[singlepic id=135 w=300 h=400 float=right]Man är aldrig så patriotisk som när man bor utomlands och det behövs inte mycket uppmuntran för att jag ska berätta för alla som vill, eller inte visste att de ville, om hur fantastiskt Sverige är på alla sätt och vis. Eftersom jag dessutom är en entusiastisk hobbyfotograf som alltid har kameran med har jag samlat ihop en ganska ansenlig kollektion med bilder. De bästa av dessa har jag satt ihop till ett bildspel för att kunna illustrera mina föreläsningar. Tonvikten är kanske mer mina favoritbilder från olika resor än en bra översikt över Sverige, det är en viss övervikt på träd och ska jag vara självkritisk borde jag kanske komplettera träden med något annat än solnedgångar över vatten.

Men jag visar alltså mer än gärna upp dessa bilder, så varför så nervös inför en bildvisning? Jo, för att denna gång är det en viss ung amerikan som ska titta på bilderna. Han hade fått en inbjudan från den nyuppfunna the Swedish Tourist Organisation, STO. Inbjudan kom med garanti: om han inte var nöjd skulle han få pengarna tillbaka. Generöst, med tanke på att det var ett gratisevenemang.

Det var hans första besök och det här med att bo inneboende har aldrig varit en så stor nackdel som nu. Tittar mig omkring. Mitt rum är allt annat än representativt. Jag känner dock inte för att ta med honom till några av de gemensamma utrymmena där det när som helst kan dyka upp fler personer. Samtidigt kan det leda till onödiga förvecklingar att bums styra kosan mot ett sovrum. Kan man sätta upp en skylt som säger att även om det ser ut som en säng, är det just nu bara en ovanligt stor soffa? En soffa är den perfekta möbeln för ett besök av denna karaktär. Då kan man sitta lagom nära och oförbemärkt råka röra sig närmare och närmare varandra om man så skulle vara inklinerad.

I mitt första hem hade jag ingen soffa utan i vardagsrummet stod två fåtöljer, Poäng, från IKEA. De funkade alldeles utmärkt så länge vanliga vänner (max 1) var på besök. Men så fick jag besök av en flört från studietiden. Vi hade återknutit bekantskapen under en fest i Uppsala och hur det nu kom sig så kom han ner och hälsade på mig i Linköping någon vecka senare. Vi åt och drack lite gott och sedan lämnade vi de hårda pinnstolarna i köket och gick och satte oss i varsin fåtölj. Där satt vi och stirrade på varandra. I Uppsala hade vi dansat dirty dancing vilket fungerade himla bra – detta var en musikalisk kille med rytm i höfterna. Men nu var vi hänvisade till verbal kommunikation och det stod snabbt klart att ingen av oss behärskade det språket tillräckligt väl. Efter vad jag minns som en evighetslång kväll var det läggdags. Då uppstod en pinsam paus när frågan om sovplats skulle avgöras. Jag är övertygad om att denna problematik hade undvikits ifall vi kunnat föra en subtil konversation i en soffa.

Det är förresten kanske dags att erkänna för Annette att jag ljög för henne när hon ringde den där gången. Det var Annette jag hade hälsat på i Uppsala när jag återknöt kontakten med denna herrbekant. Hon noterade att vi verkade ha roligt ihop och ringde därför någon vecka senare för att bjuda in mig till ett nytt evenemang så jag skulle få ”chansen att träffa honom igen”. Jag avböjde med någon otroligt vag ursäkt utan att avslöja att han just då satt bredvid mig.

Förutom soffbristen funderar jag mycket på frågan om levande ljus. Att fylla hela rummet med brinnande stearinljus signalerar romantiskt dejt och jag vill inte skrämma bort honom genom att anstränga mig för mycket. Å andra sidan brukar jag tända ljus varenda kväll och vantrivs utan. Hyr man ett rum med en säng, en vit Expedit‑hylla och ett cerise Lack‑bord så krävs ganska många stearinljus för att skapa hemtrevnad. Till slut gör jag en kompromiss. Två ljus. Är lite stirrig men besöket avlöper bra. W visar vederbörlig uppskattning för mina trädbilder och uttrycker intresse för att besöka Sverige. Turistorganisationen är nöjd.