[singlepic id=292 w=300 h=300 float=right]När jag varvat ner efter premiäreuforin infinner sig den stora tomheten. Efter månader av arbete med denna lördag i sikte är jag nu klar. Färdig. Arbetet avslutat. Vad ska jag göra nu?

Svar: ägnar en timme åt att städa köket. Inte direkt mitt eget påhitt, det har väl antagligen framgått att städning inte riktigt är min grej. Men Julies senaste försök att få ordning hemma är att upprätta en regel att alla, eller åtminstone alla utom hon själv, ska lägga en timme per helg på att städa valfri del av huset. När Toby väljer att ta ut Henry för lite mattkamning greppar jag en dammtrasa och försöker skrubba bort delar av den sega grå hinnan som täcker alla ytor i köket. Jag är övertygad om att lite vim hade gjort susen men det förslaget möttes negativt. Vim förstör ytorna. Jovisst men om man nu vill se ytorna så är det effek-tivare än vatten. Städningen innebär oväntad förbrödring mellan oss två städare. Medan jag muttrar om att behöva tömma andras överfulla askkoppar muttrar Toby att hade det varit hans hus hade det varit en halv miljon småprylar fattigare och därmed städat på en bråkdel av tiden.

Efter denna övning behöver jag bli uppiggad. Jag har läst att kulturkonsumenter lever längre än ickekonsumenter. Det kan ha många orsaker men jag har tagit det som inteckning för att kultur är hälsosamt och ordinerar mig själv en tim­mes kulturkonsumtion vid alla tillfällen när jag behöver piggas upp. Det här med gratis entré är väldigt välkommet för den som behöver en dos med jämna mellanrum. Istället för att betala några pund i entré så spenderar jag det dubbla i affären, så det borde vara en hyfsad affär även för museet. I gengäld får jag med något hem, vilket bidrar till informell vidareutbildning, så både såsom privatperson och folk-bildare är jag förstjust i detta system. Man bör lämpligtvis välja ett museum som har en avdelning som producerar intressanta kataloger. Just dagens katalog är dock prod-ucerad av British Museum eftersom de har gjort dagens tillfälliga utställning på the National Museum i Cardiff.

[singlepic id=293 w=300 h=300 float=right]Från denna vet jag nu att britterna för tvåtusen år sedan hade en helt egen sminktradition. Man har hittat små make up-set från järnåldern och romartiden: nagelrensare, pincett och en liten sked vars syfte är en smula oklart, men kanske var det en öronrengörare? Man har också hittat, i England men ingen annanstans i Europa, små minimortlar där man kan ha malt färgade mineral t ex silvergrå blyglans (blysulfid, måttligt hälsosamt att ha på huden), malakit (ett starkt grönt kopparmineral) eller röd hematit (järnoxid). Dessa små minimortlar är dock för små för att användas för att krossa vejdeblad, vilket kelterna använde för att göra den blå färg de målade kroppen med inför strid.

Jag vet också att en man, som kallas The Amesbury Archer och begravdes med femton flintspetsar några kilometer från Stonehenge för sisådär 4200-4400 år sedan, inte alls var född i England. Förhållandet mellan de olika syreisotoperna i hans tänder berättar att är född någonstans längre österut, i Schweiz eller södra Tyskland. Den yngre mannen i graven bredvid är däremot född i södra England. Är det hans son? Det är i alla fall en nära släkting enligt benexperterna. Så vad förde honom till England? Kanske var han en särskilt duktig krigare, hävding eller hantverkare som reste runt, kom till de brittiska öarna, fann kärleken (eller den lokala alen) och blev kvar. Kanske var det Stonehenge, som lock­ade hit honom? Han måste ha varit en betydande man då hans grav förutom pilspetsarna som namngett graven, hade många andra gåvor i sig. Några år före sin död råkade bågskytten ut för en olycka som förstörde vänster knäskål. Resten av livet hade han ett plågsamt varande och illa­luktande sår. Hur försörjde han sig? Vem begravde honom i stor stil med en kniv vars koppar kommer från västra Frankrike eller Spanien?

Det jag gillar med utställningen är att förutom att visa upp en massa föremål, som i och för sig är skatter i sig, så visar de upp vilka som hittat dem och varför de är viktiga. Många av föremålen har hittats av amatörer med hundar eller metalldetektorer. Det finns tydligen en hel del metall­detektorsällskap runt om i landet. Av bilderna att döma är det framförallt medelålders herrar som hittar föremål men antagligen har utställningen fostrat en ny generation skatt-jägare som då förhoppningsvis kontaktar sitt lokala museum snarare än närmsta antikhandlare.

[singlepic id=308 w=300 h=300 float=right]Det är en smula komiskt att dagen efter att jag har konstaterat att jag aldrig har sett en metalldetektor så ramlar jag över en, komplett med äldre herre och allt. Solbränd, iförd höga gummistövlar och med spade i ena handen och metalldetektorn i den andra.
”Å, det är ett trevligt sätt att komma ut och alltid hittar man något, ringar är rätt vanliga”, berättar han.
Men i förra månaden hittade han ett spanskt 1500-talsmynt. Myntet kom från ett känt vrak utanför Swansea och hade transporterats in till stranden av vågorna.

Efter denna miniintervju försvinner han iväg mot nya jakt­marker så efter en stund har jag och Julie stranden för oss själva, en kilometer eller så av släta berghällar och sand nedanför de branta klipporna. Vi är på utflykt till Dunraven bay, mitt emellan Cardiff och Swansea. Det är trevligt att umgås med Julie så här utanför huset långt ifrån allt vad städning heter. Julie, som aldrig gör något halvdant, har en värstingkamera. Jag har sett några av bilderna i hennes ateljé och de är fantastiska. Ateljén finns uppe på vinden. Den är luftig, modern och ljus med fönster åt två håll. Jag önskar att det var det rummet hon hyrde ut! Vi sitter ner på varsin sten och filosoferar i tystnad. Det är bevisligen inte många som hittar ner hit till den här stranden, det är inte så lätt att veta att man mitt bland grönsalladen ska hålla utkik efter en grind märkt varning för farliga klippor för att hitta ner. På vägen nerför den slingrande stigen mötte vi en dam med hund. Hon (damen, inte hunden som var väldigt tystlåten) berättade att idag är det ebb klockan tre så vi har gott om tid att gå till Nash point om vi vill. Och skulle vi överraskas så vet vi väl att det finns stegar? Jag låter Julie sköta snacket och funderar över hundar och stegar. Hunddamen har nämligen fått vada och utnyttja stegarna några gånger. Jag tittar på hunden igen – hur tog den sig upp?

Men det är klart, en liten hund kan man ju ta under armen men hur skulle man få upp tjugo kilo Lukas? Det är kanske därför britter är så förtjusta i små hundar? Bor man på en ö kan det ju vara fiffigt att alltid kunna bära upp hunden om man överraskas av tidvatten. En kall vind väcker mig från mina funderingar och vi återvänder genom Dunraven Garden, en muromgärdad trädgård som tillhörde en nu-mera försvunnen viktoriansk herrgård. Herrgården, som gick under benämningen Dunraven Castle, revs 1962. Enligt traditionen var det earlen av Dunraven själv som tog till dynamit och sprängde både slottet och tillhörande spöke. Earlen lär ha varit ilsken över att kommunen inte tillät en eller annan planerad utbyggnad av konferensverksamheten. Slottet var ganska förfallet efter att ha fungerat som sjukhus under andra världskriget. Kanske spelade det in att huset helt enkelt blev för dyrt att underhålla. Trots den grandiosa titeln var det ingen stor egendom och titeln var inte engelsk utan irländsk, vilket är en typ av andra rangens adel. Det var en man vid namn Valentine Richard Quin som 1822, strax före sin död blev upphöjd till earl och då bestämde sig för att ta namnet från svärdotterns egendom, Dunraven.

[singlepic id=289 w=300 h=300 float=right]Det som nu är kvar är en rätt förfallen trädgård med en hel del intressanta rester, bland annat tre stora fikonträd. Över en bänk sitter ett poem som några gästande advokater skrev 1875:
Dearly I love Dunraven bay,
Under its cliffs by night and day.
Near me the waves on the golden sand,
Roll widely in foam as they dash to the land,
At times its so still, I fancy I hear,
Voices of lost ones, melodious and clear,
Even the drift wood seems to say,
Never forget life is ebbing away.

Deprimerande inställning till livet. Vi letar reda på en pub istället. The Farmers Arms i St Brides Major uppfyller grundkrav ett på en country pub: intressant hus. Den klarar också av första testet: finns det andra kunder? Ett förtroen­deväckande antal bilar är parkerade utanför och menyerna meddelar att ”the Pub on the Pond” minsann är berömt för sin mat. Det må vara hänt, inredningen är i alla fall något de inte har fått något pris för. Vi sitter i pub-delen och de gamla jordbruksverktygen och kopparkittlarna är helt ok. Jag kan även ge kollektionen av whiskey-muggar som hänger på takbjälkarna grönt ljus. Men plastblommorna, de röda lamporna, fläktarna med plastiga lampor och de blommiga chintzgardinerna hade de kunnat klara sig utan.

Jag beställer in en Hobgoblin från det lilla bryggeriet Wychwood i Cotswold. Ölet kom till när en lokal pubägare skulle gifta bort sin dotter och ville ha ett specialbryggt mörkt ale. Ölet blev så populärt att det nu är bryggeriets flaggskepp. Flaskvarianten finns i Sverige. Ölet innehåller två humlesorter, Fuggles och Styrian Goldings humle, en klassisk engelsk respektive en slovensk variant av samma humle. Tyvärr, inte min kopp av te.

[wp_geo_map]