Kategoriarkiv: Jakten på den perfekta puben

Alla kapitel i webbversionen av boken Jakten på den perfekta puben

9. Markiserna Butes

[singlepic id=122 w=300 h=400 float=right]Ett engelskt simkort med tillhörande telefonnummer var bra i mitt nya liv men det hade varit mer användbart om kortet varit laddat med lite slafseluringar. Mitt sociala jag saknade att få sms och enligt min ännu så länge obevisade teori var det säkraste sättet att få sms, att skicka sms. Helst innehållande en massa frågor, som den väluppfostrade mottagaren absolut måste skicka svar på. En extra bonus med att skicka sms var att det skulle förse mottagarna med mitt nya telefonnummer, vilket antagligen inte skulle försämra möjligheterna att få svar. Det fanns alltså anledning att ta en lässtund i den lilla händiga orange broschyren med information om alla sätten att ladda kortet. Autogiro, direct debet, var inte att tänka på, det skulle bara bli en extra grej att komma ihåg att avbeställa om jag skulle flytta igen.

Nästa alternativ, att ringa och ange sitt kreditkortsnummer, föll också bort beroende på mitt icke fungerande kreditkort. Dessutom var jag rädd för själva telefonsamtalet. Mitt självförtroende hade inte klarat ytterligare ett samtal där personen i andra änden på tråden nyttjat en eller annan av de obegripliga dialekter som fanns på de brittiska öarna. Då återstod top up card eller voucher. Att bära runt på extra plastkort var jag ingen vän av så jag satsade på voucher. De skulle man enligt uppgift handla i en butik med orange‑symbolen i skyltfönstret. Det visade sig vara många som hade en sådan i skyltfönstret, men det betydde inte att de hade några vouchers liggande och skramlande. Efter fyra‑fem försök gav jag upp och skaffade mig ett top up card. Det kunde man lämna fram i vilket matbutik som helst och få påfyllt med pengar. Helen varnade mig dock för att det inte fungerade på Storbritanniens svar på Pressbyrån, WHSmith. Bra att veta då det ofta är på stationer man kommer på att man behöver mer telefonpengar.

[singlepic id=121 w=400 h=300 float=right]Simkort avklarat, då var det dags för cykel, Internet och bostad på min högprioritetslista. Jag började med att knata förbi ett antal mäklare och tittade på objekten i skyltfönstret. En lägenhet med ett rum, kokvrå och badrum kostade som tre tvåor i Malmö (host!). Detta var i och för sig fina lägenheter med både fönster och väggar med murbruket på plats. Men ändå. Priserna hade stigit raketartat sedan jag pluggade. Allting var den där sabla konstgjorda sjöns fel. Cardiffs hamn var en gång i tiden världens största exporthamn för kol. Det var hamnen, eller kanske kolet, som byggde Cardiff, innan dess var det bara en sömnig fiskarby bland andra.

Det var familjen Bute som drog igång det hela. Klanen Bute kommer från ön Bute – var annars – i Skottland. Släktens representativa herresäte Mount Stuart beboddes numera av den motorsportintresserade sjunde markisen. Han upplät släkthemmet för storstilade bröllop, t ex Stella McCartneys. Men i den här historien var det den första och andra markisen som var av intresse (den tredje dyker upp senare). Den förste gifte sig med en lokal arvtagerska, Charlotte Windsor. Vips ägde han en stenhög till gammal befästning mitt i Cardiff och en massa kullar fulla med kol. Att gräva upp kol var bra, men ändå bättre om man kunde sälja det. För att sälja det behövdes transport ner till vattnet, och väl nere behövdes det en hamn, annars var det inte mycket nytta med det. Den första markisen deltog i byggandet av en kanal från Merthyr Tydfil till Cardiff men det var sonsonen, markis nr två, som var det stora affärsnamnet. Den nya eran inleddes med pompa och ståt och allmän helgdag den 9 oktober 1839 då den första dockan, Bute west dock, öppnades.

Sedan förvandlades området slag i slag. Det som varit träskmark blev ett myllrande hamnområde: Bute east dock, Roach dock, Roath Basin, Queen Alexandra dock. En internationell hamn växte upp, med invandrare från hela världen, och skapade det multikulturella samhälle som kallades Tiger bay. I begreppet multikulturellt ingick faktiskt en icke föraktlig andel skandinaver, därav den norska kyrkan. Samtidigt ersattes kanalerna med järnvägar och det walesiska stenkolet kunde ta världen med storm. Världens första check på £1 miljoner undertecknades 1911 i Coal Exchange Building (som ligger ett stenkast från dagens Cardiff bay mitt ibland en massa intetsägande hus och det var US Navy som storhandlade kol.)

Resten av historien är välbekant: oljan slog ut kolet, handeln i hamnen blev allt mindre, området förslummades och butiker slog igen. Tiger bay blev synonymt med red light district. Kort sagt ett område där ingen ansvarsfull skattebetalare frivilligt tillbringade tid, framförallt inte efter mörkrets inbrott. Tiden gick.

[singlepic id=95 w=400 h=300 float=right]Nu var det något ljushuvud som kom på att rika människor vill bo vid vatten och att om man ordnade konstant vattennivå borde fler rika människor vilja bo i Cardiff. Hamnen var då en tidvattenhamn. Av någon anledning vill inte rika människor titta på fuktiga sanddyner, eller fåglar som äter smådjur de hittar i sanddynerna vid lågvatten. Framförallt vill de inte se sina dyra segelbåtar ligga oanvändbara på sidan stora delar av dygnet. Rika människor vill ha vattenspegel hela tiden. Därför byggdes en £200‑miljoners barriär som stängde in vattnet från floden Taff i en konstgjord sjö. Barriären stängdes vintern 2000 och förstörde därigenom skafferiet för fåglarna. Dessutom förstörde den mitt tidsfördriv under trista föreläsningar. Tidigare kunde jag titta ut genom fönstret och filosofera över hur tidvattnet ändrades från dag till dag. Hur kul var det att titta ut på en sjö som aldrig ändrades? Väldigt kul tyckte onekligen en väldig massa byggherrar som satte igång att bygga tjusiga lägenheter med sjöutsikt, säkerhetssystem och myggfönster. Den sistnämnda detaljen stod antagligen inte överst på försäljningsprospekten, men var nödvändigt. Den nya insjön visade sig nämligen vara ett perfekt kläckningsområde för svärmar med flygfän. 4000 nya hem hade byggts dittills och £2,5 miljarder investerats på upprustningen och utbyggnaden av det område som nu döpts om till Cardiff bay.

[singlepic id=94 w=400 h=300 float=right]Jag hade gärna bott vid sjön, trots myggorna, då lägenheterna var nybyggda och låg lagom långt från jobbet. Men de var långt långt utanför min budget. De nya lägenheterna i Cardiff Bay hade i sin tur drivit upp priserna på hus i alla närområden, inklusive Squids grannhus. Det var numera näst intill omöjligt för förstagångsköpare att komma in på fastighetsstegen. De var hänvisade till en osäker tid som hyresgäster. De som i gengäld hade några miljoner över investerade dem inte i papper utan köpte fastigheter som de sedan hyrde ut. Eftersom det fanns så många desperata efter boende gick det att ta ut precis vilka priser som helst för bostäder som var riktigt skruttiga, även med brittisk standard.

Om priserna på fastigheter hade stannat där de var när jag pluggade, eller bara hade stigit i samma takt som i Sverige, hade jag köpt mig ett traditionellt smalt hus och börjat riva ut heltäckningsmattorna. Men med den upphaussade marknaden, även om jag sålt min bostadsrätt i centrala Malmö skulle jag maximalt ha råd med är ett ruckel i friggebodsstorlek långt utanför stan. Jag behövde mer pengar. Då ingen giftassugen kolbaron fanns inom synhåll verkar alternativet ytterligare ett jobb som en god idé. –

8. Första lördagen

Lämna ett svar

[singlepic id=16 w=300 h=400 float=right]Min första lördag som platsansvarig för programverksamheten hade jag förväntat mig att gå vid sidan av någon rutinerad person. Framförallt som jag aldrig sett showen i teatern tidigare och bara jobbat två dagar. Men Helen tyckte annorlunda och hon vara chef. Nu var jag inte lämnad vind för våg, jag var försedd med en synnerligen tjock bunt instruktioner. Dessa inkluderade en steg för steg manual med exakt vilken ordning knapparna på brandlarmet skulle attackeras för att stänga av sju speciella loopar utan att stänga av resten av larmet. Att slå av hela brandlarmet skulle inte vara populärt i en besöksverksamhet, men det var heller inte särskilt praktiskt att ha larmet igång i teatern samtidigt som man eldade vätgasballonger. Min andra, mer delikata uppgift, gällde en av årets studenter. Studenterna betalade dyra pengar för en MSc-utbildning där presentationsteknik var en tung del. Bästa träningen var att öva. Publiken å andra sidan förtjänade valuta för sina pengar, en bra show med de bästa aktörerna. Så länge studenterna var duktiga var det inget problem, då fick Techniquest proffsiga aktörer som betalade för sig istället för att kräva lön. Men en av årets MSc-studenter, en kroat, skulle enligt förhandsuppgifterna vara övertygad om att han kunde förbättra showen genom att göra om den till fysiklektion, trodde att långa vindlande utvikningar av hög vetenskaplig klass på knagglig engelska var av intresse för barnfamiljer. Public programme hade en avvikande uppfattning: 1) alla måste hålla sig till manuset 2) orsaken till punkt ett är att manuset är kort, koncist och genomarbetat för att showen skall roa och inspirera 3) om vetenskapliga förklaringar behövts skulle vi ha lagt till det 4) detta är inte skolan, det är en show och 5) vid tvekan så gäller manuset.

Helst av allt ville man inte ha någon i närheten av teaterscenen som behövde ovanstående instruktioner. Samtidigt hade jag suttit i samma sits själv, varit en student med engelska som andraspråk. Förslaget till kompromiss var att studenten fick göra ett kortare gästspel om han lovade hålla sig strikt till manus. Hur svårt skulle det vara att förklara detta? Jag stövlade direkt iväg till teatern för att ta itu med denna uppgift på listan. Halvvägs in i rummet kom jag på att jag inte hade någon plan. Insåg också att det inte bara var den långa kroaten där, jag var på väg rakt mot en liten samling med människor som uppenbart väntade på mig. Gissade att ett antal av dem sökt mitt jobb och att de misstänkte att jag bara fått jobbet för att Helen och jag känner varandra. Min stora chans att göra ett bra första intryck. Självförtroendet verkade helt bortblåst men jag påminde mig själv att hade jag tillräcklig pondus för att hantera stökiga högstadieelever i Malmö – elever som anlände till museet med inhyrda securitasvakter – så var detta en baggis.

[singlepic id=85 w=400 h=300 float=right]Efter föreställningen gav jag kroaten feedback och påminde honom igen om manus. Antingen var jag tillräckligt konstruktiv eller alltför mjäkig för samtalet övergick snabbt till att handla om vad vi gjort tidigare. Kroaten hade disputerat i fysik (anade nästan det) och jag drog en kortversion av min krokiga bana i den icke-existerande svenska vetenskapskommunikationsbranschen. Han var djupt imponerad av att jag hade jobbat i Sverige. Hur lyckades jag få jobb där? Det visade sig att han trodde jag var britt, han märkte inte att jag bröt på engelska. Vilket var en härlig boost för egot.

De närmaste dagarna fick mitt ego sig mer än en törn. Jag hade genom åren noggrant lagrat alla tillfällen då infödingar komplimenterat mig för min utmärkta engelska. Ett par dagar som ”helper” i grönt räckte för att ta mig ur den villfarelsen. Helper var namnet på de guider som arbetade i utställningen. Det kallades i grönt på grund av den ytterst oklädsamma gröna tröjan med ett stort rött frågetecken på ryggen. Det flesta i grönt var studenter eller nyutexaminerade som drygade ut checkkrediten med att jobba på Techniquest. På vardagarna var de uppblandade med en och annan pensionär och småbarnsmamma. Lönen på TQ var fullt i klass med McDonalds men arbetsuppgifterna var mer kvalificerade. Eller ja. Kanske förutom att skura experimentstationerna och dammsuga golven.

Orsaken till mina dagar i grönt var den finansiella situationen. Kreditkortsdebaclet fick mig att inse vikten av pengar. Förvisso säljer deckare som smör varför jag praktiskt taget vore ekonomiskt oberoende – om jag bara hade fått ihop min deckare någon gång. Men inspirationen till den hade helt avstannat.

[singlepic id=84 w=400 h=300 float=right]Ett par dagar i grönt var en fantastisk introduktion till TQ och ökade absolut respekten för de som gjorde detta varje dag. Egentligen skulle de gröna interagera med besökarna. Inte bara svara på frågor utan ställa pedagogiska frågor till besökarna för att underlätta deras inlärning. Detta var dock ett ganska slitsamt jobb, det var mycket lättare att stå och småsnacka i en grupp eller skriva handtextade plakat att besökarna ska gå istället för att springa i utställningarna. Jag gjorde ett ärligt försök att prata med besökarna. Men mötte mest oförstående miner, och i de fall barnen mot förmodan svarade så förstod jag inte ett ord av deras gravt dialektala svar. Det blev knappast värre när huset fylldes med franskspråkiga barn. Jag passade på och lekte med alla stationerna själv och drev antagligen de övriga halvt till vansinniga med att veva på Gravitram halva dagen. Gravitram är en stor plexiglaslåda med en vev på utsidan. När man vevar så roterar en Arkimedes skruv inuti lådan. Den för upp kulor av olika material till toppen och därefter rullar, studsar och faller de neråt genom en sinnrik uppsättning av fjädrar, vikter och olika lutande plan. Beroende på vikt eller slump hamnar kulorna på olika banor och det tar olika lång tid innan de ramlar ner på golvet igen. Gemensamt för dem är att det är mycket dongande och tjongande i klockor och strängar.

Fikarasterna i personalrummet var inte bättre. När fem-sex personer skojade med varandra fick jag öva på min nya roll som tystlåten, tillbakadragen och något långsam utlänning. Framemot eftermiddagarna var jag så trött att jag nästan stammade, översatte alla svar långsamt i huvudet till och från svenska och kände mig allmänt misslyckad. Skulle jag någonsin klara det här?

7. Mysteriet med Kung Alfred

Lämna ett svar

[singlepic id=69 w=300 h=300 float=right]Lunchpengarna visade sig vara det sista skälvande dödsrycket för visakortet. Ensam utomlands utan varken pengar eller fungerande kreditkort. Min pappa ryckte ut, ringde sin bankkontakt på SEB och ett nytt kort skickades med expressbud. När jag lugnat ner mig fick jag en snilleblixt. Jag hade fortfarande kvar ett brittiskt bankkonto från min studietid. Att skaffa det var ett fasligt bestyr. Vid ett obligatoriskt personligt möte med en respektingivande bankman på Lloyds TSB på Queen Street måste jag visa upp intyg från min svenska bank att jag var en skötsam individ (skrivet av morbror bankdirektör), antagningsbesked till universitetet och intyg från CSN att jag fått ett extra stort studiemedel för att kunna betala åtminstone delar av studieavgiften (undvek att nämna att resterande del krävde en extra inteckning i föräldrarnas villa). Banken var vederbörligen imponerad över mina dokument och gjorde mig äran att godkänna mig som kund.

När jag invandrade till Sverige igen lät jag kontot vara och hade helt glömt bort det om inte banken med jämna mellanrum skickat inbjudningar att träffa bankens placeringsexpert under dennes besök i Sverige. Bankomatkortet hade vid det här laget passerat bäst före datum och checkhäftet hade jag slängt. Inte ens i Storbritannien kunde väl check behövas på 2000-talet? Snilleblixten bestod i att hämta ut pengar på det gammeldags sättet. Bankkontor. Köa. Det var inte halleluja för det, jag hade bara 2000 kronor på kontot.

Dessa finansiella bekymmer innebar en effektiv paus i min långa fixarlista. Istället för att leta bostad tog jag en liten minisemester av budgetmodell. För 7,40 £ fick jag en returbiljett till Bristol Temple Meads, den centrala tågstationen i Bristol. Bristol har precis som Södertälje två tågstationer. En centralt belägen för lokaltåg och så en ute i tjottahejti för regionaltågen.

[singlepic id=30 w=400 h=300 float=right]Från Temple Meads var det en kort promenad till Helens lägenhet. Denna dag inte min chef Helen utan återigen min kompis Helen. Helen var dagen till ära klädd i sitt senaste second hand-fynd: en glänsande topp med orange och vita ringar på en brun botten. Perfekt till det hennabruna håret. Vid sidan av jobbet och öler var olika former av handarbete Helens stora intresse. Denna kreativa sida hade gett avtryck i lägenheten. Ena väggen var full med stora pappblommor i två lila nyanser. I ett tidigare liv dekorerade de ett skyltfönster på Boots, nu piggade de upp en mörk lägenhet. Lägenhet var också försedd med ett rejält vinförråd tack vare Helens pappa vinimportören. Till vinet bjöd Helen på en hemlagad curry och så avslutades kvällen på den lokala puben.

På puben kläckte jag en helt lysande idé. Mina bokskrivarplaner i all ära, nu när jag har flyttat till ny ort behöver jag en hobby. Mina utflykter i omgivningarna behöver ett mål. Så nu har jag det. Ett forskningsprojekt: vilka faktorer utmärker en bra pub? Jag är medveten om att det är en något för bred frågeställning för ett lyckat vetenskapligt projekt, så jag har brutit ner det till ett par hypoteser. Det vill säga, jag filar på själva formuleringarna. Jag har ett svagt minne av hypoteser från en forskarutbildning. På den tiden trodde att för att bli vetenskaps-berättare/inspiratör/-någonting, var det nödvändigt att börja i vetenskapsänden (jag kom rätt raskt på andra tankar). Vi läste i alla fall en helt gräslig bok som var full med svarta lådor och svarta katter. Lådorna var Vetenskapen eller om det nu var Kunskapen och katterna vanliga katter, antingen svarta eller vita. Om man har som hypotes att alla katter i världen är svarta kommer man få räkna en väldig massa katter för att kolla om man har rätt eller fel. Det är bättre att formulera sig så att det räcker med att räkna hundra katter och ifall man inte hittar mer än fem vita så är hypotesen fel och man har därmed rätt. Något åt det hållet. Min första hypotes hade något med antalet ölsorter att göra. Om jag började med att dricka hundra öl så kunde jag ju fundera på finliret under tiden.

Jag satte igång direkt. Coronation kunde kanske inte stoltsera med något brett utbud av öler men de öler de hade var goda. Tillsammans med Helens sambo delade vi på två karaffer med Crop Circle från Hop Back i Wiltshire. Namnet kommer av att ölet bryggs av säd från fält med sädesfältcirklar, crop circles, i. Dessa cirklar är områden där säden vikt sig och de är särskilt vanliga just i Wiltshire. De började dyka upp i slutet av 1980-talet; en del hävdar att de har UFO-anknytning, andra att det är gjorda av konstnärer med skämttycke.

Kul historia, god öl och dessutom låg puben nära Helens lägenhet, vilket bara det var en avgörande faktor. Jag hade redan första kvällen identifierat ett par viktiga faktorer, ölutbud och läge. En lysande start på mitt projekt.

[singlepic id=52 w=400 h=300 float=right]Dagen efter bjöd Helen på en fantastisk frukost från den lokala slaktaren – tjocka korvar fullmatade med kött och kryddor. Efter frukost besökte vi St Mary Redcliffe, Bristols mest berömda kyrka. Kyrkor är sevärdheter som passar utmärkt på budgetsemester.

St Mary Redcliffe ligger i området Redcliffe, namnet kommer från den röda sandstenen som har brutits av och till under en lång tid. Området har varit bebyggt åtminstone sedan 1100-talet och därför är klippan nu perforerad av olika schakt och bortglömda grottsystem. Detta har lett till otaliga historier om allt från gömda slavar till att Kung Alfred gömde sig undan vikingarna i en av grottorna. Wow, jag älskar historier om bortglömda gångar. Tyvärr var de som vanligt något överdrivna. Sannolikheten att afrikanska slavar på väg till Amerika skeppats den här omvägen är låg. Någon kammare fylld med kedjor har heller aldrig påträffats. Historien kan bottna i de franska och spanska krigsfångar som på 1740-talet användes som billig arbetskraft för att bryta sand.

I parken runt kyrkan finns St Johns Eremitgrotta. Där satte sig den första eremiten 1346 och den siste klev därifrån 1669. Jag kanske inte är helt övertygad om vad jag ska bli när jag blir stor men eremit, det finns definitivt inte på listan.

6. Röda drakar

Lämna ett svar

[singlepic id=35 w 300 h=400 float=right]Bostad, cykel och simkort. Listan med saker att ordna efter flytten var lång och dessa stod överst. Började med det som verkade enklast, ett brittiskt simkort till min Nokia. Det tog tre butiker att få tag i ett kontantkort. Det var ändå en positiv utveckling. När jag pluggade i Cardiff fanns inte kontantkort överhuvudtaget, bara särskilda pay as you go-mobiler. De var lite enklare och billigare lurar knutna till en viss operatör. Det ville jag inte ha utan fick leva med ett dyrt tolvmånaders abonnemang (det i sin tur inkluderade en telefon jag inte ville ha men som hittade ett hem hos min svägerska). Det misstaget ville jag inte upprepa, framförallt eftersom jag inte var säker på om jag skulle stanna för gott i Cardiff, redan satt med ett svenskt tjugofyramånaders abonnemang och en splitterny mobil.

Betalade glatt simkortet med min sista tiopundssedel och tyckte jag hade gjort en bra start. Mitt humör var avsevärt mindre entusiastiskt efter en stund vid bankomaten. Gnek, gnek, gnek. Fick Visakortet i handen. Provade grannautomaten. Gneket upprepades och kortet, mitt enda kort, spottades ut. Ensam i ett främmande land utan pengar! Kallsvetten bröt ut. Räknade mynten i plånboken, några pund totalt. Skulle jag svälta? Kunde jag låna något att äta av Gaz och Squid? Ångrade djupt allting jag handlat som varken var ätbart eller stått på listan. Hur kunde jag vara så dum att jag slösade bort alla kontanter? En skojig tvål på Lush, var det verkligen nödvändigt?

[singlepic id=37 w 400 h=300 float=right]Småsprang vidare till nästa bank. Höll tummarna. Gnek, sedan frågan om vilket språk jag vill ha. Puh! Tänk att jag lagt hela mitt liv i handen på ett litet fjuttigt ynkligt magnetband. Gjorde en mental notering att omgående frångå min princip att inte lusa ner plånboken med allehanda plastkort och skyndsamt skaffa mig en uppsjö av master cardar och amexar. Men först tyckte jag att jag borde skämma bort mig själv och lugna mina stackars uppjagade nerver. Styrde stegen mot The Celtic Cauldron som var det enda stället i Cardiff som serverade äkta walesiska specialiteter, dvs sådant som bara turister äter. Vad sägs om att mixa sjögräs & havregrynsmjöl, platta till och fritera?

[singlepic id=137 w=400 h=300 float=right]Restaurangen hade en strategisk placering mitt emot slottet – äkta turistland – grannbutikerna var fulla av livets alla nödvändigheter såsom grönrutiga kiltar, grönvitröda rugbybollar, grönvitaröda halsdukar, grönblå keramik i ungefär 159 olika delar, keltiska smycken och så de walesiska kärleksskedarna: träskedar med långa snidade skaft med påskliljor, snirkel, hjärtan och mer snirkel. De fanns i alla former och storlekar, från masstillverkade till handtäljda i alla prisklasser från dyrt och uppåt. Kanske inte supersnygga alltid, men de handgjorda var värda beundran. Enligt traditionen var det sed att en ung man gav den dam han uppvaktade en egenhändigt snidad sked. En typ av varuprov som visade att han kunde arbeta med sina händer och därmed försörja en familj. Inga vackra ord eller långa utsirade tal behövdes utan en man av ett tystlåtet folk lät skeden tala för sig själv. De utsirade symbolerna på skaftet hade olika betydelser, enligt de medföljande lapparna betydde hjärtan kärlek, klockor att man hoppades på bröllop, antalet bollar i en bur antal barn man önskade och så vidare. Det kändes som att symboliken var något tillrättalagd men om en ung, eller kanske inte fullt så ung, man skulle komma uppdykande och ge mig en hemtäljd sked han lagt ner sin själ i så skulle jag bli rörd oavsett symbolerna. En händig man, mmm, jo det vore inte helt fel.

Om träskedarna var souvenir nummer ett från Wales så var nummer två en röd drake i någon form. Den röda draken var själva symbolen för Wales, om det sedan var romarna eller Kung Arthur himself som var först med den är lite svårt att avgöra. Särskilt som Arthur enligt en del forskare är en rent mytologisk figur. Flaggan Y Ddraig Goch pryds i alla fall av en stor röd drake ovanpå tudorgrönvita fält. Förr fanns ett storsäljande Brainsöl som hette Red Dragon. I folkmun (och den rann nerför många munnar) kallades den aldrig för annat än Dark. Den bytte därför namn och den röda draken fick nöja sig med att vara bryggeriets logotyp.

[singlepic id=59 w=400 h=300 float=right]Men nu var det inte dags för öl utan en försenad lunch. Jag trodde jag beställde en Cawl och bad servitrisen återkomma senare för frågan om jag skulle slå på stort med kaffe och chokladkaka efteråt. Cawl är inte sjögräset utan en rotsakssoppa med en aning lamm i. Sjögräset, bara lawr, är förresten rätt ok, inte något som jag skulle göra hemma men man kan hålla sig vid liv på det. Soppan anlände tillsammans med en kopp ruskigt blaskigt kaffe. Eh? Var det min eller servitrisens engelska som var den felande länken? Jag hoppades att det inte var min, en knäck för självförtroendet var det sista jag behövde.

5. Techniquest

Lämna ett svar

[singlepic id=8 w=400 h=300 float=right]Dagen efter inställde jag mig på Techniquest för tjänstgöring. Techniquest, TQ, är ett science center, en besöksattraktion med interaktiva experimentstationer i rött, gult, blått, grönt, lila och orange. De påminner om gigantiska leksaker och det är ingen slump, de starka färgerna är valda för att inbjuda till lek. Syftet är att förklara fysiska, kemiska och tekniska fenomen och i förlängningen inspirera fler till ett intresse eller en karriär inom dessa områden. Skillnaden på ett naturhistoriskt museum och ett science center är att på det förstnämnda finns det en mängd monterade djur som man inte får röra medan man på ett science center uppmanas att testa allting. Techniquest har också en teater för hundra personer vars utformning är inspirerad av den berömda Faradayteatern på Royal Institution i London.

Techniquests saga började på 1980-talet på kemiinstitutionen på Cardiff University. På helger och kvällar lät professorn ett antal studenter, däribland Gaz, använda labbet för att bygga experimentstationer ur legendariska Exploratorium ”cook book”. Exploratorium i San Fransisco är urscience centret, grundat 1969 av Frank Oppenheimer, en fysiker som kanske är mest känd som lillebror till atombombens fader Robert Oppenheimer. Techniquest öppnade för första gången 1986. Då hade man fått ihop 35 experiment i en lokal mitt emot slottet. I nästa fas flyttade man in i en specialrenoverad fd verkstad bredvid gamla dockor i Cardiff bay. Den här utvecklingen, att växa från litet till medelstort är precis tvärtemot de stora Millenniumlotterifinansierade ställena. Inför millennieskiftet delades det ut enorma summor till olika attraktioner som skulle fira in det nya millenniet. Mest känt är den stora domen mitt i London men många science centers byggdes också runt om i landet. I typexemplet gick pengarna till en massa PR-nissar i kostym som presenterade flashiga prospekt och lovade att ”vi ska inte göra sådana där fula hemsnickrade varianter utan nu bygger vi tredje generationens science center”. Vad ingen av kommittéerna som delade ut pengarna verkar ha tänkt på, är att de inte fullt lika slipade representanterna för de äldre science center genom åren hade skaffat sig en enorm erfarenhet av vad som fungerar – tänk vad de hade kunnat göra med en ordentlig designbudget!

Många av de äldre science centren fick slå igen när Millenniumställena öppnade, bl a det i grannstaden Bristol. De nya i sin tur hade svårt att klara sig och många rekonstruerades om i mindre skala eller slog igen helt. Ett brittisk science center är starkt beroende av besökarnas inträde och inköp i kafé och butik. På Techniquest stod dessa för två tredjedelar av budgeten, jämfört med några få procent på ett svenskt museum (de lever av skattemedel). Techniquests styrka var att de var oerhört konsekventa. De färgglada experimentstationerna på utställningsytan, ”golvet”, flyttades runt. Stationerna var dyra att utveckla och en grundregel för att locka de livsviktiga återbesökarna var att erbjuda en varierad upplevelse. Tänk på närmaste IKEA-varuhus, varje gång är korven densamma och kassorna står kvar men utställningarna byggs kontinuerligt om och det finns alltid ett dagens erbjudande. Skillnaden mellan IKEA och andra attraktioner är att det är gratis att gå in på IKEA men det kan bli desto dyrare att gå ut.

[singlepic id=185 w=300 h=300 float=right]Gruppen jag började i, public programmes, hade till uppgift att stå för variationen och vara ”dagens erbjudande” för de barnfamiljer som besökte Techniquest på helger och skollov. Våra verktyg var framförallt shower och workshops i teatern, planetariet, labbet eller i själva utställningarna. Vi kunde också göra små utställningar, föredrag, tipspromenader eller andra aktiviteter. Gruppen bestod av tre personer: Phil, Helen och jag. Phil var en inventarie på Techniquest. När jag pluggade arbetade han i utställningen, året efter gick han själv MSc-kursen och var därefter troget Techniquest. Han hade även träffat sin blivande fru på Techniquest. Under åren som gått hade han lagt till sig skägg så att han numera hade mer hår under huvudet än över. Phil och jag delade på ansvaret att sätta upp shower i planetariet och teatern. Varje show visas i några veckor och schemat för det närmaste året var redan spikat. Techniquest hade ett stort bibliotek av shower. Vårt jobb var att inför varje show se över och uppdatera manus och rekvisita samt lära upp de aktörer som sedan skulle köra showen. Vi skulle också ta fram nya shower vid behov samt vara platsansvariga på helgerna. Phil hade söndagar och jag fick lördagar. Helen bestämde att det var jag som skulle skriva manus till sommarshowen, årets största händelse för gruppen, en show som skulle visas i tre månader i sträck. Skitkul att få ett så stort förtroende direkt. Enda abret var att själva manusskrivandet skulle ske på en sabla Mac. En gigantisk jättestor urgammal idiotmac med skitigt tangentbord. Den ockuperade dessutom större delen av mitt minimala skrivbord. Sände en tanke till min kära thinkpad. Det var en kompis det, även om den inte kommunicerade med Internet så billigt och bra som jag skulle önska, men det var ju inte thinkpads fel.