[singlepic id=495 w=250 h=700 float=right]Den här boken, precis som boken med vandringsleder, gör mig alltid aningen ledsen. Det är inget fel på böckerna, de är prydliga böcker som håller vad de lovar. De har kartor, tydliga beskrivningar och en och annan bild. Kruxet är att när jag bläddrar i dem och ser alla storslagna vyer, gamla 1300-talsslott och stigar som är kvar att upptäcka så vill jag tillbaka! Jag blir ledsen för jag känner att jag lämnade Wales för tidigt och för oupptäckt. Det finns otrampade stigar kvar. Samtidigt har jag inte bokat någon resa tillbaka. Dels för att jag just nu jobbar med en bok om franska Rivieran och då är det fiffigare att lägga all möjlig tid där men också för att jag vill ha min bild av Wales intakt. Knasigt.

[singlepic id=496 w=600 h=700 float=]För den som funderar på var sommarsemestern ska spenderas och gillar sin mtb rekommenderas Cycle Tours South Wales! Boken innehåller visserligen bara dagsturer men de går säkert binda ihop. Ena dagen storslagna branta kullar i Brecon Beacon och nästa dag hisnande hav. Vad kan man mer begära?

[singlepic id=498 w=600 h=500 float=]De här böckerna är antagligen de minst användbara av alla böckerna i mina två kartonger med bakgrundsmaterial till Jakten på den perfekta puben. Det spelar ingen roll att böckerna är storsäljare lokalt i Cardiff, de innehåller helt fel information för min bok.

Den vänstra boken innehåller i princip bara gamla bilder av pubar i Cardiff sorterade efter stadsdel. Kul för den som bor i Cardiff och vill jämföra med hur det ser ut idag på de gator han/hon kör varenda dag. Inte fullt lika intressant för den som aldrig varit där. De flesta av pubarna som är med i The Illustrated History of Cardiff’s Pubs har för länge sedan försvunnit. Därmed finns de inte med i min bok där jag låter läsaren följa med till moderna Cardiff.

[singlepic id=499 w=600 h=500 float=]Det här uppslaget är ett undantag. Just de här fyra pubarna finns faktiskt kvar, och är dessutom med i Jakten på den perfekta puben (två av fyra i texten, en på bild medan den fjärde verkar ha blivit utrensad). De två på högra sidan, Golden Cross och Kings Cross, är kända för sin ”gay atmosphere”, något som det tog mig ett tag att fatta på plats. Kings Cross hade en solig uteservering som jag besökte många gånger när jag hade svenska gäster, men dit majoriteten av mina walesiska vänner inte ville gå.

Golden Cross är känt för mer än sin nuvarande inriktning på klientelet. Det är en av de historiskt mest kända pubarna i Cardiff och den finns med i båda böckerna. Det kanske var lite av ett B-ställe när jag bodde i Cardiff men minst en gång har Tom Jones varit där för han har hamnat på bild därifrån.

Körsång, boxning och katolsk mässa på puben

Vad jag tycker är lite häftigt är tidsspannen. Populariteten och publiken kanske kommer och går men pubarna består. Owain Glendwr har exempelvis varit pub under olika namn sedan 1731. Sjuttonhundratrettioett! Samma år som Svenska Ostindiska Kompaniet grundades. Dessutom drygt hundra år innan Cardiff blev stad och drygt tvåhundra år innan Cardiff utnämndes i huvudstad i Wales. 1731 var Cardiff en mycket blygsam samling med hus, innan kolet och markiserna Bute skapade staden. Sedan kom sjömännen från världens alla hörn och antalet pubar exploderade. Nykterhetsrörelsen som firade så stora triumfer runt första världskriget i resten av Wales fick aldrig några större anhängarskaror just i Cardiff.

Plötsligt känns det inte alls underligt att det finns flera böcker om Cardiffs pubar. Ett annat skäl skulle kunna vara att det finns så många. Trots att var och varannan pub i dessa böcker har rivits och ersatts med ”yet another waterfront restaurant despite a determined battle to save it” så har jag läst någonstans att Cardiff är den pubtätaste staden i världen.

Pub är en förkortning för public house och på svenska blir det publikt vardagsrum eller offentlig samlingsplats. I hundratals år samlades de walesiska männen på sin stampub, drack öl, debatterade, sjöng eller boxades. Ja innan det byggdes en katolsk kyrka i Cardiff höll den katolska församlingen sina mässor på puben the Red Lion.

Notera ordet män. Traditionellt är pubar rent manliga inrättningar och fortfarande kan man som kvinna bli rejält uttittad om man går in på vissa pubar. Sedan finns det moderna kedjor där det säljs importerad kyld lager och färgglad alkoläsk till lättklädda ungdomar av båda könen men frågan är om de kan kallas för pubar?

[singlepic id=497 w=300 h=500 float=right]Cardiff Pubs and Breweries innehåller också en del äldre bildmaterial men mer text än den andra. Den här bilden valde jag för bildtextens skull. ”The notorious Custum House in Bute street, still standing in 1995 as a reminder of the wild nights “below the bridge”. Puben revs tre år senare, strax innan jag flyttade till Cardiff första gången. Jag kom dit som en ganska räddhågsen, försiktig och periodvis gravt mörkrädd student. Techniquest där jag skulle studera (och där jag i boken jobbade) låg i det som idag är flashiga Cardiff Bay, men som då precis börjat den långa resan dit, från nedgången slum och porrkvarter med tvivelaktigt rykte. Det så kallade Tiger Bay.

Hade jag varit den jag är idag hade jag nog sprungit runt med kameran i Tiger Bay och dokumenterat en era som var på väg att försvinna (ok, kanske enbart dagtid), men då tog jag alltid första bästa buss därifrån.

Min dator har med osedvanligt usel tajming havererat totalt. Så istället för att avsluta nästa bok har jag börjat röja hemma. Ni vet, börjat gräva i de där högarna som stått så länge att jag själv inte längre ser dem. De som bjuder på spännande återseenden av prylar jag saknat i flera månader (år).

I mitt kök har det länge stått två svarta kartonger på varandra. En rätt snygg hög om jag får säga det själv och extremt praktisk att lägga ifrån sig prylar på. Men det finns ett antal sådana högar i mitt hem och de kanske inte direkt skulle bli godkända av någon inredningsguru. Hur som helst, just dessa kartonger innehåller all research till Jakten på den perfekta puben.

[singlepic id=493 w=600 h=500 float=]

Med tanke på att boken varit klar ett tag och att jag inte direkt åker runt och håller föredrag om Wales så är frågan om jag verkligen måste spara precis varenda liten broschyr? Men innan man kan slänga något så måste man ju kolla vad kartongerna innehåller.

Jag blev själv rätt imponerad av mängden. (Efter att jag tagit den här bilden åkte jag lämpligt nog hemifrån och lämnade röran).

[singlepic id=494 w=600 h=400 float=]

Det här är en liten del av den research som ligger bakom min bok. Husorganet wikipedia var flitigt anlitat och en del information kom ur lånade böcker. Förutom den där lilla biten med att jag var i Wales rent fysiskt, cyklade omkring och letade upp alla pubarna.

Förresten, det har smugit in en katt bland hermelinerna i bilden ovan. Vad är det som inte passar in?

Svaret kommer alldeles strax. I kartongerna hittade jag också dagboken från min Bejing-resa men den är inte med i bilden.

Svar: Ölunderläggen. De kommer från svenska Dugges. Why Jesus? har faktiskt med boken att göra.  

Såg ni andra avsnittet av Sherlock igår? I avslutningen dricker Sherlock och Watson kaffe utanför en fantastiskt vacker pub med stråtak. Det är the Bush Inn i St Hilary i södra Wales. En pub jag utnämnt till min favoritpub!

[singlepic id=492 w=620 h=440 float=]

Tack till Mattias Boström som gjorde mig uppmärksam på detta (själv hade jag fullt sjå att undvika alla läskiga scener, just Baskervilles Hound var inte mitt favoritavsnitt). Om ni gillar Sherlock och har twitter ska ni absolut följa @mattiasb under avsnitten. Mattias är ett stort Sherlock Holmes-fan och ger fortlöpande information om hur skaparna inspirerats av böckerna.

[singlepic id=483 w=620 h=450 float=]Puh, semifinalen mellan Wales och Frankrike har precis avslutats och det var svettigt! Och ganska deppigt, det var så nära så nära. Wales var på förhand the underdog men inledde matchen som om de inte visste vad det ordet betyder. Rätt snart stapplade dock en Walesare av plan. Senare visades närbilder i fransk teve hur han satt på avbytarbänken och grät i sitt enorma hårburr. Rugby är religion i Wales.

Strax därefter tog Wales ledningen med 3-0 genom ett magnifikt skott av snygge James Hook. Tyvärr en av de få gånger han sparkade rakt i matchen. Strax därefter kom den stora kallduschen. Wales lagkapten blev utvisad efter att ha lyft upp en fransos och släppt ner honom med huvudet före. På twitter ylades det om att domaren med fransk far var partisk.

Inte vet jag men med tanke på hur rugby ser ut rent generellt för ett otränat öga så tyckte då inte jag att det var något att plocka fram det röda kortet för när det var semifinal i VM. Av ljudvolymen att döma på de franska kommentatorerna så hade de en avvikande åsikt. Eller åtminstone en starkt uttryckt åsikt. Det var inte en chans för mig att hänga med och jag borde kanske sökt upp den där engelska puben istället.

Wales fortsatte trycka på trots en man mindre på plan men de kunde inte hindra Frankrike från att ta ledningen. Efter pausvilan var det mycket Frankrike, som ryckte till 9-3. Men Walesarna fick nytt mod efter att en röding sprungit hela vägen över målsnöret med bollen. Ett sådant mål (av outgrundlig anledning kallad ”försök”) ger nämligen 5 poäng och med 8-9 var segern inom räckhåll. Wales tryckte på och gav inte upp. Med tanke på att fransmännen hade en extra gubbe på plan var det förvånande lite de fick uträttat. De borde ha krossat Wales. Men de gjorde de inte.

Med två minuter kvar att spela fick Wales chansen med en straffspark. De franska kommentatorerna på teve ylade om ”catastrophe” i versaler men räddades av en ribbträff. En ynka centimeter högre och Wales hade varit i final.