Kategoriarkiv: Jakten på den perfekta puben

Alla kapitel i webbversionen av boken Jakten på den perfekta puben

44. Dandelion & Burdock

[singlepic id=275 w=300 h=300 float=right]Min nyfikenhet på okända matvaror borde varit stillad för lång framtid. Icke. När jag hittar en burk Dandelion & Burdock-läsk inhandlar jag den bums. Dandelion är de där gula soliga blommorna som är så snälla, härdiga och växer precis överallt utan att man ens behöver ge dem någon omvårdnad. Burdock är den där som fastnar i kläder eller i pälsen på husdjur. Den kan användas mot allehanda åkommor, och i den japanska nationalrätten sukiyaki. Jag skriver upp namnet så jag inte beställer in sukiyaki om jag skulle hamna i Japan. Är också tacksam för att humle slagit igenom i ölbryggandets konst. Maskros och kardborre hör nämligen till den långa listan med alternativ som användes före humle. De kanske passade i öl men som läsk var det sådär.

Läsken handlade jag på caféet i Castell Coch. Den här gången lämnade jag caféets kakor därhän och provade matavdelningen. Lammlasagnen jag spanade in förra gången stod tyvärr inte på menyn. Pastan jag åt istället var visserligen veganmässig men inget smakmässigt underverk. Nej jag har inte gått och blivit vegan, däremot hade jag sällskap av W vilket på alla sätt förgyllde utflykten.

Jag har cyklat några gånger till Castell Coch nu, backen upp är inte lika brant längre och benen är redo för lite längre turer. Jag är framförallt nyfiken på hur leden ser ut efter Castell Coch. Vi inleder med att släpa cyklarna uppför något som känns som världens brantaste och längsta backe. Kommer upp och konstaterar att leden omedelbart vänder neråt igen. Vilket onödigt slit! Wales är fullkomligt nedlusat med gamla banvallar där koltågen tidigare rullat och leden går på en av dessa. Jag hör rinnande vatten, blir nyfiken så jag sneddar över lite grus för att kika närmare. När jag sedan ska trampa vidare är mitt bakdäck tvärplatt. Skit också. Promenera till närmsta tågstation eller försöka laga? Hade jag varit ensam hade beslutet varit enkelt. Trots ivriga instruktioner från en teknikfreakig väninna och trots en känsla av att det är fjolligt att inte ens kunna laga en punktering, har jag inte en susning hur man gör. Jag brukar hävda att det är mer kostnadseffektivt att leja ut det till professionell reparatör som gör det mycket fortare. Det förutsätter dock att en reparatör finns i närheten. W har precis köpt ett kit med lagningsgrejer och är villig att göra ett försök

Medan vi står där och ser vilsekomna ut stannar några hjälpsamma kvinnor på Thorncyklar. Eftersom Taff Trail är ett av de få ställena att cykla på om man inte vill trängas med bilar trängs varenda cykel i södra Wales här. Kvinnorna frågar om vi har alla verktyg vi behöver och W svarar att vi har allt utom erfarenhet. Och pump borde han ha tillagt, men det tänkte ingen av oss på. De har inte heller någon pump men vet vad som ska göras. De stannar därför en man som är ute och cyklar med sin lilla dotter. Han har pump. Pappan och kvinnan med den gröna Thorncykeln lagar punkteringen, pumpar upp däcket och sätter tillbaka hjulet. Vi tackar alla för hjälpen och vinkar adjö. Hinner inte många meter innan däcket är helt platt igen. Suck. Nu är alla hjälpsamma cyklister spårlöst borta, de hörde väl talas om de tafatta utlänningarna.

Jag har fått för mig att det ska finnas en tågstation i närheten så vi börjar promenera. Efter en stund ser vi ett gäng med ungdomar som står och hänger med sina cyklar mitt på cykelvägen. Jag vänder mig till den enda vuxna i gänget och frågar efter vägen till närmaste tågstation.
”Ska det vara en som är i användning?” undrar hon.
”Öhh ja” (de är ju mer användbara då….)
Kvinnan ser mycket undrande ut, funderar länge och väl och rådfrågar till slut de yngre förmågorna, de som är för unga för bil och därför fortfarande tvingas anlita publika kommunikationer. Jag borde självklart ha vänt mig till dem direkt.

Vi promenerar vidare och hittar så småningom till tågstationen Taff’s Well (namnet kommer från romerska bad som är restaurerade men inte öppna för allmänheten). Vi konsulterar tidtabellen. Tre minuter till nästa tåg!!! Detta är faktiskt en söndag, mina erfarenheter av tåg och söndagar är rätt dåliga, så tre utropstecken är befogat. Vid närmare eftertanke kanske det ska dit ett fjärde också?

Tåg till Grangetown. Ws lägenhet ligger närmare Grangetowns tågstation än vad mitt rum gör i förhållande till Cardiff central och det är trist att släpa en punkterad cykel någon längre sträcka. Baxar upp cyklarna till hans lägenhet utan att krascha någonting på vägen. Vi och vi, jag har tillfälligtvis lagt ner kvinnor kan och låter W bära upp min cykel med motiveringen att han är mer van att göra det utan att döda någon på vägen. Förutom palmen som gick åt vid mitt första besök har min cykel hunnit krossa en tavla.

Jag är numera ganska nöjd med att jag köpte min cykel av Harris junior. Han må vara en försäljare med lite väl välsmort munläder men det är lagom långt att dra punkterad cykel dit. Harris senior verkar ha blivit bättre. Han har numera misstänkt mycket hår i förhållande till att han var helt skallig under kepsen vid min förra punktering. Jag misstänker peruk. Efter att ha lämnat in cykeln äter jag frukost på Ozone och kommer ner till TQ strax före ett möte med marknadsavdelningen. Helen förskonar mig normalt från den här typen av möten men nu vill de veta exakt innehåll på årets sommartema så att de kan planera årets marknadsföringskampanj. Hade manuset varit färdigt hade vi kunnat skicka det till dem och varit av med det mötet, men nu är det ju tyvärr inte riktigt färdigt ännu. Ett faktum som Helen och jag gör allt för att undvika att nämna. Jag berättar istället att i årets show kommer människor att tävla mot djur på olika sätt, att vi kommer utnyttja det nya röstknappssystemet som någon köpt in utan att kolla om det innebar någon fördel jämfört med det gamla räcka-upp-färgade-lappar. De lyssnar men ser inte superimponerade ut. De berättar att förra årets bussannonser var mycket lyckade så de kommer att fortsätta med detta. Wow, min show på bussreklam, det känns fint. Jag drömmer mig iväg en stund i den härliga känslan att vara författare av mästerverk med bussreklam.

Blir snabbt återbördad till verkligheten. Marknadsavdelningen behöver något konkret för att kunna ge grafikern i uppdrag att ta fram en logga och annons. Ordet olympiska spel eller de fem ringarna får inte förekomma i reklamen men kan antydas. Tascha blir eld och lågor när jag visar upp en bild från en insektsutställning på Experimentarium i Köpenhamn och förklarar principen bakom en ”flugvägg”. Det är en lutande vägg klädd med kardborre. En frivillig med kardborrehandskar kan sedan klättra upp precis som en fluga. Tascha ser framför sig hur kamerorna smattrar när en lång rad söta äppelkindade barn med flugvingar klättrar uppför vår vägg.

Skitkul när ens idéer gillas men ett stort bekymmer är att ingen i verkstaden har tid att bygga själva flugväggen. Känns lite märkligt med tanke på att det talas så mycket om att sommartemat är årets händelse. Några saker har vi lejt ut som en jättelik matta som ser ut som en löparbana. W har erbjudit sig att bygga en liten katapult. Den ska skicka bakterier tvärs över scenen. Världens snabbaste djur i förhållande till sin kroppsstorlek är nämligen en bakterie. Omräknat till människomått rör den sig i 300 km/h. Huruvida katapulten verkligen kommer att skicka vår tjänstgörande bakterie (IKEA-mjukisdjur) så fort är osäkert men det spelar inte så stor roll, den kommer i vilket fall som helst att utklassa vår mänskliga tävlande (en vuxen) varje gång. Till alla barns stora förtjusning. Själv övervakar jag noggrant varje steg i produktionsprocessen.

Ägnar resten av dagen åt att bläddra igenom alla bilder jag har lagrade på min thinkpad. Jag behöver en bild som signalerar Sommar. Det måste vara ett motiv som alla, eller åtminstone walesiska barnfamiljer, omedelbart associerar till sommar och värme. Soliga bohuslänska klippor går bort, det är för exotiskt. Jag behöver parasoller, sandstrand och bikini i stekande solsken. Inte walesiska stränder i vinterkostym eller solnedgång. Jag började jakten med att googla men efter två dagar och otaliga tropiska sandstränder hade jag fortfarande inte hittat Bilden med rätt motiv i hyfsad kvalitet till lagom pris (vilket är gratis). Insåg att det antagligen var snabbare och mindre trassel att helt enkelt använda en bild jag själv äger. Därför letar jag nu i mina egna bildarkiv. Hittar en bild på två damer i varsin solstol på en solig sandstrand utanför Malmö. Den är precis vad jag letat efter. Förutom en liten men inte oväsentlig detalj: damen i den lila baddräkten är undertecknad. Och jag vägrar helt enkelt att visa upp mig i baddräkt för allmänt beskådande. Det går bara inte. Så jag letar vidare. Till slut har jag tre kandidater som jag visar upp för Helen, Phil och ett par till som sitter i samma rum. Alla röstar på baddräktsbilden. F–n. Men, det kanske inte syns att det är jag? Nejdå, alla instämmer gravallvarligt att det kommer vara svårt att identifiera vem det är när bilden är tio kvadratmeter stor. Jag borde blivit misstänksam men jag är så nöjd med att ha klarat av en surdeg. Tröstar mig med att den andra personen på bilden är min ex-chef. Henne hänger jag gärna upp till allmänt beskådande, tre föreställningar om dagen i två månader. Då är vi kvitt.

43. Rhonddagrått

Lämna ett svar

[singlepic id=331 w=300 h=300 float=right]Det var en gång en pojke som hade i läxa att måla av sitt hem. Dagen efter kom han tillbaka till skolan tomhänt. Läraren bannade men pojken försvarande sig, det saknades en krita, utan Rhonddagrått kunde han omöjligt måla sitt hem. Jag vet inte om den här historien är en skröna eller ej, men Rhondda lär ha varit insvept i en särskilt tröstlös grå nyans. Dalarna i Sydwales är gruvområde. Varenda by är uppbyggd runt ett eller flera schakt varur man grävt kol. Före kolet fanns här ingenting. År 1801 bodde det 542 personer i Rhonddadalarna, hundra år senare hade det ökat till 113 735, ytterligare tjugo års gruvdrift innebar 50 000 invånare till. Dessa siffror kan jämföras med 2001 års 72 443.

Gruvarbetarna var kända för sin stora törst så dalarna var guldgruvor för bryggerierna. Storsäljaren var mild ale, en förhållandevis alkoholsvag öl bryggd med mycket socker. Bryggeriernas storhetstid följde gruvornas, under den åtta månader långa stora strejken 1926 höll det lokala bryggeriet, Rhondda Valley & Ely Breweries, helt på att gå omkull med sina 200 pubar i ”the Valleys”. Därefter kom depressionen. Ingen rolig tid varken för bryggeriägare eller gruvarbetarfamiljer. Båda delar återhämtade sig senare, åtminstone tillfälligt. På 1960-talet började gruvorna gå allt knackigare innan Margret Thatcher slutgiltigt tog död på gruvindustrin. 1990 stängdes det allra sista schakten i Rhondda, Nummer 3 och 4 Mardy i Maerdy. Vid det laget hade bryggeriet redan svalts av en av de stora koncernerna.

Varje gruva hade under storhetstiden en miners’ institute eller workingmen’s institute, WI, icke att blanda ihop med women’s institute, kvinnoorganisationen som blev berömd genom Kalenderflickorna. Varje WI hade en byggnad där männen kunde träffas efter jobbet, ta en öl och förkovra sig i biblioteket. Varje gruvarbetare bidrog en penny i veckan till bygge eller underhåll av sitt WI. Av 365 WI finns 36 byggnader kvar i varierande skick. WI:t Newbridge deltog nyligen i Restoration, ett teveprogram där förfallna hus från olika delar av landet tävlar om folkets gunst för att bli renoverade. Tittarna röstar fram sitt favoritprojekt och det är telefonrösterna som finansierar upprustningen. Ett WI som redan har räddats undan förfall är det från Oakdale. Det är flyttat och i tryggt förvar på museet i St Fagans.

Idag är himlen blå och luften klar men jag försöker föreställa mig hur dalen såg ut genom en grå hinna. Den lilla dalen är smal. Den enda gatan snirklar sig uppåt mellan rader av grå hus: sten, spetsgardiner, stängda dörrar. Alla byggda efter samma mall. Bakom husraden finns något enstaka hus, därefter tar kullarna vid. Gatan är ödslig och övergiven och jag tänker på alla generationer av gruvarbetarfruar som trampat dessa gator. Gator som myllrat av barn, varit scen för stora strejker, gemenskap och umbäranden. Jag blir riktigt melankolisk men min chaufför Terry försäkrar att det inte är lika nedgånget som det var för tio eller tjugo år sedan. Nuförtiden jobbar folk, fast de får pendla till Cardiff. I den äldre generationen fanns det folk som aldrig satt sin fot så långt bort som Cardiff. Terry visar sig vara en kunnig guide. Han pekar upp mot en höjd och berättar att däruppe låg förut ett bostadsområde som kallades Alcatraz. Kommunen samlade alla stökiga hyresgäster på en och samma fläck vilket (surprise!) fick till följd att drogerna flödade fritt och alla upptänkliga typer av brott begicks. Nu är större delen av Alcatraz rivet.

Det finns två Rhondda, lilla och stora, och de bägge dalarna ligger bredvid varandra. Terry och jag är på väg till ett sportcenter i Tylorstown i Lilla Rhondda. Komplexet är överraskande stort, storleken är inte motiverad av invånarantalet utan politik. Stora Rhondda har ett simhus och då vill lilla Rhondda inte vara sämre. Det är praktiskt taget omöjligt att ta sig dit utan bil så därför har Terry hämtat upp mig på tågstationen i Porth. Terry arbetar på ett lokalt utbildningscenter som arrangerar en ceremoni där 500 barn får diplom för att de har deltagit i en Science Club utanför skoltid och genomfört olika projekt. Projekten tas fram av skolavdelningen av British Science Associations, lärarna prenumererar på dessa och om eleverna uppfyller vissa kriterier får de diplom. Diplomen köper skolorna för 2,50 £ styck. Detta är givetvis ingenting som skolor i Rhondda har råd med, de är sponsrade av en lokal bank.

[singlepic id=82 w=300 h=300 float=right] Mitt uppdrag är att såsom representant för BSA dela ut ett antal diplom. Det gör jag så gärna eftersom det är tack vare utbildningscenter som detta som jag kan skryta inför mina kollegor att det är i mitt distrikt det säljs flest diplom. Även den lokala banken finns på plats för att uppmuntra sex‑ och sjuåringarna. Ceremonin är uppdelad i olika avdelningar och mellan varje omgång underhåller Gary the musical clown, en färgstark underhållare som stoppat in en del naturvetenskap i sin show. Jag såg hans push and pull-trick för fyra år sedan och jag är imponerad över att han fortfarande orkar åka omkring med sin färgglada peruk och lösnäsa och se entusiastisk ut. Kanske får han energi av publikresponsen? Efter en timmes resa och en timmes prisutdelning är det min tur att försiktigt trippa upp på scenen (snäv kjol + högklackat!), dela ut åtta silver diplom, skaka hand med åtta elever, fotograferas tillsammans med dem och sedan äta lunchbuffé med arrangörerna.

Ordet buffé ger möjligen associationer till eleganta kanapéer eller läckra parmaskinkrullade mozarellapinnar så jag kanske ska förvarna om vad som finns på en buffé i Wales. Runda eller fyrkantiga smördegskuddar som innehåller en bit smaklös korv, sk sausage roll, verkar vara ett obligatorium. Det säljs även i affärer och caféer så det måste ju finnas folk som äter dem frivilligt. Miniversioner av trekantsmackor är också ett stadigt inslag. Här är det total lottdragning som gäller. De kan innehålla precis vad som helst. Man kan antingen kasta sig över den med riven ost i (lätt att identifiera) och hoppas att den inte innehåller någon oätlig pickles. Eller undvika den pga att riven plastost aldrig är någon höjdare och hoppas på högvinst. Om man är vågad kan man istället ge sig på något som ser kletigt ut, det kan visa sig smaka curry eller visa sig vara tonfisk med majonnäs, eller majonnäs med okänd kompanjon.

Lottdragning är det för att det är rätt hopplöst att lista ut vad det är för något inom rimlig tid, man kan ju inte stå och skärskåda alltför länge. Det finns vitt skumgummibröd eller något brunare skumgummibröd att välja på. Har man riktig otur kan de yttersta bitarna ha börjat torka. Kall paj med äggstanning skuren i smala bitar är också vanligt förekommande. Friterade kycklingfärsbitar och något köttfärspirogsliknande av smördeg är i sammanhanget bra kort. Ser man några runda friterade bollar ska man vara försiktig, de innehåller en läbbig äggig historia! Jag hade sett dem flera gånger tidigare, alltid undvikit dem men idag segrade nyfikenheten. Jag önskar omedelbart nyfikenheten dit pepparn växer. Kikar mig omkring, finns det något sätt att diskret göra sig av med resterna? Som en av huvudgästerna står jag inklämd mitt i en grupp. Kommer inte på något bra sätt och tvingar mig själv att svälja eländet. Försöker sedan skölja ner det med en kopp ljummet te.

[wp_geo_map]

42. Svarta fåret

Lämna ett svar

[singlepic id=266 w=300 h=300 float=right]Jag krockar med en liten gråhårig tant i frukt- och gröntavdelningen. Säger sorry, tar ett steg åt sidan och – kommer ingen stans. Tanten viftar med en klase fairtradebananer mitt i ansiktet på mig vilket effektivt blockerar min vidare färd i butiken. Hon pekar samtidigt ner i min korg där det ligger ”organic” bananer. Vill hon ha mina bananer? Icke, de vill jag minsann behålla själv. Vill hon veta vilka hon ska välja? Jag satsar på det senare alternativet och förklarar att inte ens aporna på zoo käkar konventionellt odlade bananer. Hon går då över till mina miniplommontomater och kräver att få reda på jämförelsepriset på dem. Är de billigare än de kravodlade cocktailtomaterna på kvist som säljs med erbjudandet köp en förpackning och få nästa för halva priset? Jag skakar på huvudet, jag har ingen aning om prisfrågan. Allt känns billigt när man handlar i pund, så länge man inte räknar om det till svenska pengar. För att komma bort från tomatprisfrågan plockar jag upp mina champinjoner och tipsar henne att eftersom champinjoner drar upp alla gifter som finns i jorden är det prioriterat att köpa ekologiska svampar. Hon nickar instämmande, detta stämmer med något hon hört förut. Britter ligger ljusår efter svenskar när det gäller miljöfrågor och det är oväntat att hitta en kortväxt miljövän med lilaskiftande hår på Sainsbury. Hade jag inte varit så trött hade det varit riktigt underhållande. Nu ursäktar jag mig och går vidare mot mjölkhyllorna. Vänder mig om för att handla ägg (som inte kylförvaras). O nej, nu står hon och väljer mellan frigående och organic.

Jag skippar ägg och knatar in bland alkoholhyllorna där jag snabbt glömmer bort den gråhåriga miljövännen. I kylen finns Boddington, Bishop fingers, Abbot och Black sheep. Den sistnämnda sticker ut både vad gäller etikett och namn. Namnet kommer från det svarta fåret i den gamla anrika bryggerifamiljen Theakstone. De bryggde i Masham ett mytomspunnet öl, Old Peculiar, som sas ha orsakat både det ena och det andra, det mesta dock glömt i lämpliga minnesluckor. Det gick som det brukar, bryggeriet flyttades och Old Peculiar förändrades: blev alkoholsvagare och miste en del av smaken. En medlem av familjen blev osams med resten och började brygga öl i Masham igen. Han kallar ölet för Black Sheep.

Jag är lockad att prova ölet men min shoppingkorg är redan tung. Jag har kanske satsat på helt fel dryck? I Raw Spirit åker Iain Banks runt bland skotska destillerier i allehanda fordon. Dessa fyller han med exklusiva whiskeyflaskor som han senare provar i lugn och ro hemma i goda vänners lag. Det är onekligen något effektivare än att cykla omkring i Cardiff och prova ale.

I ögonvrån ser jag den gråhåriga miljövännen komma närmare och jag drar direkt mot kassorna för att slippa någon mer attack. Sainsbury’s på Queen street är min standardaffär. Ska jag bara ha frukt och grönt och absolut inga stapelvaror väljer jag Marks & Spencer istället för deras fantastiska utbud av frukt och grönsaker. Ta tomater, valet står inte mellan holländska eller inhemska, biff eller cocktail, utan en vanlig dag kan man välja mellan santini, nectar, rosa, piccolo cherry vine, melrow, strawmato samt classic tomatoes for salads and cooking. Det sistnämnda är en omskrivning för vanliga tråktomater. De har också ett gigantiskt utbud av spännande färdigmat. I gengäld saknas en del saker varför det oftast blir Sainsbury’s.

Kassorna saknar långa band där varorna kan åka iväg, expediten plockar istället mina varor direkt från korgen ner i plastkassar. Jag vill skicka hela personalstyrkan på en snabbkurs i påspackning eftersom de flesta fullständigt saknar sunt förnuft. Hur svårt kan det vara att lägga i allting tungt först och allting lätt överst? Påsen med färdigsköljd baby leaf sallad ska ligga överst!! Ingen annanstans. Antagligen har de fått ett eller annat klagomål för många packar bara en eller ett par varor i varje påse. Är man inte uppmärksam går man därifrån med ett berg av kassar trots att man inte handlat mer än vad som skulle få plats i en medelstor ryggsäck, just den storlek som jag har på ryggen. Stoppar expediten och packar själv ner mina varor i ryggsäcken. Två pint mjölk i botten, därefter pink ladyäpplen, färsk lök och sex skivor pepparskinka. Ovanpå lägger jag tomaterna, spetspaprika, bananerna och toppar med salladen. Har just besparat världen ytterligare tre plastpåsar. Undrar hur många påsar den gråhåriga bär hem.

Ölprovarprojektet får anstå tills jag är på branschkonferens i London. Därifrån kan jag rapportera att Brakespeer beesting är godare än både John Smith och Bombardier. Kan också berätta att nagellack på män gör sig bättre på tår än händer samt att är man tillräckligt känd kan man ta sig friheter. Professor Robert Winston, adlad Lord Winston of Hammersmith, programledare på BBC och känd fertilitetsforskare, samt icke att förglömma ordförande för BSA 2004/2005, kan platta till vilken föredragshållare han vill. Själv var jag chockad när en, för mig okänd, person i publiken kläckte ur sig ”You are patronising us.” I pausen hörde jag folk säga att det bara var Robert Winston som kunde säga något sådant. Jag nickade instämmande för jag förstod att jag borde känt till vem han var. Det var först några veckor senare när jag hittade en bok bland vitaminerna på Boots och läste författarpresentationen på baksidan som polletten trillade ner. Jag tyckte att den tillplattade föredragshållaren sagt ovanligt kloka saker. Han menade att det inte behövs fler projekt för att locka ungdomar att läsa naturvetenskap. Ungdomar är klyftiga och väljer utbildning efter framtidsutsikterna. Absolut. Men för de stora företagen är det mycket billigare att skänka någon skattebefriad peng till välgörenhet än att höja löneläget och statusen på sina anställda. I det förstnämnda alternativet kan de dessutom slå sig för bröstet och hävda att de tar sitt corporate social responsibility.

Moderator för konferensens var Kathy Sykes, en annan forskande tevekändis. Hon kände inte igen mig utan jag fick påminna henne om att hon intervjuade mig till jobbet som festivalgeneral för Cheltenham Science Festival för några år sedan. Vi var två som intervjuades för jobbet, en irländare och jag. Efteråt placerades vi på ett hotell över natten medan juryn bestämde sig. Det kändes initialt lite udda att sitta där med sin konkurrent. Men eftersom vi båda var främlingar i Cheltenham och bevisligen hade ett och annat gemensamt intresse, föreslog jag en gemensam curry. Irländaren blev först en smula överraskad men hängde sedan på och vi hade en trevlig kväll. Han drog i slutändan det längsta strået. Jag vinkade adjö och gav mig av på en 36-timmars resa till nästa jobbintervju – i Jokkmokk.

Under konferensmiddagen lärde jag mig att bara för att menyn låter lovande (mozarella, grillad havsbrax och citrontiramisu) och inredningen är minimalistiskt trendig betyder det inte att maten är god. Fokus låg mer på konstnärlig presentation av maten än på stor kokkonst. Efter middagen ledde jag en delegation av yngre delegater till the Globe. Över diverse drycker skedde en viss förbrödring. En efter en dröp folk av till sina hotell. Jag insåg att jag hade att välja på att invänta att de två sista personerna rundade av kvällen eller vandra till Regents park hotell själv. Wendy, en ex-TQ:are som framgångsrikt startat eget samt Steve, en för mig helt ny men trevlig bekantskap, ska vara tacksamma för att jag ogillar att vandra omkring själv i mörka städer och valde att vänta in dem. För jag var – faktiskt! – relativt nykter och dessutom visste jag vart vi skulle. Vi var mitt inne i en oerhört viktig diskussion när vi kom till hotellet, en diskussion som på intet sätt fick avbrytas varför vi samlades i Steves rum. Efter en stund övergick Wendy och Steve till att tala om folk jag aldrig träffat varpå jag passade på och bättrade på nagellacket. Steve blev inspirerad, det var exakt samma lila färg som hans skjorta. Han ville bums ha lila naglar han också. Kunde jag måla dem? Jag övertygade honom om att tånaglarna räckte och målade dem, och halva tårna, lila.

Kunde se exakt hur dåligt jag målat dagen efter när Steve, med en lätt fåraktig uppsyn visade upp dem. Vi kom dock överens om att till nästa år skulle jag ta med neongrönt nagellack som matchade den dagens skjorta.

41. Blinkande stjärnsymfonier

Lämna ett svar

[singlepic id=178 w=300 h=300 float=right]Köket på Splott road är vid närmare påseende fortfarande fullt användbart, vilket är bra för jag har blivit grymt förtjust i bakmaskinen. Jag har nämligen kapitulerat för den brittiska institutionen lunchmackan. På den gamla Fairwatertiden gjorde jag matlådor som fick verkstadskillarna att bli gröna i ansiktet av avundsjuka när jag mikrade dem. Men det ids jag inte längre. Man måste dock inte äta plastförpackade trekantsmackor med tonfiskfyllning för det. Jag har efter en hel del letande upptäckt att i hälsokostaffärerna finns det roliga mjölsorter. I de vanliga affärerna kan man välja mellan plain och self-rising dvs vitt vetemjöl med eller utan bakpulver. Det blir ganska tråkigt bröd. Men nu experimenteras det med allehanda mjöl, frön och gryn. Resultaten bär jag sedan med mig till jobbet där de utgör grund för Helens och mina lunchknytis. Ibland stämmer vi av i förväg vem som tar med vad men oftast så delar vi bara på det vi råkar ha fått med oss. En burk hommous delas med fördel på två, framförallt efter att jag råkade vända på burken och läste kaloriinnehållet. Helen älskar ost och har nästan alltid med sig intressanta ostar från sina besök i ostaffären. Nu när det är varmt kan vi förlägga våra veckovisa uppdykanden i det övre personalrummet till balkongen – man visar sig när man passerar ut och in i alla fall. Oftast skippar vi dock nätverkandet helt och sätter oss på en bänk nedanför studenternas låda och tittar ut över vattnet.

När hela public programmes på torsdagen skulle fira bar det istället av till IKEA för lunch. Vi hade verkligen anledning, hela planeringen för nästa läsår klarades av på en förmiddag utan en endaste kontrovers. Värre lär det ha varit förra året då det fanns ömma tår och sårade självkänslor att ta hänsyn till. I år var det enkelt. Helen och jag var helt överens och om Phil hade en avvikande åsikt så hade han vett att hålla den för sig själv. Bra shower tål att sättas upp igen, halvbra kan revideras och dåliga bör arkiveras. Generellt led alla teatershower i TQ’s arkiv av för liten budget för fräcka experiment och dyr rekvisita. Det behövde inte nödvändigtvis betyda katastrof. Proffsig personal kan lyfta den mest patetiska monolog och göra en minnesvärd show med glimten i ögat. Det var värre med de färdiginspelade planetarieshowerna. Inför genomgången av dem hade Phil gjort floskelbingobrickor. Det var kanske inte speciellt vänligt mot våra föregångare men vi hade vansinnigt roligt. Mitt hatobjekt nummer ett blev ”twinkling symphonies of stars”. Under mycket fniss bestämde vi att helt enkelt begrava majoriteten av planetarieshowerna. Medan vi producerar nya med högre standard får vi helt enkelt återanvända det fåtal som är bra om och om igen och kalla det ”extra shower på allmän begäran”.

[singlepic id=335 w=300 h=300 float=right]Efter jobbet flyr jag till de publika vardagsrummen för att undgå kaoset i huset. The Wharf är den allra första pub jag besökte i Cardiff. Året var 1998 och jag besökte Cardiff som medlem i en fyra personers kommitté från Norrköping med uppdrag att bygga ett science centre i den gamla värmekyrkan i industrilandskapet. Namnet skulle vara Himmel och hav. Finansieringen var i princip klar med Wallenbergpengar som grund och en rejäl årlig slant till driften från staten. Men så bytte Anders Flodström rektorstolen i Linköping till den på KTH och plötsligt fanns inte en krona. Men det visste vi inte när vi besökte the Wharf, då var vi fulla av entusiasm. Som alla science centre-kommitéer med självaktning åkte vi på inspirationsresa till Cardiff och Bristol. Tyvärr kom jag med i projektet ett halvår för sent för att följa med på den amerikanska turnén och missade ur-science centret Exploratorium i San Fransisco.

Det är trevligt att äntligen vara på återbesök. I dubbel bemärkelse. Sav rörde ihop the Warf med Atlantic Wharf och skickade mig till fel ställe. Ett telefonsamtal och en extra cykeltur senare är jag på rätt plats. Jag är återigen förundrad över att vi faktiskt överlevde före mobilernas tid. Jag är också döhungrig och helt slut. Det är inte omvägen som tagit knäcken på mig, utan en shoppingexpedition. Upptäckte att flotta Howells hade någon form av endagsrea med 20 procent på större delen av sortimentet. Jag avskyr verkligen hela slita-i-varorna stressen och var på väg ut tomhänt vid mer än ett tillfälle. Men jag har verkligen ebb i garderoben så jag bet ihop och armbågade mig vidare. Ett tag hade jag plockat åt mig fem bh:ar och ställt mig i kö till provhytterna. Kön var enorm och värmen överväldigande så jag hängde tillbaka allihop och flydde mot utgången. Hann en halv våning ner, stannade och tog tre djupa andetag, intalade mig själv att jag skulle ångra mig om jag rusade ut på gatan, vände och betalade en oprovad bh. Var så nöjd med mig själv att jag i bara farten fick tag i ett svart tajt V-ringat linne som var ganska smickrande. Har man ett sprillans nytt linne i en kasse kan man omöjligt sitta på the Wharf i sin gamla svettiga tröja. Smiter in på toaletten och byter till det nya linnet innan jag går till baren och beställer en steak and ale pie och en Brains SA.

Synd att det är så trist ölutbud på the Wharf för byggnaden har verkligen karaktär. Men ölen är nu en väsentlig del av pubupplevelsen, så slutbetyget blir mediokert. Ansluter till W, Sav, Lotta och Greg som sitter i ett hörn med utsikt mot en liten scen. Orsaken till att vi träffas på the Wharf är att de en gång i veckan har stand-up comedy och större delen av sällskapet är teaterintresserade. Lottas skådespelardrömmar har precis fört henne till London på audition. Hon oroar sig nu för att hennes chef insett att hon inte var sjuk trots att hon sjukskrev sig. Sav är med i en teatergrupp dit även W har letat sig emellanåt så det är bara jag och Greg som är udda i sällskapet. När W ger sig av hemåt svalnar mitt intresse för stå-upp komik snabbt och när en man strax därefter kommer förbi för att kräva inträde ursäktar jag mig.

Sav är kanontrevlig på alla sätt och vis och jag gillar Lotta och Greg också men det vore kul att träffa W ensam någon gång också. Min chans för en träff på tu man hand kommer snabbare än jag anar. W är inbjuden till ett bröllop i USA och behöver hyra en smoking. Beställningen görs via ett formulär där man fyller i sina mått. Jag har erbjudit mig att hjälpa till med mätningen och dessutom utgett mig för att vara expert i området. Måttband har jag, märkt IKEA, och jag läste syslöjd i grundskolan så hur svårt kan det vara?

Tydligen svårare än jag mindes. Det var visst några år sedan jag slutade skolan. Men entusiasmen är det inget fel på så jag kryper omkring, mäter och funderar om jag mätt på rätt ställe. Mäter lite extra för säkerhets skull, drar i måttbandet för att få det slätt och kommenderar bylsiga kläder av. Får till slut kapitulera och ta Internet till hjälp för att kolla vad som menas med axelmått, bröstmått och höftmått. Ska måtten anges i inch eller centimeter? Det blir kanske ingen krasch a la Mars Climate Orbiter om jag väljer fel men det kan bli en märklig utstyrsel.

40. Vinröd eller rödvin

Lämna ett svar

[singlepic id=334 w=300 h=400 float=right]Ett av skälen till att gå på föreställningen var ren självbevarelsedrift. Hur skulle jag annars kunna visa mig bland Nofit-anhängare igen? Dessa finns i rikliga mått både på puben och hemma i köket. Några dagar senare när jag kommer till sagda kök undrar jag om det inte hade varit lika bra att hålla sig borta. Hela huset är upp och nervänt. I rummet ut mot gatan hittar jag Al uppflugen på en stege målande en vinröd bård. Vem Al är vet jag inte men han dök upp dagen före på sin mountainbike. Ett sabla besvär ställde den till för mig. Den var fortfarande kvar på morgonen när jag skulle baxa ut min cykel som stod innanför. Två cyklar skulle säkert gå bra att manövrera i den smala hallen om inte hallen även huserade två stora svarta sopkassar och en gammal turkos jätteMac. Al berättar att han är inhyrd för att rummet ska bli klart i tid före festen på fredag. Jag nickar vist (vilken fest?) och tassar ut i köket för vidare informationsinhämtning. I köket sitter Julie med sin dotter Rhiannon och en väninna. Väninnorna dricker rödvin, Julie verkar ha gjort ett uppehåll med Atkins. Jag har aldrig träffat väninnan tidigare, men hon ordnade en hattfest den helg pappa hälsade på. Festen var tydligen mycket lyckad och Julie kom hem ganska sent. Så pass sent att min morgonpigge far – med hjälp av en timmes tidsskillnad – redan var uppe. Viss förvirring uppstod i toalettkön när pappa gjorde sin morgontoalett. Julie trodde att på andra sidan toadörren fanns hennes deppige min-relation-har-tagit-slut-och-jag-behöver-tröst-vän och erbjöd moraliskt stöd och alkoholindränkt förståelse.

Anledningen till både rummet och festen är att Rhiannon avbrutit sin långresa i Indien och kommit hem, får jag veta. Eftersom jag har flyttat in i hennes gamla flickrum gör Julie nu i ordning rummet ut mot gatan. Det är onsdag idag och halva taket har en annan färg än resterande halva, väggarna har fyra olika färger och om det är tänkt att det ska vara handmålade bambufält på mer än en fondvägg så är det hög tid att sätta igång att måla. Jag är kort sagt en smula skeptisk till att projektet kommer att vara klart tills på fredag.

Rhiannon visar sina bilder från Indien. Jag tar en pliktskyldig titt, klassiska semesterbilder på personer jag inte känner i annorlunda omgivningar. Misslyckas kapitalt uppbåda någon form av entusiasm, skyller på jobb och tar min tillflykt till det cerisa rummet. Det här med jobb är inte helt och hållet en undanflykt. Jag är mitt uppe i brain storming inför sommarshowen. Årets huvudattraktion. Jag vill skriva showen som ingen glömmer. Just nu går det uselt, jag har svårt med både motivation, inspiration och koncentration. I ren desperation försöker jag jobba hemifrån. Egentligen är jag inte alls förtjust i att jobba hemifrån, tvärtom. Men jag och värme går dåligt ihop och vår skolåda till kontor saknar all form av ventilation. Luftkonditionering ska vi inte tala om. När Phil mätte upp 30 grader gick jag hem. Tog vägen om gymmet på vägen hem så att jag skulle ha det avklarat utifall något spännande skulle hända (läs: om någon spännande skulle ringa, i så fall skulle manuset säkert kunna vänta). Men telefonen är tvärtyst och mejlboxen tom. Kanske något fel någonstans? Kanske sprays mejlservrar har brakat samman? Jag kollar driftinfosidan. Inga driftproblem rapporterade, men de kan ju mörka dessa. Testskickar ett mejl från min homeadress till min sprayadress. Det kommer fram. Jag får väl hålla mig till mitt manus då.

Sport och djur. Djur och sport. Sporttävling, det är inte OS-år för intet. Sportiga djur, djur som sportar? Människor som tävlar mot djur? Nu börjar vi närma oss något. En bra show måste ha moment där publiken är delaktig. Ju mer publiken är involverad, desto bättre. Showen ska också innehålla spektakulära experiment med hög wow-faktor. Jag vill använda en kombination av media, både bilder och video. Inte bara för variationen utan för att de då sparas i olika filer. Det är enklare att anpassa showen under föreställningarna och kasta om saker om man inte är styrd av att allt ligger i samma slinga. (Läs: inga powerpoint slideshows). Det finns bara en sak som är absolut bannlyst: vimsiga labbrockar och spretigt grått hår – Einstein i Hollywoodtappning. Besökaren ska gå hem och tänka ”det där var kul och inte så svårt, naturvetenskap och teknik är kanske något för mig”. De ska inte gå hem med bilden av vetenskapsmän som smått galna psykopater. Alla museer, science centre, vetenskapsteatrar, författare eller vetenskapsråd som förmedlar den bilden borde få böta!

Geparder springer väldigt fort och skalbaggar är väldigt starka. Om man skalade upp skalbaggen och dess lyftkraft till människostorlek skulle det motsvara att en människa kunde lyfta en bil. Rätt häftig tanke. Någon överhängande risk att jorden blir invaderad av muterade jättekackerlackor finns dock inte utanför Hollywood. En skalbagge i människostorlek skulle nämligen bli krossad av sitt yttre skelett, vissa modeller fungerar bara i liten skala. Men insektstemat är kul, man skulle kunna skala upp allting till ”hur smidig, snabb eller stark skulle en människa vara” om den vore som en insekt? Det ger massor av bra tillfällen för interaktion med publiken. De kan lyfta bilar och hoppa över Eiffeltorn. Det bästa med att skriva showen är att jag har en chans att göra den lättarbetad. Jag är ganska less på att stänga av brandlarm, fylla ballonger med vätgas eller oroa mig för krympande förråd av kolsyreis. Det ska heller inte städas råa ägg eller såplösning från golv, bänkar, fläktsystem eller någon annan yta under min show. Elva veckor med fyra föreställningar om dagen, skriver jag en show som är snabb och enkel att ställa om mellan föreställningarna blir jag populär bland de gröna. Summering. Showen ska vara lätt att sätta upp, allting ska se imponerande ut, publiken ska vara delaktig, den ska handla om djur och sport och att skalbaggar är starka.

Doften av målarfärg ligger tung över huset och jag är oroad över tidsplanen för det pågående måleriprojektet. Ingen skulle bli gladare än jag om det verkligen blev klart till på fredag. Då kunde Rhiannons säng återvända till rummet mot gatan och lämna tvättstugan ifred. Just nu får jag torka all tvätt hängande på sänggavlarna i mitt rum. Det finns mysigare sätt att dekorera rummet än med drivor av fuktiga trosor. I det här huset är man bättre på att påbörja än avsluta projekt. Tättstugan saknar t ex fortfarande kakel. Och då har jag inte ens nämnt trädgården. Det absolut bästa med brittiska hus är sällan den undermånliga isoleringen, heltäckningsmattorna eller badrummen med engreppsblandare utan det är i allmänhet trädgårdarna. Prunkande med en mängd växter som för en tynande tillvaro uppe i norr. Trädgården är också en av favoritplatserna i det här huset. Eller var fram till för en månad sedan. Julie bestämde sig för att haka på dammtrenden och eftersom det är Julie vi pratar om så skulle det göras ordentligt. En dag när jag steg ut på baksidan möttes jag av ett gigantiskt hål mitt i trädgården. Helt överdimensionerad i förhållande till storleken på resten av trädgården. En enorm jordhög och en massa allmänt bråte täckte en rabatt, och alla sittplatser var fulla med uppgrävda växter. De små stigarna var helt försvunna, för att ta sig mellan främre och bakre delen av trädgården tvingas man numera klättra över en massa byggmaterial, balansera på en smal kant och hoppas att man inte tappar fotfästet och trillar ner i hålet.

Arbetet med dammen verkar tyvärr helt ha avstannat på obestämd framtid. Jag gissar att renoveringsprojektet inomhus inte förbättrar läget, dags att fly slagfältet. Jag bjuder in mig själv till Jen och hennes man. Deras trädgård är inte bara utan snubbelhål, den är också välskött, stor och flott. De bor i ett stort friliggande hus ovanför en slingrande flod. Huset ligger så pass högt upp att man ser ner på trädtopparna från det inglasade uterummet. Därifrån kliver man rakt ut på ett stort trädäck. Trädäcket fortsätter sedan ner i flera etager med rosor, ormhassel och olika vintergröna växter runt omkring.

Jag har upprepade gånger förklarat för Jen att hon inte behöver göra sig något besvär, det är bara kul att komma förbi och hälsa på dem nu när jag bor inom bekvämt cykelavstånd. Men Jen är uppfostrad i en skola där man passar upp sina gäster. Nu är inte jag den som klagar över att bli serverad en komplett indisk måltid. Curry är alltid gott men äter man den dessutom utomhus smakar den extra smarrigt. Vi sitter på mittenavsatsen omgärdade av majestätiska trädkronor. Solen silar ner genom bladverket och vi hör fåglar som pratas vid nere vid vattnet. Efter middagen eldar Pete i utespisen medan jag och Jen sitter inlindade i varsin pläd och meditativt stirrar in i elden.

Vid nio bryts förtrollningen av ett sms från Sav. Hon och W ska plugga på a Shot in the Dark och jag är varmt välkommen att göra dem sällskap. Jag hamnar återigen i det svåra dilemmat att vara på två ställen samtidigt. Bestämmer mig för en klassisk Kristina-kompromiss. Sitter kvar och njuter av atmosfären till kvart över tio när det skymmer. Då tackar jag för mig, skyller på att jag behöver en tidig kväll och lämnar den vackra trädgården. Men istället för att vika av hemåt trampar jag vidare på Newport road tills jag når a Shot in the Dark. W och Sav sitter i en soffa inbegripna i ett samtal med en annan av gästerna. Istället för att skriva på uppsatsen har W diskuterat upplägg och innehåll, samt kvalitén på kaffet och meningen med livet, med en universitetsprofessor som råkade slå sig ner i samma soffa.