Författararkiv: författaren

Om författaren

Engagerad skribent, hobbyfotograf och vetenskapsinspiratör som gillar god ale, snygga män och värdelöst vetande. Vill du veta mer, läs denna intervju eller titta in på kristinasvensson.se.

31. Bröllop

Lämna ett svar

[singlepic id=88 w=300 h=300 float=right]Danmark dyker upp igen ett par dagar senare.
– Mary ska gifta sig med Macbeth, nej det var visst fel Shakespeare, Hamlet ska det givetvis vara! Jag knatar rakt in i en diskussion om det stundande kronprinsbröllopet i Danmark. Det är fredagsmöte med pedagogavdelningen, dvs vi i public programme träffar lärarna i education för att diskutera gemensamma ämnen. Jag är återigen sen till fredagsmötet, fattar inte vad det är med mig och fredagar. Jag är nästan alltid sen och nu kan jag inte skylla på att jag cyklat vilse längre, vilket var min vanliga ursäkt medan jag bodde i Fairwater. Helen misstänker att det är mitt undermedvetna som sorterar bort dessa möten som oviktiga. Hon delar i så fall i hemlighet åsikt med mitt undermedvetna, men vi brukar hålla god min oavsett samtalsämne på mötena. Nu är det alltså kungligt bröllop. Att detta är på tapeten har ingenting att göra med att britterna i gemen bryr sig. De har knappt en aning om att det existerar ett kungahus i Danmark, än mindre vad de har för sig. Orsaken till att detta bröllop uppmärksammas på jobbet är att Sue undrar om någon har en tiara att låna ut.

Sue är en medelålders dam som har tagit över MSc-utbildningen efter Melanie Quin – Ms Science Center i egen hög person. Sues man är forskare men har bytt universitet på Tasmanien mot Cardiff University. Flera av Sues vänner hemma i Tasmanien är kollegor med Marys far John Donaldson och några av dem är inbjudna till bröllopet. Detta lyckliga tillfälle har då orsakat stor klädpanik. Tiara ingår inte i den normala garderoben för science centerfolk, så svaret är nej. Jag kan inte bidra med några klädråd men väl berätta att vi har kungahus i alla de skandinaviska länderna och att Fredrik har en bror, Joakim. Mina fackkunskaper imponerar stort. Den brittiska mentaliteten som hindrar kunskaper om någonting utanför den egna ön inkluderar utländska kungahus.

[singlepic id=204 w=300 h=300 float=right]Efter mötet ger sig Helen och jag av till Coffee Mania i det dubbla syftet att avhandla mötet (skvallra om våra kollegor) och inhandla nytt kaffe. TQ bjuder alla anställda på tepåsar och pulverkaffe. Vi i Public programme har en viss lägstanivå för vårt kaffeintag, vi vägrar ta i pulverkaffe med tång och har en pressobryggare som vi turas om att handla kaffe till. På vägen ut från TQ möter vi studentgänget. Hejar som vanligt glatt på hela gänget, eller nästa hela gänget, för den som går sist är någon jag aldrig träffat förut.
– Kul att se dig också.
Den roade rösten var omisskännligt amerikansk och gesterna var välbekanta, så jag vände mig om, rodnade och svarade:
– Oj, jag kände inte igen dig, öhh, för det är väl du? Var kommer alla dessa lysande kvicka repliker ifrån?
– Vad har hänt med ditt, öhh… Jag gestikulerar diffust mot min egen haka.
– Det försvann igår, svarar han innan han försvann iväg genom dörren efter resten av gruppen.

W skäggfri, min koncentration på val av kaffesort är fullständigt bortblåst och jag svarar Helen ganska osammanhängande när hon pratar på om mötet.

Ett par dagar senare dyker W upp i dörren till vårt kontor när jag håller på och packa ihop för dagen. Vet inte riktigt vad han ville men innan jag hann utröna om han tänkte ta något initiativ eller inte ställde jag frågan: kaffe? Jag menade då kaffe, eller annan valfri dryck, idag, imorgon eller någon annan dag, bara han ingick i ekvationen, men han översatte mitt uttömmande uttalande till ”ska vi prova det där kaféet som jag har talat om nu?” Pubar i all ära, det blir lite tjatigt att alltid dricka öl (framförallt samma öl) när man ska umgås och jag saknar Mocca, mitt stamställe i Malmö. Öppet till elva, värmeljus på borden och rejält med tidningar att bläddra i. Så lyder receptet på ett trevligt café efter att gott kaffe har ordnats. Brittiska kaféer är generellt omysiga och stänger dessutom ungefär samtidigt som affärerna slår igen, vilket råkar vara ungefär när vi lämnar jobbet. W har hittat ett café som hjälpligt påminner honom om hans gamla stamställen i Seattle och nu ska vi se om jag tycker att det duger.

A Shot in the Dark ligger ett stenkast från Tut ’N’ Shive på City road. Jag har alltså vandrat förbi många gångar, hur kan jag ha missat caféet? Kanske för att det är inrett i svart och ganska mörkt. Vi beställer tomat- och bönsallad som tilltugg till våra latte och slår oss ner i sofforna. Om jag ska bedöma a Shot in the Dark efter pubkriterierna blir det bra betyg: stort utbud av tesorter, rimliga priser, blandade besökare med tonvikt på udda typer, levande ljus och nära hem. Möjligen är det något för mörkt för min smak, men det måste väl leva upp till namnet.

Jag sitter och stirrar på W, för jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid hans nya skägglösa uppenbarelse. Han ser en smula generad ut, men på inte sätt missnöjd över mitt intresse för hans nya look. Han håller skrattande ena handen för nedre halvan av ansiktet.
– Jag får väl prata så här i fortsättningen.
Bestämmer mig för att jag är klart positiv. Nu kan han inte gömma sig bakom skägget längre.

30. Röda slottet

Lämna ett svar

[singlepic id=194 w=300 h=300 float=right]Solig uteplats är en joker som får alla andra faktorer att minska i betydelse. Vad spelar inredning, ölutbud, ljudvolym eller klientel för roll när solen skiner en i ansikten och man har en pint vilken som helst framför sig? Lewis Arms är en illgul Brainspub mitt i en korsning i Tongwynlais. Jag trampade förbi på en expedition längs Taff trail och såg plötsligt fler cyklar samlade än jag någonsin tidigare sett i Wales – fyra stycken. Deras ägare satt utspridda med varsin öl. Om det är så man gör när man är ute och cyklar här är inte jag den som missar att ta sedan dit man kommer. Jag stegade in i mörkret och beställde in en lager som jag tog med mig ut. På uteservering dricker man enligt vedertagen kutym vattniga törstsläckare, men Danmarks stolthet faller mig inte alls i smaken. Det är kanske inte tillräckligt varmt, det är en sådan där dag när solen lurar en att tro att våren äntligen har kommit men egentligen är det fortfarande halvvinter och en fisljummen bitter hade nog suttit bättre. Klockan är halv tre och männen vid bordet bredvid beställer in mat. Är detta en synnerligen sen lunch? Och förresten, varför är vi så många på puben? Det är ju en vanlig måndag, jobbar inte folk i det här landet?

[singlepic id=195 w=300 h=300 float=right]Jag är kompledig men vad är deras ursäkt? Trots solen är det lite kyligt, så efter att ha skickat ett par skryt-sms till Sverige överger jag Lewis Arms uteplats och deras hanging baskets med gula och blå penséer och överblommade påskliljor. Namnet Lewis Arms har antagligen något att göra med familjen Lewis. En Wyndham Lewis var nära medarbetare till Benjamin Disraeli och MP (member of parlament) för i tur ordning Cardiff, Aldeburgh och Maidstone (de två sistnämnda områden i England). Efter Lewis död gifte sig Disraeli med hans änka Mary Ann. Mary Anne var förresten tolv år äldre än Disraeli, en ålderskillnad jag noterar som ett gott tecken. Kopplingen till trakten är att Lewis bodde på gården Green Meadow och att Disraeli bodde på puben Cow and Snuffers när han skulle träffa Mary Anne. Denna pub ska ligga utefter Taff trail även om jag inte sett den under min cykeltur.

Jag trampar vidare upp till Castell Coch som på walesiska betyder det röda slottet. Det är ett medeltida slott som inte är ett dugg rött. Eller ett dugg medeltida för den delen. Här låg på 1300-talet ett rött sandstensslott byggt av baronen över Glamorgan, familjen de Clare. Han hade i sin tur byggt sitt slott ovanpå resterna av ett walesiskt fäste. Slott och slott, det var snarare en borg, för det här var på den tiden walesarna fortfarande var upproriska mot normanderna och platsen var strategiskt viktig. Ingen vet riktigt hur det tidigare walesiska fästet såg ut, men troligen var det av trä och byggt på 1000- eller 1100-talet av härskarna över Senghennydd. En av dessa hette Ifor Bach och 1158 lär han ha klättrat över murarna till Cardiff castle och kidnappat Earlen of Gloucester, hans fru och tvåårige son. Syftet var att diskutera vem som skulle styra över walesiska landområden som Earlen – en normand – tyckte han borde ta hand om medan Ifor ansåg att det var han som ärvt dem. En tripp ut i skogen tillsammans med sonen och frun övertygade Earlen om Ifors argument och Ifor och hans ättlingar fortsatte slåss mot normanderna i ytterligare hundra år.

[singlepic id=200 w=300 h=300 float=right]Tillbaka till 1800-talet. Då återstod enbart en ruin av de Clares borg, som varit övergiven i sisådär 400 år. Antingen behövdes den inte längre eller så blev det för dyrt att reparera den efter walesarnas framfart. Det var en synnerligen pittoresk ruin som var ett populärt utflyktsmål för nyrika Cardiffbor. Ruinen ägdes av den stenrika familjen Bute – familjen med hamnen. In på scenen kom den tredje markisen som vurmade för medeltiden. Han hade en själsfrände i arkitekten Burgess, som enligt traditionen brukade gå omkring med en papegoja på axeln. Det får vara hur det vill med den skrönan, tillsammans skapade de historia. De började med att bygga om Cardiff slott. Denna tidigare normandiska försvarsanläggning, ännu tidigare romerska befästning, blev nu en luxuös dröm som hämtad ur sagornas värld. Från Tusen och en natt hämtades inspirationen till det arabiska rummet som täcktes med bladguld. Är man världens rikaste man kan man leva ut sina fantasier. Vid Castell Coch bestämmer de sig för att bygga en medeltida befästning som fritidshus. De var nu inte de enda med dessa idéer. I Skottland hade Victorias prins Albert 20 år tidigare byggt Balmoral med tinnar och medeltida torn. Burgess gjorde noggranna efterforskningar i Frankrike inför bygget av Castell Coch och byggde slottet komplett med vindbrygga och allt. Inuti släppte de all autencitet och täckte väggarna med utsirade målningar och fantasidjur. Perfekt sommarstuga, alltså. Eller kanske inte. Det visade sig nämligen snart att slottet var alldeles för litet. Det finns t ex bara två sovrum, ett för markisen och ett för hans fru. Eftersom det saknades sovrum för gäster blev det i princip aldrig använt. Exteriört har dock slottets medeltida utseende utnyttjas flitigt i teveinspelningar. Det var t ex här Terry Jones jungfru i Medieval lives bodde.

Orsaken till att den första borgen byggdes på just denna plats var för att kunna övervaka dalen. Idag ligger slottet idylliskt på en höjd. Idyller är fina på avstånd, men när man ska dit per cykel är det inte fullt lika fint. Jag är precis på väg att ge upp och kliva av cykeln när jag märker att en av herrarna från puben kommer cyklande bakom mig. Då kan jag omöjligt kliva av cykeln. Jag har redan lagt i den lättaste av de 27 växlarna och mjölksyran rinner när jag tvingar låren att trampa vidare. Jag är rejält slut när jag väl kommit upp och utan prestigeförlust kan kliva av cykeln.

[singlepic id=83 w=300 h=300 float=right]Vid foten av entrén står en caféskylt som ser ny ut. Detta måste givetvis undersökas noggrannare. Caféet är inrymt i tjänstefolkets domäner och här släpptes Burgess bevisligen aldrig lös. Inredningen är rejält trist men utbudet ser intressant ut. Ett fat dignar av Welsh Cakes. Welsh cakes är torra platta saker med russin i som gräddas i plättlagg. De är rätt ok när de fortfarande är varma men sedan blir de bara tristare ju längre de lagras. Jag väljer istället Teisen Lap, som enligt bifogad etikett ska vara en walesisk specialitet. Tror inte att jag behöver leta reda på receptet på den heller. Damen som arrenderar caféet berättar att hon precis övertagit kontraktet och att allting är hembakat. Hon frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige berättar hon med sann geografikompetens att ena halvan av paret som precis lämnat bordet bredvid också var från Danmark. Ett mycket platt land. Mannen hade kommit hit och gift sig med en brittiska och sedan stannat kvar. Hon berättar vidare att det är många som kommer till caféet och fikar. Hon har haft flera gäster som vandrat från Cardiff. Där fick jag som tyckte jag hade gjort en prestation som cyklat.

[wp_geo_map]

29. Golden Cross

Lämna ett svar

[singlepic id=60 w=300 h=300 float=right]Våren är här, turbussarna har börjat rulla igen! De är kanske inte tillräckligt äventyrliga för lonely planet-generationen, men en tidsekonomisk snabborientering för alla andra. Risken att gå vilse är obefintlig från andra våningen på en dubbeldäckare, och man får snabbt koll på vad som anses vara stadens främsta sevärdheter. Guiderna berättar dessutom olika historier så åker man mer än ett varv får man extra valuta för biljettpengarna. Jag är alldeles för världsvan vid det här laget för att nedlåta mig till att köpa en biljett på en turbuss, men är den gratis är det en helt annan sak. Via jobbet erbjuds jag en gratistur. Därför vet jag numera att en av lägenheterna i den vita glaslängan bredvid jobbet förut ägdes av den walesiska sångfågeln Charlotte Church. Hon ledsnade dock på insynen och flyttade därifrån. Jag kan också ståta med den helt ovärderliga informationen att det finns 9000 p‑platser utanför nöjeskomplexet Atlantic Wharf. Samt att alla gudstjänster i St Davids kyrka hålls på walesiska.

[singlepic id=193 w=300 h=300 float=right]Trenderna i arkitektur och fasadbeklädnad blir extra tydliga på en sådan här rundtur. I civic centre-området som innehåller museum, universitet och stadshus, är alla hus stora, pampiga och vita. När dessa byggdes ville man visa upp hur rik staden var och kolpengar bekostade import av vit Portlandsten från Dorset. Idag, när det nya operahuset byggs i Cardiff bay är det istället viktigt att allting är lokalt producerat, walesiskt stål i konstruktionen och walesiskt skiffer i olika färger på den enorma fasaden.

Guiden pekar ut puben Golden Cross. Den ligger för sig själv i toppen av Bute street och ser tillbommad ut. Jag har beundrat fasaden många gånger men aldrig vågat mig in. Vad döljer den innanför väggarna? En unik och välbevarad inredning i edvardiansk stil, tydligen. För hundra år sedan var Golden Cross den lyxigaste bordellen i Cardiff. Puben var nära att jämnas med marken på 1970-talet i samband med ett vägbygge. Efter en kampanj av South Wales Echo och ölorganisationen CAMRA lovade Brains att renovera. Vägen fick dras runt. Brains hann ångra löftet mer än en gång då notan skenade iväg. Grunden visade sig vara underdimensionerad, de tvingades riva huset bredvid (en annan pub) för att kunna föra in material för att palla upp huset. [singlepic id=191 w=300 h=300 float=right]Nu står puben där den står med sin rika historia. Den senare inkluderar både mord och berömda besökare. Och nästan‑besökare. Fascisten Oswald Mosley hade stämt träff med sina partibröder på Golden Cross strax före andra världskriget. Han kom dock aldrig fram eftersom han blev stoppad på vägen av demonstranter. Under andra världskriget var Golden Cross populärt bland amerikanska militärer. Den blivande tungviktsmästaren Rocky Marciano var stationerad i Wales. Detta har lett till en skröna att han svingade sin första höger på Golden Cross. Jag känner att jag måste göra ett studiebesök.

[singlepic id=192 w=300 h=300 float=right]Det gör jag också fast först långt senare. Inredningen är fantastisk men klientelet är inte de turister som skulle uppskatta historiens vingslag, utan lokala, tämligen slitna förmågor. Det blev ett kort besök.

Puben Riverbank ser däremot inbjudande ut där den ligger vid floden Taff mitt emot Millenniumstadium. Gissar att den har genomgått en ansiktslyftning, precis som området med samma namn. Ansiktslyftningen verkar dock ha stannat vid det yttre. När jag kliver in genom dörren sjunker medelåldern och publiken blir tvekönad. Jag vänder dock inte i dörren. Det är äntligen dags för den länge omtalade och sedan länge emotsedda jazzkvällen. Jag stegar istället fram till baren och beställer en coca cola. Dryckesvalet har ingenting med någon ny livsföring att göra, jag kommer direkt från ”en pint efter jobbet” med Helen och Gaz på Eli. Dricker jag en till pint risker jag hamna på fel sida om onykter/odräglig-sträcket. Visserligen pågår tillvänjningen till en brittisk alkoholkonsumtion, men sådant tar tid. Väljer ett bord med någon form av belysning och låter Åsne Sejerstad göra mig sällskap till dess att W och hans amerikanske besökare, Matt, dyker upp. De anländer punktligt ett halvt glas senare. Jag har blivit förvarnad att Matt har ett fast handslag som lämnat en rad av krossade händer efter sig. Jag klämmer därför i för kung och fosterland. Men någon måste ha tipsat honom, eller så är jag felinformerad, för det är bara hans hand som blir klämd. Men han säger inget.

[singlepic id=67 w=300 h=300 float=right]Vi går ner en våning till lokalen där jazzevenemanget ska ske. Arrangörerna lyser upp när de ser oss. Förutom ett bord med nära och kära till bandet och ett med blandade japanska studenter utgör vi hela publiken. Vi slår oss ner vid ett bord mitt i rummet. Om jag har svårt att förstå att W är nio år yngre än mig, är det desto enklare med Matt. Matt är rena svärmorsdrömmen, amerikansk helyllegrabb, lång, välbyggd fd simmare (mmm). Han och W bodde i samma hus de två sista åren på universitetet. Efter college flyttade Matt vidare till ett ”riktigt” jobb medan W stannade kvar, tog olika ströjobb och jobbade lite för sin far. Det är tydligt att Matt tycker att W borde följt hans exempel istället. ”Allt för den där flickans skull, vad var det nu hon hette” säger Matt med en menande blick. W och Matt utväxlar blickar, jag håller på att dö av nyfikenhet men Matt lämnar ämnet. Istället pratar vi film. Matt kan citera långa stycken ur favoritfilmen Jakten på röd oktober. Som tur var har jag sett den ett halvdussin gånger (tack Sean Connery och Sam Neil!) så jag kan delta i konversationen.

Vi hinner dock inte prata så mycket innan bandet börjar spela och omöjliggör fortsatt konversation. I vissa situationer är konserter trevliga och en positiv upplevelse, men just nu upplever jag att musiken är synnerligen i vägen. Om det nu nödvändigtvis ska spelas musik som hindrar all dialog så behöver det väl inte vara musik att sitta rakt upp och ner och lyssna till? I alla fall inte när jag råkar ha inte bara en, utan två attraktiva män mitt emot. Lyssna på musik kan jag göra på egen hand.

28. Banting & Jabba de Hutt

Lämna ett svar

[singlepic id=190 w=300 h=400 float=right]Det är uppenbart för mig att jag är fullt berättigad till en omgång ordentlig shoppingterapi efter den flytten. Möjligen delas inte denna uppfattning av alla invånarna i det nya huset. Två dagar i rad har Julies sambo lämnat rummet när jag kommit hem med överfulla kassar och radat upp mina fynd för Julies inspektion. Hoppas att det är ett utslag av antikapitalism från hans sida och inte något personligt, för i så fall kan relationerna bli slitsamma i huset.

Igår kom jag hem från IKEA med hela cykeln överfull. På styret dinglade påsar, på ena sidan en elefantfot i tillhörande kruka och den andra en packe med galgar. På pakethållaren hade jag med viss möda knutit fast IKEAs allra största kudde. I ryggsäcken fanns en liten kudde, en snygg klämspot och fyra stycken av IKEAs billigaste ramar. Alltihop genomnödvändiga saker för projekt hemtrevnad. Julie instämde i att det var viktiga inköp jag gjort, förutom den rosa potatisskalaren, för hon hade redan en potatisskalare från IKEA. Ville inte slå hål på hennes välvilja genom att överlägset påpeka att det verktyg hon plockade fram är bra mycket mer användbart för att skiva ost. Jag har provat, det är skitsvårt att skala potatis med en osthyvel. IKEA har en del kvar att göra innan finessen med den norska snickarens uppfinning spridits i världen. Britterna skär ost med kniv eller handlar den färdigskivad.

Dagens shopping var kanske inte lika livsnödvändig. Inledde med ett stort, men också vackert, mjukt och dyrt underlakan från Habitat. Gick därefter igenom utbudet av sommarskor: smala remmar, obefintlig dämpning och flip‑flops är trenden på årets sandaler. Suck, det blev inget handlat. På vägen hem passerade jag genom Debenhamns. Det råkade vara Clinique bonus time, handla två produkter och få en väska med små söta förpackningar. Behövde ett hårschampo och så blev det en flaska solskyddssprej (optimistiskt). Julie höll med om att jag spenderat mina pengar klokt och vi firade med varsin GT.

Eftersom Julie bantar enligt Atkinsmetoden är vin uteslutet. Gin däremot är tillåtet, så länge tonicen är sockerfri. Att dricka gin som en del av en bantningskur är ingenting nytt, den torra engelska ginen lär ha uppfunnits av samma man som gav namn till ordet banta, begravningsentreprenören William Banting. Innan Banting dök upp på scenen var engelsk gin samma sak som den holländska söta genevern. Banting var en korpulent man som på ett år gick ner 21 kg med en diet där kvällsgroggen skulle vara sockerfri. Förutom sin gingrogg på kvällen fick han dricka högst tre glas av antingen rödvin, sherry, madeira eller champagne till lunch och max två glas av dessa drycker till middagen. Stackare, vilken uppoffring.

[singlepic id=206 w=300 h=400 float=right]Över kvällens andra GT leder Julie in samtalet på sin sambo, Toby. Jag är givetvis nyfiken på vad husets tredje invånare, som jag mest sett ryggtavlan på, är för filur. Julie är uppenbart stolt över honom, vilket jag förstår när hon berättar valda delar av hans CV. Här talar vi brokig yrkesbana. Dockspecialist. Marionettmästare. Jonglör. Inte direkt de yrken som kommer överst på syokonsulentens lista, skulle jag tro. De två förstnämnda ärvde Toby av sin far, som var en känd marionettmästare. I många år levde Toby bohemliv, sov över hos kompisar runt om i världen och försörjde sig på olika extraknäck. Det kunde vara på tivoli, musikklubbar, barnprogram eller helt enkelt gatuunderhållning. Via det berömda bananskalet hamnade han i Hollywood. Jag hängde inte riktigt med när Julie listade alla Hollywood‑filmer han deltagit i, men Star Wars fastnade. Wow, jag har alltså nästan hälsat på Jabba de Hutts vänsterhand!

Jag var vederbörligen imponerad och kunde inte förstå hur Gaz kunde missa att nämnda Jabba de Hutt-biten. När Gaz berättade om Toby, som han uppenbart beundrar, handlade det om jonglering. Enligt Gaz är Toby den som återinförde jongleringskonsten i Storbritannien och är på detta sätt insyltad i Nofit State Circus. Jonglering och Hollywoodkarriär är en bit från vanliga Svenssonjobb. Numera är dock alla filmer datoranimerade, vilket lett till att Toby efter trettio år som fri fågel har bytt karriär (igen) och för första gången i sitt liv är anställd. På Cardiff bibliotek.

Nästa dag är samtalsämnet över den obligatoriska GT:n istället trädgård.
– Vilka sorters träd finns där idag? frågar Julie sin syster.
– En hästkastanj, en idegran och en massa andra som vi inte identifierat ännu.
– Då är det nog för torrt för ormbunkar, försök med hosta istället, de trivs i skugga och kräver inte lika mycket vatten. Julies syster är på besök för att få idéer till sin trädgård och jag upptäcker för första gången en fördel med det svenska klimatet. Färre sniglar. Julie försöker rädda sina Hosta genom att plantera dem i krukor som i sin tur står i vattenbarriärer.

Annars är jag mestadels avundsjuk på det brittiska klimatet och det stora trädgårdsintresset. Det finns trädgårdsprogram veckans alla kvällar på teve. Kan man en del växtnamn på latin är det lätt att hänga med. Häromdagen lärde jag mig att nyckelpigor gillar popcorn. Åtminstone kan de överleva ett par dagar i ett rör med popcorn. Om man inte gillar bladlöss bland sina odlingar kan man beställa ett rör med nyckelpigor. Jag har även noterat att de i grannträdgårdarna allestädes närvarande trädgårdstomtarna lyser med sin totala frånvaro i teveprogrammen.

[singlepic id=189 w=300 h=300 float=right]Julies systers projekt platsar i något teveprogram, t ex Grand Designs. Hon och hennes partner håller på och bygger om ett gammalt kapell. Det kommer antingen att hamna i inredningsmagasinen som inspiration till andra eller leda till skilsmässa och mycket tandagnissel. Kapell är nämligen inte den benämning jag skulle sätta på högen med stenar på bilderna, jag skulle kalla dem ruin. Två år har de hållit på hittills och de har ännu inget tak, så jag undrar för mig själv om det verkligen är prioriterat att välja växter till den nedre terrassen i trädgården i denna fas. Men just det illustrerar kanske varför tak fortfarande saknas. Huset ska målas lila och trädgården gå i samma toner. Jag är skeptisk till lila färg på huset, men Julie och hennes systrar är nu en gång väldigt förtjusta i lila. Och Julies hem är väldigt häftigt med alla sina starka färger, så kanske är det bara jag som är alltför konventionell?

27. Åter till Splott?

Lämna ett svar

[singlepic id=166 w=300 h=300 float=right]Ett ljust vindsrum med vackra takbjälkar tio minuters cykelväg från jobbet. Inga fler tåg att passa och inga fler taxiresor. Ingen rosa chintz, är det en dröm som blivit sann? Nja, det skulle vara det om det inte vore för den lilla petitessen att det bor en katt i huset. Jag är allergisk mot katter, en halvtimme är max, sedan kliar ögonen.

Den grå katten och det blå huset ägs av Alison, eller Ali, en universitetskompis till Gaz. Ali och hennes östrikiska hyresgäst Anna bjöd in mig på middag för att titta på rummet. Över en vegetarisk lasagne med pommes frites till (alla italienare måtte vända sig i sina gravar) berättade de om sommarplanerna. Dessa involverade Nofit State Circus där Ali är en av grundarna och regissör för årets föreställning.
”Jag kommer bara vara hemma varannan vecka. Därför är det bra om du kan mata katten” förklarade Ali.
”Men du då” frågde jag Anna, ”när är du hemma?”
”Jag har inte råd att behålla rummet medan vi är ute på turné. Hoppas flytta in igen efteråt, i augusti.”
Jag förstår henne, rummet är verkligen underbart. Jag älskar hur ljuset silade ner från takfönstret. Det positiva intrycket förstärktes av att jag gillade Annas stil. Det slog mig dock att mängden prylar fyllde ungefär en och en halv resväska. Var detta hennes samlade ägodelar? Jag vågde inte fråga men kände mig som en total fejk. Syns det att jag var rena fuskbohemen med matsilver och kristallglas hemma i Sverige?

Jag var ordentligt avundsjuk på Anna för hennes engelska var vansinnigt mycket bättre än min – hur hade hon lärt sig det i Österrike? Svaret får jag över en Grolsch top (Grolsch med lite lemonad) några dagar senare. Hennes familj är engelsk. De flyttade runt under hennes uppväxt och landade i Österrike. Efter studenten gick hon en cirkusutbildning i London. Direkt efteråt fick hon jobb på en cirkus.
”Jobb på cirkus, bra gjort”
”Ja jag var superglad, tills den gick i konkurs och jag var strandsatt här i Cardiff utan en spänn.”
Jag rös, hade mina egna erfarenheter med kreditkortstrasslet i färskt minne. Anna fortsatte berätta hur hon fått kontakt med Nofit-gänget och nu var av de som ”klättrar omkring lite grann och hänger i trapets och så.”

Jag är fascinerad. Cirkusartister är utomjordingar för mig och här sitter Anna och är precis hur normal som helst. Cirkusartist verkar dock vara ett yrke med ännu sämre anställningstrygghet och lönenivåer än science centrebranschen. Nyttig påminnelse för mig.

[singlepic id=174 w=300 h=300 float=right]Efter ett par dagars övervägande tackar jag nej till att hyra Annas rum. Det är katten som fäller avgörandet. Beslutet underlättas av att Ali nämner att ”Julie” kanske har ett rum ledigt. Jag har ingen aning om vem Julie är, jag känner bara till grabbarna i Gaz gäng, för de har jag träffat på puben. Julie undviker pubar helt efter att enligt egen utsago i princip ha bott på dem under några år. Det är allt eller inget med Julie upptäcker jag när jag gör hennes bekantskap. Hon är en konstnärligt lagd socialarbetare på Atkinsdiet som äger ett hus ett par kvarter från Squid. Hennes hus, för det är i högsta grad hennes även om hon har en sambo, är inrett i starka färger. Badrummet är lila, vardagsrummet domineras av en vinröd fondvägg, dotterns rum är knallcerise osv. Jag förälskar mig bums i det blå köket. Mörkblå stenbänkar, aluminium, mörka stora skifferplattor på golvet och träskåp. I mitten tronar en egenhändigt designad köksbänk. Överallt står vackra keramikskålar, en blå tekanna eller några vackra stenar. Julie har lagt ett tak av korrugerad plast över den traditionella trädgårdsgången utmed köket, slagit ut en vägg och fått ett dubbelt så stort kök. I delen med plasttak skapar stora gröna växter rena djungelkänslan och steget ut på den gröna verandan är inte stort. Alla köksmaskiner är av senaste snitt. Kylskåp med isbitstillverkning förstår jag kanske inte vitsen med, men det beror nog på mitt låga intag av gin och tonic. Diskmaskinen har inte den där traditionella luckan som man snavar på utan istället två utdragslådor: en stor och en liten som man drar ut, fyller och diskar oberoende av varandra. Det verkar oerhört praktiskt – varför säljs överhuvudtaget någon annan sort? Heminredning är en av Julies passioner och denna hobby pågår ständigt. Bakom köket finns en tvätt och duschhörna som ska kaklas vilken dag som helst. Om huset i Fairwater aldrig tidigare sett doftljus så är detta praktiskt taget knökfullt med doftljus. Jag bestämmer mig på studs att flytta till Julies hus.

[singlepic id=210 w=300 h=300 float=right]Det finns säkert sätt att genomföra en flytt på så att man känner sig hemmastadd från första stund. Och så finns det andra sätt. Min flytt började helt rätt med att jag tömde kyl och frys från färskvaror veckan före, ett projekt som underlättades av att jag aldrig hann handla som planerat. På själva flyttdagen var det bara att slänga ner kläderna och det fåtal prylar jag ackumulerat i Heffaklumpen och sedan bära iväg sakerna till mitt nya hem. Heffaklumpen gör sig dock inte riktigt på cykel. Bilhjälp kom i form av Cath som skjutsade mig till Fairwater i sin lilla röda bil. Cath är en fd lärare som jobbar i skolgruppen på Techniquest. Hon är också min förrförra landlady från tiden som student och den som lärde mig uppskatta palsternacka. Efter att vi baxat in mina grejer i Splott bjöd Cath in mig på middag. Det var här jag begick ett stort misstag. Det rätta valet hade antagligen varit att stanna i Splott, beställa en curry take-out, packa upp och göra ett försök att bo in mig. Istället accepterade jag Caths erbjudande. Det kändes hemtamt att komma in i hennes hus, ett hus jag bott nästan ett år i. Lockande att flytta in igen? Nej. Cath och jag jobbar i olika grupper på Techniquest, grupper som konkurrerar om samma resurser. Vi har dessutom olika livsstilar. När jag bodde hos Cath förra gången satt jag mest hemma. Det var ok, jag skulle bara bo där i ett år. Men nu försöker jag bygga upp ett permanent liv i Cardiff och att som hon bli religiös ungmö står inte på schemat. Dessutom bor det redan en ny student, Katie, hos Cath.

[singlepic id=111 w=300 h=300 float=right]Det var dock oerhört trevligt att bli uppassad och ett glas vin har sällan smakat så gott framför den hemtrevliga gasbrasan. Men när väl kommissarie Morse kommit fram till vem som mördade Harry Field var jag inte vaken längre. När jag lätt yrvaken kom tillbaka till Splott hade min nya landlady Julie redan somnat. Inga välkomnande nybäddade sängar med eller utan spets här inte. Tur i oturen hade jag lite nödutrustning med mig från Sverige. Grävde fram lilla sovsäcken och ett underlakan som jag burit med mig från ett vandrarhem i Norge 1991. Lakanet är tunt och tar liten plats i packningen men var minst ett par decimeter smalare än sängen. Hann känna mig ganska ynklig innan jag somnade. Sju timmar senare upptäcker jag ytterligare ett par saker jag borde ha gjort kvällen före: handlat frukost och hämtat cykeln. Varken nödlösningen två skivor Wasa rågi med jordgubbsmarmelad eller fyrtiofem minuters promenad till jobbet förbättrar humöret.