Kategoriarkiv: Jakten på den perfekta puben

Alla kapitel i webbversionen av boken Jakten på den perfekta puben

19. Hollywood

[singlepic id=159 w=400 h=300 float=right]Min enda erfarenhet av Aga-spisar härstammar från ett par nätter i ett jättehus i Edinburgh 2000. Jag bodde där under Edinburgh Science Festival, världens största och bästa vetenskapsfestival. En av de många unga vetenskapskommunikatörer som deltog i festivalen var australiensiskan Maggie, och det var henne jag hälsade på. Före festivaljobbet arbetade hon några veckor på Techniquest och hyrde då ett rum i samma hus som jag. Det var Maggie som introducerade mig till varmvattenflaskans värld. De var så självklara att ingen britt ens kom på tanken att nämna dem. Den berömda frasen: “Continental people have sex life; the English have hot-water bottles” skrev ungerskfödde George Mikes i How to be an Alien. Boken publicerades redan 1946 men jag hade inte läst den när Maggie frågade om hon skulle handla en vattenflaska till mig också. Jag svarade ja, fast jag inte hade en aning om vad hon pratade om. Vattenflaska? Menade hon en sådan där grön flaska som man fyllde med vatten från fjällbäckar när jag var barn? Varför inte bara använda en vanlig petflaska vilken som helst? Hem från stan kom Maggie med en lila platt plastgrej. Jag måste sett ut som ett fån för hon förklarade att man skulle fylla den med varmvatten och lägga den i sängen. Första natten lärde jag mig att det var viktigt att skruva fast korken ordentligt. Detta var före den elektriska värmedynan gjorde entré i mitt liv och vattenflaskan kunde förpassas till kuriosaavdelningen.

Jag kom att tänka på Maggie när jag var på Atlantic wharf i Cardiff bay med Gaz. Maggie och jag brukade gå till ett trevligt fransk café med överkomliga priser och en trevlig australiensisk servitör. Det caféet var nu borta. Jag och Gaz gick istället till Hollywood bowl. Enligt Gaz var det tidigare en pub kombinerad med mikrobryggeri. Tyvärr hade de lagt ner bryggeriverksamheten så nu var det en pub enligt standardformat 1A (trist). Gaz berättade att han höll på att sätta ihop en cd med information om sin science circus. Han hoppades att någon kontakt kanske kunde leda till stöd för fortsatt verksamhet. I den förra uppsättningen var en av artisterna svensk. Därför försökte jag, men misslyckades med, att övertyga min dåvarande chef att ta cirkusen till Malmö Museer som ett jippo för att popularisera naturvetenskap och teknik.

Gaz och jag var i nöjeskomplexet Atlantic wharf för ett föredrag av fysikern Jonathan Hare. Några år tidigare gjorde han tillsammans med skådespelare Robert Llewllyn en teveserie på BBC. I den betygsatte Jonathan och Robert stunten i Hollywoodfilmer utifrån naturvetenskapliga lagar. Ett genomförbart stunt gav högt betyg, ett som gick på tvärs mot fysikens lagar fick lågt betyg. Tidigare under dagen hade salen varit full med elever som fick en lektion i hur matte kan användas för att räkna ut hur sannolika eller osannolika stunts är. På kvällen var det dags för föredrag för allmänheten. Allmänhet och allmänhet, jag kände igen stora delar av publiken, det var mest branschfolk, redan frälsta. Själv var jag där delvis i jobbärende. Föredraget var sponsrat av en av mina lokalföreningar.

[singlepic id=157 w=300 h=300 float=right]Under föredraget lärde jag mig att rent vetenskapligt var det inte fullständigt otroligt att Jackie Chan skulle kunna böja upp stängerna till ett 1800-talsfängelse med skjortremsor han fuktat genom att kissa på dem, som han gör i Shanghai Moon. Däremot är det stört omöjligt för Bruce Willis att överleva sitt hopp från skyskrapan med en brandslang som bungy jump i Die Hard. För att nämna ett av flera problem så är brandslangar inte elastiska vilket gör att det inte finns något som bromsar in fallet. I bästa fall hade han överlevt med massor av brutna ben men antagligen var fallets höjd tre gånger den dödliga nivån. Hur som helst skulle han i verkligheten inte varit i skick att ta sig an aldrig så hemska bovar efteråt. Vissa saker funkar bara i Hollywood.

Överlag ett trevligt föredrag. Synd bara att jag anlände till salongen i sällskap med Gaz. Han valde första bästa plats med bra utsikt över scenen. Helt fel. Han borde snabbt och obemärkt scannat av publiken och när det visade sig att vi anlänt före studentgänget, valt plats med gott om utrymme i närheten av en ingång. Nu hamnade jag långt ifrån studenterna. På vägen ut försökte jag obemärkt dröja mig kvar så att jag skulle hamna bredvid W. Jag släpade på fötterna och försökte kallprata med olika människor: Vad tyckte ni om föredraget? Intressant eller hur? Ett gäng var på väg till New Orleans, en restaurang i nöjeskomplexet. Det var tydligt att de inte ville ha med vissa. Jag kände inte till gängbildningarna ännu, men gissade att jag var så pass ny att jag med stor sannolikhet inte ingick bland de som de försökte skaka av sig. Stod kvar och försökte diskret spana omkring mig. Jodå, nog såg jag honom alltid, men vad hjälpte det, mitt sällskap stod i den högra delen medan han fick ut längs den vänstra. Jag fick nöja mig med att han vände sig om och hejade.

Vände uppmärksamheten mot middagsplaneringen. Jag var hungrig och beredd följa med precis vart som helst. Hade precis gjort upp om att följa med ett gäng in till centrum när W återvände. W med sin karisma hade givetvis blivit inbjuden till middagen på New Orleans av den som stod för arrangemanget. Jag hängde raskt på det stora gänget som drog sig ner mot New Orelans. Där visade det sig att stället var fullbokat och det bokade bordet var för litet för allihop. I baren satt ett gäng hungriga grönisar med sina coca color. Ville jag följa med dem till IKEA? Absolut!
– Skajar?
– No skyar, sch-y-ar.
Personalen på IKEA verkade inte alls roade över mina lektioner i det rätta uttalet av en lampa en kvart före stängningsdags. IKEA verkar inte ha fallit för internationaliseringstrenden. Det verkar snarare som om kontoret som bestämmer namn på nya varor finner ett nöje att hitta (eller hitta på) ord som innehåller å, ä och ö. Det ska de ha en eloge för. Det ger oss utlandssvenskar en chans att förundra våra utrikiska vänner.

[singlepic id=125 w=400 h=300 float=right]Förundrade var de också över priserna i IKEAs restaurang. Framförallt köttbullarna verkade orsaka många resor från Techniquest. De serverades med brun sås och lingonsylt.
– What is that? Undrade tanten före mig i kön.
– Lingonberry
– What?
– Cranberry.
Nu såg tanten nöjd ut. Tranbär visste hon vad det var. Den bruna såsen var sig också lik men sedan var det slut på likheterna. Köttbullarna äts med pommes frites. Allting äts med pommes frites. Fast de envisas med att kalla dem för chips. Chips däremot kallas för crisps. I Storbritannien. I USA kallas chips för chips och pommes frites för french fries.

18. Charlie

Lämna ett svar

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

[singlepic id=67 w=400 h=300 float=right]För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

[singlepic id=103 w=300 h=300 float=right]Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

[singlepic id=22 w=400 h=300 float=right]Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.

[wp_geo_map]

17. I fädrens spår

Lämna ett svar

[singlepic id=151 w=400 h=300 float=right]– Du har öroninflammation.
Tack, tack doktorn, det hade jag nästan listat ut på egen hand men jag är glad att du instämmer. Om jag nu hade haft några som helst tvivel efter en vecka med allt högre feber och smärtor så skingrades de på flyget till Sverige. Ajajaj. ”Du kommer att få en plågsam flygning” spådde mamma när jag pratade med henne före avresan. Detta överraskade mig. Hade inte tänkt på detta med tryckförändringar. Början av resan gick bra och jag tänkte att jag hade bevisat att mamma hade fel, vilket alltid är en trivsam tanke. Men sedan började planet gå in för landning. Det var inte roligt. Det var bland det värsta jag varit med om. Hur lång tid kan det ta för ett plan att ta sig ner på Kastrup? Oändligt med tid, tydligen. Jag satt i min mittstol totalt avskärmad från omvärlden. Trodde länge att jag hade blivit totalt döv.

– Ta det lugnt i några dagar.
Javisst doktorn. Självklart. Jag är känd för att alltid lyssna på vad andra föreslår. Vad definieras som lugnt egentligen? Tänkte att det var säkrast att inte fråga. Var osäker på om en liiiten skidtur mellan Sälen och Mora verkligen räknades som att ta det lugnt.

Var det någonsin lämpligt att bli sjuk? I alla fall inte om man trodde man var oersättlig, ignorerade alla tecken och hastade mellan mötena. Måndag: National Museum and Galleries of Wales för att diskutera den lokala invigningen av National Science Week som skulle äga rum där några veckor senare. Tisdag: London, möte med chef Julian och med skolgruppen. Onsdag: Graduate Centre på Cardiff University för planering av workshop. Torsdag: tåg, buss, flyg (det plågsamma), tåg och buss. Hemma i Malmö blev det ett sent glas vin med Marika vars röda hår blivit både kortare och ljusare sedan avskedsfesten. Mina krukväxter, som Marika pysslar om, frodades medan den enda kampfisken som överlevde adjöfesten hade gått hädan.

På fredagen stod det fikaturné i Göteborg på schemat. Denna plan fick modifieras till förmån för besök på citykliniken och apoteket. Penicillinet skulle ge full effekt efter tre‑fyra dagar, synd att Vasaloppsstarten då bara var 44 timmar bort. Men man ska aldrig ge upp på förhand tänkte jag och hoppade på kvällens sista Swebus från Malmö till Göteborg. I Göteborg övernattade jag på lillebrors soffa och gjorde honom sällskap till Heden på och IK Sterns bussar mot Mora på lördagsmorgonen.

[singlepic id=113 w=400 h=300 float=right]I Mora, av alla ställen på jorden, var det urskoj att umgås med pappa (på kryckor), mamma, morbror, faster och bror. För att inte tala om hunden Lukas, min allra käraste fyrbenta träningskompis. Mamma tyckte det var att kasta pengar i sjön att lämna in mina skidor för en 500‑kronors vallning men hon har känt mig ett bra tag och var vis nog att hålla dessa tankar för sig själv. Jag hade inte gett upp. Dessutom hade jag en viktig funktion att fylla. Vasaloppet handlar om att ålderskrisande 08:or ska bli mjölkade på pengar för att hålla Moras föreningsliv och handlare flytande ett år till.

När väckarklockan ringde 03.00 söndag – öhum – morgon mådde jag bättre än på flera veckor. Jag drog på mig underställ, tajts och anorak och hängde på faster, lillebror och resten av IK Stern till Berga by. Pappa tyckte jag var galen, hotade med framtida hjärtproblem och var redo att binda fast mig men det är svårt att fånga någon när man själv hoppar på kryckor. Jag lovade dyrt och heligt att inte förta mig utan bara glida lugnt och stilla en liten bit.

Nu var det ishårda spår så utan att anstränga mig ett dugg gled jag iväg. Hittade lillebror i Smågan. Gissa om han var förvånad över att jag var där före honom. När vi kom till Mångsbodarna och mötte vår hejarklack vägrade jag att kliva av, det var ju fortfarande hur härligt som helst. Inte heller i Risberg var jag beredd att stiga av men när vi närmade oss Evertsberg började det gå lite tyngre. Eftersom jag hade tagit det så lugnt hade skidspåren successivt försvunnit och med dem skidglädjen. Till föräldrarnas stora lättnad hoppade jag av loppet där.

I Mora väntade en ljummen norsk pilsner, årets mest välsmakande öl utan konkurrens. Vi delade den på tre, jag, lillebror och faster liggande i sovsäckarna. Traditionen att ta med sig öl startade året efter att vi misslyckats med att hitta ett enda öppet etablissemang i Mora. Dessutom halkade jag omkring i snövallarna i det tvärstängda Mora med Birkenstock på fötterna. Min väska med ombyteskläder – och skor – hade kommit bort.

16. Dolly & Dylan

Lämna ett svar

[singlepic id=124 w=300 h=300 float=right]Många och långa långpromenader kunde behövas i parti och minut inte bara för vasaloppsformen utan även för kaloribalansen, för så värst hälsosam var inte min nya brittiska livsstil. Luncherna var värst. I början gick jag till TQs café och handlade en grillad panini sprängfylld med smält ost. Senare hittade jag ett café i Cardiff bay som sålde sallad. Nyttigheten stannade dock vid namnet, allting bestod av röror och alla nyttiga ingredienser var insvepta i antingen olja eller majonnäs. Jag behövde bara se mig om bland kollegorna för att hitta avskräckande exempel. De som passerat studieåren var övervägande överviktiga, för att inte säga feta. Jämfört med hur en del av dem såg ut för några år sedan var det tvåsiffriga viktuppgångar vi talar om, även i kilo räknat. Jag tippade att svängen förbi puben på vägen hem från jobbet var en tungt bidragande orsak. Det heter inte ölmage för inte, någon som hört talas om temage?

Te dracks det stora mängder av på jobbet. TQ var mer hierarkiskt än den mest konservativa svenska arbetsplats. Att slå sig i slang med högsta chefen var inte aktuellt. Ville man få fram ett budskap till högsta chefen fick man vackert be sin chef som bad sin chef, som… Men dessa strikta uppdelningar verkade åt båda hållen. Har man väl klättrat upp från lägsta pinnhålet, att arbeta ”i grönt”, behövde man inte ödsla energi på att bevisa för någon att man inte var ”gröning” längre, det visste alla. I Sverige riskerar du som kvinna hela tiden att stämplas som sekreterarämne, om du är det minsta vänlig och hjälpsam. Klarar du av att göra dina egna reseräkningar, ja då har du nått toppen av din förmåga. På TQ hade alla en tydlig roll och med den följde tydliga befogenheter och begränsningar. På lördagarna var jag t ex ansvarig för programverksamheten. Jag var inte ansvarig för gröningarna, det fanns en supervisor för detta. Jag var inte ansvarig för utställningarna, det fanns en jourkille från verkstaden för att se till att de fungerade. Men det var mitt ord som gällde om vem som skulle säga vad i teatern. Ville Sam och Rhys inleda Cool Science med solglasögon, var de först tvungna att få mitt godkännande. Att utvärdera och coacha de som presenterade showerna var den roligaste arbetsuppgiften. Det tråkigaste var när något gick sönder eller tog slut. Mina möjligheter att reparera var högst begränsade, så gick något sönder fick jag anpassa manus så att showen fungerade utan. Första veckorna hände inget värre än att bananerna tog slut, vilket åtgärdades med en tur till närmaste SPAR. Ett par turer och jag lovade mig själv att min sommarshow skulle vara fri från förbrukningsartiklar. Bananerna? De lades i flytande kväve tills de var så stelfrusna att de kunde användas som hammare. Rosor, chips, engångshandskar och gummislangar är andra saker man kan lägga i flytande kväve för att illustrera vad kyla gör med olika material.

[singlepic id=102 w=400 h=300 float=right]Kunde det verkligen räknas som jobb att leka med flytande kväve eller var det en hobby? Lönen antydde hobby, trots att alla i teamet hade minst en examen. Kanske förutsätts åtminstone en av följande, äkta man med ”riktigt jobb” eller privatförmögenhet? Men jag jobbade åtminstone inte gratis. Trots lönenivåerna var kön av personer som ville in i branschen långa. För nyutexaminerade utan arbetslivserfarenhet återstod att arbeta gratis som volunteer för att komplettera CV:t. Erbjudanden om volunteer-möjligheter dök med jämna mellanrum upp på olika e‑postlistor. Undrade vad svenska fackföreningar skulle säga om de villkoren? Eller om att söndagen var min enda arbetsfria dag? Det kompenserades kanske av att jag hade sovmorgon till nio de övriga sex dagarna. I Storbritannien var arbetstiden 9 am till 5 pm, precis som i Dolly Partons ”9 to 5”. Det blir, om man räknar bort en timmes lunch, sju timmar per dag. Sju timmars arbetsdag var absolut att föredra framför åtta, det gjorde att jag fick mer tid över till mina olika fritidsprojekt. Tyvärr hade britterna inte fattat finessen med flextid ännu. Alla började 9.00 prick och det gjorde kösituationen helt kaotisk då alla skulle fram med sina bilar till ett och samma klockslag. Jag införde dock raskt en alldeles privat flextid med Helens goda minne. Hon hade varit chef tillräckligt länge för att vara mer intresserad av resultatet av arbetet än exakt när och var det utfördes. Min andra chef Julian satt i Oxford och vad han inte visste om kunde han inte må dåligt av. Dessutom mixade jag de båda jobben och var jag inte på plats på kontoret, kunde det bero på att jag var ute i något fullt legitimt ärende i någon obefolkad avkrok av landet.

I Wales finns befolkningen i söder eller norr medan mitten består av nationalparker och fårbeten. Cardiff, Caerdydd på walesiska, blev Wales huvudstad 1955 (bra TP kunskap). Det var inte alls givet att Cardiff skulle bli huvudstaden, hade tävlingen avgjorts 100 år tidigare hade Merthyr Tydfil mitt i koldistriktet varit en vinnare, och i grannstaden Swansea känner man sig nog fortfarande förbigångna. Längre norrut har Wrexham, Aberystwyth och Machynlleth alla större historiska meriter än Cardiff.

Cardiff har störst befolkning men kanske blev Cardiff huvudstad för att det är den stad som är lättast att ta sig till, om man är engelsman. Åtminstone misstänkte jag det efter några resor i landet i och utanför jobbet. Efter jobbet fortsatte jag att testa pubar (arbeta på ölmagen). Eli Jenkins hamnade dock inte på min tioitopplista. Ölutbudet var mediokert och belysningen inte inbjudande. Namnet Eli Jenkins kom från en invånare i den lilla walesiska sjöstaden LLaregyb (tips, läs namnet baklänges). Jag har aldrig besökt LLaregyb, det är inte lätt för den finns inte med på några vanliga kartor, utan är en del av radiopjäsen Milk Wood. Ett verk av den walesiska nationalskalden Dylan Thomas. Hans minne och skrivarstuga vårdas ömt i Swansea, fast han bodde större delen av sitt inte alltför långa liv i London. Eftersom hans liv kortades av flitigt intag av ädla drycker är det på något sätt passande att en av hans figurer lever vidare i ett pubnamn.

[singlepic id=142 w=300 h=300 float=right]Eli var favoritstället för kontorspersonalen på TQ, det var på Eli de samlades när det var dags för hejdåöl. Jag tänkte att det var säkrast att vara social när man var ny på jobbet så jag hängde på även när jag aldrig träffat föremålet för avfirningen tidigare, en irländska som på oklara grunder fått sparken från ekonomiavdelningen. En populär teori var att orsaken var att hon var för trevlig mot resten av personalen. Jag kände mig förkyld så jag skulle bara dricka en snabb öl. Men när jag såg W komma in kom jag plötsligt ihåg den välkända sanningen att man inte kan dricka en ynka liten pint, den kan känna sig ensam i magen. Det var säkrast att dricka två och samtidigt passa på och bjuda W och två av de andra studenterna, Katie och Sav. Sav, eller Savita, är en superambitiös kanadensiska med indiskt påbrå som kryddar varannan mening med ”awesome”. Katie, en smal engelska med ett enormt ljust hårsvall hyrde samma rum som jag gjorde när jag studerade. Samma bostad, samma utbildning, klart vi hade mycket att tala om. Så mycket att när W och Sav skulle gå vidare för att äta bjöd jag raskt in mig själv. Vi gick till ett av deras favoritställen, en indisk restaurang i Grangetown. Indisk som i indisk, inte curry, som är ett brittiskt kök med avlägset släktskap med indisk mat. Sav noterade att alla kockarna var män och bestämde sig för att dra dit sin mammas indiska släkt om de någon gång kom på besök. De led tydligen av vanföreställningarna att matlagning var kvinnogöra. Sav berättade också att hennes mormor var kanonduktig att laga veganmat, medan hennes mamma bara var vegan när släkten såg. W önskade att Sav ärvt recepten, han var vegan och i behov av inspiration. Jag frågade givetvis varför han var vegan och detta ledde till en diskussion om vad som är väsentligast: omsorg om djuren eller omsorg om planeten. Jag argumenterade att skinnskor och päls var biologiskt nedbrytbara produkter gjorda av förnyelsebara resurser. W höll inte med. Ingen övertygade den andra men det var mindre väsentligt. Det viktiga var att jag fick lyssna på hans helt underbara dialekt medan han la fram sina argument. Accenten var lite lätt halvsläpig. Inte riktigt Mellanvästern, utan något mitt emellan Kaliforniskt hurtig och New England-stroppigt. Han såg ut som den fulländade hippin med sitt skägg, långa hår och ärr efter piercingringar. Detta råkade vara raka motsatsen till mitt mansideal, men så fruktansvärt charmig att jag blev alldeles knäsvag. Tyvärr visade mina subtila efterforskningar (”hur gammal är du?”) att han var 23! Tjugotre! Får man verkligen vara så ung? Han såg minst 28 (= lovlig) ut.

15. Tidvatten

Lämna ett svar

[singlepic id=148 w=300 h=300 float=right]Samtalet med pappa ledde till ökad flit vad gäller styrketräning med futonen som tjänstgörande yogamatta. Saknade för ett ögonblick mina rullskidor. Det var ett mycket kort ögonblick, sedan mindes jag exakt vilken uppmärksamhet jag väckte när jag åkte runt på en asfalterad stig i Victoria Park för några år sedan. De sista varven hade jag följe, eller snarare följde, en tjej på cykel. Hon tyckte att jag behövde någon som cyklade före och gjorde plats genom flitigt plingande på ringklockan. I år satsade jag på långpromenader istället.
Promenerade ner till stationen och bad om en retur till Penarth.
– När ska du åka till Penarth?
– Med nästa tåg.
– Det går imorgon.
– Ehh, imorgon?! Tackade för mig, gick istället tvärsöver till busstationen och spanade in busstidtabellerna istället.

[singlepic id=146 w=400 h=300 float=right]Penarth ligger och klamrar längs en klippkant med utsikt över havet en knapp mil från Cardiff . Det är en sömning fd badort packat med viktorianska jättevillor. På strandpromenaden finns en pir från 1894 med en turistinformation (stängd) och glasskiosk (öppen) inrymd i en paviljong i engelsk-indisk stil. Från piren kan man till vänster se barriären som gjort insjö av Cardiff bay och till höger se hela strandpromenaden. Den steniga stranden lockade. Innan jag vågade mig ner iakttog jag noggrant vattnet en stund, var tidvattnet på väg ut eller in? Jag hyste en hälsosam respekt för tidvatten. Den minskade inte av att jag nyligen sett på BBC att 23 kinesiska musselplockare drunknat i Morecambe Bay när de överraskades av tidvatten. Deras död avslöjade dessutom att de arbetade med svarta slavkontrakt, något som inte direkt minskade harmen i media. På Penarth strand promenerade en hel del personer men jag vågade inte lita på att de hade koll. Efter en stund var jag säker på att vattnet var på väg ut. Även om mina kunskaper om tidvatten var lite luddiga, visste jag åtminstone att om det var på väg ut, dröjde det lång tid innan det kom forsande tillbaka igen.

[singlepic id=147 w=400 h=300 float=right]Det blåste friskt och jag var snart ensam på min strandremsa, på ena sidan hav, på den andra tornade höga vita och rosa klippor upp sig. Det är den plats i världen där man kan se mest rosa alabaster utan grävskopa eller dynamit. Vackert, men allt annat än stabilt, så jag höll mig en bit ifrån klipporna för att slippa närkontakt.

Efter en timme hade jag inte kommit ett dugg närmare Lavernock point, där Marconi 1897 tog emot världens första radiomeddelande, sänt från Flat holm 5 km därifrån. Att vända var, och är, något som inte riktigt ingår i min portfölj, då får man ju bara se samma sak igen. Så när jag såg de hoprasade resterna av något som kan ha varit en brygga, eller en trappa, bestämde jag mig för att se om det gick att ta sig upp. De första stegen var lätta, sedan blev det värre. Det fanns inga steg, bara hal lera. Funderade på vad jag gett mig in på, men att vända var nu omöjligt. Slyet såg starkt ut och jag drog mig sakta uppför. Svettig, skakig och lättad nådde jag krönet och möttes av ett staket. På andra sidan staketet kunde jag se en bit gräsmatta, en asfalterad bred gångväg, mer gräs, en bilväg och sedan en rad med pampiga hus. Jag hade hittat Penarths berömda klipppromenad. Klättrade över staketet så snabbt och nonchalant som möjligt och dokumenterade som hastigast skylten ”Access to the beach from this point is extreamly dangerous and anyone doing so could fatally injure themselves.”

[singlepic id=6 w=400 h=300 float=right]Några ynka meter och jag hade hamnat rakt in i en annan värld. Från att ha vandrat runt i isolerad ensamhet med elementen hade jag nu hittat södra Wales samlade befolkning. Dessutom verkade det pågå en modeparad av något slag. Jag tittade ner på mina inte alltför rena kläder och sände en längtansfylld tanke ner mot stranden igen. Eftersom jag kände mig grymt malplacerad vek jag av. Gick förbi enorma stenkåkar, en del fortfarande privatbostäder för miljonärer medan andra såg ut som vårdhem för bättre bemedlade pensionärer. Bredvid busshållplatsen hittade jag ett halvtrendigt fik (jag kunde variera mig och behövde inte bara spana efter pubar). Det fanns mycket på menyn som lockade, speciellt som jag var småhungrig. Men jag var ekonomisk och nöjde mig med att läppja på en utmärkt cappucino och bläddra i McCarthy’s Bar, en bok som någon tidigare gäst på Railway street hade lämnat kvar i gästrummet. Boken handlar om Pete McCarthy som reser runt Irland och dricker Guiness. Kanske jag skulle arkivera deckaren och skriva en bok om en kvinna som cyklar runt Wales och provar ale? Jag var så himla nöjd med min idé och min stora sparsamhet på caféet att jag på vägen hem sprang inom både Waterstone’s och Lush och satte sprätt på 25 pund.

Tillbaka på Railway street berättade jag om mina äventyr över en vegetarisk take-away balti. Squid berättade att jag missat möjligheten att besöka en fantastisk pub. Hade jag fortsatt längs stranden hade jag så småningom kommit till the Blue Anchor, en sådan där stråtäckt gammaldags stenstuga vi svenskar förknippar med Storbritannien efter att ha sett för många BBC-serier. Blue Anchors anor går tillbaka till 1380 och ölutbudet ska vara känt vida omkring. Vilken miss! Men det hade inte hjälpt om jag så hade gått till vägs ände, the Blue Anchor brann ner två dagar tidigare. När jag senare konsulterar en karta undrar jag om inte Squid har rört ihop pubarna. Fortsätter man längs stranden kommer man till Swanbridge. The Blue Anchor däremot låg i East Aberthaw, flera kartblad bort.

[wp_geo_map]