[singlepic id=301 w=300 h=300 float=right]För mitt sista besök på huvudkontoret i London har jag bestämt att allt ska göras så traditionellt som möjligt, som någon form av hyllning till en – om än kort – era. Det bör­jar bra, jag anländer till Paddington 30 minuter efter tid­tabell – helt i enlighet med traditionen. På Paddington har de ringlande köerna till uniformsklädda kontrollanter ersatts med automater. Det är ju ett avsteg som ligger utanför min kontroll, men jag klagar inte då jag inte har någon större passion för köer.

Styr stegen mot Bagel Express, inte för att jag är särskilt sugen på en bagel men ritual är nu ändå ritual och förresten vet jag hur möten med chef Julian brukar arta sig. När vi sätter igång och pratar så pratas det, den ena idén leder till den andra och om det mot förmodan skulle bli lite tunnsått så finns alltid politik som en räddningsplanka för livliga diskussioner. Julian är något så udda som en anhängare av svensk socialdemokrati. I Storbritannien. Udda som sagt.

Det där med lunchpaus kan det bli lite si och så med, det är säkrast att grunda med en en marmelad bagel och en latte innan jag träffar honom. Jag tar mina inköp och stegar målinriktat ner till den gula Circle Line som dagen till ära bara för min skull lider av svårartade delays så att allt ska vara som vanligt. Överväger om jag ska ta District line till High Street Kensington men om jag ska följa det spåret bör jag äta min bagel på en solig bänk utanför Kensington Pa­lace och riktigt så gott om tid har jag inte idag, det funge­rade bara den där enda gången då tåget faktiskt var i tid.

Mötet med Julian är ovanligt raskt avklarat och jag slår mig ner framför en dator. Borde jag gå runt i kontorslandskapet och säga adjö? Och i så fall till vilka då? Till de jag haft någon form av kontakt med eller även de som jag har lud­diga idéer om vilka de är och vars namn jag endast läst på något papper? Kommer de i så fall att undra vad jag är för kuf som går runt och säger adjö? Borde jag inte ha gått runt och sagt hej när jag började jobbet i så fall? Är det inte min chefs uppgift att ordna någon form av hejdå, något officiellt tacktal eller så? Skjuter upp beslutet genom att sätta mig ner och surfa efter flygbiljetter hem till Sverige medan Julian har möte med en av mina kollegor.

[singlepic id=298 w=300 h=300 float=right]Det är inte Julian jag väntar på utan kollegan, en avskedspint ihop hägrar. Då det är onsdag skulle jag väl egentligen sluta cirkeln med att besöka late Wednesday på V&A men jag antar att museet står kvar medan människor får man ta tillfället i akt att träffa när man har chansen. Medan jag väntar berättar skolprograms-Sharmila att hon ska träffa en kompis på Queen’s Gate Arms efter jobbet. The more the merrier så vi hänger på. Queen’s Gate Arms ligger på en liten kullerstensgränd mitt emot Coys of Kensington, en affär för exklusiva bilar. På dörren finns en skylt att enbart seriösa intressenter är välkomna in för att titta närmare på de glänsande Bently’s, Jaguar och Roll’s som står uppställda i den folktomma lokalen.

Både Sharmila och hennes kompis är geologer, men det är enbart en i deras klass som verkligen jobbar som geolog (en likhet mellan länderna: Systembolaget lär vara den största arbetsgivaren för svenska geologer). Sharmila har lagt ut sin bostad till försäljning.
”Varför då?” undrar hennes kompis.
”Den ligger för långt från jobbet, jag orkar inte pendla.”
”Var ska du bo någonstans?” Undrar jag.
”Jag funderar på att hyra något istället.
Vi andra uppmanar henne enhälligt att stanna kvar på bostadsmarknaden och köpa något annat, inte hyra för då halkar hon ur the property ladder och kan aldrig köpa något igen.

Det är en ljum kväll, gatan är oerhört charmig, samtalet intressant och puben trevligt välbesökt. Det är kul att leva, just här, just på detta sätt vill jag leva. Men priserna på lägenheter avskräcker: utan ärvda pengar ingen möjlighet till svensk boendestandard.

Jag dricker Adnams bitter, en mycket trevlig bekantskap även om det inte är något nytt favoritöl. Ölet är bryggt av ett fristående bryggeri nere vid kusten i Southwould. Tack vare ett lagbrott vet vi att det bryggts öl på den platsen länge. 1345 åkte Johanna de Corby på böter för att hon sålt ale i omärkta krus, det gick inte an, vem kunde avgöra om de fick rätt mängd? Drygt femhundra år senare köpte brö­derna George och Ernest Adnams bryggeriet the Sole Bay Brewer på samma plats. George insåg strax därefter att det här med lantliv inte var hans pryl, seglade till Afrika där han omgående blev uppäten av en krokodil. Brodern stannade dock kvar i hemlandet och drev bryggeriet vidare. Jag fun­derar på vilket val jag hade gjort, det lutar åt att jag stannat kvar vid bryggeriet.

Sharmilas kompis hämtar in en tillbringare med Pimms med rejält med färsk mynta, gurka, citron och lime. Snart är vi alla gamla goa vänner. Allt eftersom innehållet i tillbringaren sjunker tunnas besökarskarorna ut och kontorsfolket ger sig av ut till sina förorter. Den kategori människor som har råd att bo i de här krokarna behöver inte arbeta, eller i alla fall inte på ett arbete med fasta arbetstider och ett besök på puben kvart över fem. Vi börjar bli småhungriga och frågan är, ska jag äta här eller på stationen? Varför lämna mina nya bästisar för Paddingtons utbud? Dags att prova den lokala versionen av bangers och mash. Köket hade nog redan packat ihop för korvarna dröjer och jag börjar oroligt titta på klockan och fundera på mina tåg. Sista tåget går nio och det börjar se lite mörkt ut. Paddington är visserligen bara på andra sidan parken men för det första hittar jag inte och för det andra vet jag inte om gena genom okända grönområden kvällstid står så värst högt på min lista över saker jag har lust att göra. Så alternativen är taxi och tunnelbana. Jag har nog aldrig ätit korvar så snabbt och beväpnad med Sharmilas mobilnummer (”jag har en soffa om du missar tåget”) springer jag nerför Gloucester road mot tunnelbane­stationen med samma namn.

Jogga genom stan är faktiskt ett utmärkt sätt att uppleva den, vet inte om det är fartskillnaden eller den ovana rörel­sen men sinnena skärps och jag observerar mycket mer än när jag går. Starbuck’s har stängt för dagen, en trendigt inredd restaurang är helt fullsatt, den verkar bekant, undrar om det inte var dit min buddy försökte ta mig på lunch när jag var ny men det var fullbokat? Waitrose är fortfarande öppet och det lockar att botanisera i deras spännande utbud. När jag skriver utbud så menar jag just utbud. Jag stack in näsan där under min äggperiod och om man på en välsorterad Sainsbury’s eller Tesco förutom frigående, kravmärkta och ospecificerade ägg kan välja mellan cotswold legbar (pastellblågröna ägg från en gammal hönssort) och någon gång vaktelägg så finns här också ankägg och hönsägg med garanterat två gulor i. Men jag står emot frestelsen och joggar ner i tunnelbanan där just nu Lars Arrhenius finur­liga tavlor A-Z gästspelar.

Det märks att det är turisttider för andelen kartor och 1,5 liters petflaskor vatten är högre och andelen kostymer mar­kant lägre än det brukar vara. Mitt emot står en kille och pillar med sin digitalkamera. Vid Bayswater vaknar han upp ur bildtittandet, tittar sig omkring med lätt panik och frågar, har jag missat Notting Hill? Känner mig väldigt världsvan
– jag är minsann ingen vanlig sketen turist, jag jobbar här – när jag nickar.