Författararkiv: författaren

Om författaren

Engagerad skribent, hobbyfotograf och vetenskapsinspiratör som gillar god ale, snygga män och värdelöst vetande. Vill du veta mer, läs denna intervju eller titta in på kristinasvensson.se.

6. Röda drakar

Lämna ett svar

[singlepic id=35 w 300 h=400 float=right]Bostad, cykel och simkort. Listan med saker att ordna efter flytten var lång och dessa stod överst. Började med det som verkade enklast, ett brittiskt simkort till min Nokia. Det tog tre butiker att få tag i ett kontantkort. Det var ändå en positiv utveckling. När jag pluggade i Cardiff fanns inte kontantkort överhuvudtaget, bara särskilda pay as you go-mobiler. De var lite enklare och billigare lurar knutna till en viss operatör. Det ville jag inte ha utan fick leva med ett dyrt tolvmånaders abonnemang (det i sin tur inkluderade en telefon jag inte ville ha men som hittade ett hem hos min svägerska). Det misstaget ville jag inte upprepa, framförallt eftersom jag inte var säker på om jag skulle stanna för gott i Cardiff, redan satt med ett svenskt tjugofyramånaders abonnemang och en splitterny mobil.

Betalade glatt simkortet med min sista tiopundssedel och tyckte jag hade gjort en bra start. Mitt humör var avsevärt mindre entusiastiskt efter en stund vid bankomaten. Gnek, gnek, gnek. Fick Visakortet i handen. Provade grannautomaten. Gneket upprepades och kortet, mitt enda kort, spottades ut. Ensam i ett främmande land utan pengar! Kallsvetten bröt ut. Räknade mynten i plånboken, några pund totalt. Skulle jag svälta? Kunde jag låna något att äta av Gaz och Squid? Ångrade djupt allting jag handlat som varken var ätbart eller stått på listan. Hur kunde jag vara så dum att jag slösade bort alla kontanter? En skojig tvål på Lush, var det verkligen nödvändigt?

[singlepic id=37 w 400 h=300 float=right]Småsprang vidare till nästa bank. Höll tummarna. Gnek, sedan frågan om vilket språk jag vill ha. Puh! Tänk att jag lagt hela mitt liv i handen på ett litet fjuttigt ynkligt magnetband. Gjorde en mental notering att omgående frångå min princip att inte lusa ner plånboken med allehanda plastkort och skyndsamt skaffa mig en uppsjö av master cardar och amexar. Men först tyckte jag att jag borde skämma bort mig själv och lugna mina stackars uppjagade nerver. Styrde stegen mot The Celtic Cauldron som var det enda stället i Cardiff som serverade äkta walesiska specialiteter, dvs sådant som bara turister äter. Vad sägs om att mixa sjögräs & havregrynsmjöl, platta till och fritera?

[singlepic id=137 w=400 h=300 float=right]Restaurangen hade en strategisk placering mitt emot slottet – äkta turistland – grannbutikerna var fulla av livets alla nödvändigheter såsom grönrutiga kiltar, grönvitröda rugbybollar, grönvitaröda halsdukar, grönblå keramik i ungefär 159 olika delar, keltiska smycken och så de walesiska kärleksskedarna: träskedar med långa snidade skaft med påskliljor, snirkel, hjärtan och mer snirkel. De fanns i alla former och storlekar, från masstillverkade till handtäljda i alla prisklasser från dyrt och uppåt. Kanske inte supersnygga alltid, men de handgjorda var värda beundran. Enligt traditionen var det sed att en ung man gav den dam han uppvaktade en egenhändigt snidad sked. En typ av varuprov som visade att han kunde arbeta med sina händer och därmed försörja en familj. Inga vackra ord eller långa utsirade tal behövdes utan en man av ett tystlåtet folk lät skeden tala för sig själv. De utsirade symbolerna på skaftet hade olika betydelser, enligt de medföljande lapparna betydde hjärtan kärlek, klockor att man hoppades på bröllop, antalet bollar i en bur antal barn man önskade och så vidare. Det kändes som att symboliken var något tillrättalagd men om en ung, eller kanske inte fullt så ung, man skulle komma uppdykande och ge mig en hemtäljd sked han lagt ner sin själ i så skulle jag bli rörd oavsett symbolerna. En händig man, mmm, jo det vore inte helt fel.

Om träskedarna var souvenir nummer ett från Wales så var nummer två en röd drake i någon form. Den röda draken var själva symbolen för Wales, om det sedan var romarna eller Kung Arthur himself som var först med den är lite svårt att avgöra. Särskilt som Arthur enligt en del forskare är en rent mytologisk figur. Flaggan Y Ddraig Goch pryds i alla fall av en stor röd drake ovanpå tudorgrönvita fält. Förr fanns ett storsäljande Brainsöl som hette Red Dragon. I folkmun (och den rann nerför många munnar) kallades den aldrig för annat än Dark. Den bytte därför namn och den röda draken fick nöja sig med att vara bryggeriets logotyp.

[singlepic id=59 w=400 h=300 float=right]Men nu var det inte dags för öl utan en försenad lunch. Jag trodde jag beställde en Cawl och bad servitrisen återkomma senare för frågan om jag skulle slå på stort med kaffe och chokladkaka efteråt. Cawl är inte sjögräset utan en rotsakssoppa med en aning lamm i. Sjögräset, bara lawr, är förresten rätt ok, inte något som jag skulle göra hemma men man kan hålla sig vid liv på det. Soppan anlände tillsammans med en kopp ruskigt blaskigt kaffe. Eh? Var det min eller servitrisens engelska som var den felande länken? Jag hoppades att det inte var min, en knäck för självförtroendet var det sista jag behövde.

5. Techniquest

Lämna ett svar

[singlepic id=8 w=400 h=300 float=right]Dagen efter inställde jag mig på Techniquest för tjänstgöring. Techniquest, TQ, är ett science center, en besöksattraktion med interaktiva experimentstationer i rött, gult, blått, grönt, lila och orange. De påminner om gigantiska leksaker och det är ingen slump, de starka färgerna är valda för att inbjuda till lek. Syftet är att förklara fysiska, kemiska och tekniska fenomen och i förlängningen inspirera fler till ett intresse eller en karriär inom dessa områden. Skillnaden på ett naturhistoriskt museum och ett science center är att på det förstnämnda finns det en mängd monterade djur som man inte får röra medan man på ett science center uppmanas att testa allting. Techniquest har också en teater för hundra personer vars utformning är inspirerad av den berömda Faradayteatern på Royal Institution i London.

Techniquests saga började på 1980-talet på kemiinstitutionen på Cardiff University. På helger och kvällar lät professorn ett antal studenter, däribland Gaz, använda labbet för att bygga experimentstationer ur legendariska Exploratorium ”cook book”. Exploratorium i San Fransisco är urscience centret, grundat 1969 av Frank Oppenheimer, en fysiker som kanske är mest känd som lillebror till atombombens fader Robert Oppenheimer. Techniquest öppnade för första gången 1986. Då hade man fått ihop 35 experiment i en lokal mitt emot slottet. I nästa fas flyttade man in i en specialrenoverad fd verkstad bredvid gamla dockor i Cardiff bay. Den här utvecklingen, att växa från litet till medelstort är precis tvärtemot de stora Millenniumlotterifinansierade ställena. Inför millennieskiftet delades det ut enorma summor till olika attraktioner som skulle fira in det nya millenniet. Mest känt är den stora domen mitt i London men många science centers byggdes också runt om i landet. I typexemplet gick pengarna till en massa PR-nissar i kostym som presenterade flashiga prospekt och lovade att ”vi ska inte göra sådana där fula hemsnickrade varianter utan nu bygger vi tredje generationens science center”. Vad ingen av kommittéerna som delade ut pengarna verkar ha tänkt på, är att de inte fullt lika slipade representanterna för de äldre science center genom åren hade skaffat sig en enorm erfarenhet av vad som fungerar – tänk vad de hade kunnat göra med en ordentlig designbudget!

Många av de äldre science centren fick slå igen när Millenniumställena öppnade, bl a det i grannstaden Bristol. De nya i sin tur hade svårt att klara sig och många rekonstruerades om i mindre skala eller slog igen helt. Ett brittisk science center är starkt beroende av besökarnas inträde och inköp i kafé och butik. På Techniquest stod dessa för två tredjedelar av budgeten, jämfört med några få procent på ett svenskt museum (de lever av skattemedel). Techniquests styrka var att de var oerhört konsekventa. De färgglada experimentstationerna på utställningsytan, ”golvet”, flyttades runt. Stationerna var dyra att utveckla och en grundregel för att locka de livsviktiga återbesökarna var att erbjuda en varierad upplevelse. Tänk på närmaste IKEA-varuhus, varje gång är korven densamma och kassorna står kvar men utställningarna byggs kontinuerligt om och det finns alltid ett dagens erbjudande. Skillnaden mellan IKEA och andra attraktioner är att det är gratis att gå in på IKEA men det kan bli desto dyrare att gå ut.

[singlepic id=185 w=300 h=300 float=right]Gruppen jag började i, public programmes, hade till uppgift att stå för variationen och vara ”dagens erbjudande” för de barnfamiljer som besökte Techniquest på helger och skollov. Våra verktyg var framförallt shower och workshops i teatern, planetariet, labbet eller i själva utställningarna. Vi kunde också göra små utställningar, föredrag, tipspromenader eller andra aktiviteter. Gruppen bestod av tre personer: Phil, Helen och jag. Phil var en inventarie på Techniquest. När jag pluggade arbetade han i utställningen, året efter gick han själv MSc-kursen och var därefter troget Techniquest. Han hade även träffat sin blivande fru på Techniquest. Under åren som gått hade han lagt till sig skägg så att han numera hade mer hår under huvudet än över. Phil och jag delade på ansvaret att sätta upp shower i planetariet och teatern. Varje show visas i några veckor och schemat för det närmaste året var redan spikat. Techniquest hade ett stort bibliotek av shower. Vårt jobb var att inför varje show se över och uppdatera manus och rekvisita samt lära upp de aktörer som sedan skulle köra showen. Vi skulle också ta fram nya shower vid behov samt vara platsansvariga på helgerna. Phil hade söndagar och jag fick lördagar. Helen bestämde att det var jag som skulle skriva manus till sommarshowen, årets största händelse för gruppen, en show som skulle visas i tre månader i sträck. Skitkul att få ett så stort förtroende direkt. Enda abret var att själva manusskrivandet skulle ske på en sabla Mac. En gigantisk jättestor urgammal idiotmac med skitigt tangentbord. Den ockuperade dessutom större delen av mitt minimala skrivbord. Sände en tanke till min kära thinkpad. Det var en kompis det, även om den inte kommunicerade med Internet så billigt och bra som jag skulle önska, men det var ju inte thinkpads fel.

4. Brains Bitter

Lämna ett svar

[singlepic id=10 w=300 h=300 float=right]När jag vaknade morgonen efter konstaterade jag att vad än huset hade för brister på hygien- och designområdet så var det åtminstone varmt. Nu sov jag i och för sig i ett tjockt patagoniaunderställ. Det var en efterlängtad julklapp från pappa under min förra sejour i landet. När jag kom hem över jul och berättade hur jag frös trodde mina föräldrar att jag överdrev. Det var först när en kompis, som tagit sig igenom en vinter på Irland, förklarade att mössa var obli­gatorisk nattklädsel som de förstod allvaret och nackdelarna med englasfönster. Därför ägde jag nu förutom en expedi­tionsmässig pyjamas en två kvadratmeter elektrisk värme­dyna (mammas bidrag). En värmedyna torkar snabbt de råfuktigaste sängkläder och är en livsnödvändighet för en komfortabel vinter i ett brittiskt hus.

Värmedynan låg därför i ett Sverigepaket på väg till Wales. Helt i onödan om mitt framtida boende skulle visa sig vara lika varmt som första natten hos Squid. Tittade mig om­kring i det kombinerade gästrummet och lagret. Jag låg mitt i rummet, på en bred futon som stått inbjudande färdig­bäddad kvällen före. Förutom en bit omålad cement i ena hörnet var väggarna vita och lätt spruckna. Golvet saknade den obligatoriska heltäckningsmattan, istället kunde jag studera maskhålen i golvplankorna. Längs väggen ut mot gatan räknade jag in elva verktygslådor, alla rester från Gaz tid som cirkusdirektör. Det ena fönstret ståtade med en gardin på trekvart. Framför stod en bambuliknande växt som kanske var grön innan den senaste ägaren drog till Australien några år tidigare.

[singlepic id=134 w=300 h=300 float=right]Den ljuvliga doften av nymalet kaffe avbröt min inspektion och lockade ner mig till köket. Efter frukosten bar jag upp packpåsarna och Heffaklumpen. Var för sig, med hänsyn till den skrangliga statusen på trappan. Därefter var jag redo för en tur ner till Cardiff Bay med Gaz. På klassiska puben the Packet mötte vi vår tidigare kursare och min blivande chef Helen. Under MSc-utbildningen var det vi tre som oftast hängde ihop, delade litteraturtips, diskuterade teater som kommunikationsmetod, om färgvalet i en utställning påverkar vilka målgrupper man når och andra livets väsent­ligheter. En avsevärd del av dessa diskussioner ägde rum över en pint på the Packet. Nu firade vi vår återträff med varsin pint Brains Bitter.

Det är svårt att besöka Cardiff och missa Brains. Det finns runt 200 Brainspubar i södra Wales och anländer man till staden med tåg ser man den bruna skorstenen på långt håll. Har man otur och vinden ligger på åt fel håll kan man få lite väl nära kontakt med bryggeriets odör.

[singlepic id=18 w=300 h=300 float=right]The Packet hade bytt publik sedan sist men annars var det samma gamla soffor och samma gamla öl.
”Cheers! Å vad gott det är med en Brains igen, det var länge sedan!”
”Javisst, och vi sitter i exakt samma hörn som när vi firade att vi lämnat in avhandlingarna” sa Helen och tog en djup klunk ur glaset.
”Ja, och där satt vi när jag bjöd alla på en runda när jag fick jobbet som utställningsansvarig på Universeum i Göteborg” sa jag och pekade på bänken bredvid.
”Och där, längst in, spelade vi in scenen till vår video.”
”Den där vi skulle spela berusade rugbysupporters” flinade Helen.
”Och inte kom på något fiffigare sätt att få fram alla använda glas vi behövde som rekvisita än att köpa en massa öl och dricka upp” sa jag sarkastiskt.
”Ni var så snygga i ansikssmink” la Gaz till.
”Inte hälften så snygga som du i din akademiska dräkt, magister Gaz” retades Helen tillbaka.
”Det var tider det, men nu är vi återsamlade igen och kan skapa nya minnen” sa jag och försjönk i gamla minnen. Det där med Universeum var inte så kul att komma ihåg. Jobb­erbjudande försvann samtidigt som min kontakt försvann ur projektet. Men videon var desto roligare att minnas, den var ett moment i någon av delkurserna och ämnet var fritt. I scenen på the Packet skulle vi spela att vi tittade på en rugbymatch under tilltagande berusning. Det var eftermid­dag, puben var nästan tom och vi kom bara på ett sätt att få fram alla tomma och odiskade ölglas som skulle illustrera vårt gradvisa förfall. Problemet var kanske att även om detta var sista scenen i filmen så var det inte sista scenen i inspelningsordningen… Vi skulle in till stan efteråt (i bil) och filma hur tre utlänningar anlände till det främmande landet Wales, upptäckte att staden led av rugbyfnatt och hittade en hjälpsam inföding (Gaz) som kunde förklara spelets regler.

Efter den nostalgiska lunchen gav sig Gaz och Helen av åt olika håll. Jag kände mig plötsligt väldigt ensam och över­given. Bitter över att bli utkastad till ett kallt och gråmulet land, borde det inte varit idioterna som fått gå och duktiga jag som fått stanna kvar? Sviterna från hejdåfesten och den långa resan hjälpte inte heller upp humöret. Innan jag totalt försjönk i självömkan grep jag mig an att studera effekten av den pågående operation skönhetslyft av Cardiff Bay. Vad som fyra år tidigare varit ett fallfärdigt ruckel med väggarna fulla med reklamaffischer var nu hem för en elegant indisk restaurang. Bra. Jag gillar curry. Och rivningskåkar må göra sig väldigt bra på foton i böcker om bortglömda platser men är inte lika roliga att passera varje dag. Jag promene­rade ner till Norska kyrkan vars krav på berömmelse är att Roald Dahl är döpt i den, även om den då låg på en annan plats. Eftersom jag varken läst eller sett Kalle och choklad­fabriken brydde jag mig inte speciellt utan vandrade vidare.

HMS Richmond var på PR-besök och hade öppet för all­mänheten. Skulle jag gå in? Stod på kajen och velade. Kan­ske hade jag redan uppfyllt min kvot av krigsfartyg när jag köade i timmar för att komma ner i Gotland när hon var på besök i Malmö? Jag köade för att få en skymt av de berömda Sterlingmotorerna. För de som inte känner till Sterlingmotorernas oerhörda fördel framför andra sätt att driva ubåtar så kan jag berätta att de är mycket tystare. Det har gjort ubåtar av gotlandsklassen populära på Natoöv­ningar. Eller impopulära om du är kapten på en atomdriven ubåt och det är ditt uppdrag att försöka hitta igen den svenska ubåten. Mitt intresse för Gotland berodde nu mer på alla timmar jag tillbringat i U3, andra världskrigsubåten som står på Malmö Museer, och mindre på något generellt intresse för krigsfartyg.

Kände mig fånig som stod på kajkanten och velade så jag styrde med stockholmskt bestämda steg rakt mot land­gången. Jag var ju i vanlig god ordning enda kvinnan utan varken vapenfetischistisk pojkvän eller båtintresserade barn i släptåg. Var nyfiken på hur britterna genomför sina PR-övningar för flottan. Ganska tråkigt kom jag fram till och traskade raskt av igen. Ångrade raskt att jag övergav vad som faktiskt var tak över huvudet. Regnet hängde i luften och hamnområdet med bar himmel lockade inte så jag letade reda på en blå Bay Express in till centrum.

Bay Express är en inte helt igenom logisk busslinje. Det fanns redan tåg och vanliga orange bussar mellan hamnen och staden. Men dessa var förknippade med socialgrupp tre och politikerna insåg att turister eller barnfamiljer i medel­klassen inte kunde förväntas nedlåta sig till att använda dessa. De riskerade ju att hamna bredvid någon fattig. Eller muslim. Eller svart, fattig muslim. Hu! Politikerna skapade därför en fattig-svart-muslim-fri linje med små blå bussar som kör skytteltrafik. Till skillnad från de orange bussarna för de fattiga kan man betala med sedlar och få växel till­baka. Resan är dessutom fem pence billigare.

Framme i centrum hoppade jag in på första bästa pub, vilket blev stora Prince of Wales. Torr och varm inväntade jag att Helen skulle sluta för dagen och ansluta. Dagens andra Brains Bitter smakade inte fullt lika bra som den för­sta. Brains Bitter är en mellanbrun ganska besk öl. En gång i tiden användes namnet bitter för en ale som stannade på fat medan samma öl tappad på flaska fick etiketten pale ale. Det var Helen som utbildade mig, hon är medlem i CAMRA – en organisation för ölnördar.
”Hur länge tror du att du stannar i Wales” undrade Helen.
Gissade att vad hon egentligen frågade var hur länge skulle jag bli kvar i hennes team.
”Jag vet inte.” Tack vare farmor har jag råd att ha lägen­heten i Malmö stående tom i ett halvår. Så jag kan känna efter om jag ska flytta över hit för gott eller inte. Jag vill vara lite försiktig den här gången, när jag flyttade till Malmö sålde jag min kära trädgård för det lät så bra och så blev det bara skit. Egentligen vet jag inte om jag orkar flytta en gång till, men arbetsmarknaden i Sverige är kass, så det lutar åt att jag blir kvar här.
Helen verkade nöjd med svaret och vi övergick till att dis­kutera vår nya relation som chef och medarbetare. Skulle den fungera?

[wp_geo_map]

3. Railway street

Lämna ett svar

[singlepic id=270 w=400 h=300 float=right]Snabbaste sättet till södra Wales från Heathrow är med tåg från Reading. Reading når man med buss och har man bara en tågbiljett, inte velar runt utan raskar av bussen, greppar sin packning, tar det långa benet genom stationshallen och väljer rätt spärrvakt så kan man oftast hoppa direkt på ett grönt Great Western som rullar in lagom tills man når perrongen. Förutsatt alltså att man har en tågbiljett. Det hade inte jag. Så jag fick vackert ställa mig i biljettkön och därifrån vinka adjö till tåget. Därefter hade jag sisådär femtioåtta minuter på mig att testa utbudet av coffee shops. Det finns tre. Och ett Burger King, en blomaffär och en plakett som förkunnar att drottningen var här 4 april 1989.

Det hade åtminstone inte trillat ner några löv eller regnat vilket var bra för i de fallen går tågen inte alls. Det hade jag råkat ut för vid andra tillfällen. Men då möttes jag av en skog av gulvästade personer som rekommenderar flygplatshotell redan på Heathrow. Men denna gång var det nog med förseningarna på flyget. Tågen i Storbritannien har privatiserats. Det betyder att det finns fler tågbolag än flygbolag och att priserna är högre än på flyget. Boka sittplats gör man inte. Det gör man på bussen. Eller så gör man det i alla fall. Det är rätt många som bokat sittplats på tåget. Exakt hur många de är behöver man bara kliva ombord på tåget för att ta reda på. De säten där det sticker upp en vit pappersremsa ur en särskild hållare i ryggstödet är bokade. Möjligen är de bokade på den sträcka som du vill åka eller så gällde reservationen en tidigare bit. Det är bara att luta sig fram och läsa på dem. Oftast är det fritt fram i alla fall för passageraren kan lika gärna ha valt tåget före eller efter, biljetten är densamma. Om du själv är den som har bokat en biljett så kommer här ett tips. F och B står för front och back, 23 B och 23 F är sätena mitt emot varandra.

Det hade redan mörknat när tåget nådde fram till Cardiff som speciellt för min återkomst bjöd på en extra lång taxikö och en särskilt elak januarivind. Till slut kunde jag dock baxa in Heffaklumpen hos Gareth, kallad Gaz. Till skillnad från de som flyttar av karriärskäl startade jag inte min vistelse på hotell. Och till skillnad från de som flyttar av kärleksskäl så gällde mitt boende bara i några dagar. Gaz är en väldigt god vän men absolut inget mer. Det närmaste vi kommit en romantisk förveckling är att jag en gång frågade om han ville följa med mig på en rugbymatch. Nu var det inte hans kropp jag var ute efter utan hans rugbykunskaper. Gaz tyckte det var kul, det var första gången en kvinna föreslagit rugby. Han var något mindre nöjd femtiotolfte gången jag frågade varför si eller så hände på planen. Rugby är komplicerat, det är också något av en walesisk nationalsport. Gaz är walesare. Det är mycket viktigt. Att kalla honom engelsman vore en grov förolämpning. Han är född i norra Wales, i druidernas hemvist Anglesey och övertygad vegetarian. Gaz var piercad i halva ansiktet åtminstone ett decennium innan det blev modernt. Ringarna och det rakade huvudet gjorde att han kanske inte såg jätteintellektuell ut vid första anblicken, men Gaz var den som fick högst betyg för sin språkanvändning under den masterutbildning, MSc, i Science Communication som vi träffades på. Döm aldrig hunden efter håret. Eller ansiktsringarna.

[singlepic id=19 w=400 h=300 float=right]Ska man vara helt korrekt så var det inte Gaz som erbjöd mig husrum eftersom Gaz i sin tur var inneboende hos Squid. Squid, som gissningsvis har ett annat dopnamn, är en annan tämligen kortväxt vegetarian. Inte heller han kunde ståta med någon vidare kalufs. Hur länge Gaz hade bott på Railway street hos Squid var höjt i dunkel men han hade bott där, eller åtminstone haft det som bas, så länge jag känt honom. Innan vår gemensamma utbildning brukade Gaz åka över till Tyskland, Luxemburg eller Schweiz emellanåt, jobba några månader med att bygga utställningar och komma hem med tillräckligt med pengar för att göra vad han ville ett tag. Det lät som ett fantastiskt fritt och bekymmerslöst liv men som svensk van vid orange kuvert så funderade jag (dock inte högt): pensionen då? Eget hem?

Squids hus var byggt i slutet av 1800‑talet och var ett sådant där typiskt smalt tvåvåningshus, terraced house, som kantar stadsgatorna i halva Storbritannien. Utåt gatan visar alla hus upp en identisk proper stenfasad men inåt bakgårdarna kan det se ut precis hur som helst. Allteftersom olika ägare har byggt till bakåt så finns det inte ett hus som liknar det andra från den sidan. Hade husen legat i Sverige så hade de antagligen dömts ut av hälsomyndigheterna som otjänliga som människobostad och rivits för sisådär femtio år sedan. Grannhuset, av samma datum och ungefärligen samma skick om man enbart bedömer det från utsidan, såldes en vecka tidigare för tre gånger värdet på min 2:a i centrala Malmö.

På undervåningen fanns en smal hall, ett vardagsrum ut mot gatan och kök och badrum in mot trädgården. Badrummet (badkar ingen dusch) ingick inte i original utan var tillbyggt efteråt av någon byggare från Medelhavsklimat som inte trodde på det här med isolering. På ovanvåningen fanns tre dörrar och bakom en av dem fanns mitt hem för de närmaste nätterna. Bakom de andra två gissade jag att Gaz respektive Squid sov men det här med att gå husesyn är en strikt svensk tradition. De två våningarna bands samman av en trappa som såg misstänkt antik ut. Jag tassade försiktigt i trappan och undvek att springa utifall den skulle ge vika för min vikt.

Väggarna i de publika delarna av huset dvs undervåningen, var målade i en horribel orange färg. Jag hade bara varit på plats i någon timme i en vilt främmande människas hus när jag började komma med inredningstips. Det var ren tur att jag fick reda på att den orange väggfärgen var ny innan jag föreslog att den skyndsamt borde utgå. Golven var givetvis täckta av blandade heltäckningsmattor, de flesta i brungråa toner. Om det är originalfärgen eller en effekt av långvarigt klampande med kängor och frånvaro av städutrustning var svårt att bedöma. Antagligen blev varken mattorna, väggarna eller taket på något sätt renare av att dagligen bli insvepta i sötaktig haschrök.

Köket saknade fullt trendriktigt överskåp men det hade inget med mode att göra utan det snarare ett resultat av att ingen någonsin fått tummen ur att sätta upp några. På den ena väggen fanns några smala hyllor där blandade ölglas trängdes med en sortering av plast‑ och glasburkar med varierande innehåll. Några kunde jag identifiera som bönor, linser och, efter visst sniffande, kom jag fram till att minst en, möjligen två, av påsarna innehöll torkad timjan som passerat bäst före datum.

Ur det – om jag är diplomatisk – grisiga kylskåpet trollade Gaz fram middagen på färsk pasta, pesto och en sallad med vårlök, körsbärstomater, vattenkrasse, färsk spenat med en dressing av pumpafröolja och balsamvinäger. Mycket välkommet efter en dag med flygplanskost! Därefter jämförde vi karriärvägar sedan senast. Mina bidrag var utställningstexter till en rymdutställning på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och så teknikhistorian på Malmö Museer. Jag tog bara upp de roliga delarna och hoppade över bitarna med despoter och fega kollegor. Gaz i sin tur hade startat en science circus och tagit med till Glastonbury – Storbritanniens svar på Roskilde. Syftet var att ta med naturvetenskap ut till de som normalt inte träffar på det, eller kanske t o m undviker det. Inspiration till cirkusen hade Gaz fått av sina vänner som driver en vanlig cirkus.

2. Heffaklumpen

2 svar

[singlepic id=40 w=400 h=300 float=right]

En lyckad flytt kräver ett rejält adjöparty, helst hos någon annan. Min sista kväll på svensk (skånsk) jord anordnade en väninna passande nog en fest för att fira det kinesiska ny­året. Jag kunde därför bli rejält avfirad av en bunt kulturfolk men avvika när det var som bäst, när alla var fulla och glada, men innan de blev alltför runda under fötterna. Därmed slapp jag också bevittna hur en överförfriskad manlig deltagare ”underhöll” med helikoptern, slapp sopa upp resterna av de brända papperspengarna och den halv­ätna kampfiskhonan. Ett tips till alla i akvariepresenttankar, det heter inte kampfisk för inte. Köp max en fisk. Vill du veta vad som händer om du handlar två, sätt en spegel framför akvariet och se hannen attackera.

Eftersom att löpa gatlopp på en flygplats några timmar efter en rejäl fest inte är att rekommendera (givetvis är denna kunskap rent teoretiskt inhämtad) ställde jag klockan med marginal, både för tågtrafikens opålitlighet och för alla sistaminutensysslor. Till de sistnämnda hör att tömma kyl­skåp och sophink – saker man kan slarva med om man ska vara borta några dagar men inte om man reser med enkel biljett. Den allra sista uppgiften, den jag alltid sparar till sist, är att stänga den gigantiska resväskan. Dock först efter att ha knölat ner några sista bra-att-ha-saker, trots att de tidigare utdömts som för tunga i förhållande till möjligt användningsområde. Nu gick tåget enligt tidtabell och väs­kan accepterades utan krus av SAS och skickades iväg på bagagebandet märkt heavy utan att jag ens behövde le för att slippa överviktsavgift. Hurra när flygbolagen inte kinkar med vikten, enda gången ett leende inte funkade var vid Heffaklumpens hittillsvarande viktrekord på 38 kg – då fick jag börja rensa.

[singlepic id=155 w=300 h=400 float=right]Fick en del tid över. Men just på Kastrup är det ingen nackdel. Accessorize, Part Two, Burberry, InWear, Ecco, Georg Jensen och avslutningsvis en miniversion av Illums Bolighus. På Kastrup har de dessutom förstått att det avse­värt minskar shoppinglusten att släpa runt på blytungt handbagage. Därför tillhandahåller de små vagnar där man kan lägga sin verktygslåda, sina skjutna pingviner eller sina huvudkuddar beroende på vad man nu har valt att bära omkring på.

Pingvinexemplet kommer från en lunchdiskussion på Naturhistoriska riksmuseet några år tidigare på temat värsta sakerna att försöka få genom tullen. Diskussionen föran­leddes av att jag varit på Arlanda och hjälpt den uppstop­pade sovjetiska rymdhunden Chernushka genom tullen. Chernushka kom, till skillnad från företrädaren Lajka, levande ner till jorden igen och bor nu i en glasmonter på ett museum. Detta bidrag kvalificerade sig dock inte till finalen som stod mellan packen med antarktiska pingvin­skinn och fem kg vitt pulver plus ett hundrapack kanyler. De sistnämnda bars in i ett sydamerikanskt land. Tullen sa inte ett knyst, kanske undrade de varför någon var så kor­kad att de släpade med sig kokain in i landet när det var så mycket billigare på plats. De hade aldrig hört talas om fat­tiga forskare som behövde ett rejält förråd Kungsörnens potatismos. Kanylerna var till för blodprover, forskarna skulle undersöka en eller annan sällsynt djurart. Vid när­mare eftertanke var jag inte säker på om pingvinskinnen verkligen var handbagage eller om de åkte incheckat till­sammans med gevären de skjutits med. Innan någon vän av Djurens rätt får spader, detta var i strikt forsknings­hänseende. För övrigt bör vänner av Djurens rätt avsluta läsningen för säkerhets skull, miljontals levande mikro­organismer kommer snart att få sätta livet till.

Inga pälsar var med på min resa, jag nöjde mig med att köra omkring med en oblekt tygpåse med avlånga syntetkuddar. Hade de varit av dun hade de passat att trycka ner i mitten av Heffaklumpen. Men nu var de av någon typ av kompakt konstgjort material som inte alls gick att komprimera. De var inköpta i Cardiff när jag pluggade där 1999–2000 och hade flugit förr, närmare bestämt åt andra hållet. Efter fyra år i diverse svenska klädkamrar hade de nu fått komma ut för att återvända till de avlånga örngottens förlovade land.

Det visade sig vara ett lyckokast med kuddar som hand­bagage, de kom till användning betydligt snabbare än vän­tat. Ute blåste det småspikar, någon form av januaristorm och planet kunde därför inte starta. Surt, jag som hade klivit upp i ottan. Nattsömnen hade dessutom blivit lidande av att jag inte kommit iväg hem från festen riktigt så tidigt som jag planerat. Jag var på väg, men var helt enkelt tvungen att först nätverka en stund med en partydeltagare av motsatta könet, en trevlig fotograf som just kommit hem från en längre vistelse i New York. Innan jag somnade på flygplats­bänken med huvudet på kuddpåsen började jag i huvudet fila på ett kort och – hoppades jag – intressant mejl till nämnda person. Taskig tajming att jag just var på väg till ett annat land på obestämd tid. Svårt att föreslå en träff.