[singlepic id=339 w=400 h=300 float=right]Tio dagar till premiären och manuset till sommarshowen börjar arta sig. Helen har läst igenom, bytt has till have och satt dit lite genitiv-s åt mig. Jag hade väl upptäckt felen själv om jag hade stirrat tillräckligt länge på texten. Men det var inte tidseffektivt enligt Helen så hon rättade grammatiken åt mig medan jag la in lite ordvitsar i riskbedömningen. De blir en bonus för de gröningar som faktiskt läser risk­bedömningen och inte bara skriver under att de har läst den. Troligen blir det fler som läser efter vårt skämt i förra manuset. I mitten av riskbedömningen hade vi klämt in en rad att den första som läste raden kunde hämta en choklad i vårt kontor. Det tog en vecka innan någon kom. Ett antal personer försökte sedan hävda att de inte kommit eftersom de var övertygade om att någon annan redan hämtat chokladen. Visst, och jag heter rödluvan.

Åtta dagar till premiären. Jag petar i layouten och lägger till små faktarutor. Tycker det är viktigt att de som kör showen har lite mer kunskap än de repliker de ska leverera. Det stora orosmolnet är fortfarande flugväggen. Hjälpsamheten i verkstaden är obefintlig och jag är nära att stryka den ur showen när Gaz erbjuder sig bygga den. Så lättad och oändligt tacksam. Har inte sett Gaz på evigheter så när han föreslår en tur till den pågående matfestivalen tackar jag ja. Enligt protokoll 1a för kärlekssorg pågår just nu projekt bantning. Och det finns inget som är mindre intelligent när man mest knaprat grönsaker än att mingla omkring med ett glas vitt vin bland personer som kommer att fylla på glaset ideligen. Man tappar helt kollen på antalet glas. Och om man nu nödvändigtvis ska hinka i sig vin borde man varit rutinerad nog att kombinera det med en flottig tallrik fish and chips. Inte sex ynkligt små sushibitar. Och om man ändå envisas med kombinationen massor av vin och fett­snål mat så borde man varit tvärtyst om ex med skugga skulle dyka upp. Det blir så mycket att komma ihåg dagen efter och ha ångest över annars.

Sju dagar till premiären och jag har mer närliggande pro­blem. Som att hålla mig vaken genom en hel arbetsdag. Slumrar till i planetariet under den förinspelade delen av Gas Giant men lyckas, tror jag, hålla mig vaken genom den manuella stjärnpresentationen. Jag har dock absolut ingen feedback till dagens stjärnspecialist utan skyndar med ett stort leende förbi honom på vägen ut och håller tummarna för att jag inte snarkat. Det var fler än jag som hade en dålig dag på jobbet, en duva kom lös i utställningen och en bal­long full med vätgas rymde i teatern. Det är rejält högt i tak och vätgasballongen kunde inte gärna lämnas där den var av brandsäkerhetsskäl. Medan ballongen dinglade retfullt i taket samlades en hel hög med folk nedanför. Olika kreativa idéer luftades men det var en av städarna som löste det genom att plocka fram en ultralång stege, modell brandbil.

Fem dagar till premiären och det mesta är under kontroll. Allt är inte på plats men jag har koll. Tror jag. Det är lite oroväckande för jag går omkring och undrar vad jag har glömt. Är det något superväsentligt som gör att jag kommer att vakna upp lördag morgon med superpanik? Borde jag inte vara hysteriskt stressad nu? Vad är det jag inte har gjort? Kanske borde jag ha med ett korsord i ett av akti­vitetsbladen? Börjar bums pilla på ett och ångrar mig lika fort. Hur kom jag på den brillianta idén? Korsord är för­baskat svåra att få ihop, korsordsmakeri är visst en egen specialitet, en specialitet jag inte behärskar. Överger kors­ordshaveriet och ger mig av på ett pass body balance på Esporta.

Fyra dagar till premiären och jag är fortfarande misstänkt lugn. Vårt Eiffeltorn har dykt upp (om en människa hopp-ade lika bra som en loppa skulle hon kunna hoppa över Eiffeltornet). En tjej som delar kontor med oss har varit hemma hos sina svärföräldrar och grävt fram en tio centi-meter guldfärgad plastsouvenir från Paris. All rekvisita förutom flugväggen – showens grande finale – är nu på plats. Jag misstänker fortfarande att jag glömt något väsent­ligt när jag lämnar jobbet klockan fem. Handlar mat och lagar vad som får räknas som riktig middag som omväxling, färsk pasta med sallad.

Tre dagar till premiären och korsordet är klart. Helen och jag kör igenom manuset utan dekor eller rekvisita med Phil som publik. Det funkar. Nu saknas bara flugväggen. Helen har åtagit sig att sy fast kardborre på handskar och ben-skydd. Ett erbjudande hon hinner ångra några varv, för det är bland det värsta hon gjort. Jag erbjuder mig inte att hjälpa henne utan satsar på salsa aerobics och pilates.

Två dagar till premiären. Åker till Bessmer road för att ge Gaz ett handtag med byggandet av flugväggen. Inte för att jag är till någon större nytta. Gaz har betydligt mer fart när han snickrar, det märks att han är van. Mitt bidrag blir mest att vara ett par extra händer, vilket behövdes för att hantera de stora träskivorna och för att limma på det stora arket kardborrefilt. På kvällen sitter jag på verandan tillsammans med Julie och hennes vänner G&T. Det är en enormt trev­lig omväxling att lämna allt vad disk och städning heter och istället prata om väsentligheter: livet i största allmänhet och meningen med livet i synnerhet. Ju fler GT, ju såtare vänner och kreativare idéer. Julie föreslog att jag skulle publicera mina iakttagelser i en blogg istället för att slita med min bok. Blev nog ganska så rund under fötterna. Önskar att jag kunde skriva att jag gick direkt upp på mitt rum utan att passera gå och somnade som en stock. Men icke. Som en magnet drogs jag till datorn. Kan någon snälla spärra in alla datorer, mobiltelefoner, pennor, frimärken – ja alla typer av kommunikationsmedel – efter alkohol-konsumtion? In alkohol, ut vett.

En dag till premiären: genrep. Sista skolshowen för term-inen körs före lunch så vi har hela eftermiddagen på oss att rulla ut den stora löparbanan, blåsa upp leksaksbilen och lyfta in flugväggen. Jag har skrivit en show för två personer. Skolshowerna är nästan alltid anpassade för en föreläsare med en assistent sittande i kulisserna. Om jag ska vara krass så är de i princip skollektioner men med roligare rekvisita än vad man har i skolan. Men det här är en show för allmänheten och det blir mer fart och driv med två aktörer som bollar mellan sig. Helen och jag kör igenom showen en och en halv gång innan teatern fylls med gröningar. Nu är det dags. Helen är ett geni som skulle kunna försörja sig som komiker, jag är karismatisk och vi jobbar bra ihop. Showen flyter riktigt bra och de gröna är fulla med lovord efteråt.

”FAN VAD VI ÄR BRA!!” (Ett typiskt svenskt uttalande, hade det varit en britt så hade det varit ”jag” och inte ”vi”. Men hur roligt är det att fira på egen hand?) Helen och jag är höga som hus på adrenalinkicken och upprepar fan vad vi/du/jag är bra var femte minut hela vägen till Eli Jenkins. Där dricker vi Stella på uteserveringen och fortsätter ösa superlativ över varandra.
”Showen är helt suverän.”
”Oändligt mycket bättre än förra årets.”
”Den blev klar utan dygnet-runt-jobb-sista veckan. Sätt en skog med kors i taket, för det är nästan allra mest fantastiskt.”
”Det var för att det var en så smart person som var ansvarig för den.”
”Det var för att vi var ett så bra team.”

Vi är nöjda med showen. Men hur funkar den inför besö­kare? Bra, visar det sig. Ett av mina privilegier är att välja ut vem jag vill ha med mig på scen första dagen. Jag väljer Rhys en liten student med glasögon som har glimten i ögat och alltid får bra kontakt med barnen. Han är av de dukti­gare föreläsarna men är fortfarande ödmjuk. Dessutom är han trevlig att prata med mellan föreställningarna, vilket inte är helt oväsentligt. Valet visar sig vara ett lyckokast, vi samspelar väl på scen, fast han får mig nästan ur balans när han pekar på sommarbilden med mig i baddräkt och säger att där är ju du. Så mycket för min förhoppning om två anonyma badare. I den andra föreställningen var Helens chef på plats och hon var riktigt positiv, sa att showen var både välgjord och väl framförd.

[singlepic id=23w=300 h=300 float=right]Eftersom jag tillbringade hela dagen i teatern missade jag större delen av dagens riktiga drama: jakten på den två meter långa rymlingen. Eftersom det var första helgen på sommarlovet hade vi en hel rad med aktiviteter. Förutom premiären på min show invigdes också en ny utställning som Helen gjort, två olika aktivitetshäften som jag snickrat ihop och en massa andra happenings. Till de senare hörde ett besök av en ormentusiast med ett urval av hans ögon-stenar. Efter en stund upptäckte han att en orm saknades. Den måste finnas någonstans i huset. En vild jakt på ormen utbröt. Ormen var relativt nymatad, så någon evakuering av besökarna bedömdes inte vara nödvändig. En två meter gul pytonorm borde ju inte vara så svår att hitta, men den kunde ju ha gömt sig någonstans. Bernard skruvade isär halva huset i jakt på ett varmt och mörkt ställe där ormen förväntades ligga och sova. Rhys och jag fick täta rapporter in till teatern mellan föreställningarna om status på orm-jakten och klurade på vad vi skulle göra om den kom ring­lande på scenen mitt i en föreställning. Det var ju en show om djur? Efter fem timmar ringde mannens sambo: hej, det ligger en orm och sover i soffan, ska den vara där?

Det är nog en premiärhelg som inte glöms bort i första taget. Själv kommer jag minnas den länge. Showen funkar bra! Publiken är med på noterna, rekvisitan är snygg och showen är kul att framföra. Succé!!