[singlepic id=313 w=300 h=300 float=right]Arthur hade behövt fler än tolv riddare om de skulle ha den romerska amfiteatern som bord konstaterar jag. Amfiteatern lär ha rymt sisådär sextusen personer på sin tid. Hur många som är på plats för att se romerska legionärer i Ermine Street Guards tappning vet jag inte men publiken är stor. Jag är särskilt imponerad av hästarna och ryttarna, för det här var före stigbyglarnas tid. Det heter att den medeltida riddarens framgång berodde på stigbygeln. Att det var stigbygeln som möjliggjorde alla de konster vi sett i torneringar på medeltidsveckor, riddarspel eller i filmen Ivanhoe. Hur kommer det sig då att de romerskt stigbygellösa ryttarna genomför ungefär samma saker? Är jag ett fall av historieförfalskning på spåren?
Konferencieren berättar hur fotsoldaternas rustning är utformad för att skydda från kelternas huggvapen. Dessa högg snett uppifrån så det gällde att skydda nacke, kinder och axlar. Benen däremot saknar rustning. Nu väger utrustningen som den marschfärdiga soldaten ska släpa runt på ändå 40 kg (detta verkar inkludera en del matrelaterade föremål) så det är nog bra att de inte har mer plåt att bära runt på. Eller brons. Det var bara romerska medborgare som fick en hjälm av järn. Soldater födda i andra delar av imperiet fick nöja sig med brons, ett mjukare material. Överlevde dessa, så kallade reservtrupper, 25 års krigstjänst i sina bronshjälmar belönades de med romerskt medborgarskap. Alla soldater skulle vara ogifta eller skilda. Detta krav var inte speciellt populärt och orsakade många deserteringar. Det var inte alla som hade lust att vänta 25 år innan möjlighet att ingå äktenskap med tonårig brud, många legionärer skaffade sig familj där de var stationerade. Blev de sedan omplacerade till annan del av det väldiga romerska riket var det många som försvann till skogs.
[singlepic id=321 w=300 h=300 float=right]Efter ett antal formationer såsom sköldpaddan (den som Akilles använder i Troja) är det dags att visa upp några romerska vapen. Jag sitter precis ovanför den imponerande katapulten och fick verkligen valuta för mina fyra pund. Jag får raskt revidera mitt tidigare avmätta betyg av arrangemanget. Innan gardet var det mest barnaktiviteter, en hel hop barn som i oordnade former föstes fram och tillbaka, stolta föräldrar på murarna, söner som viftade med sina träsvärd med mera. Man måste nog vara förälder för att förstå underhållningsvärdet i just den biten. Kringarrangemangen var jag heller inte så imponerad av, har sett (deltagit i) bättre. De får allt ta och jobba lite på fikaavdelningen till nästa år. Chips, scones (igen!) och te till lunch hade gärna fått vara en foccacia och cappucino istället, eller ännu hellre något autentiskt romerskt, helstekt vildsvin eller vad de nu åt.
På vägen ut stannar jag till vid en berättare. Han är uppenbart rutinerad, börjar med korta exempel och många frågor för att involvera och samla sig en publik. Ämnet var romersk medicin. Lök, en het grönsak ansågs vara bra mot hetta (brännsår) medan den kalla kålen användes mot mag-sår. När en publik är samlad börjar han berätta en längre historia, hur romarna trodde att blodet rörde sig runt i kroppen som tidvatten, bildades i levern, syresattes i hjärtat och sedan rann upp till hjärnan. Om man led av för mycket blod i hjärnan (högt blodtryck) var lösningen att dra ner det i kroppen igen. Detta kunde göras med torr eller våt koppning: en kopp hettades upp och sattes mot huden, tryckskillnaden mellan varm och kall kopp fick huden att dras ut och när koppen senare ramlade av fanns ett blå-märke kvar. I den våta varianten slogs det först ett hål i huden. Om inget av dessa alternativ hjälpte fick man ta till drastiska metoder. Först ge patienten en opiumdryck så att han eller hon var medvetslös innan huvudet rakades, skars upp och hudflikarna veks undan. När berättaren kom till hur hinnan över hjärnan skalades av känner jag hur jag bleknar och jag lämnar raskt församlingen.
[singlepic id=328 w=300 h=300 float=right]Utnyttjar stalltipset jag fick från taxichauffören vid mitt förra besök i Caerleon och den namnlösa puben får både namn och utseende. The Bell Inn är ett grått stenhus idylliskt beläget utefter floden Usk. Här har serverats jästa drycker sedan 1600-talet men jag hade inte hittat hit utan tips från taxichauffören. Ja, i teorin hade jag kunnat följa vandringsleden Usk valley förstås. Men vandringsledens skyltar är med sedvanlig brittisk finurlighet väl dolda. The Bell Inn är den typ av etablissemang som får en att undra varför man spiller dyrbar tid i brunmurriga inrökta pubar inne i stan. Strängt taget undrar jag om de verkligen ska gå under samma benämning: pub? Släktskapet med finare rest-auranger måste vara större än med Prince of Wales, gissar jag. Om maten är lika bra som atmosfären kan jag inte avgöra för de slutade servera mat klockan tre. Ännu en sedvänja som jag har svårt att försona mig med. Sitter därför bredvid en Salviabuske modell större i the Bell Inns trädgård och antecknar detta på en servett med en halv pint landlord framför mig. Det får vara Madonnas favorit-ale hur mycket som helst men jag tycker att den är för besk.
Cyklar tillbaka till Newport i jakt på mat. Förutom stora banderoller för att välkomna årets Eisteddfod är det heldött. Det enda som är öppet är det stora gula M:t och Subway. Jag väljer det senare.
”Six inches or one foot?”
”Öhh??”
Jag har inte någon större koll på enheterna, väntar på att britterna ska bli vettiga och sluta envisas med sina hemmasydda enheter så jag hugger till med en fot. Inser att det är en lång macka när jag får den i en påse. Tar med den till stationen för att undersöka utbudet av tåg. Nio minuter, jag hinner köpa en fairtrade cappucino. Tittar igen, jag har sett fel, det tåget går åt andra hållet. Jag passar på och köper en tågbiljett och väntar sedan på att trappan ska bli tom innan jag bär upp min cykel. Att bära både cykel och cappucino är lite svårt så jag sträcker bak handen och sätter kaffet i en sidoficka på ryggsäcken. Nu gäller det att gå försiktigt så att kaffet inte skvalpar ut. Kommer ner på perrongen och det står ett Great Western mot Cardiff på spår två. Hmm, det är i princip klart att avgå, alla dörrar är stängda. Men konduktörerna är fortfarande på plattformen så jag stegar fram.
”Ehhh, hi, kan man få med sig en cykel på det här tåget?”
Om det finns någon logik i det digra regelverket när cyklar för följa med på tågen eller ej så har det undgått mig. Den säkraste regeln jag har hittat hittills är att om man frågar snällt och artigt så ökar sannolikheten att cykeln får följa med. Denna metod funkar i alla fall utmärkt för att få ta genvägen under spåren på stationen i Cardiff. Egentligen ska man kunna visa upp en giltig biljett till ett tåg för att bli insläppt och jag har hört vakterna vara benhårda mot folk som parkerat på ena sidan och vill slippa gå en lång omväg för att komma till busstorget och centrum. Killgäng blir alltid nekade och likaså bilburna damer. Jag vet inte om det är det att jag är där så pass ofta att de känner igen mig, min diskreta neongröna anorak, konstig accent eller vänliga sätt att ställa frågan. Insläppt blir jag i alla fall.
Det funkar den här gången också. Jodå, jag får gärna ta med mig cykel men den måste parkeras i särskild cykelkupé allra längst fram. Och detta är det låååånga Londontåget. Tåget är redo för avgång, alla dörrar är stängda så jag känner att jag bör raska på. Använder cykeln som spark för att ta mig dit kvickt. Cykling är förbjudet på perrongen men det räknas väl inte om man inte sitter på cykeln? Öppnar dörren till cykelkupén. Dörren slår igen direkt. Öppnar den igen och lirkar in framdäcket innan dörren hinner dunka igen. Kastar mer eller mindre in cykeln, klättrar in efter den och ställer cykeln i ett av ställen. Samtidigt som jag böjer mig fram och fäster cykeln med kardborre håller jag tummarna för att konduktören inte vinkar iväg tåget så att jag får åka cykelkupé till Cardiff. Tåget står fortfarande stilla när cykeln är förankrad och jag slänger mig mot dörren. Dörren saknar handtag på insidan, det är ingenting speciellt för cykelkupén, alla dörrar på First Great Westerns tåg öppnas utifrån. Ner med fönstret och ut med handen, får upp dörren och börjar springa mot första bästa människovagn. Kommer plötsligt ihåg kaffe-muggen. Ungefär samtidigt som jag får tag i muggen och konstaterar att det bara är en liten ynka skvätt kaffe kvar på botten känner jag vart resten har tagit vägen, hur byxorna klibbar fast vid benen.
[singlepic id=314 w=300 h=300 float=right]Trist öde för av den ynkligt lilla slurk, som stannade kvar att döma så var detta kaffe inte bara rättvisemärkt, det var även smakmässigt vida överlägset den ersättare jag vid ankomsten till Cardiff införskaffar på Uppercrust. Vis av skadan sätter jag mig denna gång ner med kaffe och bok. All those hearts av William Boyd är enligt citatet på framsidan en bok som får en av fundera över sitt liv. Japp, det är klart att det blir jämförelser när man läser en bok om en man som strävar efter att bli författare (gör vi inte alla det?). Jag har precis kommit in i det avsnitt där han väntar med spänning på att hans första bok ska bli publicerad när en dam tilltalar mig.
”Är det din cykelhjälm?”
”Japp” Jag tvingas tillstå att det lila monstret med getingar som ligger på bordet tillhör mig (jag tyckte faktiskt att den var häftig när jag såg den vid försäljningstälten vid starten av Tjejvättern 1997).
Åh, hon har köpt en hjälm till sin man, hon pekar på den runde och tyste mannen vid sin sida. Men han vägrar använda den. Jag tror för ett ögonblick att hon vill ha min hjälm (jag är lite ovillig att skiljas från den med tanke på den walesiska trafiken) men hon vill bara säga, ja, jag vet inte vad hon vill egentligen, men hon säger att om någon så vacker som jag kan bära cykelhjälm så borde hennes man kunna göra det och visst skyddar den mot skador vid olyckor. Jo det är vad jag har hört och skälet till att jag använder den (den fungerar också som regnskydd men det är ju en annan historia). Damen vandrar iväg med sin man i släptåg och jag tar min hjälm och cyklar hem till tvättmaskinen med mina kläder.
[wp_geo_map]