Pappersexercisen dyker upp ganska långt in i historien kan tyckas, men det beror inte på mig. Att surfa runt efter fakta om vad som krävdes i dokumentationsväg var faktiskt en av de första sakerna jag tog tag i när jag hade bestämt mig för att åka över (man är ju svensk uppfödd med byråkrati). Tack vare EU krävs inget arbetstillstånd – ett fyrfaldigt leve för EU! Däremot krävs National Insurance, eller NI‑number. Dessa används endast, tror jag, för att betala skatt. Som svensk är man ju sedan barnsben itutad att sin skatt ska man betala. Även om man kanske inte håller med Mona Sahlin om att det är häftigt att betala skatt, så är det i alla fall något nödvändigt ont som man inte bör glömma bort.
Personnummer seglar just nu uppåt på listan över förnämliga svenska fenomen som jag inte förstått att uppskatta förrän jag saknar dem. Det är rent otroligt vad de underlättar i vardagen. Ska du söka lån: personnummer. Ska du köpa en bok på Internet: personnummer. Ska du teckna ett mobilabonnemang: personnummer. Inte en massa tjafs. Ett nummer att hålla ordning på. Den absolut bästa finessen är att man i allmänhet redan har ett. Man föräras dem på något magiskt sätt redan vid födseln. Hur detta går till, och huruvida det involverar någon form av pappersarbete, samt den eventuella storleken på detta pappersarbete är man själv lyckligt ovetande om. I gengäld får man leva med att de också förenklar för pappa staten att hålla ordning på sina medborgare.
[singlepic id=92 w=300 h=300 float=right]Personnummer är för det brittiska kynnet praktiskt taget jämställt med kommunism, diktatur och storebror ser dig och därmed helt otänkbart. Man använder istället – håll i er – postnummer. Japp. Varje fastighet på de brittiska öarna har ett unikt postnummer bestående av en kombination av bokstäver och siffror. Första bokstäverna avgör vilken stad posten ska till, alla brev med CF i början ska t ex till Cardiff. Postnumret CF10 5BW går till en viss byggnad nere i Cardiff hamn där jag tillbringar en del tid. I teorin äger alla invånare en fastighet, varpå följer att alla invånare har ett eget postnummer. Ja, åtminstone alla invånare värda namnet. Dessa hedervärda medborgare bor företrädesvis i ett släktgods sedan generationer tillbaka, varför ett postnummer är en nedärvd del av ens identitet och därmed ett utmärkt identifikationsmedel. Någon ekonomiskt sinnad byråkrat har insett att det finns människor som av grumliga anledningar väljer att under sin livstid flytta mellan olika adresser och därmed byta postnummer. Detta byte av nummer försvårar för staten att hålla ordning på invånarna och – har denna byråkrat räknat ut – det finns därmed risk att alla inte betalar sin skatt som de ska! Det finns helt enkelt fler invånare att beskatta än det finns postnummer och det är därför man infört National Insurance number, NI-number, som en typ av postnummer för skatteinbetalningar.
Min jakt på att förse mig själv med ett NI‑number började alltså redan på hemmafronten. Googlade, hamnade bland en djungel av webbsajter med det gemensamt att de saknade all form av användarvänlighet. Hittade inga som helst instruktioner hur jag skulle gå till väga men däremot ett frågeformulär. Fyllde i en fråga och vips, ett par månader senare fick jag svar. För att få ett NI-number bokar du tid för intervju via ditt lokala Job Center Plus. Ringde direkt till närmaste Job Center Plus.
– Du kan inte boka någon tid förrän du fått din första lön.
– Jamen hur ska de då kunna dra av skatt från lönen? Får man överhuvudtaget någon lön om de inte kan dra av skatt? Undrade jag men fick inget svar på den frågan. Nåväl, min första lön borde dimpa ner i slutet av veckan så jag frågade om jag kunde beställa en tid till vecka efter.
– Nej det går inte, du får ringa igen efter att du har fått din första lön.”
I själva verket hann jag få lön ett par gånger innan det nu var dags för min intervju. Med tanke på hur god tid jag har haft till detta möte är det ju fascinerande att jag lyckas bli aningen sen. Svettig hoppar jag av cykeln och rusar in på Job Centre Plus. Det ser precis ut som det brukar på arbetsförmedlingar: tidningar, lappar med annonser, ett antal unga människor utspridda i lokalen, en viss anda av hopplöshet och könummer till infodisken. Som tur var är kön ovanligt kort och jag får snabbt besked att jag tagit fel dörr. Jag ska till en annan del av komplexet. Sätter högsta fart ut igen och mot dörren nästgårds, uppför en murrig hiss och in i ett tomt väntrum. Skit, har jag missat min tid nu? Det finns ingen att fråga och alla dörrar är stängda. Sätter mig ner och väntar. Hinner få ner pulsen och sortera min hög med papper innan en fet kvinna dyker upp och hämtar mig. Jag har med mig en diger bunt med dokument.
- Pass
- Körkort
- Ett par lönebevis
- Ett intyg från Cath att jag för fyra år sedan bodde hos henne
- Ett intyg från Squid att jag bor hos honom (som jag skrivit själv)
- Ett par mobilräkningar
- Ett brev från min bank
- Samt några andra brev från olika vänner skickade till Squids adress.
Dessa ska gemensamt bevisa min identitet. Det känns som att det inte borde vara alltför svårt att fejka en mobilräkning till en viss adress, så hur fasen den kan ses som ett bevis på vem man är övergår min fattningsförmåga. Jag bor t ex inte längre kvar på den adress som alla dessa dokument ska bevisa att jag bor på. Men officiellt bor jag inte där jag bor eftersom det skulle innebära att Glenys kommunalskatt höjs.
Den timslånga ”intervjun” går ut på att damen oändligt omständligt och långsamt läser upp frågor ur ett formulär och fyller i mina svar med versaler. Hon måste vara den långsammaste skribent som någonsin befolkat jorden. Det kliar i fingrarna, kan hon inte bara langa över det sabla formuläret så kan jag själv fylla i var jag bor och var jag jobbar? Jag verkar dock bli godkänd som skattebetalare i de förenade kungadömena.
Min dust med den brittiska pappersexercisen påminner mig om att jag fortfarande inte utvandrat från Sverige. Och frågan är om jag kommer göra det frivilligt. När jag studerade i Cardiff utvandrade jag som en duktig flicka. När jag sedan flyttade hem fick jag, som alla invandrare, genomgå en intervju med svensk byråkrat. Han hade ett formulär med frågor:
– Planerar någon eller några av dina släktingar att flytta med dig?
– Jag tror mina föräldrar stannar i Stockholm.
– Var planerar du att bo?
– I min lägenhet.
– Var har du ditt bohag?
– I lägenheten. Det är bara jag som varit i Wales, mina möbler har varit kvar i Sverige hela tiden.
Mycket krångel att invandra till sitt eget hemland så jag avvaktar med utvandringen tills vidare. Officiellt bor jag fortfarande kvar i Malmö och Marika tömmer brevlådan åt mig. Det är dessutom en otrolig trygghet att omfattas av det svenska välfärdssystemet medan jag funderar på om jag ska slå ner bopålarna i Wales för evigt. Tills vidare arbetar jag vidare på min lista med saker att ordna. På tur står träning.