63. Bröderna Adnams

Lämna ett svar

[singlepic id=301 w=300 h=300 float=right]För mitt sista besök på huvudkontoret i London har jag bestämt att allt ska göras så traditionellt som möjligt, som någon form av hyllning till en – om än kort – era. Det bör­jar bra, jag anländer till Paddington 30 minuter efter tid­tabell – helt i enlighet med traditionen. På Paddington har de ringlande köerna till uniformsklädda kontrollanter ersatts med automater. Det är ju ett avsteg som ligger utanför min kontroll, men jag klagar inte då jag inte har någon större passion för köer.

Läs mer →

62. St Hilary

1 svar

[singlepic id=323 w=300 h=400 float=right]Helgen efter är jag frisk men det blir ingen cykeltur då hel­ler. För jag är upptagen. Hur dumt är det att boka bort sig när cykelbussen är redo att frakta cyklister till Brecon och alla söta landsortspubar är fulla med intressanta ölsorter? Nu är jag inte alltför ledsen, för en annan utflykt står på schemat, istället för berg ska jag se hav. Efter ett oändligt antal varv i den lilla pölen till insjö är det verkligen dags att utforska lite andra nejder. Kanske ta en närmare titt på Flat Holm eller Steep Holm?

Läs mer →

61. The Yard

Lämna ett svar

[singlepic id=252 w=300 h=300 float=right]Det är faktiskt roligare att besöka pubar när man har läst på lite, reflekterar jag när jag återvänder till the Yard. Jag hade avfärdat den som ännu en modern Brainspub i flera vå­ningar mitt i hjärtat av pubdistriktet. Alla kopparrör härs och tvärs var väl någon flashig inredningsdesigners idé om hur en pub ska vara inredd, tänkte jag. Nu vet jag att kop­parrören inte är slumpvis vald rekvisita, de anspelar på platsens historia vilket raskt gör dem mycket snyggare. Här pågick ölbryggande, i många olika ägarhänder, från 1822 ända till september 1999. De mest berömda händerna till­hörde Samuel Arthur Brain som köpte bryggeriet från sina svågrar 1882. Brains brygger numera sin öl 500 meter bort i de lokaler som tidigare inhyste ärkerivalen Hancock’s, ett bryggeri som efter diverse affärer las ner av Bass. 1822 låter kanske inte så vansinnigt historiskt men man måste komma ihåg att Cardiff inte är speciellt gammalt. 1796 fanns t ex bara arton pubar i den lilla obetydliga byn runt det förfallna slottet. Invånarantalet räckte inte ens till ett bryggeri, utan varje pub bryggde sin egna ale.

Plötsligt känns puben ganska liten när jag tänker på hur mycket Brainsöl som dricks i Wales. Men bryggeriet var inte inrymt i puben utan i hela kvarteret. Just nu känns det som om halva puben är full med folk som på olika sätt har an­knytning till Christchurch. Massor med folk har mött upp för att säga adjö till ett par från Nya Zeeland. Efter tre år i Cardiff har de packat ihop alla sina pinaler i en container för att åka hem till Nya Zeeland och starta en familj. På vägen hem ska de passa på och resa runt i Europa ett par veckor. Detta är kanske sista gången som många av de församlade någonsin ses, så det är mycket känslor invol-verade. Tidsperspektiven och avstånden gör mig alldeles snurrig i huvudet. Kan inte påminna mig att jag någonsin tagit adjö av någon och medvetet tänkt att detta är allra sista gången vi ses. Tänk att ha så långt hem att man tar ett par veckor i Europa ”på vägen hem”. Detta täta utbyte mellan Storbritannien och de forna kolonierna fascinerar mig. Det syns i vinhyllorna, där commonwealthviner är vanligare än franska, det syns i tidningarnas nyhetsrapportering och det syns på TQ, där det nästan alltid finns minst en person från Australien i grönt.

[singlepic id=212 w=300 h=300 float=right]En av dessa australiensare bjuder in till barbecue på lör­dagen, så istället för det traditionella kaffet på FT5K åker alla till Cathedral road. Ganska högt upp på Cathedral road, förbi sträckan där vart och vartannat hus konverterats till elegant hotell och upp till ett område där de traditionella stenhusen inte är renoverade. Rummen i huset är uthyrda till unga människor och vi blir ett stort och blandat gäng på middag. En av de andra invånarna har nämligen också gäs­ter och när han hör att jag kommer från Sverige kommer han fram för att jämföra gemensamma bekanta. Jag hatar frågan om jag känner den eller den, för det påminner mig alltid om alla personer jag har träffat som jag glömt namnet på. Ibland visar det sig faktiskt att världen är liten och man hittar kortare beröringspunkter än de sex graderna av åt­skillnad. Den här gången visar det sig att även om vi inte har direkta gemensamma vänner (som jag kan minnas) så har vi i alla fall trampat samma gator samtidigt.
”Om man står vid Bosses glassbar med kyrkan i ryggen och går åt vänster, där bodde jag.”
”Aha, ja men då vet jag precis var du bodde. ”
Han arbetade som forskarassistent i tunnfilmsgruppen på Linköpings universitet samtidigt som min korta period som doktorand där. Kort, eftersom jag vid närmare påseende kom fram till att även om jag inte vet exakt vad jag vill dedicera mitt liv till så är det inte som expert på svårodlade soptippsbakterier jag ser mig själv.

Vår värd var nyhetsfotograf hemma i Australien. När filia­len las ner och han blev arbetslös gav han sig iväg på en rundresa i Europa. Han kom till Cardiff, hälsade på sin kusin, träffade kusinens rumskamrat och the rest is history så att säga. Rumskamraten, numera hans flickvän, råkar vara Sues mellandotter. Sue har tre döttrar, den äldsta och yngsta är födda i Storbritannien och har därmed brittiskt pass, medan mellandottern är född i Australien. Enligt lagen om alltings djävlighet är hon den enda i systerskaran som vill bo i Storbritannien.

Det är en trevlig kväll med en lagom blandning av intres­santa människor men jag har en stor utflykt planerad till dagen efter. När solen går ner rullar jag hemåt.

Vaknar kvart i tre morgonen efter och svär för mig själv. Det är inte alls fel att vakna tidigt, jag har ju en buss till Brecon att passa och en del fika att fixa men anledningen till att jag vaknar är inte att det spritter i kroppen efter en lång cykeltur. Tvärtom. Rejält halsont, lätt feber, tungt att andas och ont bakom ögonen – en sabla förkylning. Igen. Mitt i sommaren! Världen är djupt orättvis. Tiden börjar rinna ut och det är inte många söndagar kvar att vifta på. Detta var kanske sista chansen att ta bussen till Brecon med cykeln och trampa hemåt längs Taff Trail via diverse pubar.

Är verkligen skitsur och kan omöjligt somna om. Vid åtta flyttar jag ut i trädgården och stannar sedan där resten av förmiddagen. Sitter på stenbänken i solskenet, vilar och hoppas att förkylningen på något magiskt sätt ska försvinna dit pepparn växer. Jag är sjuk men inte så sjuk att jag inte tar mig ur sängen. Ett riktigt trist tillstånd av orkeslöshet och surhet. Vid halv tre känner jag att det är dags att ta till det grova artilleriet. Efter en cocktail på C-vitamin, lemsip, echinea och vitlök ger jag mig av in till centrum för att idka terapishopping. Fyndar ett par svarta Hush Puppies-san­daler på rea, en flaska duschtvål från Lush och gör sedan ett litet, litet besök på Waterstone’s. Bara för att titta.

[singlepic id=254 w=300 h=300 float=right]Så fort jag ser den svarta skylten med guldbokstäverna känns livet lättare. Jag ska inte handla, jag ska bara insupa atmosfären en stund, gå en liten sväng bland hyllorna och beundra bokomslagen, inget mer. Vad är det som gör brit­tiska bokaffärer i allmänhet och Watersone’s i synnerhet så inbjudande? Är det de svarta hyllorna? Är det att alla hyllor är knôkfulla med färgglada pocketböcker? Det finns några Waterstone’s som är extra bra, t ex de med café, men jag har aldrig varit inne i en dålig Waterstone’s. Sortimentet av pocketböcker är enastående. Det finns inbundna böcker också. Några ensamma nyheter och coffee table böcker
– böcker vars främsta uppgift är att agera inrednings­detaljer.

Jag börjar till vänster med en titt på nyhetshyllan men vand­rar vidare till fiction. Jag tittar efter Robert Harris Pompeii som en god vän rekommenderat. Hittar den, men bara inbunden – dyrt – och ställer tillbaka den. Går förbi Patrick O’Brien men de åtta delar av Aubrey/Maturin-serien som de har inne tror jag även finns hemma i min bokhylla. Tror. Saknar återigen ett sökbart register med alla böcker jag läst/har i bokhyllan. Så less på att komma hem med dubbletter. Bläddrar frenetiskt i minnesbanken. Vilka för­fattare brukar jag läsa? Minnesbanken verkar ha tagit sem­ester, de enda namn som poppar upp på radarn är Dorothy Sayers och Jane Austen. Visst, det är författare jag gärna läser men jag har såvitt jag vet redan läst alla deras böcker för länge sedan. Någon annan författare har jag väl läst under det senaste decenniet? Men minnesbanken vägrar komma upp med något mer namn så jag vandrar över till crime och tittar på S för att se om det finns någon bok som mina föräldrar missat införliva i sin bokhylla. Hittar Thrones, Dominations, den trettonde Lord Peter Wimsey-boken som ”avslutats” av Jill Paton Walsh. Jag ska visserligen inte handla några böcker idag men jag tar i alla fall med mig ett exemplar för att känna på den en stund. Det skulle ju kunna bli en kul present till mamma och presenter är ju tillåtet att köpa även om man håller igen på utgifterna, eller hur?

Tar en titt på travarna på borden också. Jag misstänker att de flesta kunder plockar böcker från travarna och inte från hyllorna. Hyllorna är motsvarigheten till kanelbullsdoft, de ska associera till brittiskt herrgårdsbibliotek och locka oss att bära hem böcker, böcker vi med fördel plockat från travarna på borden där man kan se hela framsidan. På så sätt håller sig bokhyllorna från att bli utplockade. (Och IKEA har fortsatt god avsättning för Billy). På bordet med garanterad verklighetsflykt under rubriken romantik, fyndar jag ett lockande bokomslag på en kärleksroman. Perfekt när man känner sig hängig och behöver piggas upp. Säkrast att jag investerar 6,99 £. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time har ett mer udda omslag men Helen rekommenderade den varmt och en del böcker bara måste man läsa för att hänga med. Ja och nu när jag hittat två böcker med den stora gula klisterlappen som förkunnar att jag får en tredje gratis så måste jag ju faktiskt välja en till. När den svarta påsen åker ner i ryggsäcken blir den avsevärt tyngre. Men det vägs upp av en ny spänst i stegen.

60. Earl Grey

2 svar

[singlepic id=287 w=300 h=400 float=right]Dagen efter skippade jag träning och Scott fick efter en kvalificerad dag på jobbet (kuvertera 300 inbjudningar till en workshop inför nästa års National Science Week) trans­portera mig vidare till biblioteket. Kikade efter Toby men han pysslar ju om datasystemen så han visar sig kanske inte för besökarna. Jabba de Huts vänsterarm på Cardiff bibli­otek! Tycker fortfarande att det är rätt fräckt. Mitt besök på biblioteket föranleds av att jag nu sparkat igång mitt pub­undersökningsprojekt igen. Det har legat på sparlåga ett tag men nu när min favorithobby har gått i graven behöver jag något annat att fokusera på. Dessutom har jag numera en deadline, ska jag hinna utnämna den bästa puben får jag lägga på ett kol. Det här med att knata gata upp och gata ner i jakt på undersökningsmaterial har spelat ut sin roll. Det är bara Brains, Brains och Brains i tapparna. Brun­murrigt inrökt överallt. Nu är det dags att ta till litteratur­undersökning. Ett steg som kanske skulle ha startat tidigare men bättre sent än inte alls. I Carmarthenshire Coast and Gower Circular Walk hittar jag en historia som involverar ett skelett, en knasig präst, röd ockra och en grotta i Gower. William Buckland hette prästen som var den förste som grävde ut skelettet. Detta var 1823, nio år innan Buckland blev ordförande i BSA (eller BAAS som det kallades då). Buckland var en färgstark personlighet av den typ som Bill Bryson beskriver flera exempel av i sin tjocka korta historia. Buckland hade t ex en hyena vid namn Billy som husdjur för att få tillfälle att studera vilket tandavtryck hyenor gör på olika ben. Detta visar på en berömvärd dedikation till Vetenskapen, tycker jag (skrämmande tyckte en del av hans gäster).

Tyvärr var Buckland lite begränsad när han skulle åldersbestämma skelettet i Gower. Eftersom jorden skapats år 4004 f Kr kunde ju skelettet inte vara särskilt gammalt. Buckland bestämde att det var en prostituerad, eller möj­ligen häxa, från romartiden. Yrkesrollen fick han från den röda färgen. Idag har skelettet bytt både kön och ålder. Dagens forskare menar att mannen begravdes i grottan under stora ärebetygelser tillsammans med röd ockra och ben från både ullig noshörning och mammut för 26 000 år sedan, det vill säja långt före senaste istiden. Men gamla namn sitter i och skelettet kallas fortfarande den röda damen.

[singlepic id=72 w=300 h=300 float=right]Jag är fantastiskt svag för historier som denna och mitt enda problem är att den inte har ett skvatt att göra med varken pubar eller ölsorter. Men den roade i alla fall Cath, Mandy och Katie några dagar senare. Vi hade varit ute och seglat (lite väl mycket vind denna gång) och Mandy bjöd på middag. Medan de andra lagade bangers and mash balanserade jag på en barstol med en kopp Earl Grey. I tekoppen fanns ytterligare en historia. Teet har fått sitt namn efter den andra earlen Grey som var brittisk premiärminister på 1830-talet. Enligt legenden var teet en present från en tack­sam kinesisk mandarin vars son blivit räddad från en säker död av den hjältemodiga engelsmannen. Teet blev så populärt bland besökare att när partiet var slut bad PM sin televerantör Twinings att ta fram något liknande. Enda problemet med historien är att Earl Grey aldrig satte sin fot i Kina och att Earl Grey görs på indiskt eller ceylonesiskt svart te. Men det dricks utan mjölk precis som kinesiskt grönt te så något avlägset släktskap kanske kan skönjas. Detta skiljer Earl Grey från de pyramidformade tepåsarna PG-tips som alltid serveras med mjölk. Generellt signalerar Earl Grey överklass och PG-tips arbetarklass. Den arbetar­klassare som dricker Earl Grey kan förvänta sig gliringar. Jag vet för jag har provat Earl Grey i närheten av Gaz. Fördelen med medelklassen är att man tryggt kan dricka både och allt efter humör. På temat humör, The Importance of Beeing Ernest med suveränerna Colin Firth, Rupert Everett och Judi Dench är en riktig humörhöjare.

[wp_geo_map]

59. Ioan Gruffudd

Lämna ett svar

[singlepic id=240 w=300 h=300 float=right]”Det finns inga attraktiva walesiska män”, har jag envist hävdat. Har även anfört det lysande undantag som bekräftar regeln, Ioan Gruffudd som spelar Horatio Hornblower i teveserien med samma namn. Men, det enda som är helt säkert med tvärsäkra uttalande är att man förr eller senare får äta upp dem. Jag måste nu ta och modifiera mitt uttalande till att den övervägande majoriteten av män i Wales inte är attraktiva. Men jag har nu lokaliserat var de attraktiva gömmer sig – de finns i stans polisstyrka! I alla fall har jag sett två snygga, välbyggda och välartikulerade poliser som både var män och i Wales. Om det betyder att alla manliga poliser är snygga eller om det betyder att jag träffat på de enda två exemplaren vet jag dock inte, det tarvar helt enkelt fortsatt forskning. Vad som är extra positivt är att dessa två praktexemplar vet vad jag heter, var jag bor och har mitt telefonnummer. Sedan var det tyvärr slut på de positiva aspekterna av detta möte.

Det är sent omsider skollov i Cardiff och ambitionsnivån hos de walesiska föräldrarna varierar. De ambitiösa föräld­rarna tar med sina barn till TQ för en viss fantastisk, otro­ligt underhållande och samtidigt lärorik show skriven av en synnerligen ödmjuk person. Andra föräldrar lämnar sina barn vind för våg. Dessa barn driver omkring i gäng och hittar egna sätt att roa sig på.

Ett av dessa gäng hänger nere runt TQ. Att de byggde de nya huskomplexen i Cardiff Bay som lyxreservat bakom höga stängsel, granne med det slitna mångkulturella Bute­town har visat sig vara ett framgångsrikt recept på att skapa friktion. Häromdagen stod en kille utanför caféet och sköt med luftgevär rakt in på TQ. Han träffade en blond och trevlig tredjeårsmedinare som jobbar i grönt under lovet. Tjejen klarade sig utan större skador men blev självklart rejält uppskakad. Poliser, brandmän och socialarbetare utsatta för våld har man ju hört talas om men science centre-arbetare? Tills vidare uppmanas alla i personalen att inte bära de gröna t-tröjorna till och från jobbet.

Ett annat gäng håller till mitt emot Digital Photo Center på East Tyndall Street. Jag har sett dem där varje kväll sedan skolorna slutade. Igår när jag cyklade förbi sparkade några killar i övre tonåren boll, tills en av dem råkade sparka den över taggtråden och så var den kvällen förstörd. Idag stötte jag på den yngre generationen, tio–elvaåringarna.

[singlepic id=208 w=300 h=300 float=right]När jag cyklade uppför backen mellan viadukten där hororna håller till, och rondellen med alla vägskyltar fick jag sällskap av en kille som cyklade om mig, tittade på mig och sa något med en ruskigt grötig accent. Han tittade uppma­nande på mig som han letade efter en reaktion så jag svarar artigt, sorry, I don’t understand what you are saying med min allra mest pedagogiska och välartikulerade Queen’s English. Han kontrade med att säga att han inte förstod vad jag sa och även jag insåg att han drev med mig. Därefter började han kommentera min klädsel, framförallt min vida jeanskjol. Kjol är inte det allra mest praktiska plagget på en herrcykel och jag hade dragit upp den till knäna. Men den var fortfarande längre än de flesta shorts, och definitivt ett under av tygåtgång jämfört med Sophie-Ellens kreation. Men något irriterade tydligen stilpolisen för när jag ignore­rade honom började han skrika efter mig.

Tre timmar senare när jag var på väg hem från gymmet (salsa aerobics plus pilates) hade gänget avancerat från att skrika till att kasta saker efter folk. En röd hård boll i biljardbollsstorlek kom flygande. När den träffade mina armar hurrade gänget. Det gjorde ont men var ingen större fara, hade den däremot träffat framhjulet eller tinningen hade det varit direkt dåligt. Min första instinkt var att fort trampa därifrån, min nästa att vända och ta och ge dem det kok stryk de förtjänade och sedan släpa hem dem till deras föräldrar i håret. Men jag hindras av en handväska full med elektroniska leksaker och hur cyklar man ifatt dem, parkerar och låser cykeln samtidigt som man vrider om ett par armar? Cyklade istället hem. Var fortfarande förbannad och surfade in på polisens hemsida. Hittade ett formulär för ”rapport om icke brådskande småbrott” som jag fyllde i. Formuläret var bara till för rapporter om stöld och förs-törelse av egendom. Armar räknas väl som egendom, de är ju mina?

Två timmar senare ringde det på dörren och där stod de två vältränade, självsäkra praktexemplaren. Visste inte om jag skulle vara mest chockad över deras ovanligt attraktiva yttre eller polisens kundanpassning. De berättade att de kände väl till gänget, 90 procent av deras arbetstid upptogs av dem och de frågade mig om jag kunde peka ut killarna. Tving­ades erkänna att jag var ett uselt vittne. Jag skulle kunna ge en rätt hyfsad beskrivning av den feta tjejen med den dåliga permanenten som stod ensam vid Lidl-hörnet, en tjej jag såg något ögonblick innan jag träffades av den röda bollen. Men bollen, den kom från andra hållet och det enda jag vet säkert är att det var ett gäng som kastade den.

[singlepic id=239 w=300 h=300 float=right]Så nu är frågan, ska jag ta samma väg imorgon och vara mer uppmärksam (för att kunna bli ett bättre vittne och träffa poliserna igen) eller ska jag undvika den vägen och ta en omväg hem hädanefter? Hur snygga poliserna än var så tror jag inte jag ska leta efter en anledning att kontakta dem igen, ett helt huvud har högre prioritet så det får nog bli till att hitta nya vägar hem.

Jag sänder en tacksam tanke till den walesiska poliskåren, min stora tur att undkomma bollattentatet helskinnad och till EU när hela gänget samlas på Prince of Wales två dagar senare för en lycka till-pint. Välgångsönskningarna är rik­tade till Sav som är tvungen att ta en liten stökresa till Kanada. Efter otaliga långdistanssamtal tvingades hon ge upp, det går tydligen inte att förlänga sitt visum utan att visa sig på plats i Ott-awa. Verkar ohyggligt omständigt och dyrt, hurra för EU. Hela gänget inkluderar givetvis både W och skuggan. Hon demonstrerar ägarskap. Jag får högsta betyg i konsten att låtsas som det regnar. För säkerhets skull håller jag mig till det alkoholfria sortimentet hela kvällen. Vilket i och för sig passar bra med den pågående nyttig­hetsivern. En iver som jag misstänker gått till överdrift. Det här med att hoppa över att äta är inte ett vinnande koncept i längden. Framförallt inte om det kombineras med dubbla gympass. Nåja, ett och ett halvt pass, idag gav jag upp halv­vägs i nummer två. Efter morgonpasset body pump stan­nade jag kvar i salen för ett pass med rubriken aerobics. Trodde det var besläktat med salsa aerobics på något sätt. Ha! Jag borde anat ugglor i mossen när det förutom Julie mest strömmade in pensionärer i salen. Efter fem minuter insåg jag misstaget, det var så repetitivt. Böja benen, flytta ena benet åt sidan, böja benen och tillbaka. Varje rörelse upprepades i oändlighet. Min uppmärksamhet vandrade iväg medan benen monotont böjdes och armarna vevades. Så när det äntligen var dags för lite variation hann jag inte vakna upp ur koman utan fortsatte med mina höga knän på stället medan de andra snurrade runt. Totalt fiasko. Den stackars ledaren försökte peppa mig genom att förklara att det tar ett tag att lära sig stegen. Eh. När Julie smet ut efter halva passet tog jag det som en utmärkt anledning att ge upp jag också. Tacka vet jag salsa aerobics!
”Vill du ha skjuts hem?” undrade Julie efter att vi slutat fnissa.
”Tack men jag har cykel.” Scott och jag var faktiskt hemma före Julie. Bil är kanske snabbare på raksträckorna men det tar Scott igen genom att vara oöverträffat snabb att parkera.

Det var några timmar senare, mellan jobbet och Prince of Wales som jag insåg att jag nog borde överväga att öka matintaget. Träffade Sav över en semi-skimmed latte på Coffee Mania och den, tillsammans med de överblivna lunchmackor som Sav delade med sig av, livade verkligen upp mig och botade omedelbart min totala orkeslöshet.