[singlepic id=498 w=600 h=500 float=]De här böckerna är antagligen de minst användbara av alla böckerna i mina två kartonger med bakgrundsmaterial till Jakten på den perfekta puben. Det spelar ingen roll att böckerna är storsäljare lokalt i Cardiff, de innehåller helt fel information för min bok.
Den vänstra boken innehåller i princip bara gamla bilder av pubar i Cardiff sorterade efter stadsdel. Kul för den som bor i Cardiff och vill jämföra med hur det ser ut idag på de gator han/hon kör varenda dag. Inte fullt lika intressant för den som aldrig varit där. De flesta av pubarna som är med i The Illustrated History of Cardiff’s Pubs har för länge sedan försvunnit. Därmed finns de inte med i min bok där jag låter läsaren följa med till moderna Cardiff.
[singlepic id=499 w=600 h=500 float=]Det här uppslaget är ett undantag. Just de här fyra pubarna finns faktiskt kvar, och är dessutom med i Jakten på den perfekta puben (två av fyra i texten, en på bild medan den fjärde verkar ha blivit utrensad). De två på högra sidan, Golden Cross och Kings Cross, är kända för sin ”gay atmosphere”, något som det tog mig ett tag att fatta på plats. Kings Cross hade en solig uteservering som jag besökte många gånger när jag hade svenska gäster, men dit majoriteten av mina walesiska vänner inte ville gå.
Golden Cross är känt för mer än sin nuvarande inriktning på klientelet. Det är en av de historiskt mest kända pubarna i Cardiff och den finns med i båda böckerna. Det kanske var lite av ett B-ställe när jag bodde i Cardiff men minst en gång har Tom Jones varit där för han har hamnat på bild därifrån.
Körsång, boxning och katolsk mässa på puben
Vad jag tycker är lite häftigt är tidsspannen. Populariteten och publiken kanske kommer och går men pubarna består. Owain Glendwr har exempelvis varit pub under olika namn sedan 1731. Sjuttonhundratrettioett! Samma år som Svenska Ostindiska Kompaniet grundades. Dessutom drygt hundra år innan Cardiff blev stad och drygt tvåhundra år innan Cardiff utnämndes i huvudstad i Wales. 1731 var Cardiff en mycket blygsam samling med hus, innan kolet och markiserna Bute skapade staden. Sedan kom sjömännen från världens alla hörn och antalet pubar exploderade. Nykterhetsrörelsen som firade så stora triumfer runt första världskriget i resten av Wales fick aldrig några större anhängarskaror just i Cardiff.
Plötsligt känns det inte alls underligt att det finns flera böcker om Cardiffs pubar. Ett annat skäl skulle kunna vara att det finns så många. Trots att var och varannan pub i dessa böcker har rivits och ersatts med ”yet another waterfront restaurant despite a determined battle to save it” så har jag läst någonstans att Cardiff är den pubtätaste staden i världen.
Pub är en förkortning för public house och på svenska blir det publikt vardagsrum eller offentlig samlingsplats. I hundratals år samlades de walesiska männen på sin stampub, drack öl, debatterade, sjöng eller boxades. Ja innan det byggdes en katolsk kyrka i Cardiff höll den katolska församlingen sina mässor på puben the Red Lion.
Notera ordet män. Traditionellt är pubar rent manliga inrättningar och fortfarande kan man som kvinna bli rejält uttittad om man går in på vissa pubar. Sedan finns det moderna kedjor där det säljs importerad kyld lager och färgglad alkoläsk till lättklädda ungdomar av båda könen men frågan är om de kan kallas för pubar?
[singlepic id=497 w=300 h=500 float=right]Cardiff Pubs and Breweries innehåller också en del äldre bildmaterial men mer text än den andra. Den här bilden valde jag för bildtextens skull. ”The notorious Custum House in Bute street, still standing in 1995 as a reminder of the wild nights “below the bridge”. Puben revs tre år senare, strax innan jag flyttade till Cardiff första gången. Jag kom dit som en ganska räddhågsen, försiktig och periodvis gravt mörkrädd student. Techniquest där jag skulle studera (och där jag i boken jobbade) låg i det som idag är flashiga Cardiff Bay, men som då precis börjat den långa resan dit, från nedgången slum och porrkvarter med tvivelaktigt rykte. Det så kallade Tiger Bay.
Hade jag varit den jag är idag hade jag nog sprungit runt med kameran i Tiger Bay och dokumenterat en era som var på väg att försvinna (ok, kanske enbart dagtid), men då tog jag alltid första bästa buss därifrån.
