Min adjöturné fortsatte, på tur var TQ vilket i princip bety­der gröningarna. Min allra sista arbetsdag på TQ hade jag kanske snarare tänkt glida runt och prata med folk än stå instängd i vår garderob till kontor och sortera skräp. Men är man nu inte färdig med rensandet får man göra det sista dagen. Trots att jag var ytterst rationell och slängde mer än jag sparade samlades kassarna med saker att bära hem. Vad har jag egentligen tänkt ha för nytta av dessa i Sverige? Efter jobbet samlas det vanliga gänget dagen till ära på Terra Nova istället för FT5K. Eftersom det är jag som ska firas av så är det de andra som handlar drycker till mig. Katie handlar mig en Pimms och John OHP en över­raskning. Den visar sig vara Tia Maria i apelsinjuice, smakar som non stop sa han och det är möjligt, dricka upp den fick han göra själv. Nästa dryck serveras av en australiensare, Kronenbourg blanc, en nästan vit lite fruktig öl bryggt i samma stil som Cervoise-metoden från 1200-talet (vad det nu innebär, eventuellt att den är bryggd utan humle).

[singlepic id=249 w=300 h=300 float=right]Det visar sig vara den godaste öl jag druckit på länge, varför visste jag inte om detta tidigare? Hur många gånger har inte jag stått i baren efter våra seglingar och undrat vad jag ska hitta på? Det enda på minussidan är priset, dubbelt upp jämfört med annat öl dvs nästan svenska pubpriser. John OHP anser att med det priset borde det höga frostade glaset ingå och stoppar ner det i min ryggsäck. Killen som köpte ölen är entusiastisk över att hitta någon som dricker öl för smakens skull snarare än procenten och tipsar mig om en rad aussieöler. Skriver lydigt upp alla förslag ifall jag skulle ta en tripp down under. (Innan någon springer ut och handlar ett sexpack Kronenbourg blanc till mig vill jag dock utfärda en varning. Nästa gång jag provade samma öl tyckte jag den var döslibbig.)

Helen och hennes sambo ansluter till sällskapet. Det är första gången de gröna träffar Helens sambo och hans skägg väcker uppmärksamhet (det växer också några deci­meter till berättelserna dagen efter). Vi delar på oss, det yngre gänget ger sig av hem för att förbereda kvällens ut­gång medan jag och sju till ger oss av till Café Naz. De fantastiskt goda lime pickles vi fick till provätarlunchen står inte framme men kommer in när jag frågar efter dem. Alla rätter är mycket goda även om de kanske inte når upp till legendariska nivåer.

På vägen in frågade John OHP om jag ville dela vin med honom och jag svarade glatt ja innan jag a) kom ihåg att jag föredrar indisk lager till curry och b) jag redan druckit en del. Men jag var mer upptagen av att rusa in till damernas och byta till ett svart linne. Svart = eventuella gula fläckar syns inte, kom inte och säg att jag inte lär mig av mina erfarenheter, learning by doing. Min garderob klarar inte mer närkontakt med Tikka Massala. Den har redan krävt både en vit och en rosa In Wear-topp.

Efter att sista massalagnuttan är upptorkad med den sista naan-kanten är det dags att avgöra fortsättningen. Några ska hem, Katie vill byta kläder och John OHP följer med henne som smakråd. Helen och hennes sambo tar den allmänna obeslutsamheten som inteckning för att skynda tillbaka till Bristol i tid för att hinna en sista pint på kvarterspuben. Jag är proppmätt och vråltrött efter att i vanlig god ordning när det är curry ha ätit på tok för mycket, så jag skyller på tung väska och cyklar hem. Dricker en kopp pepparmintte och somnar sedan tvärt ovanpå täcket med kläderna på. En timme senare väcks jag av Katie, visst ska jag med henne ut och dansa?

”Öhhh, möjligen, högst eventuellt” svarar jag något osammanhängande, lägger på och somnar raskt om. Ett par samtal senare tvingar jag mig upp mig själv ur dvalan, klättrar sömndrucket ur sängen och vacklar ut i badrummet. Har det någonsin varit motigare att gå upp? Istället för att ta bort make-up och återvända till John Blunds land bättrar jag på make-upen med lite mer ögonskugga och läppstift.

Har aldrig varit på mindre partyhumör men det är sista chansen för just den här upplevelsen och om jag tar en taxi är jag ju inne på ett litet kick. Övertygar mig själv och jodå, visst är jag i stan på nästan ingen tid alls, men sedan ska man ju komma in på dansstället också. Det är ingen konst att lista ut vart jag ska, det är den stora kön bredvid den nya biografen. Jag har aldrig gillat att köa, framförallt inte kvällstid. Fattar inte hur folk lyckas upprätthålla sitt positiva partyhumör när de står ute och fryser, framförallt inte i landet utan ytterkläder. Nu så köar de flesta i stora gäng. Stora gäng av väldigt unga personer, jag är tant i jämförelse. Gänget framför mig försvinner iväg sedan en av dem ”glömt” sitt id-kort. Mig är det av någon anledning ingen som vill kolla leg på.

[singlepic id=227 w=300 h=300 float=right]Hur gjorde man egentligen på min tid innan mobilen existe­rade (med skakfunktion så att den är ”hörbar” även på ett disko)? Anlände till diskona tillsammans, antagligen. Bar Risa har tre våningar och utan sms vet jag inte hur jag skulle hittat Katie och hennes herrar. Tom, Rhys, Rickard och Sam jobbar alla i grönt på TQ vid sidan av studierna. Det är första gången Toms lillbrors Sam får följa med dem ut och han är stolt som en tupp. Han dansar gärna med mig när nu Katie, som han är förtjust i, dansar dirty dancing med hans storebror. Gänget har flyttat ner till källaren där de spelar repetitiv musik av typen som jag a) inte kan höra någon början eller slut på låtarna och b) inte fattar hur man ska röra sig till. Det är kopiöst hett och jag insåg redan utanför i kön att jag borde ha kompenserat alkoholintaget tidigare på kvällen med stora mängder vatten. Är till slut desperat och beger mig till baren där de säljer fjuttigt små juiceflaskor för stora pengar. Inte fantastiskt kul men det gäller ju att få lite valuta för sina fem pund i entré och utan vätska kan jag inte stanna kvar. Efter en stund så provar vi dansgolvet högst upp istället. Där ropar DJ:n med jämna mellanrum ut folks födelsedagar, Dave fyller 24, Elaine 18 och Vicky 21. Efter ett par timmar tycker jag att nu får det vara nog. Har testat alla tre dansgolven och baren och är mer än nöjd. Tele­fonen kommer återigen till pass när det är dags att gå. Musiken är på sådan volym att det inte går att ta adjö munt­ligen så jag skriver ett par meddelande och håller upp dis­playen så alla kan läsa. De i sin tur skriver varierande lyck­önskningsmeddelanden på sina telefoner.

Kommer ut och inser att jag har gjort ett stort misstag. Klockan är halv två, det är lördag kväll och taxi existerar inte. Å vad jag saknar min cykel, hur kunde jag lämna den hemma? Ringer flera av bolagen men inget av dem tar emot beställningar. Taxistolpen vid stationen är tom både på köande och bilar vilket jag tolkar som ett negativt tecken och börjar gå mot Wellington. Utanför det hörnet har jag fått tag i taxi förr, ok vid andra tider, men i alla fall. Genar via Caroline street och inser när alla dessa halvsluskiga kebab- och pizzaställen har sina kunder. Det har varit mig en gåta hur en hel gata kunde vara fylld med konstant över­givna snabbmatställen av det grisigare slaget. Vid närmare eftertanke kan jag nog stryka halv i halvsluskiga, de är fak­tiskt ytterligt smutsiga ställen. Men köerna är enorma. Överallt sitter, står eller går folk med enorma pommes frites-portioner. Är fortfarande törstig, men jag är osäker på om jag skulle handla cola på burk ens om köerna räknades bort.

Kommer till mitt hörn och inser att det är många som tror att detta är ett bra ställe att få tag i en taxi. Man kan inte stå i mitten och vänta, man måste välja en sida och sedan hoppa på taxichaufförerna när de dyker upp. Det verkar som om chaufförerna är nogräknade med vilka kunder de vill ha, många blir ivägskickade efter en konversation vid förarfönstret. En taxi som parkerat på trottoaren har vägrat ta upp fyra eller fem grupper när jag går fram och frågar honom om han kan tipsa om bästa stället att få tag i en taxi.
”Det är bara att vinka en på gatan” svarar han och drar igen fönstret. Hmm, visst.
Tre taxibilar närmar sig, nu gäller det att vara på hugget och hålla sig framme. Då ringer min mobil. Det är John OHP.
”Har du haft en rolig kväll?”
”Den var ok, försöker få tag i en taxi hem nu.”
”Synd att vi inte sågs. Du skulle följt med mig till en gayklubb istället.”
”Är det något särskilt, jag måste försöka få en taxi.”
”Jag hoppas vi ses innan du åker hem till Sverige. När är det du åker?”
Kort sagt, John OHP håller på och promenerar hem och fördriver tiden med att prata i telefon samtidigt. De tre taxibilarna försvinner iväg med andra kunder innan jag hinner få stopp på honom. Promenera hem är uteslutet för min del. Det är 40 minuters promenad, jag har bara en tunn yllesjal som ytterplagg (tunn nog att knölas ner i handväskan under besöket på Bar Risa) och Splott har inte flyttat sig sedan sist utan det är fortfarande partier mellan stan och Splott, framförallt den ödsliga biten utanför fängelset, som jag absolut inte vill gå ensam kvälls­tid, sjåpig som jag är.

[singlepic id=222 w=300 h=300 float=right]Men man ska inte miströsta. En jätteartig och på alla sätt trevlig man kommer upp och erbjuder sig att skjutsa hem mig. Han frågar i och för sig först vad jag heter, hur gammal jag är och om jag har en pojkvän. Ehh, tack men nej tack. Mannen står kvar en stund och upprepar frågorna men efter att artigt ha avböjt ett antal gånger stirrar jag rakt fram tills han dryper av. Trottoartaxin svänger upp bredvid mig och chauffören vevar ner rutan.
”Har du fått tag i en taxi ännu?”
”Nej tyvärr” (det är väl rätt uppenbart, varför står jag fortfarande här 20 minuter senare?).
”Vart ska du?”
”Splott road”
”Hoppa in”. Jag synar noga så att det inte är samma man som nyligen var så hjälpsam men de är olika personer, om än möjligen från samma ursprungsland. Jag ger rikligt med dricks och får som tack hans mobilnummer ”så att jag alltid kan få skjuts hem.”