[singlepic id=329 w=300 h=300 float=right]Tåget går inte förrän vid halv elva så jag hinner sova flera timmar innan klockan ringer. Har i princip packat färdigt, ska bara… …göra det allra sista… Som att bestämma, hur mycket jag kan stoppa i Heffaklumpen och hur mycket måste jag hänga på ryggen? Hemfärden ska ske med budgetflyg och de har restriktionen 20 kg för heffaklumpar medan handbagaget får väga precis vad som helst så länge det inte är för stort och resenären själv kan baxa upp det på bagagehyllan. Ehh, man har väl inte varit på gymmet och lyft skrot för inte!

Packandet borde vara en baggis eftersom flyttgubbarna burit hem allting, förutom den lilla petitessen att jag tog en liiiten sväng på stan igår före Prince of Wales och gjorde några sista minuten inköp med hjälp av skatteåterbäringen. Passade helt enkelt på att säga adjö till några av mina favoritbutiker. Och det var helt enkelt så att jag var tvungen, så här i Internetaffärernas tideålder, att ta med mig några böcker från Waterstone’s. Besökte också Habitat och köpte en lampa, eller snarare glödlampsdekoration designad av Tord Bontje. Det är en present till Marika som hållit liv i mina krukväxter i Malmö medan jag varit på utflykt. Marikas kusin jobbade tidigare för designerns fru och Marika har pratat om att hon gärna ville ha en Garland, som lampan heter. Lampan såldes i ett platt paket som såg ut att passa precis i Heffis. Det visar sig dock vara precis en centimeter för stort. H-  te (Infoga valfri svordom). Totalt nio böcker är tungt att lägga i vilken ryggsäck som helst.

Tiden går, det är dags att sluta gissa och hämta badrumsvågen. Fäller ihop Heffaklumpen med alla böckerna och försöker utan framgång balansera den på vågen. Tar Heffis i handen istället och kliver upp. Skillnaden i min vikt med eller utan Heffis är 40 lb. Intres­sant men det är mer lättbedömt efter att handdatorn har konverterat det till 17 kg. Detta mått borde göra mig själa­glad, men istället blir jag bekymrad. Jag och Heffis har ändå varit ute på tillräckligt många resor för att jag ska ha hyfsad koll på förhållandet vikt–rörlighet. Över 30 kg är den svår att rubba, väger den under 20 går den att bolla med. Där­emellan kan man lyfta och förflytta den, men man undviker helst trappor. Så jag är helt övertygad om att den inte alls väger 17 utan snarare någonstans 23-26 kg. Alla eventuella kvarvarande tvivel på vågens kapacitet försvinner efter att jag tittat närmare på min vikt utan väska och konverterat det till kg. Ha! Jo den vikten stämde nog för tio år sedan, idag är det åtskilliga kilon mer, de allra nyaste ölrelaterade. Inte underligt att Julie hävdar att Atkinsdieten är så fantas­tiskt bra om det är den här vågen hon använder.

[singlepic id=231 w=300 h=300 float=right]Resan är helt odramatisk. Vinkar adjö till den bruna skor­stenen som sticker upp bakom tågstationen. Sloganen ”It’s Brains you want” har använts sedan 1919, men om det är något jag inte kommer sakna så är det just Brainsöl, känns som om jag är mätt på dem för en lång tid framöver. Har oceaner med tid på Bristol flygplats och hinner ta en snabb titt på de två kortsnaggade poliserna som med maskingevär, handeldvapen och självförtroende står parkerade i entrén, samt en inte fullt så snabb titt i butiken vilket resulterar i att mitt handbagage förutom handväska, lampelände och supertung ryggsäck utökas med en flaska Pimms och ett paket med Clinique läppglans i fem nyanser. Däremot lyckas jag inte köpa mig en sista Guardian för de var slut. En fördel med att flytta hem är möjligheten att få morgon­tidningen hemburen. Easyjet samlar in pengar till något välgörande ändamål och säljer trekantsmackor. Jag passar dessa och öppnar min avskedspresent från Sav och Katie, en bok om pintens historia i England. När jag läser att en av de tre sorters öl som de gamla saxarna kände till på 600-talet kallades för walesisk öl, börjar jag längta tillbaka. Visserligen låter inte just denna öl någe vidare. Walesisk öl verkar vara någon korsning mellan mjöd och ale bryggd med honung. Men jag är övertygad om att det finns många goda öl jag inte hunnit prova, och fina pubar jag inte hittat till ännu. Hur ska jag kunna utse den bästa puben och den bästa ölen? Medan planet går in för landning på Kastrup tänker jag att det kanske inte finns ett svar på den frågan. Vilken öl som smakar bäst och vilken pub som är bäst beror på många omständigheter (en liten guide är bifogad i slutet av boken). Kanske är det själva jakten på den perfekta pubupplevelsen som är det roligaste? När jag gav mig av till Wales visste jag inte hur länge jag skulle bli kvar, funderade på att flytta dit för gott. Just nu känns det lite snöpligt att det inte blev längre men man måste hoppa på saker när de dyker upp och det ska bli skönt med en riktig dusch. Och jag är alltid välkommen tillbaka till Wales, eller som en av mina BSA-kontakter skrev i avsked, i en lätt modifierad variant på en populär sång.
We’ll keep a welcome in the hillsides.
We’ll keep a welcome in the vales.
This land of song will still be singing,
When you come home to Wales.
Wales is your adoptive home, so you’ll always be welcome.