[singlepic id=302 w=250 h=350 float=right]Lösningen om man ledsnat på jättekonglomeratens standardöler stavas mikrobryggerier och är en företeelse på uppgång. I elfte timmen, min sista dag, ramlar jag plötsligt över produkterna från ett mikrobryggeri, Bragdy Ceredigon Brewery. Hittar deras färgglada flaskor på Brecon Mountain Centre. Har nästan knuffat min bricka med traditionell biffpaj hela vägen genom lunchkön ända fram till kassan när jag kommer förbi ölkylen. Wow, udda öl. Ska jag välja Draig Aur (gyllene draken), Barcud Coach (röd glada), Gwrach Ddu (svart häxa) eller Yer Hen Darw Du (den svarta tjuren)? Jag väljer den förstnämnda och förklarar för Jen att jag bara köpt den för att provsmaka. Man behöver ju inte dricka upp en öl bara för att man köpt den, eller hur? Men ölen är så god att den slinker ner innan vi har hunnit blinka och jag tittar längtansfullt bort mot disken, men Brecon Mountain Centre har bara tillstånd att sälja öl till mat.

Jen och jag är ute på en sista titt på kullarna. Vädret är inte jätteupphetsande men vi hann med en kort promenad bland fåren upp till en utsiktsplats med fin vy över lapptäcksland innan lunchen. Dagen är fortfarande ung och det lockar inte att återvända till Cardiff och när jag nämner mina äventyr bland hantverksbutikerna i Brecon är färdriktningen fastställd. Vi klarar faktiskt av en rundtur utan att handla något, en smärre prestation vilket bör firas så när vi bänkat oss vid de rosa stolarna på caféet så förtjänar vi att prova något av utbudet. Jag velar mellan en citronmarängpaj och en cheesecake medan Jen har sitt val helt klart, hon ska ha pärontarte. Cheesecaken är god men den ljumma päron­tarten med ovispad kaffegrädde är värd en resa!

[singlepic id=340 w=300 h=400 float=right]Ölprovandet fortsätter på kvällen, min allra sista kväll. Gör ett avsteg från min strävan att bara dricka inhemska öler och väljer en belgisk De Kronick. Saluförs med orden ”triple hopped pale ale” och var en annorlunda upplevelse, nästan som fruktöl. Nästa öl, Tom Woods Old Timber hade surnat. Personalen på Prince of Wales knotade inte när jag returnerade den utan gav mig en Abbot istället.

Det är min sista chans att äta fish & chips. Otaliga är de filmer, teveserier och böcker där jag sett huvudpersonerna mumsa i sig fish & chips. Helst ska den friterade torsken tillsammans med sina tjockskurna friterade potatiskompisar vara inslagen i begagnat tidningspapper. Det är alltid just den tidningen som gör att huvudpersonen får den där avgö­rande snilleblixten som löser hela mordgåtan. Jag har för­sökt att prova det mesta som är autentiskt åtminstone en gång, men just fisken har inte blivit av hittills. Jag har inte precis ramlat över något ställe där de i sann traditionell anda serverar dem i avlagda tidningar. Vet inte om det är den brittiska motsvarigheten till livsmedelsinspektörer som slagit till, men med tanke på vad jag har sett i avdelningen rullande matställen är det troligare att priset på tidnings­papper är den avgörande faktorn. Mitt intresse av att pricka av denna institution minskades av ett inslag på nyheterna: en portion fish & chips innehåller 70 gram fett. Det slår alla andra snabbmatvarianter med hästlängder. För övrigt är inte fish & chips den storhet den var, den har ersatts av chicken tikka massala som britternas pubmat nummer ett. Jag gör som majoriteten och väljer massalan.

Mätt och glad börjar Prince of Wales kännas olidligt. Vi kom så tidigt att det inte var något problem att få ett bord. Nu är vi omringade av rumpor i ögonhöjd. Ljudnivån är sådan att det är svårt att höra vad man själv säger, än mindre följa med vad grannen svarar. Vi ger oss av ut på gatorna som har den vanliga välklädda lördagskvälls­publiken. En teveaffär har satt sin allra största super duper wide screen i skyltfönstret och när vi går förbi ser jag i ögonvrån en tvåcentimeters ljushårig blå-gul gubbe och i ett anfall av visshet hojtar jag på de andra. En närbild visar mina misstankar, det är Carolina Klüft som ska ta emot sin guldmedalj i sjukamp. Lotta och jag hoppar, skriker och försöker sjunga med i Du gamla du fria i ett anfall av natio­nell stolthet. Britterna har ett något överlägset uttryck i ansiktet och tittar lite snett på oss men så många OS-guld har de inte skrapat ihop så de ska allmänt vara tysta. Lotta och jag är fortfarande uppåt när vi kommer till O’Neills och börjar leka tämligen fåniga drinklekar varav minst en just uppfunnits av Sav och vars enda syfte verkar vara att vi ska konsumera våra vodka- och limedrinkar i hög hastighet.

Ännu gladare anländer vi till eXit. Det är en fördel att komma till eXit något nyktrare än vid mitt förra besök. Jag kan t ex rapportera att Tetleys inte är något att hänga i julgranen men att jag utser eXit till vinnare i mitt test av dansställen. Det vinner på alla punkter över Bar Risa. Det är ingen kö, entréavgiften är försumlig och det är en salig blandning av folk. Vilket ger rika tillfällen till studier av människor. På det nedre dansgolvet utmärker sig en man i medelåldern (betyder antagligen att han inte är mer än 42 fast han ser tio år äldre ut) med ljus fjuttig mustasch, litet huvud och solareibränd torso där huden är lite slappare än han nog hade önskat. Att jag vet detta beror på att han mycket generöst tar av sig skjortan. Han börjar sedan dansa allt närmare oss. Till slut flyr John OHP. Vi följer efter honom till övervåningen. Medan vi dansar observerar jag ett litet minidrama mellan en kille och två tjejer. Killen och en av tjejerna är kopior av varandra vad gäller kroppsform, frisyr och klädsel: lönnfeta, jeansjackor, blonderade toppar med allt för generöst med hårgelé. Den andra tjejen är söt och har samtidigt eXits absolut största rumpa. När vi anländer håller killen om rumptjejen medan kopian står ett halv steg bort. Några låtar senare är rollerna ombytta. De två jeansjackorna hånglar medan rumpan missnöjt pillar på sin mobil. Hon fortsätter dock att hålla jeanskillen i handen en bra stund.