lättad och oändligt tacksam. Har inte sett Gaz på evigheter så när han föreslår en tur till den pågående matfestivalen tackar jag ja. Enligt protokoll 1a för kärlekssorg pågår just nu projekt bantning. Och det finns inget som är mindre intelligent när man mest knaprat grönsaker än att mingla omkring med ett glas vitt vin bland personer som kommer att fylla på glaset ideligen. Man tappar helt kollen på antalet glas. Och om man nu nödvändigtvis ska hinka i sig vin borde man varit rutinerad nog att kombinera det med en flottig tallrik fish and chips. Inte sex ynkligt små sushibitar. Och om man ändå envisas med kombinationen massor av vin och fett­snål mat så borde man varit tvärtyst om ex med skugga skulle dyka upp. Det blir så mycket att komma ihåg dagen efter och ha ångest över annars.

Sju dagar till premiären och jag har mer närliggande pro­blem. Som att hålla mig vaken genom en hel arbetsdag. Slumrar till i planetariet under den förinspelade delen av Gas Giant men lyckas, tror jag, hålla mig vaken genom den manuella stjärnpresentationen. Jag har dock absolut ingen feedback till dagens stjärnspecialist utan skyndar med ett stort leende förbi honom på vägen ut och håller tummarna för att jag inte snarkat. Det var fler än jag som hade en dålig dag på jobbet, en duva kom lös i utställningen och en bal­long full med vätgas rymde i teatern. Det är rejält högt i tak och vätgasballongen kunde inte gärna lämnas där den var av brandsäkerhetsskäl. Medan ballongen dinglade retfullt i taket samlades en hel hög med folk nedanför. Olika kreativa idéer luftades men det var en av städarna som löste det genom att plocka fram en ultralång stege, modell brandbil.

Fem dagar till premiären och det mesta är under kontroll. Allt är inte på plats men jag har koll. Tror jag. Det är lite oroväckande för jag går omkring och undrar vad jag har glömt. Är det något superväsentligt som gör att jag kommer att vakna upp lördag morgon med superpanik? Borde jag inte vara hysteriskt stressad nu? Vad är det jag inte har gjort? Kanske borde jag ha med ett korsord i ett av akti­vitetsbladen? Börjar bums pilla på ett och ångrar mig lika fort. Hur kom jag på den brillianta idén? Korsord är för­baskat svåra att få ihop, korsordsmakeri är visst en egen specialitet, en specialitet jag inte behärskar. Överger kors­ordshaveriet och ger mig av på ett pass body balance på Esporta.

Fyra dagar till premiären och jag är fortfarande misstänkt lugn. Vårt Eiffeltorn har dykt upp (om en människa hopp-ade lika bra som en loppa skulle hon kunna hoppa över Eiffeltornet). En tjej som delar kontor med oss har varit hemma hos sina svärföräldrar och grävt fram en tio centi-meter guldfärgad plastsouvenir från Paris. All rekvisita förutom flugväggen – showens grande finale – är nu på plats. Jag misstänker fortfarande att jag glömt något väsent­ligt när jag lämnar jobbet klockan fem. Handlar mat och lagar vad som får räknas som riktig middag som omväxling, färsk pasta med sallad.

Tre dagar till premiären och korsordet är klart. Helen och jag kör igenom manuset utan dekor eller rekvisita med Phil som publik. Det funkar. Nu saknas bara flugväggen. Helen har åtagit sig att sy fast kardborre på handskar och ben-skydd. Ett erbjudande hon hinner ångra några varv, för det är bland det värsta hon gjort. Jag erbjuder mig inte att hjälpa henne utan satsar på salsa aerobics och pilates.

Två dagar till premiären. Åker till Bessmer road för att ge Gaz ett handtag med byggandet av flugväggen. Inte för att jag är till någon större nytta. Gaz har betydligt mer fart när han snickrar, det märks att han är van. Mitt bidrag blir mest att vara ett par extra händer, vilket behövdes för att hantera de stora träskivorna och för att limma på det stora arket kardborrefilt. På kvällen sitter jag på verandan tillsammans med Julie och hennes vänner G&T. Det är en enormt trev­lig omväxling att lämna allt vad disk och städning heter och istället prata om väsentligheter: livet i största allmänhet och meningen med livet i synnerhet. Ju fler GT, ju såtare vänner och kreativare idéer. Julie föreslog att jag skulle publicera mina iakttagelser i en blogg istället för att slita med min bok. Blev nog ganska så rund under fötterna. Önskar att jag kunde skriva att jag gick direkt upp på mitt rum utan att passera gå och somnade som en stock. Men icke. Som en magnet drogs jag till datorn. Kan någon snälla spärra in alla datorer, mobiltelefoner, pennor, frimärken – ja alla typer av kommunikationsmedel – efter alkohol-konsumtion? In alkohol, ut vett.

En dag till premiären: genrep. Sista skolshowen för term-inen körs före lunch så vi har hela eftermiddagen på oss att rulla ut den stora löparbanan, blåsa upp leksaksbilen och lyfta in flugväggen. Jag har skrivit en show för två personer. Skolshowerna är nästan alltid anpassade för en föreläsare med en assistent sittande i kulisserna. Om jag ska vara krass så är de i princip skollektioner men med roligare rekvisita än vad man har i skolan. Men det här är en show för allmänheten och det blir mer fart och driv med två aktörer som bollar mellan sig. Helen och jag kör igenom showen en och en halv gång innan teatern fylls med gröningar. Nu är det dags. Helen är ett geni som skulle kunna försörja sig som komiker, jag är karismatisk och vi jobbar bra ihop. Showen flyter riktigt bra och de gröna är fulla med lovord efteråt.

”FAN VAD VI ÄR BRA!!” (Ett typiskt svenskt uttalande, hade det varit en britt så hade det varit ”jag” och inte ”vi”. Men hur roligt är det att fira på egen hand?) Helen och jag är höga som hus på adrenalinkicken och upprepar fan vad vi/du/jag är bra var femte minut hela vägen till Eli Jenkins. Där dricker vi Stella på uteserveringen och fortsätter ösa superlativ över varandra.
”Showen är helt suverän.”
”Oändligt mycket bättre än förra årets.”
”Den blev klar utan dygnet-runt-jobb-sista veckan. Sätt en skog med kors i taket, för det är nästan allra mest fantastiskt.”
”Det var för att det var en så smart person som var ansvarig för den.”
”Det var för att vi var ett så bra team.”

Vi är nöjda med showen. Men hur funkar den inför besö­kare? Bra, visar det sig. Ett av mina privilegier är att välja ut vem jag vill ha med mig på scen första dagen. Jag väljer Rhys en liten student med glasögon som har glimten i ögat och alltid får bra kontakt med barnen. Han är av de dukti­gare föreläsarna men är fortfarande ödmjuk. Dessutom är han trevlig att prata med mellan föreställningarna, vilket inte är helt oväsentligt. Valet visar sig vara ett lyckokast, vi samspelar väl på scen, fast han får mig nästan ur balans när han pekar på sommarbilden med mig i baddräkt och säger att där är ju du. Så mycket för min förhoppning om två anonyma badare. I den andra föreställningen var Helens chef på plats och hon var riktigt positiv, sa att showen var både välgjord och väl framförd.

[singlepic id=23w=300 h=300 float=right]Eftersom jag tillbringade hela dagen i teatern missade jag större delen av dagens riktiga drama: jakten på den två meter långa rymlingen. Eftersom det var första helgen på sommarlovet hade vi en hel rad med aktiviteter. Förutom premiären på min show invigdes också en ny utställning som Helen gjort, två olika aktivitetshäften som jag snickrat ihop och en massa andra happenings. Till de senare hörde ett besök av en ormentusiast med ett urval av hans ögon-stenar. Efter en stund upptäckte han att en orm saknades. Den måste finnas någonstans i huset. En vild jakt på ormen utbröt. Ormen var relativt nymatad, så någon evakuering av besökarna bedömdes inte vara nödvändig. En två meter gul pytonorm borde ju inte vara så svår att hitta, men den kunde ju ha gömt sig någonstans. Bernard skruvade isär halva huset i jakt på ett varmt och mörkt ställe där ormen förväntades ligga och sova. Rhys och jag fick täta rapporter in till teatern mellan föreställningarna om status på orm-jakten och klurade på vad vi skulle göra om den kom ring­lande på scenen mitt i en föreställning. Det var ju en show om djur? Efter fem timmar ringde mannens sambo: hej, det ligger en orm och sover i soffan, ska den vara där?

Det är nog en premiärhelg som inte glöms bort i första taget. Själv kommer jag minnas den länge. Showen funkar bra! Publiken är med på noterna, rekvisitan är snygg och showen är kul att framföra. Succé!!

54. Kung Arthurs bord

Lämna ett svar

[singlepic id=313 w=300 h=300 float=right]Arthur hade behövt fler än tolv riddare om de skulle ha den romerska amfiteatern som bord konstaterar jag. Amfi­teatern lär ha rymt sisådär sextusen personer på sin tid. Hur många som är på plats för att se romerska legionärer i Ermine Street Guards tappning vet jag inte men publiken är stor. Jag är särskilt imponerad av hästarna och ryttarna, för det här var före stigbyglarnas tid. Det heter att den medel­tida riddarens framgång berodde på stigbygeln. Att det var stigbygeln som möjliggjorde alla de konster vi sett i torneringar på medeltidsveckor, riddarspel eller i filmen Ivanhoe. Hur kommer det sig då att de romerskt stigbygel­lösa ryttarna genomför ungefär samma saker? Är jag ett fall av historieförfalskning på spåren?

Konferencieren berättar hur fotsoldaternas rustning är utformad för att skydda från kelternas huggvapen. Dessa högg snett uppifrån så det gällde att skydda nacke, kinder och axlar. Benen däremot saknar rustning. Nu väger utrustningen som den marschfärdiga soldaten ska släpa runt på ändå 40 kg (detta verkar inkludera en del matrelaterade föremål) så det är nog bra att de inte har mer plåt att bära runt på. Eller brons. Det var bara romerska medborgare som fick en hjälm av järn. Soldater födda i andra delar av imperiet fick nöja sig med brons, ett mjukare material. Överlevde dessa, så kallade reservtrupper, 25 års krigstjänst i sina bronshjälmar belönades de med romerskt medborgarskap. Alla soldater skulle vara ogifta eller skilda. Detta krav var inte speciellt populärt och orsakade många deser­teringar. Det var inte alla som hade lust att vänta 25 år innan möjlighet att ingå äktenskap med tonårig brud, många legionärer skaffade sig familj där de var stationerade. Blev de sedan omplacerade till annan del av det väldiga romerska riket var det många som försvann till skogs.

[singlepic id=321 w=300 h=300 float=right]Efter ett antal formationer såsom sköldpaddan (den som Akilles använder i Troja) är det dags att visa upp några romerska vapen. Jag sitter precis ovanför den imponerande katapulten och fick verkligen valuta för mina fyra pund. Jag får raskt revidera mitt tidigare avmätta betyg av arrange­manget. Innan gardet var det mest barnaktiviteter, en hel hop barn som i oordnade former föstes fram och tillbaka, stolta föräldrar på murarna, söner som viftade med sina träsvärd med mera. Man måste nog vara förälder för att förstå underhållningsvärdet i just den biten. Kringarran­gemangen var jag heller inte så imponerad av, har sett (del­tagit i) bättre. De får allt ta och jobba lite på fika­avdelningen till nästa år. Chips, scones (igen!) och te till lunch hade gärna fått vara en foccacia och cappucino istäl­let, eller ännu hellre något autentiskt romerskt, helstekt vildsvin eller vad de nu åt.

På vägen ut stannar jag till vid en berättare. Han är uppen­bart rutinerad, börjar med korta exempel och många frågor för att involvera och samla sig en publik. Ämnet var romersk medicin. Lök, en het grönsak ansågs vara bra mot hetta (brännsår) medan den kalla kålen användes mot mag-sår. När en publik är samlad börjar han berätta en längre historia, hur romarna trodde att blodet rörde sig runt i kroppen som tidvatten, bildades i levern, syresattes i hjärtat och sedan rann upp till hjärnan. Om man led av för mycket blod i hjärnan (högt blodtryck) var lösningen att dra ner det i kroppen igen. Detta kunde göras med torr eller våt kopp­ning: en kopp hettades upp och sattes mot huden, tryck­skillnaden mellan varm och kall kopp fick huden att dras ut och när koppen senare ramlade av fanns ett blå-märke kvar. I den våta varianten slogs det först ett hål i huden. Om inget av dessa alternativ hjälpte fick man ta till drastiska metoder. Först ge patienten en opiumdryck så att han eller hon var medvetslös innan huvudet rakades, skars upp och hudflikarna veks undan. När berättaren kom till hur hinnan över hjärnan skalades av känner jag hur jag bleknar och jag lämnar raskt församlingen.

[singlepic id=328 w=300 h=300 float=right]Utnyttjar stalltipset jag fick från taxichauffören vid mitt förra besök i Caerleon och den namnlösa puben får både namn och utseende. The Bell Inn är ett grått stenhus idyl­liskt beläget utefter floden Usk. Här har serverats jästa drycker sedan 1600-talet men jag hade inte hittat hit utan tips från taxichauffören. Ja, i teorin hade jag kunnat följa vandringsleden Usk valley förstås. Men vandringsledens skyltar är med sedvanlig brittisk finurlighet väl dolda. The Bell Inn är den typ av etablissemang som får en att undra varför man spiller dyrbar tid i brunmurriga inrökta pubar inne i stan. Strängt taget undrar jag om de verkligen ska gå under samma benämning: pub? Släktskapet med finare rest-auranger måste vara större än med Prince of Wales, gissar jag. Om maten är lika bra som atmosfären kan jag inte avgöra för de slutade servera mat klockan tre. Ännu en sedvänja som jag har svårt att försona mig med. Sitter där­för bredvid en Salviabuske modell större i the Bell Inns trädgård och antecknar detta på en servett med en halv pint landlord framför mig. Det får vara Madonnas favorit-ale hur mycket som helst men jag tycker att den är för besk.

Cyklar tillbaka till Newport i jakt på mat. Förutom stora banderoller för att välkomna årets Eisteddfod är det hel­dött. Det enda som är öppet är det stora gula M:t och Subway. Jag väljer det senare.
”Six inches or one foot?”
”Öhh??”

Jag har inte någon större koll på enheterna, väntar på att britterna ska bli vettiga och sluta envisas med sina hemma­sydda enheter så jag hugger till med en fot. Inser att det är en lång macka när jag får den i en påse. Tar med den till stationen för att undersöka utbudet av tåg. Nio minuter, jag hinner köpa en fairtrade cappucino. Tittar igen, jag har sett fel, det tåget går åt andra hållet. Jag passar på och köper en tågbiljett och väntar sedan på att trappan ska bli tom innan jag bär upp min cykel. Att bära både cykel och cappucino är lite svårt så jag sträcker bak handen och sätter kaffet i en sidoficka på ryggsäcken. Nu gäller det att gå försiktigt så att kaffet inte skvalpar ut. Kommer ner på perrongen och det står ett Great Western mot Cardiff på spår två. Hmm, det är i princip klart att avgå, alla dörrar är stängda. Men konduktörerna är fortfarande på plattformen så jag stegar fram.
”Ehhh, hi, kan man få med sig en cykel på det här tåget?”
Om det finns någon logik i det digra regelverket när cyklar för följa med på tågen eller ej så har det undgått mig. Den säkraste regeln jag har hittat hittills är att om man frågar snällt och artigt så ökar sannolikheten att cykeln får följa med. Denna metod funkar i alla fall utmärkt för att få ta genvägen under spåren på stationen i Cardiff. Egentligen ska man kunna visa upp en giltig biljett till ett tåg för att bli insläppt och jag har hört vakterna vara benhårda mot folk som parkerat på ena sidan och vill slippa gå en lång omväg för att komma till busstorget och centrum. Killgäng blir alltid nekade och likaså bilburna damer. Jag vet inte om det är det att jag är där så pass ofta att de känner igen mig, min diskreta neongröna anorak, konstig accent eller vänliga sätt att ställa frågan. Insläppt blir jag i alla fall.

Det funkar den här gången också. Jodå, jag får gärna ta med mig cykel men den måste parkeras i särskild cykelkupé allra längst fram. Och detta är det låååånga Londontåget. Tåget är redo för avgång, alla dörrar är stängda så jag känner att jag bör raska på. Använder cykeln som spark för att ta mig dit kvickt. Cykling är förbjudet på perrongen men det räknas väl inte om man inte sitter på cykeln? Öppnar dörren till cykelkupén. Dörren slår igen direkt. Öppnar den igen och lirkar in framdäcket innan dörren hinner dunka igen. Kastar mer eller mindre in cykeln, klättrar in efter den och ställer cykeln i ett av ställen. Samtidigt som jag böjer mig fram och fäster cykeln med kardborre håller jag tummarna för att konduktören inte vinkar iväg tåget så att jag får åka cykel­kupé till Cardiff. Tåget står fortfarande stilla när cykeln är förankrad och jag slänger mig mot dörren. Dörren saknar handtag på insidan, det är ingenting speciellt för cykel­kupén, alla dörrar på First Great Westerns tåg öppnas utifrån. Ner med fönstret och ut med handen, får upp dör­ren och börjar springa mot första bästa människovagn. Kommer plötsligt ihåg kaffe-muggen. Ungefär samtidigt som jag får tag i muggen och konstaterar att det bara är en liten ynka skvätt kaffe kvar på botten känner jag vart resten har tagit vägen, hur byxorna klibbar fast vid benen.

[singlepic id=314 w=300 h=300 float=right]Trist öde för av den ynkligt lilla slurk, som stannade kvar att döma så var detta kaffe inte bara rättvisemärkt, det var även smakmässigt vida överlägset den ersättare jag vid ankoms­ten till Cardiff införskaffar på Uppercrust. Vis av skadan sätter jag mig denna gång ner med kaffe och bok. All those hearts av William Boyd är enligt citatet på framsidan en bok som får en av fundera över sitt liv. Japp, det är klart att det blir jämförelser när man läser en bok om en man som strä­var efter att bli författare (gör vi inte alla det?). Jag har pre­cis kommit in i det avsnitt där han väntar med spänning på att hans första bok ska bli publicerad när en dam tilltalar mig.
”Är det din cykelhjälm?”
”Japp” Jag tvingas tillstå att det lila monstret med getingar som ligger på bordet tillhör mig (jag tyckte faktiskt att den var häftig när jag såg den vid försäljningstälten vid starten av Tjejvättern 1997).
Åh, hon har köpt en hjälm till sin man, hon pekar på den runde och tyste mannen vid sin sida. Men han vägrar använda den. Jag tror för ett ögonblick att hon vill ha min hjälm (jag är lite ovillig att skiljas från den med tanke på den walesiska trafiken) men hon vill bara säga, ja, jag vet inte vad hon vill egentligen, men hon säger att om någon så vacker som jag kan bära cykelhjälm så borde hennes man kunna göra det och visst skyddar den mot skador vid olyckor. Jo det är vad jag har hört och skälet till att jag använder den (den fungerar också som regnskydd men det är ju en annan historia). Damen vandrar iväg med sin man i släptåg och jag tar min hjälm och cyklar hem till tvätt­maskinen med mina kläder.

[wp_geo_map]