[singlepic id=24 w=400 h=300 float=right]Av mitt transportexperiment till Tescos drog jag följande slutsatser: att trottoarkanter är höga och att jag verkligen vill ha en bra cykel. Skam den som ger sig, det var bara att ta nya tag. En fredag eftermiddag smet jag från jobbet tidigt och åkte till Chris Harris som låg nära Bay express hållplats i centrum. Det visade sig att sedan mitt förra besök hade herr Harris tagit in Scott-cykeln i medium. Han hade kommit på att den walesiska befolkningen inte är så värst lång och ståtlig. Efter att jag tagit en kortare sväng runt kvarteret utbröt en enorm säljsvada. Jag avskyr påstridiga försäljare. Särskilt sådana som motsäger sig själva. För mig var dämpad framgaffel livsnödvändigt men för nästa kund en onödig gimmick. Blev skitsur men var less på bussarna och less på att vandra runt bland cykelaffärer. Dessutom sken solen, det var vår i luften och jag fick sådan lust att ta en cykeltur i helgen. Ville inte sitta fast i Fairwater hela söndagen och cykeln fanns där. Inte exakt vad jag ville ha men det var en cykel. Bad dem sätta på lyse och pakethållare och promenerade hemåt.

Vaknade klockan två lördag morgon med ångest. Tänkte FAN! Om två år kommer jag inte att bry mig om ifall jag promenerade eller cyklade en viss söndag, men jag kommer att bry mig om att jag handlat från en säljare som jag inte gillar. Kunde inte somna om utan tänkte bara att den där säljaren, han ville jag bara inte handla av. Funderade på om det var möjligt att häva köpet. Men jag kunde inte gärna ringa och säga att hördödu, vid närmare eftertanke så har jag synat det du sa i sömmarna och jag vill inte handla från dig för du pratade bara smörja. Istället skulle jag skylla jag på att jag önskade en annan ramgeometri. Var nöjd med mig själv som kom på ett sådant bra skäl. Tog tåget in till staden, såg cykeln stå där och vänta på mig med pakethållare och allt. Va fan, var skulle jag hitta en cykelhandlare som jag verkligen gillade?

Jag tog ut Scott på en provtur direkt. Frihet! Jag trampade iväg till St Fagans National History Museum, vilket plötsligt låg nästgårds hemmet. Underbart att kunna komma och gå som jag ville utan att behöva passa (vänta på) bussar. I hastigheten hade jag helt misskalkylerat vädret. Det hade varit riktigt varmt ett tag, svettigt att röra sig i den svarta vattenavstötande Tensonjackan. Letade istället fram min illgröna tunna Tierra cykelanorak (tidigare känd som ska-snarast-bytas-ut-mot-nyare modell-skidanorak). Tänkte att det gör ingenting att den är ful, jag tar av mig den när jag kommer fram. Vet inte var jag glömde bort att jag var på väg till ett utomhusmuseum. Ska man sitta ner och beundra utsikten bör man snarare klä på sig än av sig jämfört med cykelklädsel. För att inte frysa alltför mycket var jag tvungen att behålla anoraken på, och dessutom komplettera med regnställsbyxorna. Anoraken har den där neongröna färgen som var modern på nittiotalet. Regnställsbyxorna är också gröna, fast mörkt blågröna. Jag tror inte det går att hitta två gröna nyanser som går sämre ihop om man så letade väldigt länge. Kreationen avrundades med att jag drog upp tubhalsduken som improviserad mössa. Den snygga svarta filthatten var kvar hemma och jag var inte så desperat att jag behöll cykelhjälmen på.

[singlepic id=173 w=400 h=300 float=right]St Fagans är en walesisk version av Skansen, modellerad efter just Skansen. Högsäsongen hade inte börjat ännu, krukmakeriets prova-på-själv-var t ex inte öppet. Däremot var det sprakande brasor och värdar i alla gamla walesiska hus. Jag började med det röda stenhuset vid huvudentrén. Det är målat rött för att hålla djävlarna borta enligt husvärden. Gick in i flera av husen, delvis för att höra historierna, delvis för att passa på och värma mig. Att dricka varma drycker är ett annat sätt att få upp värmen så jag styrde stegen mot teboden. Det var dock kö. Att stå stilla i kö var inget som befrämjar kroppsvärmen direkt så jag tog en sväng i hantverkskvarteren. Återvände därefter till teboden. De hade packat ihop. Det var för få kunder.