[singlepic id=88 w=300 h=300 float=right]Danmark dyker upp igen ett par dagar senare.
– Mary ska gifta sig med Macbeth, nej det var visst fel Shakespeare, Hamlet ska det givetvis vara! Jag knatar rakt in i en diskussion om det stundande kronprinsbröllopet i Danmark. Det är fredagsmöte med pedagogavdelningen, dvs vi i public programme träffar lärarna i education för att diskutera gemensamma ämnen. Jag är återigen sen till fredagsmötet, fattar inte vad det är med mig och fredagar. Jag är nästan alltid sen och nu kan jag inte skylla på att jag cyklat vilse längre, vilket var min vanliga ursäkt medan jag bodde i Fairwater. Helen misstänker att det är mitt undermedvetna som sorterar bort dessa möten som oviktiga. Hon delar i så fall i hemlighet åsikt med mitt undermedvetna, men vi brukar hålla god min oavsett samtalsämne på mötena. Nu är det alltså kungligt bröllop. Att detta är på tapeten har ingenting att göra med att britterna i gemen bryr sig. De har knappt en aning om att det existerar ett kungahus i Danmark, än mindre vad de har för sig. Orsaken till att detta bröllop uppmärksammas på jobbet är att Sue undrar om någon har en tiara att låna ut.

Sue är en medelålders dam som har tagit över MSc-utbildningen efter Melanie Quin – Ms Science Center i egen hög person. Sues man är forskare men har bytt universitet på Tasmanien mot Cardiff University. Flera av Sues vänner hemma i Tasmanien är kollegor med Marys far John Donaldson och några av dem är inbjudna till bröllopet. Detta lyckliga tillfälle har då orsakat stor klädpanik. Tiara ingår inte i den normala garderoben för science centerfolk, så svaret är nej. Jag kan inte bidra med några klädråd men väl berätta att vi har kungahus i alla de skandinaviska länderna och att Fredrik har en bror, Joakim. Mina fackkunskaper imponerar stort. Den brittiska mentaliteten som hindrar kunskaper om någonting utanför den egna ön inkluderar utländska kungahus.

[singlepic id=204 w=300 h=300 float=right]Efter mötet ger sig Helen och jag av till Coffee Mania i det dubbla syftet att avhandla mötet (skvallra om våra kollegor) och inhandla nytt kaffe. TQ bjuder alla anställda på tepåsar och pulverkaffe. Vi i Public programme har en viss lägstanivå för vårt kaffeintag, vi vägrar ta i pulverkaffe med tång och har en pressobryggare som vi turas om att handla kaffe till. På vägen ut från TQ möter vi studentgänget. Hejar som vanligt glatt på hela gänget, eller nästa hela gänget, för den som går sist är någon jag aldrig träffat förut.
– Kul att se dig också.
Den roade rösten var omisskännligt amerikansk och gesterna var välbekanta, så jag vände mig om, rodnade och svarade:
– Oj, jag kände inte igen dig, öhh, för det är väl du? Var kommer alla dessa lysande kvicka repliker ifrån?
– Vad har hänt med ditt, öhh… Jag gestikulerar diffust mot min egen haka.
– Det försvann igår, svarar han innan han försvann iväg genom dörren efter resten av gruppen.

W skäggfri, min koncentration på val av kaffesort är fullständigt bortblåst och jag svarar Helen ganska osammanhängande när hon pratar på om mötet.

Ett par dagar senare dyker W upp i dörren till vårt kontor när jag håller på och packa ihop för dagen. Vet inte riktigt vad han ville men innan jag hann utröna om han tänkte ta något initiativ eller inte ställde jag frågan: kaffe? Jag menade då kaffe, eller annan valfri dryck, idag, imorgon eller någon annan dag, bara han ingick i ekvationen, men han översatte mitt uttömmande uttalande till ”ska vi prova det där kaféet som jag har talat om nu?” Pubar i all ära, det blir lite tjatigt att alltid dricka öl (framförallt samma öl) när man ska umgås och jag saknar Mocca, mitt stamställe i Malmö. Öppet till elva, värmeljus på borden och rejält med tidningar att bläddra i. Så lyder receptet på ett trevligt café efter att gott kaffe har ordnats. Brittiska kaféer är generellt omysiga och stänger dessutom ungefär samtidigt som affärerna slår igen, vilket råkar vara ungefär när vi lämnar jobbet. W har hittat ett café som hjälpligt påminner honom om hans gamla stamställen i Seattle och nu ska vi se om jag tycker att det duger.

A Shot in the Dark ligger ett stenkast från Tut ’N’ Shive på City road. Jag har alltså vandrat förbi många gångar, hur kan jag ha missat caféet? Kanske för att det är inrett i svart och ganska mörkt. Vi beställer tomat- och bönsallad som tilltugg till våra latte och slår oss ner i sofforna. Om jag ska bedöma a Shot in the Dark efter pubkriterierna blir det bra betyg: stort utbud av tesorter, rimliga priser, blandade besökare med tonvikt på udda typer, levande ljus och nära hem. Möjligen är det något för mörkt för min smak, men det måste väl leva upp till namnet.

Jag sitter och stirrar på W, för jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid hans nya skägglösa uppenbarelse. Han ser en smula generad ut, men på inte sätt missnöjd över mitt intresse för hans nya look. Han håller skrattande ena handen för nedre halvan av ansiktet.
– Jag får väl prata så här i fortsättningen.
Bestämmer mig för att jag är klart positiv. Nu kan han inte gömma sig bakom skägget längre.