Kategoriarkiv: Jakten på den perfekta puben

Alla kapitel i webbversionen av boken Jakten på den perfekta puben

49. Courage

[singlepic id=338 w=300 h=400 float=right]Ett par dagar före intervjun ändrar jag radikalt uppfattning om livet i Cardiff. Det är Sav som släpper bomben.
”Har du hört att W har återförenats med sin exflickvän?”
”VA?!”
”Hon kommer med honom tillbaka till Cardiff för att bevaka sina intressen.”
”Detta måste jag höra mer om. Kan vi ses ikväll?”

Nyheten sprider sig som löpeld genom TQ och utlöser en smärre landsorg hos den kvinnliga delen av personalen. Så värst många detaljer är inte kända men de som finns stöts och blöts under en helkväll på A Shot in the Dark. Sav och jag hinner avhandla alla aspekter grundligt, inklusive lista alla Ws negativa sidor, lovorda oss själva i förhållande till ”bitchen” och i största allmänhet deppa i kapp över två flaskor rödvin. Därefter ansluter vi till trion Lotta, Greg och Duje på Prince of Wales för att se Sverige mot Italien. När Zlatan gör mål skriker alla. Jag skrek också men kanske inte för målet.

En lärdom av denna kväll är att inte grunda med vin före ölprovning. Kombinationen gav som väntat en ångestfylld natt helt utan sömn. Fram emot morgonsidan ger jag upp. Mår uruselt, huvudet är för stort för huvudskålen, ögonen är hälften så stora som vanligt och jag orkar inte ta tag i något av alla måsten. Jag borde packa, jag borde städa, jag borde göra något av mitt liv. Framförallt borde jag sitta på tåget på väg till London. Jag har gjort upp om att träffa min bror och svägerska där, de mellanlandar på vägen hem från en semester på Teneriffa. Har sett fram emot att träffa dem i evigheter men vägen till stationen känns plötsligt oändlig. Dessutom kommer jag ändå träffa dem i Sverige i övermorgon efter jobbintervjun, något vi inte visste när vi gjorde upp våra planer. Jag kanske ska ta ett senare tåg direkt till Heathrow istället för att ta omvägen om London? Att skjuta upp packning, avfärd, ja livet självt, känns som en lysande idé. Men jag har lovat att komma, de kanske blir besvikna om jag inte dyker upp? Jag är ju ändå vaken och någon sömn kan jag inte hoppas på. Varför sitter jag här och stirrar ut i luften när jag kunde vara på väg till Londons alla sevärdheter? Jag kastar hastigt ner lite grejer i mammas väska, rationaliserar bort tandborstning och kastar mig in i en taxi för att spara värdefulla minuter. Bara för att upptäcka att nästa tåg går först en halvtimme senare. Efter att ha varit uppe sedan småtimmarna kommer jag ändå inte till London förrän långt fram på eftermiddagen.

Möter upp bror med sambo på Piccadilly circus och väljer första bästa pub på en sidogata för intag av kalorier. Puben är precis så murrigt inrökt och servitrisens engelska är pre­cis så bruten som man förväntar sig i dessa turistkvarter. Jag fortsätter min jämförande undersökning av biff- och någontingpaj. Här hette den Beef and Stilton pie, någon hade i och för sig glömt själva biffen men i gengäld varit frikostig med morötterna och potatisen. Vi slår på stort och beställer in hela sortimentet av bitters, dvs en Bombardier, en Young’s och så Courages Best Bitter. Helens pappa säger att det krävs ”courage to drink Courage” och det är definitivt sant. Bombardier visar sig vara den minst dåliga, typiskt nog är det den som är gästöl. Hur kommer det sig att gästölen så ofta är godare än något ur ordinarie sorti­ment? Är det för att gästölen tillverkas i liten kvantitet med bättre råvaror och därmed bara finns som temporära gäst­spel? Eller är det för att den som gästöl har större åtgång och därmed är färsk som den är bäst? Eller är gästölen bäst därför att på standardkranarna prånglar de stora bryggeri­jättarna ut andra rangens öl genom tvingande sortiment?

Jag hade förväntat mig att träffa två solbrända semester­firare på väg hem från två veckor i solen men de är nästan lika bleka som jag. Istället för lata dagar på stranden hade de testat lokaltrafiken och införlivat ord som köksbänk och kakel i sitt spanska ordförråd. På väg till svägerskans familjs lägenhet fick de reda på att svärfar oväntat och oannonserat kvistat ner för att personligen inspektera de avslutade lägenhetsreparationerna. När han ändå var på plats passade han på att initiera några nya och engagerade sin dotter och svärson i dessa. Höjdpunkten på semestern verkar ha varit turen till IKEA. Efter tre timmars trixande på olika lokal­bussar för att ta sig från Playa des Américas till Santa Cruz visade det sig att även om IKEA för det mesta har öppet till 22 så iakttog de just denna dag någon lokal helgdag. Just denna resa verkade dock min bror ha missat efter att ha inlagt veto och istället gett sig av medelst buss till Teide där han istället kunde gå vilse.

Innan vi skiljs åt för att ta oss till Sverige på separata vägar, de med Ryan Air, jag med SAS, blir det en nostalgitripp förbi Hamley’s, världens bästa affär när man var barn. Jag följer också med dem till Victoria på studiebesök. Vi har oceaner med tid, tror jag, tills jag inser exakt hur långt det är mellan Victoria tågstation, dit vi anländer med tunnelbana, och Victoria busstation, varifrån de ska ta buss till Stansted. Vi hinner fram och jag vinkar adjö. Andelen ryggsäckar och Internetcaféer är hög i Victoria. Jag som aldrig backpackat mig igenom Asien, känner mig en smula utanför. På vägen mot Buckingham Palace stoppar jag in näsan i en rese­prylaffär. Jag har en svaghet för väskor med många käcka fack i och man kan ju aldrig veta vad det är man desperat behöver förrän man ser det.

Vid Buckingham tar jag pliktskyldigast fram kameran och tar ett par bilder på alla turister som tar den obligatoriska bilden. Jag skulle antagligen ha njutit av hur anskrämligt överdådigt det hela är om jag inte hade varit strängt upptagen med att tycka synd om mig själv. Om området runt Victoria är ryggsäcksfolkets paradis så är det ett helt annat klientel på Paddington, för att inte tala om Heathrow Express. Jag är nog den enda passageraren med ryggsäck. Inte för att min lilla Fjällräven skulle platsa på någon strand i Asien, detta är min förklädda datorväska. Mammas något mer standardmässiga kabinväska checkade jag in när jag anlände till Paddington för ett par timmar sedan, så slapp jag släpa runt på den i London (tänker att jag aldrig ska åka med British Airways, på Paddington tar de hand om väskor för ungefär 79 olika bolag utom det största).

Eftersom Storföretaget betalar är det ett utmärkt tillfälle att prova det exklusiva transportalternativet. Man åker inte Heathrow Express för att spara tid, utan för att slippa umgås med pöbeln. Det är skruttdyrt men då får man exklusiva BBC nyheter på köpet. Resan till Heathrow går fort men väl där är det kilometervis med tunnlar att vandra innan jag hamnar vid incheckningen till Virgin airlines. Jag som är van att komma med bussen från Reading och hamna precis utanför rätt incheckning är inte imponerad. Irrar runt bland en massa bolag jag aldrig hört talas om innan jag till slut hittar SAS. I säkerhetskontrollen tror jag att jag har gått vilse för skyltarna med föreskrifter om vad man inte får ta med ombord (inklusive manikyrset, slang­bella och virknålar) är alla på arabiska.

Snett framför mig sitter en dam som måtte gilla guld. Hon har guldbågade glasögon, en tjock guldlänk om halsen och fem diamantringar bara på handen som vetter åt mitt håll. Gulddamen klagar högljutt över att det är fruktansvärt varmt och ont om luft. Jag bestämmer mig raskt för att beställa in en gin och tonic som måltidsdryck. Detta inspi­rerar min granne att göra likadant ”för det lät så gott när du beställde det”. Grannen är ekonomiprofessor med svensk hustru och sommarhus i den svenska skärgården. Jag är så nyfiken på hur de träffades, men inser att det inte tillhör sakerna man kan kallprata med sin bordsgranne om (i alla fall inte på en sådan här kort flygning). Hans accent låter amerikanskt bekant och han är mycket riktigt född i Kalifornien och uppvuxen i mellanvästern. Han är profes­sor på Stanford men har även spenderat en tid på Harvard (låter som en tämligen framgångsrik professor). På temat fritt och kreativt yrke berättar han att det enda kravet under hans gästår på Harvard var att man skulle visa sig på kontoret två dagar i veckan. Nu hör inte toppforskare till dem man behöver förse med stämpelur för att de ska prod­ucera. Under sommarsemestern i skärgårdsidyllen planerar han t ex att använda förmiddagarna till att skriva ett par föreläsningar. Professor låter som ett trevligt yrkesval när jag blir stor, synd bara att det är så trälig väg dit…

[singlepic id=61 w=300 h=400 float=right]Frun är också forskare, visar det sig när vi väntar på att någon ska vakna i gaten och släppa ut oss ur planet. I socio­ekonomi snarare än ekonomi, har skrivit böcker om löne­skillnader mellan män och kvinnor och nu undersöker hon självmordsbombare (jag får en vag känsla av att jag borde känna till vem det är). Hon lämnade Sverige 1998 (jag börjar omedelbart att fantisera på temat svensk forskare möter amerikansk dito på internationell konferens, börjar disku-tera gemensamma nämnare under den obligatoriska drink­tillställningen och finner att de är besläktade själar).

På vägen nerför trappan till bagageutlämningen försöker jag räkna det totala antalet guldringar på gulddamen. Det är dock lite svårt att lista ut om det är tre breda ringar, eller sex smala eller en kombination däremellan på den andra handen. Kön till passkontrollen sniglar sig fram. Längst fram står två asiater och gulddamen börjar högljutt klaga: vad ska kineser hit och göra. Jag är på vippen att påpeka att det kan mycket väl vara så att en eller båda av dem är adopterad, har levt hela sitt liv i Sverige och därmed har ganska god förståelse av vad hon säger. Passkontrollanterna finner dock deras pass väldigt intressanta, bläddrar och diskuterar, så antagligen är de inte adopterade. Gulddamen delger hela kön att hon minsann undrar vad personalen sysslar med, och deklarerar att de måste vara lesbiska. Detta verkar vara den grövsta förolämpning hon kan ta till.

48. Owain Glendwr

[singlepic id=337 w=300 h=400 float=right]Min mamma är på besök. Det är trevligt av flera skäl. Inte minst för att hon har en större plånbok än jag, vilket är välbehövligt. Bankerna i Storbritannien har av någon anled­ning inte kommit på att man kan flytta pengar över dagen. Eller snarare, de vet mycket väl hur man gör, men tills någon konkurrent tvingar dem så föredrar de att sitta på folks pengar i några dagar och inkassera ränta. Jag har inte fått tillbaka mina senaste utgifter från BSA ännu vilket påverkar mitt kassaflöde på ett negativt sätt. Kort sagt, min plånbok är tom. Därför är det tur att mamma är på besök. Mammors roll är att assistera sina barn finansiellt även när de är vuxna och bor i ett annat land. Mamma anländer med en liten elegant resväska som jag ska låna, kan ju inte gärna komma dragandes på anställningsintervju med Heffa­klumpen i högsta hugg. Mammas packning? Den ryms i ryggsäcken som hon har som handbagage.

Mamma och jag sätter oss på Salt och kommenterar folks klädsel, eller brist på klädsel. Det är en fördel med svenska, få förstår och man kan säga sådant som man normalt måste hålla inne med. Det är dock inte ett fullständigt obekant språk, missöden har hänt när fel person plötsligt visat sig prata svenska så vi tjattrar på med låga röster. När en kille demonstrativt promenerar förbi för tredje gången fnissar vi tillsammans. Det är en varm dag och han har valt ett tunt , nästan genomskinligt linne, antagligen för att kunna visa upp sina nydeffade muskler. För säkerhets skull tar han ett par extra turer till baren så att alla säkert får en chans att beundra dem. Mitt emot oss sitter fyra damer som ser ut att vara i min ålder, vilket antagligen betyder att de inte har passerat 25-strecket ännu. Den brittiska livsstilen åldrar i förtid. De har koordinerat sina kläder, tror jag, för de har alla vita linnekläder nertill, två i byxor och två i kjol. Tre har flip-flopsandaler och den fjärde ett par röd- och vitrutiga högklackade skor som säkert funkar på puben så länge man sitter ner. Fyra–fem barn verkar löst associerade med kvinnorna. Efter ett tag avlägsnar sig en av kjolarna med en barnvagn. De rödvitrutiga skorna följer med barnvagnen medan hennes tidigare användare stannar kvar, nu med ett par vita mockasiner som säkert är mer praktiska för en hård kväll på krogen.

Vi stannar dock inte kvar för att kolla vad som händer senare. För fyra år sedan var detta ett av mina favoritställen, goda ciabatta och designade toaletter med en fontän för handtvätt. Den är belägen mellan damernas och herrarnas och är kanske inte så där särdeles praktiskt men utmärkt som span- och mötesplats. Fontänen är kvar Det är lite nostalgi att vara på Salt men stället har förändrats. Eller så har mina preferenser förändrats. Jag har aldrig gympadojor på fötterna så förbudet mot dessa spelar ingen roll för mig, men jag gillar inte förbuds-och-vi-är-minsann-lite-förmer-än-andra-atmosfären. Om man lägger till att ölutbudet består av Kronenburg, Stella, Fosters, Carlings och Brains smooth så är det helt klart att en pint räcker och blir över. Vi styr istället stegen till the Gatekeeper mitt emot Millenniumstadium. Detta ölpalats i Weatherspoonkedjan är nästan övergivet, golvet är dock fortfarande klibbigt efter gårdagens invasion av speedwayentusiaster. Vi provar oss igenom Nine Cloud (god), Kimberly mild (rätt mörk), Northern Lightning (ljus, lite sötaktig) och 1744 (mellan­brun som flytande bröd).

Vart tar man mamma när man inte har något eget vardags­rum och det publika rummet har tjänat ut sitt syfte (vi pallar inte mer öl)? Jo, det finns en institution med sköna fåtöljer, dämpad belysning och man behöver inte ens föra en konversation eftersom underhållningen är ordnad. Bio. När vi närmar oss salong fyra öppnas dörren och ut kommer en kvinna som säger: det är tomt! Vi tittar på våra biljetter, det står en tydlig fyra på dem. Det är en ljum söndagskväll och det är få som valt Harry Potter.

Dagen efter är redan mammas sista dag och på Owain Glyndwr serveras de godaste bangers and mash som jag har stött på. De kostade i och för sig mer än vad jag betalat på andra ställen men det var de värda och eftersom solen ski­ner kan jag förlåta dem det tråkiga ölutbudet. Vi väljer Boddingtons för gamla minnens skull. Den sommar min bror fyllde tjugo sommarjobbade han på ett stort, numera skandalomsusat, svenskt försäkringsbolag i Southampton. Vi kunde givetvis inte överge honom på hans stora dag utan kom mangrant sättandes över vattnet. Efter jobbet gjorde han som alla andra, stoppade slipsen i kavajfickan och gick till puben. Stampuben hade i ett tidigare liv varit kyrka och såg precis ut som hundra andra små stenkyrkor med skill­nad att längs ena långsidan hade man byggt en lång bar. Jag tror vi satt i det som tidigare varit kor och drack det som då var favoritölen: Boddingtons.

Boddingtons smakar inte alls lika gott som jag minns. Minns jag dåligt, har jag blivit en kinkigare ölkännare sedan dess eller beror det på att Boddingtons numera ingår i den stora Interbrewkoncernen? Det är kanske talande att Man­chesters forna stolthet marknadsförs för sitt fina skum, jag menar skum? Hur vore det om man satsade på god smak? Fin färg? Snygg etikett? Närproducerat? Boddingtons är ändå den tredje mest sålda ölen i Storbritannien. Detta är nu nästan ett decennium sedan men trots det minns jag fortfarande att jag druckit Boddingtons i en pub som tidi­gare varit en kyrka. Ett speciellt tillfälle, en udda byggnad eller ett udda namn kan göra en pub minnesvärd.

Den här puben är döpt efter Owain Glyndwr, en walesisk nationalhjälte och upprorsledare. Han är ytterligare ett exempel på att omständigheter och slumpen ibland avgör vad man gör i livet. Owain passade som prins och ledare för ett enat Wales då han härstammade på sin pappas sida från prinsarna av Powys (norra Wales) och från mammas sida från en känd upprorsledare i södra Wales, Rhys ap Gruffydd. Owain var dock en lydig undersåte till kung Rickard II, studerade juridik i London och var med i den engelska armen. Men när Richard II blev utmanövrerad och ersatt av sin kusin Henrik IV började Owains problem. En av hans grannar, Lord Grey of Ruthin, var väldigt bundis med den nya kungen och då Henrik krävde att alla hans undersåtar skulle göra någon tjänst av något slag såg gran­nen till att detta brev levererades så sent att Owain omöjligt skulle hinna göra det som efterfrågades. Grannen såg särskilt till att utmåla Owain som en opålitlig rebell.

Owain hade två val, antingen att ödmjuka sig, be om ursäkt och försöka smickra sig till kungens gunst, med osäkert utfall, eller att agera som det förväntades av en stolt walesisk ädling. Han antog rollen och startade 1400 ett upp­ror. Som allierade hade han släkten Percy i Northumberland och Karl VI i Frankrike. Till att börja med nådde han stora framgångar men upproret slogs till slut ner. Hur, när och var han dog är en smula oklart, antagligen gömde han sig i bergen någonstans. Vad som hellre lyfts fram i den walesiska turistinformationen är att han sammankallade den första walesiska riksdagen i Machynlleth. Inte alls ett dumt namn på en pub, alltså, även om Owain råkade bränna ner hela Cardiff för exakt 600 år sedan. Mamma var nöjd med både korven och alen. Och jag stortrivdes med mitt liv i Cardiff, varför ödsla semesterdagar på anställningsintervju i gamla Sverige?

47. Dreadlocks

[singlepic id=332 w=400 h=300 float=right]Medan jag funderade vidare på frågan om eventuell ny flytt insåg jag hur många saker jag fått ordning på. Två jobb, någon form av boende, pappersexcersisen var ett avlägset minne och jag hade provat på flera fritidssysslor med mina olika sociala nätverk. Det fanns dock ett antal svårigheter kvar att bemästra. En av de tuffaste var införskaffandet av ny frisör. Detta var något jag dragit mig för i all oändlighet för frisyren spelar så stor roll för självkänsla och välbe­finnande. Men nu var håret så långt och hängigt att jag vantrivdes och det gjorde ju att nästan ingen frisyr kunde bli sämre.

Det finns olika sätt att gå tillväga: den spontana magkänslan eller den noggranna efterforskande metoden. I den förstnämnda går man in någonstans som ser ljust och inbjudande ut på vinst och förlust. Det kan sluta precis hur som helst, jag har varit med om både rena katastroferna och ställen jag återvänt till. Alternativet är att fråga lokalbefolk­ningen om råd. Här höjer jag ett varningens finger, tänk efter noga hur de olika råden värderas. Att någon klipper sig någonstans är inte nog. Det gäller att fundera, hmm, vill jag ha en frisyr som den personen? Alla frisörer klarar av att toppa ett långt hår men hur många klarar av att göra en lättfixad kort eller halvlång frisyr som klär just mig? Till slut var min desperation stor och jag bedömde att Wendy Sadler hade en poppig frisyr så jag valde att följa hennes råd, frisö­ren John på Crwys road.

”Du kommer antingen att älska eller hata honom” var Wendys slutord. Hon varnade mig också att det skulle ta tid, och det var bra att jag var förvarnad. Det var också bra att jag hade första tiden för dagen, då slapp jag vänta på andra kunder. Mr Gordon som kom in när jag var halvvägs gav upp efter en halvtimme och ändrade sin beställning. Han hade varit i teve nyligen, John hade sett honom. John avhandlade också hur Gordon ändrat sig med åldern. Jag fick också reda på att Lydia städat hos dem i tolv år som en del av något specialprogram men att hon nu förutom Downs syndrom också drabbats av Alzheimers. Därför glömmer hon ibland bort att komma till salongen. Och detta var bara början av dagen. Det började med att jag skulle välja hårfärg. Frisyr däremot kunde jag inte välja, John kunde inte byta både hårfärg och frisyr vid samma tillfälle. Till slut var huvudet fullt med ljusa, orange och lila slingor. Halvvägs genom processen började jag fundera över hur bra det var med regnbågens alla färger strax före jobbintervju på det konservativa storföretaget. Tröstade mig när jag kom hem med att jag i alla fall inte hade dread­locks.

Hem ja. Det finns både för- och nackdelar med att bo inneboende. Till fördelarna hör att det är socialt, billigt och det ger utmärkta möjligheter till studier av människor. Till nackdelarna hör friktionen mellan sagda människor och att man inte har något som är ens eget hem, vilket är som mest kännbart när man får gäster. När man delar hem underlättar det om man har liknande intressen och livsstil och är öppen och flexibel samt visar respekt. Jag försöker t ex respektera att Toby är vegetarian genom att de gånger jag faller för frestelsen att steka underbara korvar se till att göra det så tidigt på morgonen att jag hinner vädra ut och diska bort alla spår innan någon annan vaknar. Sedan låtsats jag som inget när jag hittar rosor med kärleksbudskap på badkars­kanten, de är ju uppenbarligen inte till mig.

Det var lättare att dela hushåll när jag bodde i student­korridor. Då var alla där på samma premisser, vi hade alla liknande liv och alla var i samma ålder. Även då var den stora stötestenen disk och städning. I min korridor hade vi ”militär-Hans” som med hela armen pekade ut vilka bröd­smulor som var Olas och vilka som var Jorunns. Med jämna mellanrum hamnade allt köksgeråd i en stor odiskad hög framför Olas dörr. Själv klarade jag mig undan Hans onda öga genom att diska precis det jag använt men inte en tesked extra.

Den metoden fungerade även här i början. Kan faktiskt peka ut exakt när problemen började. Det var när Julies dotter Rhiannon (som är den med dreadlocks) flyttade hem igen. Då blev huset plötsligt för litet och Julies gnäll har ökat i volym i takt med förslumningen. Rhiannon är snabb på att skylla på mig så fort Julie hittar en odiskad tallrik och då måste ju Julie först få tag i mig för att kolla om det är sant (vilket det inte är) och under tiden det tar att få fatt i mig hinner både diskhögen och Julies dåliga humör växa.

Jag har ju haft intressantare saker för mig på sistone än att vara hemma. Eftersom W nu har åkt till USA på bröllop (håller tummarna för att smokingen passar), finns inget som hindrar att jag återknyter bekantskapen med invånarna i huset och lägger lite energi på fredliga relationer.

Hittar Rhiannon uppkrupen i soffan framför teven. Har knappt tittat på teve sedan jag flyttade hit så jag sjunker ner i fåtöljen för att vara lite sällskaplig. Det är ett av Rhiannons favoritprogram. Innehållet är enkelt: man tar en sliten medelåldring, låter denna genomgå allsköns operationer och så avslutas programmet med en omröstning om deltagarens nya ålder. Rhiannon berättar att i detta avsnitt har de inte använt hennes favoritingrepp: syra-peeling. Det går till så att ansiktet baddas med bomullstussar indränkta i någon form av syra som sedan får fräta bort delar av huden. Jag sörjer inte direkt över att jag missat detta.

Toby och Julie sitter vid köksbordet och knaprar på vad som ser ut som fågelfrön. Det är något jag varken sett eller ätit tidigare. Eftersom jag gärna utger mig från att känna till allt som går att äta måste jag fylla igen denna kunskaps­lucka. Slår mig ner och frågar vad det är. Rostade hampa­frön, ett ämne som engagerar Toby. Hampa kan återigen skrivas in i biologiböckerna varifrån de varit förvisade i sextio år berättar Toby. Orsaken till denna förvisning var hotande arbetslöshet i den amerikanska poliskåren samt okunskap i domarkåren. När USA 1937 gav upp sitt förbud mot alkohol hade man plötsligt en stor poliskår som hotade att bli sysslolös. För att råda bot mot detta behövde man ett nytt brott att bekämpa, lämpligen något som låg inom rätt kompetensområde. Blickarna riktades mot den marijuana som mexikanerna tog in i landet och rökte. Där har vi den perfekta kandidaten: vi förbjuder marijuana och sedan har vi en ny drog som polisen kan jaga istället för alkohol. Biologikunskaperna hos dem som skrev lagtexten var dock något haltande, varför all hampa förbjöds och i ett penn­drag var hela hampaindustrin utslagen. Plastrepstillverkarna jublade förstås när konkurrensen försvann. Strax därefter, under andra världskriget, var man dock tvungen att göra ett litet undantag och uppmana bönderna att odla hampa igen eftersom man behövde rep till flottan. Numera får vissa odlare tillstånd att odla hampa igen. Tydligen är det en perfekt avvägning mellan omega 3 och omega 6 i dessa fågelfrön. Det må vara hänt men de är inte någon kulinarisk succé om du frågar mig.

46. Three Cliffs Bay

[singlepic id=320 w=400 h=300 float=right]Lägligt nära pubarna i Cardiff Bay ligger en båtuthyrning med fem–sex små svenska träbåtar. Uthyraren är en väder­biten helsingborgare som samlar på allehanda flytetyg av trä. Efter några år i Spanien huserar han numera i båten Dunedain. Störst åtgång på båtarna är det timmen efter jobbet.

”Borde inte vi också prova” undrar Cath en dag.
Jag är först en aningen skeptisk. Segling är för mig ett transportmedel för att ta sig till kobbar och skär dit inga färjor går. Konceptet att tuffa omkring en timme efter jobbet i en liten pöl där man hela tiden är inom synhåll för klipporna i Penarth känns främmande.

Man behöver inte ha några större kunskaper för att plaska runt i pölen, inser jag. Vi får skjuts ut på öppet vatten, hjälp att sätta segel och instruktioner att hålla oss utanför bojarna vid St Davids eftersom det är grunt innanför. Cath som sköter styrpinnen är lite ringrostig och har vissa svårigheter att komma ihåg att rodret ger utslag oändligt långsamt. När vi ska byta riktning händer det mer än en gång att det blir lite väl bra och att vi snurrar runt. Det gör inte så mycket så länge vi gör dessa manövrar långt från andra båtar, men av någon outgrundlig anledning är det synnerligen populärt att hålla till i pölen. Ett gäng på fyra‑fem båtar verkar vara ute på någon form av matchracing för de seglar tätt tätt tätt, snurrar snävt runt bojar och utefter relingen hänger folk i färgglada kläder.

Vi får tillfälle att titta närmare än planerat på dem när vi efter en misslyckad sväng snurrar runt och istället för att vara på väg bort från dem plötsligt är på väg rakt mot dem. Cath stirrar lätt panikslagen på mig. Jag försöker snabbt bläddra bland mina diffusa minnen av väjningsregler från kustskepparkursen. Det var något med vinden, varifrån kommer vinden? Cath och jag inser samtidigt att det bästa vi kan göra är att inte göra något alls och låta de andra båt­arna undvika oss. Detta gör de expertmässigt, två båtar på vardera sidan om oss och när de passerat kan vi återta en kurs. I nästa slag lossnar skotet från focken så att seglet fladdrar rakt ut och båten blir i princip ostyrbar. Det är plötsligt ganska tryggt att sitta i en pöl utan strömmar och tidvatten, vi lär inte driva ut till havs och aldrig synas till igen. Det är bara att sitta kvar i sittbrunnen och vänta på att bli upplockade av Helsingborgaren, han lär ju sakna båten om vi inte återkommer efter en timme. Fast det vore ju lite fegt. Fördäcket är lite lagom slipprigt och halkigt och jag vill absolut inte trilla i vattnet. Pölens vatten är allt annat än hälsosamt. Med förenade krafter får vi ner seglet, sätter fast skotet och hissar upp det igen utan att någon faller i. Vi är grymt stolta över denna storartade bedrift. Vi firar med varsin lager shandy på Terra Nova och jämför vems byxor som blivit våtast efter att båten är återlämnad.

[singlepic id=262 w=300 h=300 float=right]Inte så dumt att utnyttja att man bor vid vatten. Kusten lockar också till pick-nick efter jobbet. Framförallt västerut mot Gower och Three cliffs bay, Sydwales mest fotogra­ferade strand. Jen och hennes man hämtar på torsdagen upp mig och W utanför TQ och vi styr kosan västerut. På sandstranden utanför Swansea breder vi ut våra plädar på stranden, samlar ihop drivved till en brasa och grillar Jens tjocka korvar med naanbröd. Jag korkar upp min medhavda flaska Nya Zeeländsk Pinot Noir och W tar upp en soja­sallad. Den var mycket delikat, enligt de som provade den men jag höll mig till korvarna. Har den hårda vägen via veganglass med hjortronsylt insett att jag inte tål soja. Sol­nedgång i vatten, milslång sandstrand, brasa av drivved, god mat, gott vin, goda vänner, ibland är det lätt att leva…

Så vad är det mest korkade man kan göra nästa gång man ses efter en sådan kväll? Ja helt säker kan jag ju inte vara men vad sägs om att börja prata om att flytta? En tjej jag lärt känna via Utsidan.se har skickat en intressant jobb­annons till mig. Ett av de svenska storföretagen söker en person som kan popularisera naturvetenskap för att öka deras framtida rekryteringsbas. Jamen, det är ju jag det. Finns ingen i Sverige som har mina meriter på den fronten. Ger jag mig till känna är chansen/risken uppenbar att job­bet är mitt. Jag är väldigt lockad, har aldrig haft ett vanligt jobb med vettig lön, tänk att kunna följa med på skidresa till alperna någon gång. Tajmingen kunde dock inte vara sämre, jag har ju precis kommit hit och här finns ju så mycket av intresse, framförallt personen som går bredvid mig och lyssnar så duktigt, fast hela han slokar ju längre jag kommer i min jämförelse. Pubundersökningsprojekt ställs mot skogspromenader, bohemisk livsstil mot egna hem-ideal. Mitt ego gillar att sticka ut som den där (snygga) svenskan och jag uppskattar att det finns andra med samma yrke här i Storbritannien. Men samtidigt är detta kanske min enda möjlighet att få ett jobb i Sverige inom överskådlig framtid utan att uppfinna det själv. Ska jag vara helt ärlig talar allt för Sverige, förutom just W. Men just det sista nämner jag inte.

[wp_geo_map]

45. Mr Darcy

[singlepic id=86 w=300 h=300 float=right]När jag var barn tog mina föräldrar med min bror och mig till London över allhelgonahelgen flera år i rad. Vi gick alltid på en Andrew Lloyd Webbmusikal (pappas favorit), frös alltid i pyttesmå hotellrum oavsett hur många par nyinköpta yllestrumpbyxor från Sock shop vi drog på oss och så gick vi alltid till British Museum (det kan ha varit min idé). Favorit­utställningen var mumierna. British Museum ligger ganska uselt till i förhållande till mina vanliga jaktmarker Pad­dington och South Kensington. Science Museum, Victoria & Albert och Natural History Museum ligger alla i närheten av BSA:s huvudkontor vilket gör det lätt att slinka in på vägen hem från något möte. Men självklart måste mumi­erna premieras med ett besök någon gång. Gruppmötena slutar alltid fyra för att skottar och andra långväga resenärer ska hinna hem. Jag skyndar också iväg men inte hemåt.

Känner inte igen mig på British Museum. De har byggt en ny gigantisk entré som flödar av ljus. Kan inte bestämma mig om det är ”vi vill minsann tävla med V&A om publi­ken 30+ utan barn” eller ”vi kan faktiskt imponera även på dollarmiljonärer nu” men den har ersatt den gamla ”här samlar vi damm – välkommen å turist” som härskade förut. Därtill har rosettastenen hamnat bakom pansarglas sedan sist. För att överhuvudtaget hitta mumierna måste jag kon­sultera en karta noggrant. De finns på våning ett, jag svär på att de har flyttat upp en våning. När jag väl lokaliserar dem så är det en modern utställning. Jag minns monter efter monter med (skrämmande) mumier. Antalet mumier verkar ha krympt, men istället har de fått sällskap av förklarande texter och stora CAT-scanbilder. På dessa kan man se vad som finns innanför lagren med lindor. Pedagogiskt lysande och ännu läbbigare än tidigare. Är kluven. Mitt professio­nella jag applåderar, förändring är a och o, men mitt privata jag saknar möjligheten till återbesök i barndomens utställ­ning. På Natural History Museum har de gjort en bra kompromiss i sin däggdjursutställning. De har dammat av djuren och försett dem med moderna utställningstexter men låtit djuren vara kvar i sina gamla montrar.

Återvänder till entrén och en tillfällig utställning med kostymerna från filmen Troja. På film såg dräkterna helt fantastiska ut och de är fortfarande välgjorda, men inte lika imponerande utan Brad Pitt i. Jag såg filmen för några veckor sedan tillsammans med W på Atlantic warf-bion. Egentligen ligger den nyare Odeonbion i centrum bättre till för oss båda men nu var det match på Milleniumstadium, och tyvärr var det fotboll och inte rugby på schemat. Rugby betyder feststämning och familjefest, medan fotboll betyder att staden intas av huliganer och poliser. Oavsett graden av intresse för bollsport gäller det att alltså att hålla ordning på spelschemat. Orsaken till denna skillnad har jag inte lyckats klarlägga. Det lär dock vara mindre bråk när fotbollens stora cupmatcher spelas på Millenniumstadium än på Wembley. Under Wembleys stora renovering var alla matcher förlagda till Cardiff. Orkar inte huliganerna åka två timmar till Cardiff? Eller beror det på att Millennium­stadium ligger mitt i Cardiffs stora pubdistrikt vilket betyder att efter match finns det alternativ sysselsättning framför att slåss?

Efter filmen hittade jag min cykel fastlåst med buntband. Det var säkerhetssnubbarnas sätt att förklara att det inte var tillåtet att parkera cykeln där jag hade ställt den. Efter en föreläsning på detta tema klippte de upp buntbanden. Vore det inte enklare att se till att det finns cykelställ än att gnälla på dem som låser fast cykeln i det som finns? Tänkte jag men höll tand för tunga. Hädanefter ska jag bära med mig en fickkniv. Kanske kan vara bra både mot huliganer och säkerhetsvakter.

Troja kanske inte är en film jag kommer att se om och om igen. En film, eller snarare teveserie, jag kan se om och om igen är Pride and Prejudice. Precis som Bridget Jones är jag svag för Mr Darcy i Colin Firths tappning och kan se scenen där han hoppar i dammen utanför Pemberley om och om igen. Pemberley existerar inte i verkligheten men det gör Bath, en stad som förekommer i flera av Jane Austens romaner. Om man tänker bort alla turister i shorts ser Pump Room i Bath ut precis som det gjorde när Anne Elliot återknyter kontakten med Captain Wentworth i Persuasion. Mannen hon dumpade tio år tidigare men aldrig kunnat glömma. Vid mitt första besök i Bath drack jag ett glas av det ganska äckliga vattnet, sträckte på mig, låtsades att jag gled fram med svepande kjolar och spanade efter något hjältemodigt ex. Men tji. Resan till Bath var trevlig ändå, ruiner av romerska bad och många söta affärer. Vad jag helt missade att lägga märke till den gången var alla roliga skorstenspipor och att det finns tre typer av tak­beläggning: walesiskt skiffer, romersk tegel och så en lokal sten som var väldigt tung men vars namn jag missade.

Dessa sevärdheter ser jag dock desto mer av nu när Bristol-Bath filialen av BSA ordnat exkursion. Helen deltar i sin egenskap av styrelseledamot i filialen och jag för att bli inspirerad så att jag i min tur kan inspirera mina tre lokal­föreningar i Wales. Vår geolog visar upp en bild från ett tropiskt rev. Det var i en sådan här miljö som oiderna bild­ades. Femton personer böjer sig ner och tittar på oider i lupp. Jag försöker hinna både titta på oiderna och foto­grafera alla som tittar på dem, det ser lite kul ut. Bathsand­stens oider är något större än oiderna i den något ljusare och något motståndskraftigare Portlandstenen, som annars har samma kemiska sammansättning. En gång i tiden var vägarna i Bath täckta av samma gulaktiga sandsten som husen. För att hålla vägarna dammfria var man tvungen att vattna vägarna varje morgon. Det blev lite tidsödande så efterhand bytte man ut den karakteristiska stenen mot den hårdare sandstenen från Pennant istället.

Baths berömda gula sten bröts redan på romartiden men det var på 1700-talet som stenbrytnngen kom igång i större skala. En av förgrundsgestalterna var Ralph Allen som blivit odödliggjord som squire Allworthy i Henry Fieldings Tom Jones. När han, Ralph Allen alltså, anlände till Bath som sjuttonåring för att arbeta som assistent till en postmästare var det kanske ingen som gissade att han så småningom skulle bli så förmögen att han kunde bygga sig en herrgård. Prior Park var Ralphs reklampelare för den sten han bröt i Combe Down. Vad kunde vara mer effektiv PR än att arrangera exklusiva societetsfester i Prior Park. Allen byggde också en järnväg där gravitationen utnyttjades för att transportera ner stenen till Avon med tåg i stället för med hästar. Förutom framsynta idéer om hur man skulle sälja sin vara hade han en hel del tankar om rimliga löner och någorlunda vettiga arbetsförhållanden för gruvarbetare. Dessa bidrog dock till att han dog djupt skuldsatt.

Philip Novell tog över brytningen i Combe Down och när han fick i uppdrag av William IV att fixa sten till delar av utbyggnaden av Windsor Castle så var stenens lycka gjord. Novells också för den delen, han blev adlad 1834. Fram emot 1860-talet hade dock brytningen nästan upphört och idag är det bara Upper lawn Quarry öster om Combe Down som fortfarande är i bruk. Combe Down blev istället en lätt sömnig förort, populär bland pensionerade officerare och präster. Men lugnet är bedrägligt. Efter att den storskaliga brytningen avbröts har husbehovsbrytning fortsatt. Det är framförallt de lättillgängliga stenarna som tagits, exempelvis de stenpelare som tidigare generationer hade lämnat kvar för att stabilisera det tunna taket. Gruvtaken är idag så bräckliga att fordonstrafik är förbjuden i stora delar av Combe Down. Det känns plötsligt väldigt skönt att Helen och jag cyklar, sannolikheten att vi ska ramla igenom något gruvtak borde vara lägre då.

[wp_geo_map]