Kategoriarkiv: Jakten på den perfekta puben

Alla kapitel i webbversionen av boken Jakten på den perfekta puben

24. St David

1 svar

[singlepic id=177 w=300 h=300 float=right]Tävlingen om vad som ska bli mitt nya sätt att hålla mig i form går in i en ny fas. De tävlande är just nu mitt gamla gym The Village, min landlady Glenys gym, ett studentställe och ett gym på St Davids hotell.

Ska presentera de tävlande lite närmare. The Village är ett familjevänligt hotell strax utanför stan med gym och en liten pool. Det var nog snarare poolen och relaxavdelningen än själva träningsmöjligheterna som lockade dit Mandy, Jen och hennes man, tre personer jag lärt känna via min dåvarande landlady. Mandy och Jen lockade i sin tur med mig och det blev ett regelbundet fredagsnöje att gå dit, dra i några vikter, plaska runt i poolen en stund för att sedan avsluta med kaffe eller en sallad. Det funkade jättebra så länge jag nöjde mig att åka dit en eller två gånger i veckan på de tider som de bilburna skulle dit, men sedan fick jag för mig att jag skulle öka träningsdosen och ta mig dit på egen hand. Dålig idé. Experimentet involverade både lokaltåg och nej-vi-är-inte-synkade-med-tågtiderna-landsortsbuss och gjordes aldrig om igen. Jag har fortfarande inte någon bil så vi kan stryka the Village ur diskussionen.

Glenys går på ett gym som enligt henne ligger i närheten och är relativt billigt eftersom det saknar pool. Billigt låter bra och jag skulle tro att jag faktiskt kan klara av att träna även utan bubbelpool och spa-anläggning. Glenys har skaffat mig en gratis prova på-biljett så att jag kan genomföra en bättre studie. Har kikat på deras schema och de har få kvällsklasser, kanske är det ett hemmafru- och pensionärsgym? I så fall går det bort. En av Gaz kompisar, som är cirkusartist, rekommenderar ett studentställe där man betalar per gång. Tanken är lockande men det finns en poäng med ett dyrt medlemskap: man är tvungen att använda det oftare för att få valuta för sina pengar. Om man tänker att ett gymbesök max får kosta som en biobiljett så är det bara att räkna ut hur ofta man behöver gå dit. Är svaret 1-2 gånger i veckan är det prisvärt för då kan man få ner gångerpriset genom att öka dosen till 3-4 gånger per vecka.

[singlepic id=27 w=400 h=300 float=right]Den sista tävlande i gymtävlingen, St Davids hotell, måste man nog besöka ett par gånger om dagen för att få ekonomi i det hela. Jen och hennes man har bytt upp sig sedan sist till ett gym med en fantastisk placering för min del, precis bredvid jobbet. Cardiff Bay ståtar med ett av Cardiffs två femstjärniga hotell och det har som alla femstjärniga hotell givetvis ett förstklassigt spa med träningsmöjligheter. På taket sitter två vingar som jag inte alls förstått vitsen med, de är tydligen en arkitektonisk stolthet som ska föreställa vindspända segel och påminna om hamnens stolta förflutna. För säkerhets skull har hotellet dessutom lånat sitt namn av Wales skyddshelgon, St David. Han har också givit namnet till ett konsertcenter, en stad i västra Wales och 50 kyrkor. St Davids historia skrevs ner på 1100-talet, ett par hundra år efter hans död och är väl därmed tämligen utbroderad. Han lär ha varit av kungligt blod, om det sedan var så att han var släkt med kung Arthur på sin mammas eller pappas sida, om hans mamma var en våldtagen nunna eller om han helt enkelt bara var son till en sydwalesisk prins och en lokal hövdingadotter är höjt i dunkel. David valde i alla fall den kyrkliga banan, munk, biskop, bygga kloster och kristna hedningar. Möjligen dog han faktiskt på sin påstådda dödsdag den 1 mars 589. I alla fall firas nationaldagen den 1 mars till åminnelse av hans död. Fast det visste inte jag första mars. Jag var i St David shoppingcenter och blev ganska överraskad när kvinnor klädda i gammaldags kläder, röda kjolar och svarta hattar, delade ut påskliljor. Att man delade ut påskliljor kan bero på språkförbistring. Purjolök heter cenhinen på walesiska och påskliljor cenhinen pedr. Purjolök var de walesiska regementens särskilda emblem sedan St David rekommenderade sitt folk att bära purjo i hatten för att skilja vän från fiende under ett slag mot Saxarna. Det skulle också kunna ligga pr-mässiga skäl bakom att nationalblomman byttes ut från purjolök till påskliljor. Purjolökar hade kanske inte varit lika stor försäljningsframgång, eller ens tillgängliga, i mars. St Davids är också namnet på en svart flagga med gult kors. Den syns ibland som ett alternativ till den grönvita drakflaggan.

Med ett sådant namn på hotellet och dessutom fem stjärnor var jag grymt nyfiken på hur det såg ut inuti. Mötte Jen och hennes man klockan kvart i sju i entrén. Tyvärr visade det sig att aqua fit-passet hade bytt tid. Vi såg nog rätt snopna ut, receptionisten släppte därför in mig gratis. Det var precis så lyxigt inuti som förväntat. Bredvid den lilla poolen en relaxavdelning med olika drycker och ett stort fruktfat. Jag hade inte väntat mig något annat från Jen. Hon är en underbar motsats, å ena sidan medlem i en kristen begränsande sekt, å andra sidan en driven och välbetald affärskvinna med en MBA. Hon och hennes man bor i ett modernt hus med hög standard, både dubbelglas och centralvärme. Jen, eller Jennifer, är också inblandad i flera av mina boenden. Jag lärde känna henne via min förra landlady Cath och nu bor jag hos en av hennes släktingar, Glenys.

Hittade en lapp bredvid micron när jag kom hemcyklande från jobbet. ”Min mamma har brutit foten och ligger på Heath hospital” och så ett telefonnummer. Varför har Glenys lämnat sitt telefonnummer, det har jag ju redan, tänkte jag innan jag insåg att det var hennes son, polisen, som har skrivit lappen. Skickade genast ett sms till sonen, beklagade och frågade om det fanns något jag kunde göra. Han ringde upp och berättade att Glenys trampat snett på en av barnbarnens leksaker och brutit hälen, hur man nu gör det. Lös var den i alla fall och på sjukhus var hon.

Dagen efter åker jag till Heath hospital med Jen och hennes man för att hälsa på. Men hur hittar man till avdelning 8:6? Vi snurrar runt i ändlösa korridorer, virrar runt byggarbetsplatser och stora ödsliga trapphus. Räddningen kommer i form av Mr Harris, min favoritcykelförsäljare, som varit och hälsat på sin far på canceravdelningen. Med hjälp av hans instruktioner hittar vi Glenys som ligger och dåsar. Det är hennes första sjukhusbesök sedan hon födde polisen och det är ingenting hon rekommenderar, tvärtom. Hon har fått ett eget rum, eller skrubb, med utsikt mot en parkeringsplats. Röra sig kan hon inte med sitt gipsade ben och varken maten eller personalen faller henne i smaken.

Det var klart att vi skulle åka och hälsa på Glenys på sjukhuset men tajmingen hade kunnat vara bättre. Tidigare under dagen mötte jag W i verkstadskorridoren. Det var såklart ingen större slump att vi möttes så mycket som jag springer i den korridoren. Korridoren är kortaste vägen in i huset från bakgården där den blå lådan som studenternas huserar i står. Varje gång W, eller någon av de andra studenterna, har något ärende in i huset passerar de därför genom den korridoren och sedan utanför fönstret till vårt kontor. Korridoren innehåller också vårt närmaste fikarum och toaletter. De vet ju alla att det är nyttigt för hyn att dricka mycket vatten och om man erbjuder sig att hämta te till hela gänget vinner man enkla popularitetspoäng. Jag uppvisar en enastående flit i att hämta te. Vad W har för ursäkt vet jag inte, jag bara noterar hans hårsvall titt som tätt. Det är en konst att försöka gissa hur länge han ska vara borta, dvs när han kommer att passera åt andra hållet igen, så jag vet när det är dags att hämta nästa kopp te. Ibland lyckas jag och då kan det hända att man råkar stöta ihop i korridoren. Väggarna är alldeles utmärkta att luta sig emot och hans amerikanska accent är helt underbar att lyssna till, det är bara att komma på några lämpliga frågor.

Den här vägen har jag fått reda på att han vill ta upp klättring igen. Vill jag följa med? Jag vill mer än gärna följa med på precis vad som helst – förutom klättring. Jag har inte riktigt den rätta kroppsformen, för långa naglar, för klena armar, för att inte tala om delen mellan extremiteterna, jag är inte direkt byggd som en spindel. Denna kunskap om hans fritidsintressen är ovärderlig. Den gör att jag kan kasta ur mig en spontan fråga om han klättrat något på sistone när vi stöter ihop i korridoren och så är ett samtal igång. Denna gång berättade W om en jazzklubb som han var intresserad av att kika närmare på. Jag svarade med spelad nonchalans att jag också har ett stort (nyvaknat) intresse för obskyra jazzklubbar. De hade öppet på onsdagar och just idag var det ju onsdag men jag skulle ju till sjukhuset. Får vänta en vecka. En HEL vecka. Jag visste inte om jag skulle studsa tillbaka till rummet för att samtalet gått så bra eller sura över den utomordentligt värdelösa tajmingen – var Glenys tvungen att bryta foten just nu?

[singlepic id=176 w=300 h=300 float=right]Glenys sjukhusvistelse betyder att jag nu har huset för mig självt. Det betyder också att jag plötsligt blivit ansvarig för den gröna påsen och grannens mjölkflaskor. Den första flaskan gjorde mig överlycklig: en klassisk brittisk mjölkflaska! Jag plockade fram kameran och dokumenterade den. Jag trodde att traditionen var utdöd och bara existerade i brittiska deckare, där antalet övergivna flaskor utanför stugdörren ger hjälten/hjältinnan ovärderliga ledtrådar i hur länge offret har varit försvunnet. Men det visade sig att yrket mjölkbud existerar fortfarande, även om det inte känns som något framtidsyrke i ett land där ingen över åtta år dricker mjölk. Det enda användningen för mjölk i ett normalt brittiskt hushåll är att hälla den i teet. Där är den visserligen obligatorisk. Gissar att det är en tradition från forna tiders finporslin som inte tålde hett te. För att skydda porslinet hällde man först lite kall mjölk i koppen. Numera klarar de typiska temuggarna hett te men mjölken är fortfarande ett måste. Det finns dock en gräns för hur många koppar te man kan dricka per dag. Vad ska jag göra med all mjölk? Och ska jag fortsätta plocka in mjölkflaskorna åt Glenys bortresta granne – fulla flaskor utanför dörren skulle avslöja för andra än detektiver att huset tillfälligt var tomt?

[singlepic id=66 w=300 h=300 float=right]De gröna påsarna var ett annat bekymmer. Även britter har börjat med återvinning. Glöm dock en skog av olika sopkärl under diskbänken och att leta efter batteriholkar. Allting som går att återvinna läggs i en grön påse, ställs utanför dörren och fraktas sedan iväg. Någonstans står det sedan någon och sorterar plast för sig och metall för sig. När de gröna påsarna infördes delades de ut gratis för att uppmuntra användning. Använda var precis vad de blev, eftersom de var billigare än de svarta slängde folk alla sina sopor i de gröna. Så numera kostar de lika mycket. Det är dock inte från alla områden de hämtas, återvinning verkar vara förbehållet kvarter med vita britter. Hämtas gör de någon viss dag. Vilken dag det är, är antagligen något som husägarna känner till. För när jag cyklar till jobbet en morgon står det prydliga säckar utanför husen längs hela vägen. Är nästa tillfälle om en, två eller tre veckor? Och kan jag i så fall komma ihåg påsen till dess? Detta funderar jag på medan jag trampar till jobbet. Efter många försök, några rejäla omvägar och ett antal snedcyklingar har jag hittat en vettig cykelväg till jobbet. Den går på småvägar fram till Llandaff cathedral där jag ansluter till Taff trail, en cykel- och vandringsled som går mellan Brecon och Cardiff Bay. Min nya väg till jobbet längs floden Taff genom Bute park är både bilfri och vacker!

23. National Insurance Number

Lämna ett svar

Pappersexercisen dyker upp ganska långt in i historien kan tyckas, men det beror inte på mig. Att surfa runt efter fakta om vad som krävdes i dokumentationsväg var faktiskt en av de första sakerna jag tog tag i när jag hade bestämt mig för att åka över (man är ju svensk uppfödd med byråkrati). Tack vare EU krävs inget arbetstillstånd – ett fyrfaldigt leve för EU! Däremot krävs National Insurance, eller NI‑number. Dessa används endast, tror jag, för att betala skatt. Som svensk är man ju sedan barnsben itutad att sin skatt ska man betala. Även om man kanske inte håller med Mona Sahlin om att det är häftigt att betala skatt, så är det i alla fall något nödvändigt ont som man inte bör glömma bort.

Personnummer seglar just nu uppåt på listan över förnämliga svenska fenomen som jag inte förstått att uppskatta förrän jag saknar dem. Det är rent otroligt vad de underlättar i vardagen. Ska du söka lån: personnummer. Ska du köpa en bok på Internet: personnummer. Ska du teckna ett mobilabonnemang: personnummer. Inte en massa tjafs. Ett nummer att hålla ordning på. Den absolut bästa finessen är att man i allmänhet redan har ett. Man föräras dem på något magiskt sätt redan vid födseln. Hur detta går till, och huruvida det involverar någon form av pappersarbete, samt den eventuella storleken på detta pappersarbete är man själv lyckligt ovetande om. I gengäld får man leva med att de också förenklar för pappa staten att hålla ordning på sina medborgare.

[singlepic id=92 w=300 h=300 float=right]Personnummer är för det brittiska kynnet praktiskt taget jämställt med kommunism, diktatur och storebror ser dig och därmed helt otänkbart. Man använder istället – håll i er – postnummer. Japp. Varje fastighet på de brittiska öarna har ett unikt postnummer bestående av en kombination av bokstäver och siffror. Första bokstäverna avgör vilken stad posten ska till, alla brev med CF i början ska t ex till Cardiff. Postnumret CF10 5BW går till en viss byggnad nere i Cardiff hamn där jag tillbringar en del tid. I teorin äger alla invånare en fastighet, varpå följer att alla invånare har ett eget postnummer. Ja, åtminstone alla invånare värda namnet. Dessa hedervärda medborgare bor företrädesvis i ett släktgods sedan generationer tillbaka, varför ett postnummer är en nedärvd del av ens identitet och därmed ett utmärkt identifikationsmedel. Någon ekonomiskt sinnad byråkrat har insett att det finns människor som av grumliga anledningar väljer att under sin livstid flytta mellan olika adresser och därmed byta postnummer. Detta byte av nummer försvårar för staten att hålla ordning på invånarna och – har denna byråkrat räknat ut – det finns därmed risk att alla inte betalar sin skatt som de ska! Det finns helt enkelt fler invånare att beskatta än det finns postnummer och det är därför man infört National Insurance number, NI-number, som en typ av postnummer för skatteinbetalningar.

Min jakt på att förse mig själv med ett NI‑number började alltså redan på hemmafronten. Googlade, hamnade bland en djungel av webbsajter med det gemensamt att de saknade all form av användarvänlighet. Hittade inga som helst instruktioner hur jag skulle gå till väga men däremot ett frågeformulär. Fyllde i en fråga och vips, ett par månader senare fick jag svar. För att få ett NI-number bokar du tid för intervju via ditt lokala Job Center Plus. Ringde direkt till närmaste Job Center Plus.
– Du kan inte boka någon tid förrän du fått din första lön.
– Jamen hur ska de då kunna dra av skatt från lönen? Får man överhuvudtaget någon lön om de inte kan dra av skatt? Undrade jag men fick inget svar på den frågan. Nåväl, min första lön borde dimpa ner i slutet av veckan så jag frågade om jag kunde beställa en tid till vecka efter.
– Nej det går inte, du får ringa igen efter att du har fått din första lön.”

I själva verket hann jag få lön ett par gånger innan det nu var dags för min intervju. Med tanke på hur god tid jag har haft till detta möte är det ju fascinerande att jag lyckas bli aningen sen. Svettig hoppar jag av cykeln och rusar in på Job Centre Plus. Det ser precis ut som det brukar på arbetsförmedlingar: tidningar, lappar med annonser, ett antal unga människor utspridda i lokalen, en viss anda av hopplöshet och könummer till infodisken. Som tur var är kön ovanligt kort och jag får snabbt besked att jag tagit fel dörr. Jag ska till en annan del av komplexet. Sätter högsta fart ut igen och mot dörren nästgårds, uppför en murrig hiss och in i ett tomt väntrum. Skit, har jag missat min tid nu? Det finns ingen att fråga och alla dörrar är stängda. Sätter mig ner och väntar. Hinner få ner pulsen och sortera min hög med papper innan en fet kvinna dyker upp och hämtar mig. Jag har med mig en diger bunt med dokument.

Pass
Körkort
Ett par lönebevis
Ett intyg från Cath att jag för fyra år sedan bodde hos henne
Ett intyg från Squid att jag bor hos honom (som jag skrivit själv)
Ett par mobilräkningar
Ett brev från min bank
Samt några andra brev från olika vänner skickade till Squids adress.

Dessa ska gemensamt bevisa min identitet. Det känns som att det inte borde vara alltför svårt att fejka en mobilräkning till en viss adress, så hur fasen den kan ses som ett bevis på vem man är övergår min fattningsförmåga. Jag bor t ex inte längre kvar på den adress som alla dessa dokument ska bevisa att jag bor på. Men officiellt bor jag inte där jag bor eftersom det skulle innebära att Glenys kommunalskatt höjs.

Den timslånga ”intervjun” går ut på att damen oändligt omständligt och långsamt läser upp frågor ur ett formulär och fyller i mina svar med versaler. Hon måste vara den långsammaste skribent som någonsin befolkat jorden. Det kliar i fingrarna, kan hon inte bara langa över det sabla formuläret så kan jag själv fylla i var jag bor och var jag jobbar? Jag verkar dock bli godkänd som skattebetalare i de förenade kungadömena.

Min dust med den brittiska pappersexercisen påminner mig om att jag fortfarande inte utvandrat från Sverige. Och frågan är om jag kommer göra det frivilligt. När jag studerade i Cardiff utvandrade jag som en duktig flicka. När jag sedan flyttade hem fick jag, som alla invandrare, genomgå en intervju med svensk byråkrat. Han hade ett formulär med frågor:
– Planerar någon eller några av dina släktingar att flytta med dig?
– Jag tror mina föräldrar stannar i Stockholm.
– Var planerar du att bo?
– I min lägenhet.
– Var har du ditt bohag?
– I lägenheten. Det är bara jag som varit i Wales, mina möbler har varit kvar i Sverige hela tiden.

Mycket krångel att invandra till sitt eget hemland så jag avvaktar med utvandringen tills vidare. Officiellt bor jag fortfarande kvar i Malmö och Marika tömmer brevlådan åt mig. Det är dessutom en otrolig trygghet att omfattas av det svenska välfärdssystemet medan jag funderar på om jag ska slå ner bopålarna i Wales för evigt. Tills vidare arbetar jag vidare på min lista med saker att ordna. På tur står träning.

22. Mary Rose

Lämna ett svar

“Förstapristagaren i Plymoth-rummet är…” Tävlingar är ett väsentligt inslag i brittisk utbildning. Misstänker att de startar redan i barnkammaren med officiella diplom till den bebis som först ler mot mamma. Pappor är sådana där som arbetar och därmed icke relevanta för barnen förrän det är dags att gå till fotbolls-, rugby- alternativt cricket-planen. Tävlandet fortsätter under hela skolgången med olika priser och diplom att arbeta emot. Syftet anges vara att motivera barnen. Jag försökte några gånger att förklara att den svenska skolan jag växte upp i, där var alla lika. De som inte var fullt lika lika som resten fick hjälp att komma i fatt. Och de som hade varit aktuella för priser, ifall de gått i en brittisk skola, fick lära sig att rulla tummarna tills övriga hunnit ifatt. Hittills hade jag dock inte hittat en enda britt som förstått vad jag yrat om.

[singlepic id=55 w=300 h=300 float=right]Nu var det inga lågstadieelever omkring mig utan forskarstudenter. Tävlingen gällde bästa föredrag och juryn bestod av forskarstudenter från andra discipliner. Det som var vardagsslang för en mikrobiolog var grekiska för en kärnfysiker. De bästa föredragen var därför de som var anpassade till allmänheten. Det hade jag inpräntat i deltagarna några veckor i förväg i en workshop men det visade sig att alla hade inte lyssnat. Förutom att se utfallet av min workshop var jag också på jakt efter forskare lämpade att berätta om sin forskning för barn för att inspirera dem att studera vidare. Min favoritkandidat var en vältränad fd militär som både pratade med, och tittade på publiken. Tänkte att han nog skulle gå hem hos tonårstjejer i sin lagom tajta grå tröja. För en svensk uppfostrad med att alla är lika tog det emot att erkänna att han var mer lämpad för uppgiften, än indiern som hade ett lika väl förberett anförande, men som var klädd i kostym och hade en kraftig brytning.

Efter prisutdelningen serverades det vin och ost. Jag passade på och nätverkade och undersökte intresset för att träffa skolungdomar. De flesta av dagens tävlande var ambitiösa personer som inte alls förstått att det är PQ (partyintelligens) och JQ (jakt- och bastuintelligens, tidigare känt som golfintelligens) och alla andra typer av Q snarare än IQ som räknas nu för tiden och gav sig av hemåt. Det var synd om vinet skulle förfaras, så jag hjälpte dem som är kvar att göra slut på det. Militären var döv på ena örat och jag hade som vanligt lite svårt att hänga med när många pratade samtidigt. Därför satt jag bredvid honom och diskuterade skillnaderna mellan forskarutbildning i Sverige och Storbritannien. Uppgiften att en PhD tog i genomsnitt nio år i Sverige väckte sedvanlig förvåning. Jag instämde att siffran var hög, antog att ett litet antal humanioraavhandlingar, skrivna av entusiaster som finansierar sin forskning med undervisning eller annat heltidsarbete, drog upp snittet. En svensk avhandling är antingen en monografi eller en sammanläggningsavhandling. Det sista betyder att man tar med fyra artiklar (helst publicerade) och sedan skriver ihop en inledning till dessa. Britterna omkring mig vred sig. De förklarade att ifall de hade fått en eller två artiklar färdigskrivna och inskickade för eventuell publicering när de var klara så skulle de vara glada. Jag vet inte vilket system som är bäst. Idén med en forskarutbildning är väl att den ska vara en utbildning och jag skulle säga att har man skrivit ihop en eller ett par artiklar så har man väl lärt sig vad forskning går ut på utan att göra det om och om igen. Antar att den svenska traditionen kommer sig av att det inte finns speciellt många forskarassistenttjänster att söka och då föredrar folk att harva på med sina stipendier istället för att skriva klart sin avhandling och bli arbetslösa.

Vinet tog slut och hela gänget drog vidare till trendiga Incognito. Vanan med rundor hade jag inte vant mig vid ännu. Fördelarna var att det var socialt och minskade ner köerna i baren, men det innebar att det dök upp en till öl i ens hand när man egentligen borde ha övergått till vatten, coca cola eller annat alkoholfritt alternativ. Något man kanske hade haft vett att beställa om man avbrutit konversationen och själv gått till baren istället för att bara sippa på det glas man för närvarande höll i handen.

En irländska inne på sitt tredje år i Cardiff, och jag diskuterade hur det var att leva i ett annat land. Hon var på väg till Stockholm för att hälsa på sin pojkvän som forskade på Karolinska. Jag försökte febrilt komma med tips på saker att göra i Stockholm i april. April, vädret kan vara precis hur konstigt som helst så glöm skärgården. Vasamuseet fick hon bara inte missa. För säkerhets skull sa jag det tre gånger. Jag berättade också att det fanns en fantastiskt trevlig pizzeria med stenhällsugn i närheten av Karolinska, fast min vägbeskrivning lämnade en hel del övrigt att önska. Nåja, alla på Karolinska känner till den i alla fall så hennes pojkvän borde hitta dit. Jag hade väl nämnt Vasamuseet? Låter fånigt med ett museum med en enda båt, förlåt skepp, men det är häftigt. Mary Rose är ingenting i jämförelse, hon är visserligen något äldre men det är bara ett par brädstumpar kvar av Henrik, vem-det-nu-var-i-ordningens, främsta skepp. Sarah kände inte till Mary Rose så liknelsen sa henne ingenting men hon lovade att besöka Vasamuseet.

Incognito stängde och eftersom det regnade, och det är ett välkänt faktum att man inte kan cykla hela vägen till Fairwater när det regnar, följde jag med till nästa pub. Den var i två våningar och hade bruna stolar. Det var ungefär en så specifik platsangivelse jag kunde ge i efterhand. Det var synd att jag inte kommer hitta dit igen för de hade två prisbelönta öl på tapp: Workie Ticket från Mordue Brewery och Bitter & Twisted från Harwestoun Brewery. Imponerad av mitt minne? Nja, jag var inte mer på pickalurven än att jag insåg att jag inte var nykter och att mitt minne därmed kanske inte var exakt vad det borde vara, jag fotade helt enkelt av pumparna. Borde kanske investerat i en GPS också, så jag hittade hem?

[singlepic id=36 w=300 h=300 float=right]Jag gav mig på en mintburgare med chips för att stärka mig för färden hem. Hamburgaren överraskade mig med att vara väldigt mintig. Vad hade jag väntat mig? Kling klong, last orders. Säga vad man vill om denna institution, det fanns en klar fördel med de traditionella brittiska pub‑öppettiderna: det fanns en absolut tid när avfärden hemåt skulle ske. Man behövde inte hålla reda på klockan, man behövde ingen mental hemgångstid att passa, inte debattera med sig själv huruvida en öl till skulle sitta fint och om man inte ska avsluta bara just den här konversationen (och man kan ju inte prata utan öl, det vore ju osocialt) och om man inte kan ta sovmorgon dagen efter. Puben stängde och så var det med det. Tycker att det var klart nys att ändra på denna institution! Den infördes av nykterhetsivrare som passade på under första världskriget med hänvisning till att ”Drink is doing us more damage than all the German submarines put together” (David Lloyd George). Cardiff var en strategisk hamn och därför infördes i augusti 1915 följande ganska begränsade öppettider: 12–14.30 samt 18–21 på veckodagar och en timme tidigare på lördagar. Söndagar, helgdagen, var pubarna självklart stängda och hade så varit i Wales i trettiofem års tid. Torrlagda söndagar och stängning klockan nio var väl att överdriva men elva var inte alls en dum tid att tvingas ge sig av hemåt. En pint till och frågan var om jag skulle hittat hem överhuvudtaget. Hade redan med nuvarande promillehalt lite oklara föreställningar om var jag var någonstans, men jag hade Cardiff A-Z i ryggsäcken. Hur svårt skulle det vara? Mina orienteringskunskaper sattes dock aldrig på prov, den attraktive ex-militären var en sann gentleman och cyklade mig ända hem till dörren. Skönt att vara hemma igen för imorgon är det dags för pappersexercis.

21. Scott

Lämna ett svar

[singlepic id=24 w=400 h=300 float=right]Av mitt transportexperiment till Tescos drog jag följande slutsatser: att trottoarkanter är höga och att jag verkligen vill ha en bra cykel. Skam den som ger sig, det var bara att ta nya tag. En fredag eftermiddag smet jag från jobbet tidigt och åkte till Chris Harris som låg nära Bay express hållplats i centrum. Det visade sig att sedan mitt förra besök hade herr Harris tagit in Scott-cykeln i medium. Han hade kommit på att den walesiska befolkningen inte är så värst lång och ståtlig. Efter att jag tagit en kortare sväng runt kvarteret utbröt en enorm säljsvada. Jag avskyr påstridiga försäljare. Särskilt sådana som motsäger sig själva. För mig var dämpad framgaffel livsnödvändigt men för nästa kund en onödig gimmick. Blev skitsur men var less på bussarna och less på att vandra runt bland cykelaffärer. Dessutom sken solen, det var vår i luften och jag fick sådan lust att ta en cykeltur i helgen. Ville inte sitta fast i Fairwater hela söndagen och cykeln fanns där. Inte exakt vad jag ville ha men det var en cykel. Bad dem sätta på lyse och pakethållare och promenerade hemåt.

Vaknade klockan två lördag morgon med ångest. Tänkte FAN! Om två år kommer jag inte att bry mig om ifall jag promenerade eller cyklade en viss söndag, men jag kommer att bry mig om att jag handlat från en säljare som jag inte gillar. Kunde inte somna om utan tänkte bara att den där säljaren, han ville jag bara inte handla av. Funderade på om det var möjligt att häva köpet. Men jag kunde inte gärna ringa och säga att hördödu, vid närmare eftertanke så har jag synat det du sa i sömmarna och jag vill inte handla från dig för du pratade bara smörja. Istället skulle jag skylla jag på att jag önskade en annan ramgeometri. Var nöjd med mig själv som kom på ett sådant bra skäl. Tog tåget in till staden, såg cykeln stå där och vänta på mig med pakethållare och allt. Va fan, var skulle jag hitta en cykelhandlare som jag verkligen gillade?

Jag tog ut Scott på en provtur direkt. Frihet! Jag trampade iväg till St Fagans National History Museum, vilket plötsligt låg nästgårds hemmet. Underbart att kunna komma och gå som jag ville utan att behöva passa (vänta på) bussar. I hastigheten hade jag helt misskalkylerat vädret. Det hade varit riktigt varmt ett tag, svettigt att röra sig i den svarta vattenavstötande Tensonjackan. Letade istället fram min illgröna tunna Tierra cykelanorak (tidigare känd som ska-snarast-bytas-ut-mot-nyare modell-skidanorak). Tänkte att det gör ingenting att den är ful, jag tar av mig den när jag kommer fram. Vet inte var jag glömde bort att jag var på väg till ett utomhusmuseum. Ska man sitta ner och beundra utsikten bör man snarare klä på sig än av sig jämfört med cykelklädsel. För att inte frysa alltför mycket var jag tvungen att behålla anoraken på, och dessutom komplettera med regnställsbyxorna. Anoraken har den där neongröna färgen som var modern på nittiotalet. Regnställsbyxorna är också gröna, fast mörkt blågröna. Jag tror inte det går att hitta två gröna nyanser som går sämre ihop om man så letade väldigt länge. Kreationen avrundades med att jag drog upp tubhalsduken som improviserad mössa. Den snygga svarta filthatten var kvar hemma och jag var inte så desperat att jag behöll cykelhjälmen på.

[singlepic id=173 w=400 h=300 float=right]St Fagans är en walesisk version av Skansen, modellerad efter just Skansen. Högsäsongen hade inte börjat ännu, krukmakeriets prova-på-själv-var t ex inte öppet. Däremot var det sprakande brasor och värdar i alla gamla walesiska hus. Jag började med det röda stenhuset vid huvudentrén. Det är målat rött för att hålla djävlarna borta enligt husvärden. Gick in i flera av husen, delvis för att höra historierna, delvis för att passa på och värma mig. Att dricka varma drycker är ett annat sätt att få upp värmen så jag styrde stegen mot teboden. Det var dock kö. Att stå stilla i kö var inget som befrämjar kroppsvärmen direkt så jag tog en sväng i hantverkskvarteren. Återvände därefter till teboden. De hade packat ihop. Det var för få kunder.

20. Caerphilly

Lämna ett svar

[singlepic id=170 w=300 h=300 float=right]Det var dags att inse, det skulle inte uppenbara sig någon cykel utan vissa ansträngningar. Mina efterforskningar ledde till fyra inköpsalternativ. Google gav mig adressen till två lokala cykelaffärer: Reg Braddicks en bit utanför stan och Chris Harris i centrum. Lokalbefolkningen föreslog samstämmigt Storbritanniens svar på Biltema, Halfords, medan medlemmarna på Utsidan.se samstämmigt förordade inköp via Internet av en cykel av märket Thorn. Jag skulle inte direkt ta mitt pick och pack och cykla hem till Sverige så en Thorn-cykel kändes något överdrivet. Men jag skulle faktiskt cykla, inte pryda garaget, så att handla på Halfords var inte heller något alternativ. Jag ville helst ha något mitt emellan dessa ytterligheter, en vanlig hederlig DBS eller Crescent. En Volvo, inte en Ferrari eller Tato Nano för er som känner sig mer hemma i den liknelsen. Tyvärr verkade dessa två ytterligheter vara det som existerade. Vad kan man att vänta sig i ett land där ett cykelställ med plats för sjutton cyklar är väl tilltaget på centralstationen i en huvudstad med universitet? Försäljaren på Reg Braddicks blev visserligen mycket entusiastisk när han fick klart för sig vad jag letade efter men han kunde inte visa upp annat än katalogexemplar. Det var visserligen en väldigt fin Trek han pekade ut i katalogen – men jag ville provcykla. På Chris Harris hade de en Scott som enligt försäljaren var helt perfekt för mig – förutsatt att jag la på mig tio centimeter i längd. Tio kilo i vikt skulle jag kunnat fixa utan problem, det var bara att ta ett krafttag i pubundersökningsprojektet, men vad skulle jag göra med längden?

[singlepic id=123 w=300 h=300 float=right]Fortsätta cykla på den cykel som jag lånat? Det var en mtb av obestämt ursprung, ett typexempel på den sorts cykel som säljs härpå öarna. Jag hade en teori om att kvalitén på cykeln påverkar frekvensen av användning. Jag hade cyklat på lånecykeln, en gång, och kände mig inte sugen på någon mer tur. Turen började med att jag cyklade på fel sida av vägen… Insåg det så fort jag mötte en bil. Vilket det fanns många tillfällen till i den fina bilburna förorten. Övervägde att vända men behövde handla mat. En nackdel med att bo i ett fint område var att de småaffärer som fanns i vartenda gathörn i mindre fina områden saknades helt i Fairwater. Försökte snitsla mig fram på småvägar. Det slutade med en återvändsgränd vid en väldigt mörk kyrkogård, därefter höll jag mig till stora vägen. Satsade på att vingla runt på trottoaren, bedömde det som säkrare än att slåss med bilarna på vägbanan. Förstod snabbt varför mtb är populärt. Tjocka däck är en nödvändighet för att forcera ojämna trottoarkanter. Anlände, efter en hel del adrenalinpåslag och växelrassel till Tesco Gabalfa, bara för att inse att cykellåset låg kvar i garaget. Svor en ramsa, funderade på om man verkligen måste äta och rullade sedan in cykeln i affären. Bad en vakt hålla ett öga på den, sprang in och köpte första bästa lås jag hittade.

[singlepic id=90 w=300 h=300 float=right]När cykeln väl var fastlåst kunde jag gå omkring i allsköns ro och botanisera bland hyllorna. Stor affär betyder stort utbud. Många märken är globala. Kellogs Bran Flakes är bran flakes oavsett land, men det fanns annat kul i hyllorna. Det walesiska köket är inte vida berömt för något annat än för sina ostar och det finns massor av regionala varianter. Köpte den mest kända, Caerphilly. Glömde bort att jag redan provat den och inte gillade den då heller. Namnet Caerphilly kommer från den stad i södra Wales där osten förr såldes. Caerphilly ståtar med Storbritanniens näst största slott. Som alla Walesiska slott användes det på tolv, tretton och fjortonhundratalen som försvarsborgar och maktcentra. Normandiska lorder och engelska kungar mot walesiska prinsar. Ibland i lite andra konstellationer: walesare mot walesare, walesare och normander mot andra walesare ihop med kungen. Bara de normandiska eller kungliga slotten finns kvar idag, Edward I såg till att de walesiska jämnades med marken. Caerphilly byggdes av den rödhårige normanden baron de Clare. En färgstark figur som låg i luven på än den ena, än den andra. Under studietiden vandrade jag och en svensk kompis på besök mellan två av de Clares försvarsborgar, Castell Coch och Caerphilly Castle. Vi valde dem inte på grund av tidigare ägare utan för att båda låg på bekvämt avstånd från en tågstation. På kartan såg det ut att vara en enkel vandring men skyltningen var usel så vi gick fel ideligen och kom fram både trötta och leriga.