[singlepic id=161 w=300 h=300 float=right]”Det är intressant att ingen av oss ens nämnt tanken att vi ska ställa in den här turen.” Säger Linda när vi väl sitter i taxin på väg till centralen. Jag skrattar.
”Jag har tänkt tanken men vågade inte föreslå det för dig.” Det skulle indikera att jag inte har en komplett överlev­nadsutrustning för utomhusliv under alla förhållanden. Regnet hamrar frenetiskt mot biltaket men detta är Wales och ingen kan säga hur vädret är i Brecon Beacon om en timme eller två. Antagligen ännu sämre men vi kan lika gärna sitta med våra böcker på ett café någonstans i bergen som hemma.

Brecon Beacon är den närmaste av de tre nationalparkerna, en knapp timme med den nya vägen från Cardiff. Det är en walesisk stolthet, det är hit man åker med gäster. För en svensk är det lite lustigt att 800-meterskullarna benämns berg men vädret kan vara lika oförutsägbart som någonsin svenska fjällen. Jag har varit där några gånger med bilburna vänner men då fått hålla till godo med deras planering. Nu har jag hittat en buss som gör mig oberoende. Linda är utsedd till medhjälpare i testandet. Vi hukar oss i regnet när vi kliver ur taxin och letar efter hållplats A1. Jag spanar efter en långfärdsbuss. Vid A1 står en vanlig grön stadsbuss med en kärra efter sig. På kärran hänger två mountainbikes och slokar i regnet. Medan vi väntar på att cyklisterna framför oss ska handla sina biljetter går vi igenom våra fickor, inte ska vi bära omkring småmynt i onödan. När vi har skramlat klart och sett till att få ihop våra biljettpengar med en imponerande mängd småmynt visar det sig att busschauf­fören inte kan växla cyklistens 20-pundsedel utan ber oss ge våra pengar till cyklisten. Gissa om han blev lycklig!

5,50 £ för en heldagsbiljett känns som rena fyndpriset, så fort man tittar på ett tåg kostar det 30 pund. Bussen måste vara sponsrad av kommunen för att även underpriviligerade barnfamiljer ska få chansen att komma till bergen. Nu är inga sådana synliga, det är mest herrar i fyrtioårsåldern iförda färgglada cykelkläder på bussen. Vi är de enda kvin­norna och blir vederbörligen utstirrade.

Första anhalt är Garwnant Visitor Centre. Det har ett kafé med riktig cappucino, en shop med kartor, guideböcker och vykort samt toaletter. Trots dessa företräden är vi de enda som hoppar av på detta stopp men vi resonerar som så att ska det regna är det bra att vara i närheten av ett tak och dessutom vill ingen av oss gå någon längre promenad utan att ha införskaffat en karta. När vi nu ändå håller på och handlar kan vi ju passa på och testa deras cream scones. Jag gör i alla fall ett test eftersom jag hävdar att de är tradi­tionellt walesiska. Nu är det som vanligt så att bara för att något är traditionellt så behöver det inte vara bra. Lindas äppelkaka är klart att föredra. Tänker att jag skall undvika scones i framtiden. Den tanken bestod mindre än en vecka, men nästa upplevelse skulle bara förstärka det tidigare intrycket.

Styrkta och utrustade med både gratisbroschyrer, vykort och en karta ger vi oss av – öhum – var börjar stigen egent­ligen? Vi frågar en park ranger.
”Ni ska gå förbi det gamla bondhuset, klättra över ett staket (stile) och se till att hela tiden ha skogen på ena sidan så kommer ni tillbaka hit efter ett par kilometer.”
”Tack men var börjar stigen?” Undrar vi och tittar oss omkring på parkeringplatsen.
”Här får ni en karta.”
”Nej nej, vi har redan en karta, vi vill bara veta var stigen börjar.
”På tredje försöket får vi reda på att Taff trail passerar ge­nom området och kan hittas i ena hörnet av parkeringsplat­sen. Tack! Åtminstone tror vi att det är det han säger men vi är lite osäkra eftersom skyltar fortfarande saknas. När vi har promenerat en stund så hittar vi dock en skylt som berättar att vi är på rätt väg. Detta är ett genomgående tema de närmaste timmarna. Så fort vi står vid ett vägskäl får vi grunda vårt beslut på vilken stig som ser mest vältrampad ut, vilket håll vi tror bilvägen nedanför oss tar och vilket håll vår stig verkar ta i förhållande till bilvägen på kartan. Däremot hittar vi ett antal skyltar, flera av dem fortfarande fullt läsbara, mitt på raksträckor. Känns skönt när man har gått en kvart på den valda vägen att få bekräftelse på att man valde rätt. Undrar om det finns motsvarande – otur, du valde fel! – på de felaktiga eller om de bara mynnar ut i ett kalhygge?

[singlepic id=162 w=300 h=400 float=right]Att cykla hela Taff Trail från Cardiff till Brecon, står högt på min att-göra-lista men allt eftersom dagen går så blir jag mer och mer skeptisk till denna idé. Nog för att jag kan lyfta över cykeln över ett staket, eller två, eller femton om det är så. Och visst kan jag dra cykeln över ett vattendrag. Men de här bitarna när vi hoppar mellan stenarna (mer eller mindre framgångsrikt, vissa stenar visar sig sakna botten och jag får tillfälle att glädjas över att jag har kängor med skaft)? Hmmm, kanske blir lite väl mycket bära cykel och lite väl lite cykla cykel? Vi möter en cyklist som kämpar på i vattnet. Och en orienterare. Jag förstår varför utbudet av snölås är så mycket större här än i Sverige. Fast de ska kan­ske inte heta snölås utan lerlås. Jag ska införskaffa ett par. Jag menar, det är ju inte så kul att gå in på puben efter promenaden dölerig. Nu visar det sig att det stora vita hus jag sett på avstånd inte alls var någon pub. Vilket det borde varit. Vi får därför nöja oss med att dricka ljummet mjölkigt te utomhus och då spelar status på byxorna mindre roll. Teet handlar vi i en husvagn vars dieselaggregat verkar stå och puttra precis hela dagen. Har de inga lagar mot ned­smutsning av nationalpark undrar jag medan vi väntar på bussen. Flera bekanta ansikten dyker upp ur buskarna strax före sex. Har ni haft en bra dag, hur långt har ni gått? Alla vandrare är goda vänner på vägen hem och jämför stra­patser. Cyklisterna har antingen bosatt sig i bergen eller tagit sig hem på annat sätt.

[wp_geo_map]