Kategoriarkiv: Jakten på den perfekta puben

Alla kapitel i webbversionen av boken Jakten på den perfekta puben

29. Golden Cross

[singlepic id=60 w=300 h=300 float=right]Våren är här, turbussarna har börjat rulla igen! De är kanske inte tillräckligt äventyrliga för lonely planet-generationen, men en tidsekonomisk snabborientering för alla andra. Risken att gå vilse är obefintlig från andra våningen på en dubbeldäckare, och man får snabbt koll på vad som anses vara stadens främsta sevärdheter. Guiderna berättar dessutom olika historier så åker man mer än ett varv får man extra valuta för biljettpengarna. Jag är alldeles för världsvan vid det här laget för att nedlåta mig till att köpa en biljett på en turbuss, men är den gratis är det en helt annan sak. Via jobbet erbjuds jag en gratistur. Därför vet jag numera att en av lägenheterna i den vita glaslängan bredvid jobbet förut ägdes av den walesiska sångfågeln Charlotte Church. Hon ledsnade dock på insynen och flyttade därifrån. Jag kan också ståta med den helt ovärderliga informationen att det finns 9000 p‑platser utanför nöjeskomplexet Atlantic Wharf. Samt att alla gudstjänster i St Davids kyrka hålls på walesiska.

[singlepic id=193 w=300 h=300 float=right]Trenderna i arkitektur och fasadbeklädnad blir extra tydliga på en sådan här rundtur. I civic centre-området som innehåller museum, universitet och stadshus, är alla hus stora, pampiga och vita. När dessa byggdes ville man visa upp hur rik staden var och kolpengar bekostade import av vit Portlandsten från Dorset. Idag, när det nya operahuset byggs i Cardiff bay är det istället viktigt att allting är lokalt producerat, walesiskt stål i konstruktionen och walesiskt skiffer i olika färger på den enorma fasaden.

Guiden pekar ut puben Golden Cross. Den ligger för sig själv i toppen av Bute street och ser tillbommad ut. Jag har beundrat fasaden många gånger men aldrig vågat mig in. Vad döljer den innanför väggarna? En unik och välbevarad inredning i edvardiansk stil, tydligen. För hundra år sedan var Golden Cross den lyxigaste bordellen i Cardiff. Puben var nära att jämnas med marken på 1970-talet i samband med ett vägbygge. Efter en kampanj av South Wales Echo och ölorganisationen CAMRA lovade Brains att renovera. Vägen fick dras runt. Brains hann ångra löftet mer än en gång då notan skenade iväg. Grunden visade sig vara underdimensionerad, de tvingades riva huset bredvid (en annan pub) för att kunna föra in material för att palla upp huset. [singlepic id=191 w=300 h=300 float=right]Nu står puben där den står med sin rika historia. Den senare inkluderar både mord och berömda besökare. Och nästan‑besökare. Fascisten Oswald Mosley hade stämt träff med sina partibröder på Golden Cross strax före andra världskriget. Han kom dock aldrig fram eftersom han blev stoppad på vägen av demonstranter. Under andra världskriget var Golden Cross populärt bland amerikanska militärer. Den blivande tungviktsmästaren Rocky Marciano var stationerad i Wales. Detta har lett till en skröna att han svingade sin första höger på Golden Cross. Jag känner att jag måste göra ett studiebesök.

[singlepic id=192 w=300 h=300 float=right]Det gör jag också fast först långt senare. Inredningen är fantastisk men klientelet är inte de turister som skulle uppskatta historiens vingslag, utan lokala, tämligen slitna förmågor. Det blev ett kort besök.

Puben Riverbank ser däremot inbjudande ut där den ligger vid floden Taff mitt emot Millenniumstadium. Gissar att den har genomgått en ansiktslyftning, precis som området med samma namn. Ansiktslyftningen verkar dock ha stannat vid det yttre. När jag kliver in genom dörren sjunker medelåldern och publiken blir tvekönad. Jag vänder dock inte i dörren. Det är äntligen dags för den länge omtalade och sedan länge emotsedda jazzkvällen. Jag stegar istället fram till baren och beställer en coca cola. Dryckesvalet har ingenting med någon ny livsföring att göra, jag kommer direkt från ”en pint efter jobbet” med Helen och Gaz på Eli. Dricker jag en till pint risker jag hamna på fel sida om onykter/odräglig-sträcket. Visserligen pågår tillvänjningen till en brittisk alkoholkonsumtion, men sådant tar tid. Väljer ett bord med någon form av belysning och låter Åsne Sejerstad göra mig sällskap till dess att W och hans amerikanske besökare, Matt, dyker upp. De anländer punktligt ett halvt glas senare. Jag har blivit förvarnad att Matt har ett fast handslag som lämnat en rad av krossade händer efter sig. Jag klämmer därför i för kung och fosterland. Men någon måste ha tipsat honom, eller så är jag felinformerad, för det är bara hans hand som blir klämd. Men han säger inget.

[singlepic id=67 w=300 h=300 float=right]Vi går ner en våning till lokalen där jazzevenemanget ska ske. Arrangörerna lyser upp när de ser oss. Förutom ett bord med nära och kära till bandet och ett med blandade japanska studenter utgör vi hela publiken. Vi slår oss ner vid ett bord mitt i rummet. Om jag har svårt att förstå att W är nio år yngre än mig, är det desto enklare med Matt. Matt är rena svärmorsdrömmen, amerikansk helyllegrabb, lång, välbyggd fd simmare (mmm). Han och W bodde i samma hus de två sista åren på universitetet. Efter college flyttade Matt vidare till ett ”riktigt” jobb medan W stannade kvar, tog olika ströjobb och jobbade lite för sin far. Det är tydligt att Matt tycker att W borde följt hans exempel istället. ”Allt för den där flickans skull, vad var det nu hon hette” säger Matt med en menande blick. W och Matt utväxlar blickar, jag håller på att dö av nyfikenhet men Matt lämnar ämnet. Istället pratar vi film. Matt kan citera långa stycken ur favoritfilmen Jakten på röd oktober. Som tur var har jag sett den ett halvdussin gånger (tack Sean Connery och Sam Neil!) så jag kan delta i konversationen.

Vi hinner dock inte prata så mycket innan bandet börjar spela och omöjliggör fortsatt konversation. I vissa situationer är konserter trevliga och en positiv upplevelse, men just nu upplever jag att musiken är synnerligen i vägen. Om det nu nödvändigtvis ska spelas musik som hindrar all dialog så behöver det väl inte vara musik att sitta rakt upp och ner och lyssna till? I alla fall inte när jag råkar ha inte bara en, utan två attraktiva män mitt emot. Lyssna på musik kan jag göra på egen hand.

28. Banting & Jabba de Hutt

Lämna ett svar

[singlepic id=190 w=300 h=400 float=right]Det är uppenbart för mig att jag är fullt berättigad till en omgång ordentlig shoppingterapi efter den flytten. Möjligen delas inte denna uppfattning av alla invånarna i det nya huset. Två dagar i rad har Julies sambo lämnat rummet när jag kommit hem med överfulla kassar och radat upp mina fynd för Julies inspektion. Hoppas att det är ett utslag av antikapitalism från hans sida och inte något personligt, för i så fall kan relationerna bli slitsamma i huset.

Igår kom jag hem från IKEA med hela cykeln överfull. På styret dinglade påsar, på ena sidan en elefantfot i tillhörande kruka och den andra en packe med galgar. På pakethållaren hade jag med viss möda knutit fast IKEAs allra största kudde. I ryggsäcken fanns en liten kudde, en snygg klämspot och fyra stycken av IKEAs billigaste ramar. Alltihop genomnödvändiga saker för projekt hemtrevnad. Julie instämde i att det var viktiga inköp jag gjort, förutom den rosa potatisskalaren, för hon hade redan en potatisskalare från IKEA. Ville inte slå hål på hennes välvilja genom att överlägset påpeka att det verktyg hon plockade fram är bra mycket mer användbart för att skiva ost. Jag har provat, det är skitsvårt att skala potatis med en osthyvel. IKEA har en del kvar att göra innan finessen med den norska snickarens uppfinning spridits i världen. Britterna skär ost med kniv eller handlar den färdigskivad.

Dagens shopping var kanske inte lika livsnödvändig. Inledde med ett stort, men också vackert, mjukt och dyrt underlakan från Habitat. Gick därefter igenom utbudet av sommarskor: smala remmar, obefintlig dämpning och flip‑flops är trenden på årets sandaler. Suck, det blev inget handlat. På vägen hem passerade jag genom Debenhamns. Det råkade vara Clinique bonus time, handla två produkter och få en väska med små söta förpackningar. Behövde ett hårschampo och så blev det en flaska solskyddssprej (optimistiskt). Julie höll med om att jag spenderat mina pengar klokt och vi firade med varsin GT.

Eftersom Julie bantar enligt Atkinsmetoden är vin uteslutet. Gin däremot är tillåtet, så länge tonicen är sockerfri. Att dricka gin som en del av en bantningskur är ingenting nytt, den torra engelska ginen lär ha uppfunnits av samma man som gav namn till ordet banta, begravningsentreprenören William Banting. Innan Banting dök upp på scenen var engelsk gin samma sak som den holländska söta genevern. Banting var en korpulent man som på ett år gick ner 21 kg med en diet där kvällsgroggen skulle vara sockerfri. Förutom sin gingrogg på kvällen fick han dricka högst tre glas av antingen rödvin, sherry, madeira eller champagne till lunch och max två glas av dessa drycker till middagen. Stackare, vilken uppoffring.

[singlepic id=206 w=300 h=400 float=right]Över kvällens andra GT leder Julie in samtalet på sin sambo, Toby. Jag är givetvis nyfiken på vad husets tredje invånare, som jag mest sett ryggtavlan på, är för filur. Julie är uppenbart stolt över honom, vilket jag förstår när hon berättar valda delar av hans CV. Här talar vi brokig yrkesbana. Dockspecialist. Marionettmästare. Jonglör. Inte direkt de yrken som kommer överst på syokonsulentens lista, skulle jag tro. De två förstnämnda ärvde Toby av sin far, som var en känd marionettmästare. I många år levde Toby bohemliv, sov över hos kompisar runt om i världen och försörjde sig på olika extraknäck. Det kunde vara på tivoli, musikklubbar, barnprogram eller helt enkelt gatuunderhållning. Via det berömda bananskalet hamnade han i Hollywood. Jag hängde inte riktigt med när Julie listade alla Hollywood‑filmer han deltagit i, men Star Wars fastnade. Wow, jag har alltså nästan hälsat på Jabba de Hutts vänsterhand!

Jag var vederbörligen imponerad och kunde inte förstå hur Gaz kunde missa att nämnda Jabba de Hutt-biten. När Gaz berättade om Toby, som han uppenbart beundrar, handlade det om jonglering. Enligt Gaz är Toby den som återinförde jongleringskonsten i Storbritannien och är på detta sätt insyltad i Nofit State Circus. Jonglering och Hollywoodkarriär är en bit från vanliga Svenssonjobb. Numera är dock alla filmer datoranimerade, vilket lett till att Toby efter trettio år som fri fågel har bytt karriär (igen) och för första gången i sitt liv är anställd. På Cardiff bibliotek.

Nästa dag är samtalsämnet över den obligatoriska GT:n istället trädgård.
– Vilka sorters träd finns där idag? frågar Julie sin syster.
– En hästkastanj, en idegran och en massa andra som vi inte identifierat ännu.
– Då är det nog för torrt för ormbunkar, försök med hosta istället, de trivs i skugga och kräver inte lika mycket vatten. Julies syster är på besök för att få idéer till sin trädgård och jag upptäcker för första gången en fördel med det svenska klimatet. Färre sniglar. Julie försöker rädda sina Hosta genom att plantera dem i krukor som i sin tur står i vattenbarriärer.

Annars är jag mestadels avundsjuk på det brittiska klimatet och det stora trädgårdsintresset. Det finns trädgårdsprogram veckans alla kvällar på teve. Kan man en del växtnamn på latin är det lätt att hänga med. Häromdagen lärde jag mig att nyckelpigor gillar popcorn. Åtminstone kan de överleva ett par dagar i ett rör med popcorn. Om man inte gillar bladlöss bland sina odlingar kan man beställa ett rör med nyckelpigor. Jag har även noterat att de i grannträdgårdarna allestädes närvarande trädgårdstomtarna lyser med sin totala frånvaro i teveprogrammen.

[singlepic id=189 w=300 h=300 float=right]Julies systers projekt platsar i något teveprogram, t ex Grand Designs. Hon och hennes partner håller på och bygger om ett gammalt kapell. Det kommer antingen att hamna i inredningsmagasinen som inspiration till andra eller leda till skilsmässa och mycket tandagnissel. Kapell är nämligen inte den benämning jag skulle sätta på högen med stenar på bilderna, jag skulle kalla dem ruin. Två år har de hållit på hittills och de har ännu inget tak, så jag undrar för mig själv om det verkligen är prioriterat att välja växter till den nedre terrassen i trädgården i denna fas. Men just det illustrerar kanske varför tak fortfarande saknas. Huset ska målas lila och trädgården gå i samma toner. Jag är skeptisk till lila färg på huset, men Julie och hennes systrar är nu en gång väldigt förtjusta i lila. Och Julies hem är väldigt häftigt med alla sina starka färger, så kanske är det bara jag som är alltför konventionell?

27. Åter till Splott?

Lämna ett svar

[singlepic id=166 w=300 h=300 float=right]Ett ljust vindsrum med vackra takbjälkar tio minuters cykelväg från jobbet. Inga fler tåg att passa och inga fler taxiresor. Ingen rosa chintz, är det en dröm som blivit sann? Nja, det skulle vara det om det inte vore för den lilla petitessen att det bor en katt i huset. Jag är allergisk mot katter, en halvtimme är max, sedan kliar ögonen.

Den grå katten och det blå huset ägs av Alison, eller Ali, en universitetskompis till Gaz. Ali och hennes östrikiska hyresgäst Anna bjöd in mig på middag för att titta på rummet. Över en vegetarisk lasagne med pommes frites till (alla italienare måtte vända sig i sina gravar) berättade de om sommarplanerna. Dessa involverade Nofit State Circus där Ali är en av grundarna och regissör för årets föreställning.
”Jag kommer bara vara hemma varannan vecka. Därför är det bra om du kan mata katten” förklarade Ali.
”Men du då” frågde jag Anna, ”när är du hemma?”
”Jag har inte råd att behålla rummet medan vi är ute på turné. Hoppas flytta in igen efteråt, i augusti.”
Jag förstår henne, rummet är verkligen underbart. Jag älskar hur ljuset silade ner från takfönstret. Det positiva intrycket förstärktes av att jag gillade Annas stil. Det slog mig dock att mängden prylar fyllde ungefär en och en halv resväska. Var detta hennes samlade ägodelar? Jag vågde inte fråga men kände mig som en total fejk. Syns det att jag var rena fuskbohemen med matsilver och kristallglas hemma i Sverige?

Jag var ordentligt avundsjuk på Anna för hennes engelska var vansinnigt mycket bättre än min – hur hade hon lärt sig det i Österrike? Svaret får jag över en Grolsch top (Grolsch med lite lemonad) några dagar senare. Hennes familj är engelsk. De flyttade runt under hennes uppväxt och landade i Österrike. Efter studenten gick hon en cirkusutbildning i London. Direkt efteråt fick hon jobb på en cirkus.
”Jobb på cirkus, bra gjort”
”Ja jag var superglad, tills den gick i konkurs och jag var strandsatt här i Cardiff utan en spänn.”
Jag rös, hade mina egna erfarenheter med kreditkortstrasslet i färskt minne. Anna fortsatte berätta hur hon fått kontakt med Nofit-gänget och nu var av de som ”klättrar omkring lite grann och hänger i trapets och så.”

Jag är fascinerad. Cirkusartister är utomjordingar för mig och här sitter Anna och är precis hur normal som helst. Cirkusartist verkar dock vara ett yrke med ännu sämre anställningstrygghet och lönenivåer än science centrebranschen. Nyttig påminnelse för mig.

[singlepic id=174 w=300 h=300 float=right]Efter ett par dagars övervägande tackar jag nej till att hyra Annas rum. Det är katten som fäller avgörandet. Beslutet underlättas av att Ali nämner att ”Julie” kanske har ett rum ledigt. Jag har ingen aning om vem Julie är, jag känner bara till grabbarna i Gaz gäng, för de har jag träffat på puben. Julie undviker pubar helt efter att enligt egen utsago i princip ha bott på dem under några år. Det är allt eller inget med Julie upptäcker jag när jag gör hennes bekantskap. Hon är en konstnärligt lagd socialarbetare på Atkinsdiet som äger ett hus ett par kvarter från Squid. Hennes hus, för det är i högsta grad hennes även om hon har en sambo, är inrett i starka färger. Badrummet är lila, vardagsrummet domineras av en vinröd fondvägg, dotterns rum är knallcerise osv. Jag förälskar mig bums i det blå köket. Mörkblå stenbänkar, aluminium, mörka stora skifferplattor på golvet och träskåp. I mitten tronar en egenhändigt designad köksbänk. Överallt står vackra keramikskålar, en blå tekanna eller några vackra stenar. Julie har lagt ett tak av korrugerad plast över den traditionella trädgårdsgången utmed köket, slagit ut en vägg och fått ett dubbelt så stort kök. I delen med plasttak skapar stora gröna växter rena djungelkänslan och steget ut på den gröna verandan är inte stort. Alla köksmaskiner är av senaste snitt. Kylskåp med isbitstillverkning förstår jag kanske inte vitsen med, men det beror nog på mitt låga intag av gin och tonic. Diskmaskinen har inte den där traditionella luckan som man snavar på utan istället två utdragslådor: en stor och en liten som man drar ut, fyller och diskar oberoende av varandra. Det verkar oerhört praktiskt – varför säljs överhuvudtaget någon annan sort? Heminredning är en av Julies passioner och denna hobby pågår ständigt. Bakom köket finns en tvätt och duschhörna som ska kaklas vilken dag som helst. Om huset i Fairwater aldrig tidigare sett doftljus så är detta praktiskt taget knökfullt med doftljus. Jag bestämmer mig på studs att flytta till Julies hus.

[singlepic id=210 w=300 h=300 float=right]Det finns säkert sätt att genomföra en flytt på så att man känner sig hemmastadd från första stund. Och så finns det andra sätt. Min flytt började helt rätt med att jag tömde kyl och frys från färskvaror veckan före, ett projekt som underlättades av att jag aldrig hann handla som planerat. På själva flyttdagen var det bara att slänga ner kläderna och det fåtal prylar jag ackumulerat i Heffaklumpen och sedan bära iväg sakerna till mitt nya hem. Heffaklumpen gör sig dock inte riktigt på cykel. Bilhjälp kom i form av Cath som skjutsade mig till Fairwater i sin lilla röda bil. Cath är en fd lärare som jobbar i skolgruppen på Techniquest. Hon är också min förrförra landlady från tiden som student och den som lärde mig uppskatta palsternacka. Efter att vi baxat in mina grejer i Splott bjöd Cath in mig på middag. Det var här jag begick ett stort misstag. Det rätta valet hade antagligen varit att stanna i Splott, beställa en curry take-out, packa upp och göra ett försök att bo in mig. Istället accepterade jag Caths erbjudande. Det kändes hemtamt att komma in i hennes hus, ett hus jag bott nästan ett år i. Lockande att flytta in igen? Nej. Cath och jag jobbar i olika grupper på Techniquest, grupper som konkurrerar om samma resurser. Vi har dessutom olika livsstilar. När jag bodde hos Cath förra gången satt jag mest hemma. Det var ok, jag skulle bara bo där i ett år. Men nu försöker jag bygga upp ett permanent liv i Cardiff och att som hon bli religiös ungmö står inte på schemat. Dessutom bor det redan en ny student, Katie, hos Cath.

[singlepic id=111 w=300 h=300 float=right]Det var dock oerhört trevligt att bli uppassad och ett glas vin har sällan smakat så gott framför den hemtrevliga gasbrasan. Men när väl kommissarie Morse kommit fram till vem som mördade Harry Field var jag inte vaken längre. När jag lätt yrvaken kom tillbaka till Splott hade min nya landlady Julie redan somnat. Inga välkomnande nybäddade sängar med eller utan spets här inte. Tur i oturen hade jag lite nödutrustning med mig från Sverige. Grävde fram lilla sovsäcken och ett underlakan som jag burit med mig från ett vandrarhem i Norge 1991. Lakanet är tunt och tar liten plats i packningen men var minst ett par decimeter smalare än sängen. Hann känna mig ganska ynklig innan jag somnade. Sju timmar senare upptäcker jag ytterligare ett par saker jag borde ha gjort kvällen före: handlat frukost och hämtat cykeln. Varken nödlösningen två skivor Wasa rågi med jordgubbsmarmelad eller fyrtiofem minuters promenad till jobbet förbättrar humöret.

26. Terra Nova

Lämna ett svar

[singlepic id=118 w=300 h=300 float=right]I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

-Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha!

Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet. Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden. Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålles. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà! Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fyllda med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är fylld med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden). Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt. Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om. Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, sk science busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i public programme, det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med public programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop. IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare.
– Vill du följa med på pubquizz ikväll? Frågade Phil över en av dagens alla obligatoriska koppar te. Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen och Pete, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQpar, dvs de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i public programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrålsexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten. Hela två poäng kammar jag hem till laget.

[singlepic id=56 w=300 h=300 float=right]Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer en ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för public programme, fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

[singlepic id=183 w=300 h=300 float=right]Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika. Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar. Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland hans historier involverar öl. Öl skulle vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att ”det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben Gatekeeper. Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.

25. Amazing Eggsperiment

Lämna ett svar

I 99 fall av 100 är jobbet sista platsen att befinna sig frivilligt på en fredagskväll. Men ikväll arrangerar studenterna ”camp in” och i huset finns 40 mellanstadiebarn som ska sova över. Det är nu inte barnen som utgör dragningskraften, inte heller caféets meny av fishfingers och chips, utan självklart arrangörerna själva. Särskilt en av dem. Studenterna hade delat upp uppgifterna mellan sig. Uppgiften att roa barnen medan de åt föll på W och Mark. De var båda väl lämpade för uppgiften, snygga, charmiga och duktiga. W hade på sig sin show‑klädsel, en T‑shirt från ett av pappans leksaksprojekt, bandana på huvudet och sina egenhändigt sydda byxor med en halv miljard fickor i olika tyg. Ur dessa trollade han fram olika saker t ex bollar att jonglera med. Småflickorna gör precis som de flesta andra kvinnor i åldrarna 9 till 90, ser förtrollade ut och försöker fånga hans uppmärksamhet.

[singlepic id=180 w=300 h=300 float=right]Jag hade absolut ingen som helst anledning att övervaka själva arrangemanget, tvärtom. Den officiella versionen för min närvaro var att jag inte var riktigt klar med alla förberedelser inför premiären av amazing eggsperiment imorgon. Det var visserligen sant, men jag hade lika gärna kunnat sitta hemma och tråckla med nål och tråd. Eller åtminstone hållit mig på mitt kontor. Någon vettig förklaring till att jag måste utföra detta just i caféet, precis när barnen äter, finns faktiskt inte. Men det hindrar mig inte. Så jag sitter här och tittar på Mark och W och försöker få fast en leksakskyckling på ett vitt linne. Linnet ska i showen dras på ett litet barn, som skall stå i mitten av en stor illustration av uppbyggnaden av ett ägg. Jag har aldrig varit speciellt snabb med nål och tråd men slår nu någon form av rekord i ineffektivitet.

Amazing eggsperiment är en gammal favoritshow som sätts upp varje år runt påsk och – surprise – handlar om ägg. Ägg är inte direkt några stora, exklusiva och imponerande tingestar att bygga en show på. Det är inget hamsterhjul i människostorlek eller flytande kväve, denna otroligt användbara showingrediens som går att variera i det oändliga och som dessutom är något de flesta familjer inte har tillgång till hemma i köket. Men med duktig personal är Amazing Eggsperiment en underhållande klassiker. Årets nyhet är inte i showen, utan det tillhörande aktivitetsbladet. Tack vare arbetet med att ta fram det vet jag att två och en halv pint, eller 26 hönsägg, får plats i ett strutsägg. Det blir en stor pannkaka det. Strutsägget är visserligen stort, men är bara ynkliga 2 % i förhållande till fågelns storlek. Kiwin däremot lägger ett ägg som är 20 % av fågelns vikt. Ägget är så stort att den stackars honan vaggar fram de sista dagarna utan möjlighet att gå rakt. Vi har köpt in ett tomt strutsägg att visa upp, men jag hade gärna haft ett ägg från Elefantfågeln också. Det rymmer sju strutsägg och är världens största ägg. Det är tyvärr svårt att få tag i nuförtiden eftersom elefantfågeln dog ut för mer än trehundra år sedan.

[singlepic id=181 w=400 h=300 float=right]Tyvärr är barnens middag över alltför fort och de sprids ut i huset för nya aktiviteter. Ett antal av dem flockas runt W i bortre ändan av utställningen. Jag är klar med min sömnad och har ingen anledning att stanna kvar. Eftersom solen gått ner skippar jag min nya cykelväg och trasslar mig hem utefter allehanda bilvägar istället. Det funkar det också fast en del bilister gör sitt bästa för att preja mig av vägen.