[singlepic id=13 w=120 h=180 float=right]Kristina Svensson är skribent, hobbyfotograf och vetenskapsinspiratör som gillar värdelöst vetande. Hon har bott i Cardiff i Wales i två omgångar, 1999-2000 och 2004. Jakten på den perfekta puben är en blandning av kåserier och reseberättelse. Kristina har tidigare skrivit utställningstexter, artiklar och sisådär miljarder mejl. Detta är hennes första bok.

Intervju med Kristina Svensson i december 2010

Den oberoende tyckaren chefstomaten stämde träff med debutanten Kristina Svensson på Ölrepubliken i Göteborg. Över en pint lokalproducerad Ocean julöl pratade vi om hennes första bok, Jakten på den perfekta puben, som publicerades i veckan.

”Gratulerar till boken, hur känns det?” inleder jag intervjun på klassiskt sportmaner.
”Jotack, det är en enorm lättnad, blandad med stolthet och viss nervositet.”
”Nervositet?”
”Ja, jag har ju skrivit på den här boken hur länge som helst, tänk om de som köper den hatar den och tycker jag är en total bluff? Samtidigt är jag superstolt över boken” säger Kristina och skiner som en sol.

”Vad handlar Jakten på den perfekta puben om?”
[singlepic id=14 w=120 h=180 float=right]”Ramberättelsen är en person som jobbar, cyklar och dricker öl i Wales. Huvudpersonen, som har vissa likheter med mig själv, har ett ganska udda yrke, att roa och inspirera människor att vetenskap är roligt. Detta kan göras på olika sätt, exempelvis med hjälp av teater eller med utställningar. Eller med en bok.

Syftet med Jakten på den perfekta puben är i första hand att underhålla. I andra hand är det kul om läsaren upptäcker att han eller hon har blivit nyfiken på att lära sig mer om öl, resa till Wales eller bara läsa mer jag skrivit. Den röda tråden, eller trådarna, är pubar och till viss del udda yrken. Vet du förresten varifrån uttrycket den röda tråden kommer?” fortsätter Kristina entusiastisk.

Kristina vill roa men är inte lika känd (?) som Khadaffi

”Så det här är dina memoarer?”
”Vill du inte höra om den röda tråden i engelska flottans rep?” Kristina ser en aning besviken ut men besvarar sedan min fråga. ”Nej det är inte memoarer i klassisk mening även om jag använt delar av mitt liv som röd tråd för att hålla ihop berättelsen.” Kristina ser lite tvekande ut men berättar sedan att hennes skrivande en gång avfärdades av en dejt med: ”vem tror du är intresserad av att läsa om dig, du är ju ingen Khadaffi direkt.”
”Oupps! Vad svarade du på det?”
”Jag minns inte, jag blev helt chockad.”
”Se det som en komplimang, du är inte en ökänd mellanösterndiktator.”
”Sant. Dessutom, jag har berättat detta för ett par personer och fått svaret: ”öhh vem är Khadaffi?” Jag tror inte jag och Khadaffi konkurrerar om samma målgrupp direkt.”

Kristina har skrivit på boken i sex år

Kristina berättar hur hon en dag slog näven i bordet och bestämde sig för att sluta snacka om att skriva och istället sätta igång. Med start 2004 skrev hon varenda ledig stund. Först tänkte hon skriva en handbok om att flytta utomlands.

”Den skulle vara allmängiltig så jag ansträngde mig för att bara ta med ”normala” saker och inte nämna ett ord om att mitt jobb involverade att stoppa prylar i flytande kväve.  Men den blev ganska tunn och trist. Så jag bestämde mig för att skriva en bok med kåserier centrerade runt pubar istället, där varje kapitel skulle heta en ölsort. Men det föll bland annat på Brains dominans, 90 % av kapitlen skulle heta Brains Bitter. Istället gjorde jag om boken till en skönlitterär kärleksroman.”
”Vad synd, jag gillade öl-dén, hur är den där Brains Bitter egentligen?”
”Var tacksam för att du bor här i Göteborg och kan dricka öl från Ocean, Oppigårds och andra svenska mikrobryggerier och slipper Brains! Kärleksromanen blev för övrigt totalpatetisk så jag backade tillbaka till pubarna och en humoristisk reseberättelse. Dessutom kom jag på att för min målgrupp var nog en del av mina jobbrelaterade anekdoter ganska underhållande, därav att tråden med de udda yrkena kom in.”

”Vilken är din målgrupp?”
”Medan jag skrivit boken har jag haft en bild av en beräkningsingenjör på volvo som pendlar till jobbet i huvudet. Det låter kanske lite smalt men jag tänker mig alla akademiker som gjort tvärtom mot vad jag gjort. De som pluggat något vettigt, börjat på ett 9-5 jobb, skaffat familj, betalat på bostadslånen och ibland funderar på vad som hänt om de gjort andra val i livet.”

Den ädla konsten att sätta punkt

[singlepic id=11 w=120 h=180 float=right]”I takt med att jag själv fastnade i ekorrhjulet mattades skrivtakten av. Varje semester plockade jag fram manuset, men fick alltid börja med att läsa igenom det. Eftersom det var runt 100 tättskrivna A4-sidor hann jag oftast bara läsa igenom och revidera första kapitlet innan semestern var slut.

2009 fick jag chansen. Jag blev övertalig och fick några månadslöner med mig. Hade egentligen en del andra projekt jag ville ta tag i, men tänkte att jag först skulle ta och avsluta det här, det borde väl gå snabbt ;-). Snabbt gick det inte, men jag är envis. Problemet var kanske att jag också är perfektionist. Fick säga till mig själv att det inte behövde bli den bästa, roligaste och mest underhållande boken i världshistorien, det räckte om jag kunde säga till mig själv att jag rodde projektet i land.”

”Ojdå, låter som en ganska lång och rörig process.”
”Jag har lärt mig en del och kommer göra annorlunda nästa gång! Jag ska exempelvis inte gå fram lika hårt för att korta boken till varje pris.”
”Well, Kristina, du kan vara ganska mångordig har jag märkt.”
”Hördudu din gamla tomat, jag har minsann varit inne på din blogg och sett att du inte precis är kortfattad du heller. Men tillbaka till boken. Det var i teorin en mycket bra idé att korta av den, om inte annat för att det är billigare trycka en tunn bok. Och det var en bra idé i praktiken också, så länge jag slängde bort trista kapitel eller rensade bort ett tjog ”så”. Men jag fick för mig att det inte räckte och började gå in i själva texten och korta av meningar genom att slå ihop dem. Tänkte att läsaren nog skulle förstå ändå. Tja, inte ens jag själv fattade vad jag menade när jag läste den nya texten ett par månader senare. Fick gå igenom och lägga dit ord igen. Detta kändes som en rätt onödig övning som jag ska hoppa över i nästa bok.”
”Så det blir en till?”
”Tja, jag har ju lärt mig så otroligt mycket om hur man inte gör när man skriver och ger ut en bok så det känns som slöseri att inte använda denna erfarenhet till några fler. ”

En bok för anglofiler, resefantaster och ölälskare

”Hur kom det sig att du valde att ge ut boken själv?”
”Det var ursprungligen inget eget val men ju mer jag lärde mig om förlagsbranschen, ju mer kändes det rätt att ge ut själv. Plus att boken blev refuserad tre gånger.
”Du och Astrid Lindgren alltså.”
”Jag och 99.5% av alla som skriver böcker skulle jag tro. Läste en person som räknat ut att de fyra stora förlagen varje år får tolv ton manus inskickade, dessa tolv ton resulterar i 44 kg tryckta böcker.”

”Du sa i inledningen att boken inte är biografisk, vad är påhittat i boken?”
”I princip är allting sant. Jag valde att bara använda riktiga människor jag mött (men har använt förnamn och ibland bytt namn). Eftersom jag inte vill göra någon ledsen har jag beskrivit alla ganska neutralt. Den enda karaktär jag överdrivet och drivit med är mig själv. Nästa gång ska jag använda påhittade romanfigurer!” säger Kristina med eftertryck och lägger till. ”Jag har också dubbelkollat alla fakta i boken, men det finns garanterat fel ändå. Får helt enkelt be om ursäkt på förhand för dem.”

”Vem tycker du ska läsa boken?”
”Anglofiler, pubfantaster och alla som gillar resor!
Kanske är den extra roliga om man själv rest en del i Storbritannien.”
”Tack så mycket och lycka till!”
”Tack själv, det var roligt att träffas och tack för ölen. Är det någon som vill veta mer om mig så finns jag på kristinasvensson.se.”

Intervju: chefstomaten

[contact-form 1 ”Contact form 1”]

Av lite olika skäl länkar jag här in min google plus-sida (det ska tydligen göra att det kommer upp bild på mig i sökresultat – inte för att jag fått det att funka men iaf) Kristina