[singlepic id=260 w=300 h=300 float=right]”Det låter precis som öppningsrepliken i en bok,” säger W beundrande.
”Vad bra, då kan jag kanske använda den,” svarar jag oberört.
Det är bara ett fåtal av det stora gänget omkring mig som känner till att jag lägger åtskilliga timmar varje kväll på att skriva på en bok. Det är Ws födelsedagsfest och jag håller hov i en av sofforna i huset som två av studenterna, kanadensiskan Sav och kroaten Duje delar. Festen utvecklar sig inte alls som jag hade förväntat mig. Ordet fest fick mig att ägna halva eftermiddagen åt att försöka klä upp mig med mina begränsade tillgångar i garderobsvägen. Bestämde mig för att ikväll var kvällen med stort K och tog på mig min nya svarta strappy topp. Vänta nu, jag skulle ju aldrig någonsin handla något från affären med de snorkiga expediterna? Till sist insåg jag att en en-personers bojkott inte skulle göra något större genomslag i deras bokslut och beställde en topp via Internet. Effekten av den är kanske inte exakt lika lysande som jag hade drömt om. Javisst, det är ett linne med inbyggd bh men det förvandlar mig inte till Hollywoodfashinoista i ett nafs. Önskar att axlarna varit solbrända, men tröstar mig med att jag har snygga biceps. I många år vägrade jag visa mig i linne för jag hade ärvt ett komplex för gäddhäng från min mor, däremot (ännu) inte själva gäddhänget. Så småningom gjorde jag den revolutionerande upptäckten att vältränade armar, förutom att vara praktiska om man vill peta fram ett par skidor i nio mil, också är snygga. Hur hade jag kunnat missa detta?

Toppen ska på men vad ska jag kombinera den med? Svarta smala byxor? Nej för vampigt. Blå vida piratbyxor? Absolut inte. Efter att ha vänt ut och in på alla lådor, provat igenom alla byxor två varv och lämnat allihop liggande i en hög på sängen faller till slut valet på min vida jeanskjol. Känner mig en smula väl baraxlad för en cykeltur så jag slänger en stor linneskjorta över. Det blir lite tältkänsla med skjortan och kjolen tillsammans, men skjortan kan jag plocka av när jag kommit fram, tänker jag när jag cyklar iväg.

Redan när jag står i hallen inser jag att fest är ett vitt begrepp och innan jag går in i rummet torkar jag bort delar av makeupen och knäpper ihop skjortan. På några ögon­blick försvinner mitt festhumör och jag önskar mig långt bort. Det finns dock ett visst underhållsvärde i att studera den märkliga blandningen av människor i huset och hur knivskarpa uppdelningarna är. I mitten av rummet håller sig gröningarna för sig själva. Studenterna i sin tur håller till i ett annat hörn. Den enda som rör sig mellan gängen är John OHP, kanske för att han är lika utanför i båda gängen. W sitter mest i en fåtölj lite vid sidan av och deltar inte i något samtal. Förutom att han blinkar åt mitt håll några gånger tar han inte kontakt. Höjdpunkten är att jag äntligen får träffa Lotta, Ws svenska väninna som han har pratat om. Speciellt glad blir jag när det visar sig att orsaken till att Lotta bosatt sig i Cardiff är en lång britt vid namn Greg. Ingen konkurrens därifrån alltså.

Jag har svårt att ställa om från den initiala besvikelsen och inta min sedvanliga roll som festens energiknippe som förenar de olika gängen. Försöker roa med en målande beskrivning av ett möte tidigare på dagen på Welsh Assembly men antingen är min berättarteknik alltför blek idag eller så är det bara jag som är fascinerad av att man för att komma in fick gå igenom säkerhetskontroller à la flyg­plats. Det verkar också bara vara jag som är fascinerad över att jag från Sverige, efter bara några månader i landet, suttit i ett möte med företrädare för ”alla” intressenter och dis­kuterat statusen på den naturvetenskapliga undervisningen i Wales och kommit med flera insiktsfulla synpunkter och förslag för att höja denna. Det lossnar lite när jag berättar om Nofit State Circus föreställning kvällen före, det är då jag fäller det som W tycker skulle kunna fungera som öppningsreplik i min bok: ”Jag gick omkring med ett glas vin”.

Nofit spelade i metropolen Pontypridd, mest berömt för att tjuren från Wales, Tom Jones, är född där. Jag följde med Gaz för jag var nyfiken på vad som egentligen hände i det stora rosa tältet som jag hört så mycket om de senaste veckorna. Beslutet underlättades av att Gaz hade tillgång till gratisbiljetter, betalning för att han byggt biljettståndet.

[singlepic id=261 w=300 h=400 float=right]Ordet cirkus associerade jag till barnfamiljer, elefanter och stöörsta möjliga tyyyyysssstnad. Inget kunde vara mer fel. Vinglaset och jag var ute och gick mitt i föreställningen. Det berättades någon form av historia, men jag fick aldrig något sammanhang i den. Med jämna mellanrum blev vi ombedda att flytta på oss för nu skulle någon hissas upp i taket eller något skulle komma neddimpande som vore dumt att få i huvudet. Jag tyckte det var hur häftigt som helst och upp­skattade framförallt styrkeproven på linorna. Det var inte så många veckor sedan jag satt och diskuterade gym över en öl med Anna i Cardiff. Jag satt där och kände mig rätt väl­tränad och överlägsen. Nu klättrade hon omkring utefter ett rep och gjorde allehanda konster. Jag var stum av beundran. Ok, hon hörde till utfyllnaden, stjärnan kom från Austra­lien, men konsterna blev ännu mer imponerande när man känner de som utför dem.

Det där med vinglaset var trevligt men hade sina risker. Jag hade nästan smuttat klart på glaset när en herre framför mig backade rakt in i mitt glas, vilket fick den kvarvarande vin­skvätten att lämna glaset och istället landa mitt på min tröja. Det är märkligt så stor fläck det kan bli av så lite vin.

[wp_geo_map]