[singlepic id=208 w=300 h=300 float=right]Slut på undanflykter, dags att ta tag i gymfrågan. Jag har telefonnummer, bankkort (fortfarande bara ett), bostad, cykel (även om den efter en närkontakt med en lastbil har ett något skevt bakhjul) och inte minst trådlöst bredband. Det är bara gymkort som fattas. Det allra viktigaste med ett gym är ändå att det blir använt. För att det ska bli använt måste det ligga någonstans dit det är lätt att ta sig. Jobbet är ett ställe man ska till nästan varje dag och Esporta ligger praktiskt taget mitt emellan jobbet och Splott road. En liten avstickare i den magiska rondellen dekorerad med vägskyltar och vips så är man vid det walesiska tenniscentret, som också har ett gym.

Cyklade förbi Esporta på vägen hem från jobbet igår. Om­klädningsrummet var fräscht och välstädat om än inget femstjärnigt hotell som St Davids. Utbudet av klasser var inte särskilt imponerande, visserligen fanns mina favoriter body balance och body pump, liksom några intressanta nyheter som magdans, men antalet pass var begränsat. Men jag bestämde mig för att slå till. Jag togs emot av en slajmig säljare som gick på om alla deras medlemsaktiviteter.
”Vi har en populär medlemstidning och så anordnar vi medlemsresor – nästa går till hästkapplöpningarna i Cheltenham. Jag kanske kan ordna en plats om du är intresserad?”
”Tack, men vad sägs om spinningspass på kvällstid?” Tänkte jag för mig själv, men avstod för att inte uppmuntra mer svada. Hans babblande och det faktum att medlemskapet var ganska dyrt fick mig nästan att resa mig upp och tacka för mig. Men jag behöver ett gym så jag stängde igen öronen, fyllde i hälsodeklarationen, blundade och betalade. Killen blev så till sig av sin lättförtjänta provision att han glömde bort att ge mig introduktionspaket, som bland annat innefattade ett hänglås till skåpen.

Idag provade jag poolen, liten men ren. Endorfinkicken från simturen var sista sparken jag behövde för att ringa upp forskningsassistenten och fråga om han ville hjälpa till att utvärdera en pub.

”Sure”
”Vad kul, vilken ska vi testa idag?”
”Kanske någon häromkring?”
”Jag är hos dig om tjugo minuter så kan vi promenera ner till Grangetown” sa jag lugnt medan jag inombords stud­sade upp och ner.
Vi inledde med Baroness, en av de 200 pubarna i Brains­stallet. Enligt the Rough Guide är Brains öl bland det bästa man kan dricka i Cardiff-området. Det kan bero på att det i princip är det enda som finns att få tag i. Jag anmäler i alla fall en avvikande åsikt. Å andra sidan, eftersom Brains i princip bara går att få tag i södra Wales får man inte missa att prova en pint om man är på tillfälligt besök.

[singlepic id=207 w=300 h=300 float=right]Efter varsin Brains dark på the Baroness byter vi miljö. Från de bruna bord som alltid verkar hänga ihop med öl till de plastblommor och aprikos duk som följer med budgetcurry. Över en helvegetarisk balti upptäcker jag att W gillar att dansa! Det är inte bara så att han kan bli övertalad att dansa någon gång emellanåt, han och Matt brukade leda kurser i swing. Har ingen aning om vad swing är men om det är en dans så är jag redo att lära mig. Framförallt om jag får en trevlig lärare. W försöker förklara vad swing är, hur turerna sker, takt och så vidare men det är inte helt enkelt när vi sitter ner. Han ställer sig inte negativ till att ge lite privatlektioner, men var hittar man en lämplig lokal? Ingen av oss bor tillräckligt rymligt. Kanske där Nofit har sina jongleringsaftnar? I väntan på en lösning fortsätter vi testa Grangetowns pubar.

Grange är precis som Baroness exempel på en typ av pub som man kan hoppa över. Tecknen är entydiga: Brains i pumparna, bruna bord och en lätt avslagen stämning. Runt baren sitter några slitna inventarier som verkar känna personalen, rena Eastenders. Vi är rörande överens i vår bedömning, min forskningsassistent och jag. Det är inte bara en fråga om antalet ölsorter utan också vilka öler som finns. Udda ölsorter är att föredra framför standardsortimentet. Ingen av oss är egentligen sugen på fler öl. I det här fallet är sällskapet betydligt mer intressant än drycken och efter varsin Brains SA bestämmer vi oss för att byta till te istället.

SA är en ordvits som både står för initialerna för Brains grundare och för typen av ale, Strong Ale. Det är en alkoholstarkare ale. Idén är att alkoholstyrkan ska ge alen mer arom och sötma och göra att den kan lagras. Innan alltför mycket SA konsumeras kan det vara käckt att kolla siffrorna framför ABV, det är alkoholprocenten och överskrider den fem bör man ta det lite lugnt. För att komplicera det ytterligare är det inte ovanligt att samma öl har olika procent på flaska och som fatöl. Om man nu kan kalla det för samma öl, smaken kan skilja sig ordentligt. Tipset är att hålla sig till fatölen.

Ingen med vettet i behåll beställer in te på en sunkig pub så vi promenerar till Blaenclydach Street. Givetvis bor W på översta våningen och givetvis är trapporna löjligt smala. Man parkerar tydligen inte cyklar på gatan ens om man bor högst upp, utan kånkar in dem i lägenheten. W erbjuder sig chevalereskt att bära upp min cykel åt mig men bra kvinna reder sig själv. W låter mig hållas, vilket vi båda två får ångra. Trots aluminiumram känns cykeln ganska tung efter några våningar och det är inte lätt att navigera de smala kurvorna. W får plocka fram sopskyffeln efter att min cykel råkat dra med sig en palm som någon illasinnad granne parkerat mitt i en avsats.

Lägenheten är en liten men välplanerad etta med utsikt över floden Taff. Lägenheten är ljus, luftig och fräsch, den känns bekant på något sätt. Istället för brunmurrig heltäcknings­matta ligger där ett Tundra laminatgolv, längs med väggen står Sten lagerhylla och i det kombinerade köket och vardagsrummet står en bekant futon framför en brasa. Trots att jag inte kan namnge futonen imponerar mina IKEA-kunskaper. Ha, man är väl svensk! Hela lägenheten känns hemtam. Här skulle jag kunna tillbringa mycket tid!

[wp_geo_map]