[singlepic id=257 w=300 h=300 float=right]Någonting har hänt med min garderob. Jag vet att jag pack­ade ner en tämligen omfattande mängd underkläder i Hef­faklumpen (underkläder är ju varken tunga eller skrym­mande men ett rejält förråd underlättar livet högst väsentligt då de möjliggör att man kan ignorera tvättmaskinen i veckor). Så vad har hänt? Har det stora tvättmonstret varit framme, det som normalt sett bara äter vänstersockor? Varför har det plötsligt fått för sig att äta upp alla bh:ar? De sorgliga resterna kan jag bara inte visa mig i. (I omklädningsrummet på gymmet alltså.)

När jag växte upp var en storbystad flicka hänvisad till NK. Man fick hoppas att hitta något exemplar överhuvudtaget i någorlunda rätt storlek. Oftast såg de ut som något ur mormormors garderob, fullständigt renons på prål och onödigt bling men väldigt praktiska. En modell kallades minimizer och lovade krympa brösten en storlek. Det gjorde den också, genom att platta till dem till koblaffor.

Tack vare dokusåpor och tillhörande silikontrend finns det numera en marknad för läckra bh:ar i fler storlekar. Någon som tagit fasta på det är Sarah Tremellen som startat butikskedjan Bravissimo. Första gången jag hörde talas om Bravissimo var för många år sedan när min då London­baserade kompis Sven skickade en artikel till mig. Artikel­författaren hade köpt en så kallad strappy top, ett linne med inbyggd bh, och var helt begeistrad över effekten. Klart jag skulle ha en! Några år senare var jag i London på konferens. Sista dagen var det lite tid över, nu skulle det shoppas loss. Enda butiken fanns någonstans vid världens ände, Ealing Brodway station. Jag hade inte några större marginaler, men trodde att det skulle gå. Men tunnelbanan går aldrig så långsamt som när man har bråttom. Jag satt på nålar, tittade på klockan, svor över att dörrarna var öppna så löjligt länge på varje station. Började räkna antal stationer det var kvar och tidsåtgången mellan stationerna. Vid Acton var hoppet helt ute, jag klev av och bytte till ett tåg som gick åt andra hållet.

Bravissimo har sedan dess öppnat butik i centrala London, i Covent Garden. Planerade in ett besök i samband med ett gruppmöte på BSAs huvudkontor. Mellan mötet och sista tåget hem var det tre timmar. Men jag kom inte iväg riktigt så snabbt från kontoret som tänkt och tunnelbanan är sådär full att det tar extra lång tid på varje station innan alla lyckats knöka sig in. Tiden för shopping krymper och kallsvetten bryter ut. Inte nu igen.

[singlepic id=211 w=300 h=300 float=right]Kliver ur och drar upp kapuschongen mot regnet och börjar leta. Covent Garden har massor av lockande butiker men jag är en kvinna med ett mål så jag navigerar mellan locktonerna tills jag hittar Butiken på en sidogata. Anländer rejält svettig, men nu ska det ske. Jag har 25 minuter på mig innan avsatt tid för återfärd. Det verkar bara vara jag som hittat dit, affären är helt öde förutom två anställda som driver omkring. Jag styr direkt mot strappy topavdelningen. Besvikelse! Det finns nästan bara storlek 30, 65 cm omkrets, en storlek enbart lämpad för anorektiska modeller utan bröstkorg. Även i blusavdelningen är storleksutbudet klent men jag rycker åt mig det som finns och börjar leta efter provrum. De finns en våning ner. Jag går ner, hejar lite på en expedit som står vid en bänk och plockar med några galgar och styr in mot ett av de eleganta båsen.

Hmm. Det ser ut som jag ska ut och tälta. Det är här det är händigt med smakråd eftersom de kan gå och hämta en ny storlek medan man själv står kvar. I brist på väninnor kan man vända sig till expediter, men här lyser de med sin från­varo. Drar på mig mina kläder igen, knatar upp en våning och går igenom bh-ställen en gång till. Det finns inte någon som helst ordning, allt hänger hipp som happ.
”Ursäkta, har ni fler storlekar eller hänger allt framme” frågar jag tjejen i kassan.
”Det finns fler storlekar där nere”
Rusar nerför trappan igen men där är lika tomt. Jag hör dock två expediter som står och diskuterar sina semesterplaner bakom en dörr.
”Hej jag letar efter en mindre storlek av den här, har ni det.”
”Du får vänta.”
”Ok, men jag har tyvärr ett tåg att passa och har lite bråttom. Skulle bli mycket tacksam för lite hjälp nu.”
Den längre av expediterna faller till föga och hämtar två blusar och en bh till mig.

Jag knatar in i provhytten, rationaliserar bort att prova bh:n, det är min standardmodell och knäpper istället igen den första blusen.
”Ska det sitta så här tajt?” Frågar jag den hjälpsamma expediten. Hon bevärdigar mig nätt och jämt en blick. Jag byter blus och går ut till entrén igen. Men nu har det dykt upp en annan kund och de står och bläddrar i en katalog, expediten ett enda stort leende. Jag står en bit bort och trampar och väntar tills de är klara innan jag går fram. Borta är den leende välvilligheten.
”Jag kan inte hjälp dig, jag har en kund.”
Var då? Skulle jag vilja fråga för entrén är fullständigt öde. Men klockan tickar och jag är bekymrad, har jag avsatt tillräckligt med tid för resan till Paddington? Ger upp tankarna på blusinköp, men jag behöver fortfarande fler bh:ar. Knackar på dörren varifrån jag hörde expediterna diskutera semesterplaner. Inget svar. Jag stoppar in huvudet i lagerutrymmet (så det är här alla bh:ar är och inte i butiken!)
”UT!” Mirakulöst uppenbarar sig nu inte mindre än tre expediter från innanmätet och föser iväg mig.
”Du måste vänta.”
Jag försöker återigen böna om lite service med hänvisning till mitt tåg.
”Då borde du åkt senare”
Mitt tålamod med de snorkiga, ointresserade och högdragna expediterna är nu slut. Det är jag som är kund, det är mina pengar som betalar deras löner så att de kan åka på semester och ha något att prata om på jobbet. Jag slänger det jag har i händerna i golvet och marscherar därifrån.

Springer till tunnelbanestationen, hinner precis på en vagn som tar mig till Paddington med fyra minuter till godo att springa genom gångarna och ombord mitt tåg. Ett par minuter till i affären och det hade blivit en svindyr utflykt. Utan min traditionella kasse från Marks & Spencer är jag dock hänvisad till tågets middagsutbud: en påse chips och en burk lager.

Långt senare får expediternas beteende en förklaring. Man bokar en påkläderska som sedan servar dig och bara dig i exakt 20 minuter. Huruvida detta är ett effektivt personal­utnyttjande eller ej lämnar jag osagt. Oavsett svaret på den frågan är det för mig fortfarande ett mysterium varför de inte informerar om denna tingens ordning.