Författararkiv: författaren

Om författaren

Engagerad skribent, hobbyfotograf och vetenskapsinspiratör som gillar god ale, snygga män och värdelöst vetande. Vill du veta mer, läs denna intervju eller titta in på kristinasvensson.se.

36. Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch

1 svar

[singlepic id=218 w=300 h=400 float=right]De flesta jag känner har ledigt lördag till söndag och ur det sociala perspektivet är det en uppenbar nackdel att istället vara ledig söndag till måndag. Ja, egentligen skulle jag inte ens vara ledig två dagar, men det blev för kort och slitsamt med korta helger. Jag har samlat på mig tillräckligt många övertidstimmar för att kunna vara ledig alla måndagar under överskådlig framtid. Det finns fördelar med detta: alla affärer är öppna och man är helt immun mot söndagskvällsångest. Men det är svårt att hinna träffa sina vänner. Särskilt de som troget avsätter varje söndag till kyrkan. Eftersom jag är ganska ointresserad av att dela denna hobby ser jag inte så mycket av vännerna Cath, Mandy, Jen och hennes man. Det gäller därför att passa på när det är Bank Holiday Monday och alla är lediga. Nationalsysselsättningen vandring står på schemat. Cwmcarn är egentligen mer känt som mtb-mecka. Här finns stigar för gående, stigar för mtb och stigar där det är tänkt att cyklister och vandrare ska samsas. Det är första gången jag ser varning för cyklister-vägskyltar. Jag skrattar först, men inser varför de finns när jag ser en cykel komma forsande i hög fart på grannstigen. Vi promenerar upp till Twmbarlwm där det finns både en järnåldersbefästning och något annat byggt av normanderna några år efter Hastings.

[singlepic id=234 w=300 h=300 float=right]Cwmcarn och Twmbarlwm är walesiska namn och de innehåller fler vokaler än vid första påseendet. W är inget dubbel-v utan dubbel-u. Ll, som är vanliga i Walesiska ortsnamn är inte dubbla L, det är snarare en egen bokstav med en typ av chl‑ljud långt bak i halsen. Skitsvårt. Walesiska eller kymriska är närmast släkt med bretonska och talas förutom i Wales också i en immigrantkoloni i Patagonien. Alla walesisktalare är tvåspråkiga och talar även engelska, om de bor i Wales, eller spanska, om de bor i Argentina. Walesiskan har gjort samma resa som många andra företeelser. Först försökte engelsmännen utrota walesiskan, därefter ignorera ihjäl den och nu har pendeln slagit över åt andra hållet och walesiska är närmast en förutsättning för att göra karriär inom stadsförvaltningen. 1999 blev walesiska officiellt språk jämte engelska och undervisning blev obligatorisk i skolan. För de som är för gamla för att ha lärt sig walesiska i skolan är kvällskurser ett alternativ. Jag borde göra min kollega Phil sällskap på en men skjuter på det. Är avundsjuk på Gaz, han kommer från norra Wales, där de flesta har walesiska som modersmål. Det sägs att Tolkien skapade alvspråken sindarin och quenya från walesiska och att en walesisktalande förstår dem. Måste fråga Gaz.

Walesiskan är precis som svenskan ett språk där man inte särskriver. Det möjliggjorde för den lilla byn Llanfair Pwllgwyngyll i Anglesey att 1880 döpa om sig till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllantysiliogogogoch. Syftet var att få världens längsta ortsnamn och namnet betyder ungefär ”Sankta Marias kyrka, i en sänka med vita hasselbuskar, nära till en stridande strömvirvel och Sankt Tysilios kyrka och till en röd grotta.” Namnet med 60 bokstäver är numera inte längst, men möjligen svårast att uttala?

[wp_geo_map]

35. Prince(ss) of Wales

1 svar

[singlepic id=237 w=300 h=300 float=right]Dagen efter är så där riktigt solig och varm som dagarna i april alltid är, förutom när det snöar eller regnar hori­sontellt. Jag sitter på en bänk i trädgården, läser senaste Dan Brown och väntar på att pappa ska komma med tåget från London. Pappa älskar att jag bor utomlands och nu har han hittat en lämplig konferens i London och kombinerar tjänsteresan med att hälsa på. I packningen finns fem efter­längtade paket Wasa rågi och en digitalkamera. Skumgum­mibrödet har mist sin charm för länge sedan och Dustin håller konkurrenskraftiga priser jämfört med de walesiska elektronikaffärerna. Min Canon Ixus blir nu uppgraderad till en Canon Ixus någonting annat med mer än dubbelt så många pixlar.

Pappa får göra tjänst som smakråd under en shopping­runda. Jag har sett en helt underbar svart North Face-jacka i dammodell. Pappa är en rationell beslutsfattare och säger ”köp den” till det mesta jag visar upp. Det är lätt för honom att säga som har ett riktigt jobb och inget hobbylön, men det är precis den uppmuntran jag behöver. Den ill­gröna tältlika anoraken är nu slutgiltigt pensionerad. Känner mig riktigt i shoppingtagen där jag vandrar runt i mina rosa mockasandaler. De klirrar så härligt när jag går.
”Hur är det med foten, har den läkt ordentligt efter benbrottet?”
”Jag kan fortsätta gå en bra bit till” svarar pappa och haltar knappt märkbart.
”Jag har nya skor, vad sägs om en pint på the Yard?”
Pappa ställer upp på en paus utan protester och jag handlar oss varsinn Brains bitter i baren.
”Tack, det här är riktigt gott.”
”Tycker du? Själv har jag ledsnat.”
”Dricker du så mycket öl?”
”Kul att se dig dricka ale, jag trodde du bara drack lager.”
Pappa svarar inte utan tar bara en till klunk ur glaset. Jag tar det som en anledning för en liten lektion i skillnaden mellan ale och lager. Det hänger på jäsningen. Ale jäses i rumstemperatur i några dagar och jästen lägger sig överst i jäskaret, därav termen överjäst öl. Lager är ett underjäst öl. Det görs med en helt annan typ av jäst som jäser i svalare temperatur. Som namnet antyder kan lagern lagras. På medeltiden var allt öl ale men när pilsnern, den första lagern uppfanns, tog den över överallt utom på de konservativa brittiska öarna, där man envisas med sin ljumma ale. Enligt entusiasterna ska den vara färsk med levande jäst och tappas från fat utan kvävgas, real ale.

[singlepic id=232 w=300 h=300 float=right]Jag avrundar min lektion och noterar att våra glas nu är tomma.
”Pappa, är det något du vill göra medan du är här”
”Jag kan tänka mig en sväng på museet.”
”Tänkte väl nästan det, klart vi ska hälsa på impressionisterna.”
Ett besök hos favorittavlorna på National Museum of Wales är obligatoriskt när pappa är på besök. Den största samlingen impressionister utanför Frankrike finns här tack vare kolet och två ogifta systrar. Gwendoline och Margaret Davies ärvde en förmögenhet som deras farfar skrapat ihop, köpte in en mängd konst som de senare donerade till museet. Det gjorde många resor i Frankrike och tillbringade också tid där i Röda korsets regi under första världskriget. Jag spekulerar över om de favoriserade franska impressio­nister för att de förälskade sig i landet (konsten, konstnären) under denna tid. Eller följde de bara goda råd från duktiga rådgivare? Jag gillar hur som helst dessa stora och färgglada målningar som man blir glad av att se på. Mest känd är en kvinna i blått av Renoir. Själv hälsar jag alltid på en monu­mental målning med mycket guld i, inget som skulle passa i ett normalt hem men den är häftigt på en museivägg. Museet är stort och efter målningarna betar jag av en ny avdelning per besök. Den här gången runstenar och gamla guldföremål. Wales har egna guldfyndigheter, därav mäng­den guldsmycken.

Själva guldbältet ligger i norra Wales men på närmare håll, i Carmarthenshire, ligger Dolaucothi. Där vaskades det guld redan under bronsåldern. Romarna fick nys om guldet och blev givetvis intresserade. Den romerska härföraren Julius Frontinius erövrade raskt området från de lokala stam­marna. Han lät bygga en tekniskt avancerad gruva med tillhörande fort för att skydda investeringen. Kanske var det med vinsterna från guldbrytningen som Julius Frontinius senare renoverade akvedukterna i Rom? Spåren av romar­nas underjordiska schakt hittades när gruvan temporärt återöppnades på 1930-talet efter århundraden i träda.

I Dolgellau i norra Wales öppnades flera gruvor i slutet av 1800-talet. Brytningen var intensiv under några årtionden men förde under senare delen av 1900-talet en alltmer tynande tillvaro. Visserligen är malmen hyfsat rik på guld men fyndigheterna är små och miljökrav gjorde brytningen olönsam. Gruvorna har öppnats och stängts i takt med variationerna i guldpriser och med entusiasternas entusiasm. Guldet är oerhört exklusivt vilket effektivt stoppar mig från att införskaffa en souvenir. Diana däremot, hon hade walesiskt guld i sin vigselring när hon blev prinsessa av Wales. Titeln prins av Wales har 21 gånger getts till den brittiske tronföljaren. Först ut var Edvard I (han som erövrade Wales och rev alla walesiska slott). Prince of Wales är också namnet på en pub i centrum där jag tillbringar mer tid än jag tänker erkänna för pappa. Eventuellt bräcker dock Terra Nova nere vid jobbet Prince of Wales i kampen om titeln mest välbesökta pub. De får båda påhälsning veckan efter pappas besök.

Först ut var Terra Nova. Alla gröningar samlades där på torsdagen efter jobbet för en adjö-öl för en populär gröning. Han hade jobbat heltid några månader men skulle nu gå en Taffordkurs i Budapest och sedan vidare till Moskva som engelsklärare. Chris var en trevlig typ vars konversation involverat fler ämnen än vem som var onykter tillsammans med vem, så jag tyckte det var trist att just han försvann. Men skrattade gott när han tidigare på dagen underhöll fikarummet med dråpliga historier från en helgaktivitet för underpriviligerade barn.
”Priset var när en kille frågade mig om jag var gravid eller bög eftersom jag har hästsvans.”
Alla fnissade och samtalet leddes över till frågan om hästsvansar på män.
”Ni tjejer, har ni haft några pojkvänner med hästsvans?” Frågan ställdes av en kille med ett par mm stubb. Vi var bara två tjejer i rummet men jag slapp svara först.
”Nej, jag gillar verkligen inte hästsvansar. Jag gick på bal en gång med en kille i hästsvans. Vet ni vad han gjorde? Jo när jag skulle gå hem hittade jag honom hånglandes med min bästa kompis.”
Fy sa alla i kör och vände sig sedan till mig.
”Du då Kristina?”
”Jag har aldrig varit attraherad av långhåriga män” svarade jag gravallvarlig (och inte alldeles sanningsenligt).
Till allmän munterhet erbjöds Chris raskt en sax.

Chris hade klokt nog behållit hästsvansen konstaterade jag på Terra Nova. Jag skulle hellre varit tvärs över gatan på Salt där innegänget från kontorsvåningen huserade. De hade nämligen bjudit in en viss långhårig amerikan för att balansera upp den ensidiga könsfördelningen.
Amerikanen hade tillbringat stora delar av arbetsdagen utanför vårt kontor med att löda robotar. Jag hade så klart många ärenden förbi och frågade i förbigående vad han hade för kvällsplaner.
”Tja, jag kanske tar en pint någonstans” svarade han svävande.
Jag stampade därifrån, varför kunde han inte ge rakt besked? Förväntade han sig att jag skulle föreslå något? Var det inte hans tur? Nu visade det sig att han satt på Salt. Extremt frustrerande att jag var på Terra Nova utan möjlighet att ta mig över till Salt utan att väcka uppmärksamhet. Jag försökte flytta hela gänget genom att hävda att det var roligare om alla var på ett ställe och att Salt skulle vara en trevlig omväxling. Detta försök föll dels på att en tjej hade gympadojor på sig och därmed inte uppfyllde Salts klädkod och att gröningarna faktiskt inte har så mycket till övers för kontorstjejerna. Till slut kom W över till Terra Nova, men vid det laget satt jag fast på en bänk mitt i gruppen. Det finns annars en hel del yta på Terra Nova – fyra våningar och gott om olika sittarrangemang: i entrén ett par stora pösiga soffgrupper, längre in höga bord att hänga på och på våningarna ovanför olika typer av undanskymda hörn. Utomhus längs kajkanten står en lång rad med rustika träbord. Puben måste vara rena mjölkkossan för Brains, baren är alltid full.

[singlepic id=243 w=300 h=300 float=right]En av finesserna med att ha en sprillans ny kamera var att jag hade ett fullt legitimt skäl att ta fram den i tid och otid och leka med den. Självklart ville jag prova den och ingen kunde undra över att jag knäppte en hel radda med bilder. Fotade jag dessutom av hela sällskapet, var det inte så uppenbart vem det var jag egentligen försökte fånga på bild. Resten av bilderna kunde jag ju alltid slänga i efterhand.
En bild av W var det närmaste jag kom honom. Det klassiska tricket att vänta tills leden tunnat ut för att komma närmare och sedan ”råka” bli kvar till sist, fungerade inte eftersom jag fick skjuts hem av John OHP. Gentlemannen John erbjöd mig skjuts när vi gick till Terra Nova och det regnade.
”Sablar, det regnar. Jag som har kjol. Kjol, regn och cykel är ingen vinnande kombination.”
”Jag kan ge dig skjuts hem.”
”Gärna” svarade jag tacksamt. När han senare körde hem mig hem var jag något mindre tacksam. Men det var antagligen nyttigt att komma hem för jag måste blivit ganska på pickalurven. Jag skulle slänga ihop lite pasta och sallad och allt gick fel. Kronan på verket var att jag tog ut fel tub ur kylskåpet och hällde fotsvampssalva istället för krossad vitlök i dressingen. Måste varit rejält onykter. På en och en halv pint.

Kvällen efter studerar jag kjolar på Prince of Wales. Mitt eget kjolbärande har inspirerat mig att utöka min lista med urvalskriterier för pubar, med klädsel hos övriga besökare. Det är kanske inte så mycket en kvalitetsfaktor som en kvalitetsindikerare. Det är ett mysterium för alla som inte är födda på den här ön hur man i april (eller februari för den delen) kan ta sig till, och från, puben iförd kjol modell brett skärp och linne som lämnar del av magen bar. Man skulle ju kunna misstänka en stor, lång och varm dunjacka någonstans i en garderob om man inte a) vet att det inte finns någon garderob eller b) har sett dem i samma mundering på väg till och från busshållplatsen.

[singlepic id=242 w=300 h=300 float=right]En av studenterna har kläckt en affärsidé: hyra ut ytterkläder. Förstår inte riktigt hur han tänkt sig det hela, men det borde går att hyra ut kappor och rockar i köerna till nattklubbarna. Jag lägger inga moraliska aspekter på folks klädsel. Låt folk klä sig hur de vill och om de vill vandra runt i snålblåst och knappt plusgrader i sandaler så är jag den sista som tänker stoppa någon. Jag bara noterar att minimalistiska kläder och stort utbud av knallblå, illgula, bjärt röda eller utomjordingsgröna alkoholhaltiga drycker verkar hänga ihop. Så om man eftertraktar denna typ av drycker är minikjolar ett bra tecken att gå efter. Prince of Wales är ett utmärkt ställe för sådana drinkar och observa­tioner på fredags- eller lördagskvällar. Stället är dock stort och man kan med fördel ta trappan en våning upp och se spåren efter pubens tidigare liv som teater. Vill man fort­sätta i svunna spår kan man besöka the Philharmonic ett stenkast längre ner på bargatan. Där visades 1896 den första filmen i Wales.

34. Gula kängurun

Lämna ett svar

[singlepic id=256 w=300 h=300 float=right]Två dagar senare är mitt goda humör återställt. Hela orga­nismen lever upp under den ljusa årstiden. Man kommer ut ur vinteridet och hinner med så mycket mer nu när dagarna är längre. Istället för koma framför teven efter jobbet, blir det magdans, en cykeltur eller test av någon uteservering. Det varma vädret medför dock vissa klädtekniska problem. Yllesockar och gore-tex-kängor funkar helt enkelt inte längre. Men var handlar man skor? Billiga platta flip-flops finns i parti och minut och önskas extrema glitterskor med decimeterklackar kan jag också peka i rätt riktning. Men vanliga skor då? Det är först när jag har bråttom på väg till en pub, som jag gör ett fynd. Genar genom centrum och får stanna till för att väja för en bil. I ögonvrån ser jag något intressant. Tittar en gång till, i skyltfönstret på Clarkes hänger stora bilder av laxrosa moccasandaler med dinglande pärlemorknappar. Wow, det står Kristina skrivet med stora bokstäver på dem!

Efter ett kort stopp cyklar jag vidare i mina nyförvärv. Ska till en pub med knallgul skylt på Elm Street för att träffa Gaz & co. Y2K är en snitsigare förkortning av det tidigare namnet Yellow Kangaroo. Före det hette puben The Four Elms, ett namn som kommer efter fyra almar som växt på platsen. De finns utmärkta på en karta från 1789 men verkar ha gått hädan för länge sedan, för jag ser inte röken av några träd eller annan grönska. När jag hör ordet beer garden associerar jag till gröna ytor, vackra planteringar och bekväma stolar, men jag kan inte vara mer fel ute. I Y2Ks version erbjuds grovt tillyxade bänkar på en kal inhägnad bakom puben. Trist. Att ölutbudet är lika tråkigt gör mig inte vänligare instämd till puben, men ingenting kan paja mitt goda humör idag. Inte med rosa sandaler på fötterna.

[singlepic id=259 w=300 h=300 float=right]Gaz, Squid, Ali, Tim och två par till sitter hopklämda på en bänk när jag kommer. Den gemensamma nämnaren är Nofit-cirkusen, men graden av involvering varierar. Tim, som tillsammans med regissör Ali tillhör den inre kretsen, visar stolt upp annonserna för årets föreställning. Jag tittar pliktskyldigast på reklambladet med en man som hänger i luften med ena benet lindat runt ett tjockt rep. Gissar att detta inte är ett trick man lär sig i en handvändning. Vänder på bladet, ”ImMortal is a spectacular meditation on one of the biggest questions of the human race: are we immortal”. Jaha, och av detta skulle jag bli klokare? Tänker för mig själv att jag inte riktigt förstår vad föreställningen går ut på men lovar självklart att gå. Tim blir glad, de behöver alla åskådare de kan få tag på för årets uppsättning är ett ekonomiskt vågspel.
”Det är första gången jag ser dig sminkad. Är det någon du gör dig till för?” Frågar Tim med en menande blick runt bordet.
”Jag använder make-up ibland, det är nog mest en slump att du inte träffat mig med smink tidigare.” Svarar jag och anstränger mig för att se oberörd ut. Tim ser inte övertygad ut men jag slingrar mig och undviker ämnet åldersnoja och 23-årig student.

Det slumpar sig så att make up-bagen blir flitigt använd. På lördagskvällen ska ett stort gäng av gröningar och studenter ut och dansa. John OHP, en lång osäker kille som jobbar heltid i grönt bjuder med mig. John är, trots att han jobbar jämt och alltid är med på alla sociala aktiviteter, lite utanför. Beror det på att hans examen är i musikvetenskap och inte naturvetenskap som alla andra? Eller på att han är homo­sexuell? Innan jag svarar John OHP ringer jag till en viss dansant amerikan och frågar om han ska med ut. Var egentligen osäker på hur hans svar skulle påverka mitt beslut. Å ena sidan vore det en dröm att få dansa med honom men å andra sidan är det inte helt okomplicerat att flörta med en nio år yngre student mitt bland ett stort gäng med gröningar. Nu behöver jag inte bekymra mig, för W ville inte ut och dansa. Han har fått pengar från Barclays bank för att genomföra robotworkshops för underprivi­ligerade barn i några helger. Sen när har det stoppat någon? Workshops kan han väl genomföra med ögonen slutna? Jag slösar dock inte för mycket krut på att fundera över hans motiv utan bjuder raskt ut honom på en alternativ aktivitet. Exakt vilken form av aktivitet vet jag inte när jag cyklar över. När jag anlänt gör ingen av oss någon större ansats att lämna lägenheten. Sitter och lyssnar på Ws favorit Ani DeFranco när min mobil plingar till. John OHP tycker att jag är världens mes och startar en kampanj för att få mig att komma ut. Medan jag radar upp undanflykter i mina sms ringer Ws telefon. Det är Katie som har ett liknande ärende och får liknande svar.

33. Snorkiga expediter

Lämna ett svar

[singlepic id=257 w=300 h=300 float=right]Någonting har hänt med min garderob. Jag vet att jag pack­ade ner en tämligen omfattande mängd underkläder i Hef­faklumpen (underkläder är ju varken tunga eller skrym­mande men ett rejält förråd underlättar livet högst väsentligt då de möjliggör att man kan ignorera tvättmaskinen i veckor). Så vad har hänt? Har det stora tvättmonstret varit framme, det som normalt sett bara äter vänstersockor? Varför har det plötsligt fått för sig att äta upp alla bh:ar? De sorgliga resterna kan jag bara inte visa mig i. (I omklädningsrummet på gymmet alltså.)

När jag växte upp var en storbystad flicka hänvisad till NK. Man fick hoppas att hitta något exemplar överhuvudtaget i någorlunda rätt storlek. Oftast såg de ut som något ur mormormors garderob, fullständigt renons på prål och onödigt bling men väldigt praktiska. En modell kallades minimizer och lovade krympa brösten en storlek. Det gjorde den också, genom att platta till dem till koblaffor.

Tack vare dokusåpor och tillhörande silikontrend finns det numera en marknad för läckra bh:ar i fler storlekar. Någon som tagit fasta på det är Sarah Tremellen som startat butikskedjan Bravissimo. Första gången jag hörde talas om Bravissimo var för många år sedan när min då London­baserade kompis Sven skickade en artikel till mig. Artikel­författaren hade köpt en så kallad strappy top, ett linne med inbyggd bh, och var helt begeistrad över effekten. Klart jag skulle ha en! Några år senare var jag i London på konferens. Sista dagen var det lite tid över, nu skulle det shoppas loss. Enda butiken fanns någonstans vid världens ände, Ealing Brodway station. Jag hade inte några större marginaler, men trodde att det skulle gå. Men tunnelbanan går aldrig så långsamt som när man har bråttom. Jag satt på nålar, tittade på klockan, svor över att dörrarna var öppna så löjligt länge på varje station. Började räkna antal stationer det var kvar och tidsåtgången mellan stationerna. Vid Acton var hoppet helt ute, jag klev av och bytte till ett tåg som gick åt andra hållet.

Bravissimo har sedan dess öppnat butik i centrala London, i Covent Garden. Planerade in ett besök i samband med ett gruppmöte på BSAs huvudkontor. Mellan mötet och sista tåget hem var det tre timmar. Men jag kom inte iväg riktigt så snabbt från kontoret som tänkt och tunnelbanan är sådär full att det tar extra lång tid på varje station innan alla lyckats knöka sig in. Tiden för shopping krymper och kallsvetten bryter ut. Inte nu igen.

[singlepic id=211 w=300 h=300 float=right]Kliver ur och drar upp kapuschongen mot regnet och börjar leta. Covent Garden har massor av lockande butiker men jag är en kvinna med ett mål så jag navigerar mellan locktonerna tills jag hittar Butiken på en sidogata. Anländer rejält svettig, men nu ska det ske. Jag har 25 minuter på mig innan avsatt tid för återfärd. Det verkar bara vara jag som hittat dit, affären är helt öde förutom två anställda som driver omkring. Jag styr direkt mot strappy topavdelningen. Besvikelse! Det finns nästan bara storlek 30, 65 cm omkrets, en storlek enbart lämpad för anorektiska modeller utan bröstkorg. Även i blusavdelningen är storleksutbudet klent men jag rycker åt mig det som finns och börjar leta efter provrum. De finns en våning ner. Jag går ner, hejar lite på en expedit som står vid en bänk och plockar med några galgar och styr in mot ett av de eleganta båsen.

Hmm. Det ser ut som jag ska ut och tälta. Det är här det är händigt med smakråd eftersom de kan gå och hämta en ny storlek medan man själv står kvar. I brist på väninnor kan man vända sig till expediter, men här lyser de med sin från­varo. Drar på mig mina kläder igen, knatar upp en våning och går igenom bh-ställen en gång till. Det finns inte någon som helst ordning, allt hänger hipp som happ.
”Ursäkta, har ni fler storlekar eller hänger allt framme” frågar jag tjejen i kassan.
”Det finns fler storlekar där nere”
Rusar nerför trappan igen men där är lika tomt. Jag hör dock två expediter som står och diskuterar sina semesterplaner bakom en dörr.
”Hej jag letar efter en mindre storlek av den här, har ni det.”
”Du får vänta.”
”Ok, men jag har tyvärr ett tåg att passa och har lite bråttom. Skulle bli mycket tacksam för lite hjälp nu.”
Den längre av expediterna faller till föga och hämtar två blusar och en bh till mig.

Jag knatar in i provhytten, rationaliserar bort att prova bh:n, det är min standardmodell och knäpper istället igen den första blusen.
”Ska det sitta så här tajt?” Frågar jag den hjälpsamma expediten. Hon bevärdigar mig nätt och jämt en blick. Jag byter blus och går ut till entrén igen. Men nu har det dykt upp en annan kund och de står och bläddrar i en katalog, expediten ett enda stort leende. Jag står en bit bort och trampar och väntar tills de är klara innan jag går fram. Borta är den leende välvilligheten.
”Jag kan inte hjälp dig, jag har en kund.”
Var då? Skulle jag vilja fråga för entrén är fullständigt öde. Men klockan tickar och jag är bekymrad, har jag avsatt tillräckligt med tid för resan till Paddington? Ger upp tankarna på blusinköp, men jag behöver fortfarande fler bh:ar. Knackar på dörren varifrån jag hörde expediterna diskutera semesterplaner. Inget svar. Jag stoppar in huvudet i lagerutrymmet (så det är här alla bh:ar är och inte i butiken!)
”UT!” Mirakulöst uppenbarar sig nu inte mindre än tre expediter från innanmätet och föser iväg mig.
”Du måste vänta.”
Jag försöker återigen böna om lite service med hänvisning till mitt tåg.
”Då borde du åkt senare”
Mitt tålamod med de snorkiga, ointresserade och högdragna expediterna är nu slut. Det är jag som är kund, det är mina pengar som betalar deras löner så att de kan åka på semester och ha något att prata om på jobbet. Jag slänger det jag har i händerna i golvet och marscherar därifrån.

Springer till tunnelbanestationen, hinner precis på en vagn som tar mig till Paddington med fyra minuter till godo att springa genom gångarna och ombord mitt tåg. Ett par minuter till i affären och det hade blivit en svindyr utflykt. Utan min traditionella kasse från Marks & Spencer är jag dock hänvisad till tågets middagsutbud: en påse chips och en burk lager.

Långt senare får expediternas beteende en förklaring. Man bokar en påkläderska som sedan servar dig och bara dig i exakt 20 minuter. Huruvida detta är ett effektivt personal­utnyttjande eller ej lämnar jag osagt. Oavsett svaret på den frågan är det för mig fortfarande ett mysterium varför de inte informerar om denna tingens ordning.

32. Mer Brains

Lämna ett svar

[singlepic id=208 w=300 h=300 float=right]Slut på undanflykter, dags att ta tag i gymfrågan. Jag har telefonnummer, bankkort (fortfarande bara ett), bostad, cykel (även om den efter en närkontakt med en lastbil har ett något skevt bakhjul) och inte minst trådlöst bredband. Det är bara gymkort som fattas. Det allra viktigaste med ett gym är ändå att det blir använt. För att det ska bli använt måste det ligga någonstans dit det är lätt att ta sig. Jobbet är ett ställe man ska till nästan varje dag och Esporta ligger praktiskt taget mitt emellan jobbet och Splott road. En liten avstickare i den magiska rondellen dekorerad med vägskyltar och vips så är man vid det walesiska tenniscentret, som också har ett gym.

Cyklade förbi Esporta på vägen hem från jobbet igår. Om­klädningsrummet var fräscht och välstädat om än inget femstjärnigt hotell som St Davids. Utbudet av klasser var inte särskilt imponerande, visserligen fanns mina favoriter body balance och body pump, liksom några intressanta nyheter som magdans, men antalet pass var begränsat. Men jag bestämde mig för att slå till. Jag togs emot av en slajmig säljare som gick på om alla deras medlemsaktiviteter.
”Vi har en populär medlemstidning och så anordnar vi medlemsresor – nästa går till hästkapplöpningarna i Cheltenham. Jag kanske kan ordna en plats om du är intresserad?”
”Tack, men vad sägs om spinningspass på kvällstid?” Tänkte jag för mig själv, men avstod för att inte uppmuntra mer svada. Hans babblande och det faktum att medlemskapet var ganska dyrt fick mig nästan att resa mig upp och tacka för mig. Men jag behöver ett gym så jag stängde igen öronen, fyllde i hälsodeklarationen, blundade och betalade. Killen blev så till sig av sin lättförtjänta provision att han glömde bort att ge mig introduktionspaket, som bland annat innefattade ett hänglås till skåpen.

Idag provade jag poolen, liten men ren. Endorfinkicken från simturen var sista sparken jag behövde för att ringa upp forskningsassistenten och fråga om han ville hjälpa till att utvärdera en pub.

”Sure”
”Vad kul, vilken ska vi testa idag?”
”Kanske någon häromkring?”
”Jag är hos dig om tjugo minuter så kan vi promenera ner till Grangetown” sa jag lugnt medan jag inombords stud­sade upp och ner.
Vi inledde med Baroness, en av de 200 pubarna i Brains­stallet. Enligt the Rough Guide är Brains öl bland det bästa man kan dricka i Cardiff-området. Det kan bero på att det i princip är det enda som finns att få tag i. Jag anmäler i alla fall en avvikande åsikt. Å andra sidan, eftersom Brains i princip bara går att få tag i södra Wales får man inte missa att prova en pint om man är på tillfälligt besök.

[singlepic id=207 w=300 h=300 float=right]Efter varsin Brains dark på the Baroness byter vi miljö. Från de bruna bord som alltid verkar hänga ihop med öl till de plastblommor och aprikos duk som följer med budgetcurry. Över en helvegetarisk balti upptäcker jag att W gillar att dansa! Det är inte bara så att han kan bli övertalad att dansa någon gång emellanåt, han och Matt brukade leda kurser i swing. Har ingen aning om vad swing är men om det är en dans så är jag redo att lära mig. Framförallt om jag får en trevlig lärare. W försöker förklara vad swing är, hur turerna sker, takt och så vidare men det är inte helt enkelt när vi sitter ner. Han ställer sig inte negativ till att ge lite privatlektioner, men var hittar man en lämplig lokal? Ingen av oss bor tillräckligt rymligt. Kanske där Nofit har sina jongleringsaftnar? I väntan på en lösning fortsätter vi testa Grangetowns pubar.

Grange är precis som Baroness exempel på en typ av pub som man kan hoppa över. Tecknen är entydiga: Brains i pumparna, bruna bord och en lätt avslagen stämning. Runt baren sitter några slitna inventarier som verkar känna personalen, rena Eastenders. Vi är rörande överens i vår bedömning, min forskningsassistent och jag. Det är inte bara en fråga om antalet ölsorter utan också vilka öler som finns. Udda ölsorter är att föredra framför standardsortimentet. Ingen av oss är egentligen sugen på fler öl. I det här fallet är sällskapet betydligt mer intressant än drycken och efter varsin Brains SA bestämmer vi oss för att byta till te istället.

SA är en ordvits som både står för initialerna för Brains grundare och för typen av ale, Strong Ale. Det är en alkoholstarkare ale. Idén är att alkoholstyrkan ska ge alen mer arom och sötma och göra att den kan lagras. Innan alltför mycket SA konsumeras kan det vara käckt att kolla siffrorna framför ABV, det är alkoholprocenten och överskrider den fem bör man ta det lite lugnt. För att komplicera det ytterligare är det inte ovanligt att samma öl har olika procent på flaska och som fatöl. Om man nu kan kalla det för samma öl, smaken kan skilja sig ordentligt. Tipset är att hålla sig till fatölen.

Ingen med vettet i behåll beställer in te på en sunkig pub så vi promenerar till Blaenclydach Street. Givetvis bor W på översta våningen och givetvis är trapporna löjligt smala. Man parkerar tydligen inte cyklar på gatan ens om man bor högst upp, utan kånkar in dem i lägenheten. W erbjuder sig chevalereskt att bära upp min cykel åt mig men bra kvinna reder sig själv. W låter mig hållas, vilket vi båda två får ångra. Trots aluminiumram känns cykeln ganska tung efter några våningar och det är inte lätt att navigera de smala kurvorna. W får plocka fram sopskyffeln efter att min cykel råkat dra med sig en palm som någon illasinnad granne parkerat mitt i en avsats.

Lägenheten är en liten men välplanerad etta med utsikt över floden Taff. Lägenheten är ljus, luftig och fräsch, den känns bekant på något sätt. Istället för brunmurrig heltäcknings­matta ligger där ett Tundra laminatgolv, längs med väggen står Sten lagerhylla och i det kombinerade köket och vardagsrummet står en bekant futon framför en brasa. Trots att jag inte kan namnge futonen imponerar mina IKEA-kunskaper. Ha, man är väl svensk! Hela lägenheten känns hemtam. Här skulle jag kunna tillbringa mycket tid!

[wp_geo_map]