Kategoriarkiv: Jakten på den perfekta puben

Alla kapitel i webbversionen av boken Jakten på den perfekta puben

39. Welsh Assembly

[singlepic id=260 w=300 h=300 float=right]”Det låter precis som öppningsrepliken i en bok,” säger W beundrande.
”Vad bra, då kan jag kanske använda den,” svarar jag oberört.
Det är bara ett fåtal av det stora gänget omkring mig som känner till att jag lägger åtskilliga timmar varje kväll på att skriva på en bok. Det är Ws födelsedagsfest och jag håller hov i en av sofforna i huset som två av studenterna, kanadensiskan Sav och kroaten Duje delar. Festen utvecklar sig inte alls som jag hade förväntat mig. Ordet fest fick mig att ägna halva eftermiddagen åt att försöka klä upp mig med mina begränsade tillgångar i garderobsvägen. Bestämde mig för att ikväll var kvällen med stort K och tog på mig min nya svarta strappy topp. Vänta nu, jag skulle ju aldrig någonsin handla något från affären med de snorkiga expediterna? Till sist insåg jag att en en-personers bojkott inte skulle göra något större genomslag i deras bokslut och beställde en topp via Internet. Effekten av den är kanske inte exakt lika lysande som jag hade drömt om. Javisst, det är ett linne med inbyggd bh men det förvandlar mig inte till Hollywoodfashinoista i ett nafs. Önskar att axlarna varit solbrända, men tröstar mig med att jag har snygga biceps. I många år vägrade jag visa mig i linne för jag hade ärvt ett komplex för gäddhäng från min mor, däremot (ännu) inte själva gäddhänget. Så småningom gjorde jag den revolutionerande upptäckten att vältränade armar, förutom att vara praktiska om man vill peta fram ett par skidor i nio mil, också är snygga. Hur hade jag kunnat missa detta?

Toppen ska på men vad ska jag kombinera den med? Svarta smala byxor? Nej för vampigt. Blå vida piratbyxor? Absolut inte. Efter att ha vänt ut och in på alla lådor, provat igenom alla byxor två varv och lämnat allihop liggande i en hög på sängen faller till slut valet på min vida jeanskjol. Känner mig en smula väl baraxlad för en cykeltur så jag slänger en stor linneskjorta över. Det blir lite tältkänsla med skjortan och kjolen tillsammans, men skjortan kan jag plocka av när jag kommit fram, tänker jag när jag cyklar iväg.

Redan när jag står i hallen inser jag att fest är ett vitt begrepp och innan jag går in i rummet torkar jag bort delar av makeupen och knäpper ihop skjortan. På några ögon­blick försvinner mitt festhumör och jag önskar mig långt bort. Det finns dock ett visst underhållsvärde i att studera den märkliga blandningen av människor i huset och hur knivskarpa uppdelningarna är. I mitten av rummet håller sig gröningarna för sig själva. Studenterna i sin tur håller till i ett annat hörn. Den enda som rör sig mellan gängen är John OHP, kanske för att han är lika utanför i båda gängen. W sitter mest i en fåtölj lite vid sidan av och deltar inte i något samtal. Förutom att han blinkar åt mitt håll några gånger tar han inte kontakt. Höjdpunkten är att jag äntligen får träffa Lotta, Ws svenska väninna som han har pratat om. Speciellt glad blir jag när det visar sig att orsaken till att Lotta bosatt sig i Cardiff är en lång britt vid namn Greg. Ingen konkurrens därifrån alltså.

Jag har svårt att ställa om från den initiala besvikelsen och inta min sedvanliga roll som festens energiknippe som förenar de olika gängen. Försöker roa med en målande beskrivning av ett möte tidigare på dagen på Welsh Assembly men antingen är min berättarteknik alltför blek idag eller så är det bara jag som är fascinerad av att man för att komma in fick gå igenom säkerhetskontroller à la flyg­plats. Det verkar också bara vara jag som är fascinerad över att jag från Sverige, efter bara några månader i landet, suttit i ett möte med företrädare för ”alla” intressenter och dis­kuterat statusen på den naturvetenskapliga undervisningen i Wales och kommit med flera insiktsfulla synpunkter och förslag för att höja denna. Det lossnar lite när jag berättar om Nofit State Circus föreställning kvällen före, det är då jag fäller det som W tycker skulle kunna fungera som öppningsreplik i min bok: ”Jag gick omkring med ett glas vin”.

Nofit spelade i metropolen Pontypridd, mest berömt för att tjuren från Wales, Tom Jones, är född där. Jag följde med Gaz för jag var nyfiken på vad som egentligen hände i det stora rosa tältet som jag hört så mycket om de senaste veckorna. Beslutet underlättades av att Gaz hade tillgång till gratisbiljetter, betalning för att han byggt biljettståndet.

[singlepic id=261 w=300 h=400 float=right]Ordet cirkus associerade jag till barnfamiljer, elefanter och stöörsta möjliga tyyyyysssstnad. Inget kunde vara mer fel. Vinglaset och jag var ute och gick mitt i föreställningen. Det berättades någon form av historia, men jag fick aldrig något sammanhang i den. Med jämna mellanrum blev vi ombedda att flytta på oss för nu skulle någon hissas upp i taket eller något skulle komma neddimpande som vore dumt att få i huvudet. Jag tyckte det var hur häftigt som helst och upp­skattade framförallt styrkeproven på linorna. Det var inte så många veckor sedan jag satt och diskuterade gym över en öl med Anna i Cardiff. Jag satt där och kände mig rätt väl­tränad och överlägsen. Nu klättrade hon omkring utefter ett rep och gjorde allehanda konster. Jag var stum av beundran. Ok, hon hörde till utfyllnaden, stjärnan kom från Austra­lien, men konsterna blev ännu mer imponerande när man känner de som utför dem.

Det där med vinglaset var trevligt men hade sina risker. Jag hade nästan smuttat klart på glaset när en herre framför mig backade rakt in i mitt glas, vilket fick den kvarvarande vin­skvätten att lämna glaset och istället landa mitt på min tröja. Det är märkligt så stor fläck det kan bli av så lite vin.

[wp_geo_map]

38. Yrke: kondomsäljare

Regel ett när man presenterar sig är att inte krångla till det. Gör det inte för omständigt och ta inte med för många detaljer, risken är att ingen fattar. Blir det för långt fastnar bara hälften och det blir ofta fel hälft. Med tanke på att jag ägnar dagarna åt att tjata på folk att de måste vara begripliga borde jag vara immun mot att falla i fällan själv, eller hur?

Det är klassåterträff för alla som någonsin studerat Communicating Science på Techniquest. Den riktiga ”å vad det var längesedan”-känslan vill inte riktigt infinna sig, jag träffar ju Helen och Gaz tämligen ofta ändå. Vi var nio vårt år men ingen av de andra har rest hit. Det har däremot några från åren före och efter gjort. Hederstalaren är en kanadensiska som efter examen gjort sig ett namn i hela den Nordamerikanska science center-världen. Självklart roligt att äntligen få ett ansikte till namnet. Jag föredrar dock ett mindre tillrättalagt föredrag av en brittiska. Hon fick, lite oväntat enligt henne själv, ansvaret att leda en nystartad filial till Techniquest i Norra Wales. Hon är väldigt öppenhjärtig och berättar både sådant som varit roligt och sådant som är roligare att ha bakom sig. Sådana misstag som vi andra kan lära oss undvika.

Själv ska jag undvika att nämna ordet kondom i några presentationer av mig själv i framtiden. Jag tänkte att det var en kul idé eftersom britter är så pryda. (Kondomer säljs för övrigt bara i tvåpack och är undangömda i familjehörnan). Kanske just därför var k-ordet det enda i hela min presentation som fastnade. Resten av dagen, och en stor del av kvällen, fick jag ägna mig åt att dementera att nej, jag har inte jobbat som kondomtillverkare, kondomsäljare eller kondommarknadsförare efter examen och ryktena om den Svenska Synden är klart överdrivna. Däremot har jag avverkat ett antal projektanställningar på olika svenska museer.

I en av dessa diskuterade jag motiv och motivation bakom uppfinningar. Till detta använde jag olika anekdoter kopplade till utställda föremål. Inte för att museet hade några kondomer utställda, de fick jag bära runt i handväskan (något alla kvinnor bör göra – utifall man behöver göra en vattenbomb), just den typen av föremål är det långt mellan i samlingarna. De skriftliga källorna är också en aningens vaga men möjligen användes kondomer redan under Antiken. Kanske hade befälhavaren över de romare som byggde ett fort i Cardiff kondomer i packningen? Historikerna är i alla fall överens om att kondomer använts i Europa i ett par hundra år. Det var syfilis som gjorde kondomer intressanta. Uppfinningen av vulkaniserat gummi innebar en revolution på kondomsidan, plötsligt gick de att masstillverkas. Tidigare användes djurtarmar, linne eller oljat silkepapper. Uppfinningsrikedomen var stor. Sex och kärlek är starka drivkrafter och tacksamma ämnen att ta upp, just kondomerna fick även den mest skoltrötta högstadieelev att glömma alla manér och lyssna med spetsade öron. Och nu har jag gjort mig känd som hon-med-kondomerna bland kollegor från när och fjärran.

37. The Swedish Tourist Organisation

[singlepic id=135 w=300 h=400 float=right]Man är aldrig så patriotisk som när man bor utomlands och det behövs inte mycket uppmuntran för att jag ska berätta för alla som vill, eller inte visste att de ville, om hur fantastiskt Sverige är på alla sätt och vis. Eftersom jag dessutom är en entusiastisk hobbyfotograf som alltid har kameran med har jag samlat ihop en ganska ansenlig kollektion med bilder. De bästa av dessa har jag satt ihop till ett bildspel för att kunna illustrera mina föreläsningar. Tonvikten är kanske mer mina favoritbilder från olika resor än en bra översikt över Sverige, det är en viss övervikt på träd och ska jag vara självkritisk borde jag kanske komplettera träden med något annat än solnedgångar över vatten.

Men jag visar alltså mer än gärna upp dessa bilder, så varför så nervös inför en bildvisning? Jo, för att denna gång är det en viss ung amerikan som ska titta på bilderna. Han hade fått en inbjudan från den nyuppfunna the Swedish Tourist Organisation, STO. Inbjudan kom med garanti: om han inte var nöjd skulle han få pengarna tillbaka. Generöst, med tanke på att det var ett gratisevenemang.

Det var hans första besök och det här med att bo inneboende har aldrig varit en så stor nackdel som nu. Tittar mig omkring. Mitt rum är allt annat än representativt. Jag känner dock inte för att ta med honom till några av de gemensamma utrymmena där det när som helst kan dyka upp fler personer. Samtidigt kan det leda till onödiga förvecklingar att bums styra kosan mot ett sovrum. Kan man sätta upp en skylt som säger att även om det ser ut som en säng, är det just nu bara en ovanligt stor soffa? En soffa är den perfekta möbeln för ett besök av denna karaktär. Då kan man sitta lagom nära och oförbemärkt råka röra sig närmare och närmare varandra om man så skulle vara inklinerad.

I mitt första hem hade jag ingen soffa utan i vardagsrummet stod två fåtöljer, Poäng, från IKEA. De funkade alldeles utmärkt så länge vanliga vänner (max 1) var på besök. Men så fick jag besök av en flört från studietiden. Vi hade återknutit bekantskapen under en fest i Uppsala och hur det nu kom sig så kom han ner och hälsade på mig i Linköping någon vecka senare. Vi åt och drack lite gott och sedan lämnade vi de hårda pinnstolarna i köket och gick och satte oss i varsin fåtölj. Där satt vi och stirrade på varandra. I Uppsala hade vi dansat dirty dancing vilket fungerade himla bra – detta var en musikalisk kille med rytm i höfterna. Men nu var vi hänvisade till verbal kommunikation och det stod snabbt klart att ingen av oss behärskade det språket tillräckligt väl. Efter vad jag minns som en evighetslång kväll var det läggdags. Då uppstod en pinsam paus när frågan om sovplats skulle avgöras. Jag är övertygad om att denna problematik hade undvikits ifall vi kunnat föra en subtil konversation i en soffa.

Det är förresten kanske dags att erkänna för Annette att jag ljög för henne när hon ringde den där gången. Det var Annette jag hade hälsat på i Uppsala när jag återknöt kontakten med denna herrbekant. Hon noterade att vi verkade ha roligt ihop och ringde därför någon vecka senare för att bjuda in mig till ett nytt evenemang så jag skulle få ”chansen att träffa honom igen”. Jag avböjde med någon otroligt vag ursäkt utan att avslöja att han just då satt bredvid mig.

Förutom soffbristen funderar jag mycket på frågan om levande ljus. Att fylla hela rummet med brinnande stearinljus signalerar romantiskt dejt och jag vill inte skrämma bort honom genom att anstränga mig för mycket. Å andra sidan brukar jag tända ljus varenda kväll och vantrivs utan. Hyr man ett rum med en säng, en vit Expedit‑hylla och ett cerise Lack‑bord så krävs ganska många stearinljus för att skapa hemtrevnad. Till slut gör jag en kompromiss. Två ljus. Är lite stirrig men besöket avlöper bra. W visar vederbörlig uppskattning för mina trädbilder och uttrycker intresse för att besöka Sverige. Turistorganisationen är nöjd.

36. Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch

[singlepic id=218 w=300 h=400 float=right]De flesta jag känner har ledigt lördag till söndag och ur det sociala perspektivet är det en uppenbar nackdel att istället vara ledig söndag till måndag. Ja, egentligen skulle jag inte ens vara ledig två dagar, men det blev för kort och slitsamt med korta helger. Jag har samlat på mig tillräckligt många övertidstimmar för att kunna vara ledig alla måndagar under överskådlig framtid. Det finns fördelar med detta: alla affärer är öppna och man är helt immun mot söndagskvällsångest. Men det är svårt att hinna träffa sina vänner. Särskilt de som troget avsätter varje söndag till kyrkan. Eftersom jag är ganska ointresserad av att dela denna hobby ser jag inte så mycket av vännerna Cath, Mandy, Jen och hennes man. Det gäller därför att passa på när det är Bank Holiday Monday och alla är lediga. Nationalsysselsättningen vandring står på schemat. Cwmcarn är egentligen mer känt som mtb-mecka. Här finns stigar för gående, stigar för mtb och stigar där det är tänkt att cyklister och vandrare ska samsas. Det är första gången jag ser varning för cyklister-vägskyltar. Jag skrattar först, men inser varför de finns när jag ser en cykel komma forsande i hög fart på grannstigen. Vi promenerar upp till Twmbarlwm där det finns både en järnåldersbefästning och något annat byggt av normanderna några år efter Hastings.

[singlepic id=234 w=300 h=300 float=right]Cwmcarn och Twmbarlwm är walesiska namn och de innehåller fler vokaler än vid första påseendet. W är inget dubbel-v utan dubbel-u. Ll, som är vanliga i Walesiska ortsnamn är inte dubbla L, det är snarare en egen bokstav med en typ av chl‑ljud långt bak i halsen. Skitsvårt. Walesiska eller kymriska är närmast släkt med bretonska och talas förutom i Wales också i en immigrantkoloni i Patagonien. Alla walesisktalare är tvåspråkiga och talar även engelska, om de bor i Wales, eller spanska, om de bor i Argentina. Walesiskan har gjort samma resa som många andra företeelser. Först försökte engelsmännen utrota walesiskan, därefter ignorera ihjäl den och nu har pendeln slagit över åt andra hållet och walesiska är närmast en förutsättning för att göra karriär inom stadsförvaltningen. 1999 blev walesiska officiellt språk jämte engelska och undervisning blev obligatorisk i skolan. För de som är för gamla för att ha lärt sig walesiska i skolan är kvällskurser ett alternativ. Jag borde göra min kollega Phil sällskap på en men skjuter på det. Är avundsjuk på Gaz, han kommer från norra Wales, där de flesta har walesiska som modersmål. Det sägs att Tolkien skapade alvspråken sindarin och quenya från walesiska och att en walesisktalande förstår dem. Måste fråga Gaz.

Walesiskan är precis som svenskan ett språk där man inte särskriver. Det möjliggjorde för den lilla byn Llanfair Pwllgwyngyll i Anglesey att 1880 döpa om sig till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch. Syftet var att få världens längsta ortsnamn och namnet betyder ungefär ”Sankta Marias kyrka, i en sänka med vita hasselbuskar, nära till en stridande strömvirvel och Sankt Tysilios kyrka och till en röd grotta.” Namnet med 60 bokstäver är numera inte längst, men möjligen svårast att uttala?

[wp_geo_map]

35. Prince(ss) of Wales

[singlepic id=237 w=300 h=300 float=right]Dagen efter är så där riktigt solig och varm som dagarna i april alltid är, förutom när det snöar eller regnar hori­sontellt. Jag sitter på en bänk i trädgården, läser senaste Dan Brown och väntar på att pappa ska komma med tåget från London. Pappa älskar att jag bor utomlands och nu har han hittat en lämplig konferens i London och kombinerar tjänsteresan med att hälsa på. I packningen finns fem efter­längtade paket Wasa rågi och en digitalkamera. Skumgum­mibrödet har mist sin charm för länge sedan och Dustin håller konkurrenskraftiga priser jämfört med de walesiska elektronikaffärerna. Min Canon Ixus blir nu uppgraderad till en Canon Ixus någonting annat med mer än dubbelt så många pixlar.

Pappa får göra tjänst som smakråd under en shopping­runda. Jag har sett en helt underbar svart North Face-jacka i dammodell. Pappa är en rationell beslutsfattare och säger ”köp den” till det mesta jag visar upp. Det är lätt för honom att säga som har ett riktigt jobb och inget hobbylön, men det är precis den uppmuntran jag behöver. Den ill­gröna tältlika anoraken är nu slutgiltigt pensionerad. Känner mig riktigt i shoppingtagen där jag vandrar runt i mina rosa mockasandaler. De klirrar så härligt när jag går.
”Hur är det med foten, har den läkt ordentligt efter benbrottet?”
”Jag kan fortsätta gå en bra bit till” svarar pappa och haltar knappt märkbart.
”Jag har nya skor, vad sägs om en pint på the Yard?”
Pappa ställer upp på en paus utan protester och jag handlar oss varsinn Brains bitter i baren.
”Tack, det här är riktigt gott.”
”Tycker du? Själv har jag ledsnat.”
”Dricker du så mycket öl?”
”Kul att se dig dricka ale, jag trodde du bara drack lager.”
Pappa svarar inte utan tar bara en till klunk ur glaset. Jag tar det som en anledning för en liten lektion i skillnaden mellan ale och lager. Det hänger på jäsningen. Ale jäses i rumstemperatur i några dagar och jästen lägger sig överst i jäskaret, därav termen överjäst öl. Lager är ett underjäst öl. Det görs med en helt annan typ av jäst som jäser i svalare temperatur. Som namnet antyder kan lagern lagras. På medeltiden var allt öl ale men när pilsnern, den första lagern uppfanns, tog den över överallt utom på de konservativa brittiska öarna, där man envisas med sin ljumma ale. Enligt entusiasterna ska den vara färsk med levande jäst och tappas från fat utan kvävgas, real ale.

[singlepic id=232 w=300 h=300 float=right]Jag avrundar min lektion och noterar att våra glas nu är tomma.
”Pappa, är det något du vill göra medan du är här”
”Jag kan tänka mig en sväng på museet.”
”Tänkte väl nästan det, klart vi ska hälsa på impressionisterna.”
Ett besök hos favorittavlorna på National Museum of Wales är obligatoriskt när pappa är på besök. Den största samlingen impressionister utanför Frankrike finns här tack vare kolet och två ogifta systrar. Gwendoline och Margaret Davies ärvde en förmögenhet som deras farfar skrapat ihop, köpte in en mängd konst som de senare donerade till museet. Det gjorde många resor i Frankrike och tillbringade också tid där i Röda korsets regi under första världskriget. Jag spekulerar över om de favoriserade franska impressio­nister för att de förälskade sig i landet (konsten, konstnären) under denna tid. Eller följde de bara goda råd från duktiga rådgivare? Jag gillar hur som helst dessa stora och färgglada målningar som man blir glad av att se på. Mest känd är en kvinna i blått av Renoir. Själv hälsar jag alltid på en monu­mental målning med mycket guld i, inget som skulle passa i ett normalt hem men den är häftigt på en museivägg. Museet är stort och efter målningarna betar jag av en ny avdelning per besök. Den här gången runstenar och gamla guldföremål. Wales har egna guldfyndigheter, därav mäng­den guldsmycken.

Själva guldbältet ligger i norra Wales men på närmare håll, i Carmarthenshire, ligger Dolaucothi. Där vaskades det guld redan under bronsåldern. Romarna fick nys om guldet och blev givetvis intresserade. Den romerska härföraren Julius Frontinius erövrade raskt området från de lokala stam­marna. Han lät bygga en tekniskt avancerad gruva med tillhörande fort för att skydda investeringen. Kanske var det med vinsterna från guldbrytningen som Julius Frontinius senare renoverade akvedukterna i Rom? Spåren av romar­nas underjordiska schakt hittades när gruvan temporärt återöppnades på 1930-talet efter århundraden i träda.

I Dolgellau i norra Wales öppnades flera gruvor i slutet av 1800-talet. Brytningen var intensiv under några årtionden men förde under senare delen av 1900-talet en alltmer tynande tillvaro. Visserligen är malmen hyfsat rik på guld men fyndigheterna är små och miljökrav gjorde brytningen olönsam. Gruvorna har öppnats och stängts i takt med variationerna i guldpriser och med entusiasternas entusiasm. Guldet är oerhört exklusivt vilket effektivt stoppar mig från att införskaffa en souvenir. Diana däremot, hon hade walesiskt guld i sin vigselring när hon blev prinsessa av Wales. Titeln prins av Wales har 21 gånger getts till den brittiske tronföljaren. Först ut var Edvard I (han som erövrade Wales och rev alla walesiska slott). Prince of Wales är också namnet på en pub i centrum där jag tillbringar mer tid än jag tänker erkänna för pappa. Eventuellt bräcker dock Terra Nova nere vid jobbet Prince of Wales i kampen om titeln mest välbesökta pub. De får båda påhälsning veckan efter pappas besök.

Först ut var Terra Nova. Alla gröningar samlades där på torsdagen efter jobbet för en adjö-öl för en populär gröning. Han hade jobbat heltid några månader men skulle nu gå en Taffordkurs i Budapest och sedan vidare till Moskva som engelsklärare. Chris var en trevlig typ vars konversation involverat fler ämnen än vem som var onykter tillsammans med vem, så jag tyckte det var trist att just han försvann. Men skrattade gott när han tidigare på dagen underhöll fikarummet med dråpliga historier från en helgaktivitet för underpriviligerade barn.
”Priset var när en kille frågade mig om jag var gravid eller bög eftersom jag har hästsvans.”
Alla fnissade och samtalet leddes över till frågan om hästsvansar på män.
”Ni tjejer, har ni haft några pojkvänner med hästsvans?” Frågan ställdes av en kille med ett par mm stubb. Vi var bara två tjejer i rummet men jag slapp svara först.
”Nej, jag gillar verkligen inte hästsvansar. Jag gick på bal en gång med en kille i hästsvans. Vet ni vad han gjorde? Jo när jag skulle gå hem hittade jag honom hånglandes med min bästa kompis.”
Fy sa alla i kör och vände sig sedan till mig.
”Du då Kristina?”
”Jag har aldrig varit attraherad av långhåriga män” svarade jag gravallvarlig (och inte alldeles sanningsenligt).
Till allmän munterhet erbjöds Chris raskt en sax.

Chris hade klokt nog behållit hästsvansen konstaterade jag på Terra Nova. Jag skulle hellre varit tvärs över gatan på Salt där innegänget från kontorsvåningen huserade. De hade nämligen bjudit in en viss långhårig amerikan för att balansera upp den ensidiga könsfördelningen.
Amerikanen hade tillbringat stora delar av arbetsdagen utanför vårt kontor med att löda robotar. Jag hade så klart många ärenden förbi och frågade i förbigående vad han hade för kvällsplaner.
”Tja, jag kanske tar en pint någonstans” svarade han svävande.
Jag stampade därifrån, varför kunde han inte ge rakt besked? Förväntade han sig att jag skulle föreslå något? Var det inte hans tur? Nu visade det sig att han satt på Salt. Extremt frustrerande att jag var på Terra Nova utan möjlighet att ta mig över till Salt utan att väcka uppmärksamhet. Jag försökte flytta hela gänget genom att hävda att det var roligare om alla var på ett ställe och att Salt skulle vara en trevlig omväxling. Detta försök föll dels på att en tjej hade gympadojor på sig och därmed inte uppfyllde Salts klädkod och att gröningarna faktiskt inte har så mycket till övers för kontorstjejerna. Till slut kom W över till Terra Nova, men vid det laget satt jag fast på en bänk mitt i gruppen. Det finns annars en hel del yta på Terra Nova – fyra våningar och gott om olika sittarrangemang: i entrén ett par stora pösiga soffgrupper, längre in höga bord att hänga på och på våningarna ovanför olika typer av undanskymda hörn. Utomhus längs kajkanten står en lång rad med rustika träbord. Puben måste vara rena mjölkkossan för Brains, baren är alltid full.

[singlepic id=243 w=300 h=300 float=right]En av finesserna med att ha en sprillans ny kamera var att jag hade ett fullt legitimt skäl att ta fram den i tid och otid och leka med den. Självklart ville jag prova den och ingen kunde undra över att jag knäppte en hel radda med bilder. Fotade jag dessutom av hela sällskapet, var det inte så uppenbart vem det var jag egentligen försökte fånga på bild. Resten av bilderna kunde jag ju alltid slänga i efterhand.
En bild av W var det närmaste jag kom honom. Det klassiska tricket att vänta tills leden tunnat ut för att komma närmare och sedan ”råka” bli kvar till sist, fungerade inte eftersom jag fick skjuts hem av John OHP. Gentlemannen John erbjöd mig skjuts när vi gick till Terra Nova och det regnade.
”Sablar, det regnar. Jag som har kjol. Kjol, regn och cykel är ingen vinnande kombination.”
”Jag kan ge dig skjuts hem.”
”Gärna” svarade jag tacksamt. När han senare körde hem mig hem var jag något mindre tacksam. Men det var antagligen nyttigt att komma hem för jag måste blivit ganska på pickalurven. Jag skulle slänga ihop lite pasta och sallad och allt gick fel. Kronan på verket var att jag tog ut fel tub ur kylskåpet och hällde fotsvampssalva istället för krossad vitlök i dressingen. Måste varit rejält onykter. På en och en halv pint.

Kvällen efter studerar jag kjolar på Prince of Wales. Mitt eget kjolbärande har inspirerat mig att utöka min lista med urvalskriterier för pubar, med klädsel hos övriga besökare. Det är kanske inte så mycket en kvalitetsfaktor som en kvalitetsindikerare. Det är ett mysterium för alla som inte är födda på den här ön hur man i april (eller februari för den delen) kan ta sig till, och från, puben iförd kjol modell brett skärp och linne som lämnar del av magen bar. Man skulle ju kunna misstänka en stor, lång och varm dunjacka någonstans i en garderob om man inte a) vet att det inte finns någon garderob eller b) har sett dem i samma mundering på väg till och från busshållplatsen.

[singlepic id=242 w=300 h=300 float=right]En av studenterna har kläckt en affärsidé: hyra ut ytterkläder. Förstår inte riktigt hur han tänkt sig det hela, men det borde går att hyra ut kappor och rockar i köerna till nattklubbarna. Jag lägger inga moraliska aspekter på folks klädsel. Låt folk klä sig hur de vill och om de vill vandra runt i snålblåst och knappt plusgrader i sandaler så är jag den sista som tänker stoppa någon. Jag bara noterar att minimalistiska kläder och stort utbud av knallblå, illgula, bjärt röda eller utomjordingsgröna alkoholhaltiga drycker verkar hänga ihop. Så om man eftertraktar denna typ av drycker är minikjolar ett bra tecken att gå efter. Prince of Wales är ett utmärkt ställe för sådana drinkar och observa­tioner på fredags- eller lördagskvällar. Stället är dock stort och man kan med fördel ta trappan en våning upp och se spåren efter pubens tidigare liv som teater. Vill man fort­sätta i svunna spår kan man besöka the Philharmonic ett stenkast längre ner på bargatan. Där visades 1896 den första filmen i Wales.