[singlepic id=40 w=400 h=300 float=right]

En lyckad flytt kräver ett rejält adjöparty, helst hos någon annan. Min sista kväll på svensk (skånsk) jord anordnade en väninna passande nog en fest för att fira det kinesiska ny­året. Jag kunde därför bli rejält avfirad av en bunt kulturfolk men avvika när det var som bäst, när alla var fulla och glada, men innan de blev alltför runda under fötterna. Därmed slapp jag också bevittna hur en överförfriskad manlig deltagare ”underhöll” med helikoptern, slapp sopa upp resterna av de brända papperspengarna och den halv­ätna kampfiskhonan. Ett tips till alla i akvariepresenttankar, det heter inte kampfisk för inte. Köp max en fisk. Vill du veta vad som händer om du handlar två, sätt en spegel framför akvariet och se hannen attackera.

Eftersom att löpa gatlopp på en flygplats några timmar efter en rejäl fest inte är att rekommendera (givetvis är denna kunskap rent teoretiskt inhämtad) ställde jag klockan med marginal, både för tågtrafikens opålitlighet och för alla sistaminutensysslor. Till de sistnämnda hör att tömma kyl­skåp och sophink – saker man kan slarva med om man ska vara borta några dagar men inte om man reser med enkel biljett. Den allra sista uppgiften, den jag alltid sparar till sist, är att stänga den gigantiska resväskan. Dock först efter att ha knölat ner några sista bra-att-ha-saker, trots att de tidigare utdömts som för tunga i förhållande till möjligt användningsområde. Nu gick tåget enligt tidtabell och väs­kan accepterades utan krus av SAS och skickades iväg på bagagebandet märkt heavy utan att jag ens behövde le för att slippa överviktsavgift. Hurra när flygbolagen inte kinkar med vikten, enda gången ett leende inte funkade var vid Heffaklumpens hittillsvarande viktrekord på 38 kg – då fick jag börja rensa.

[singlepic id=155 w=300 h=400 float=right]Fick en del tid över. Men just på Kastrup är det ingen nackdel. Accessorize, Part Two, Burberry, InWear, Ecco, Georg Jensen och avslutningsvis en miniversion av Illums Bolighus. På Kastrup har de dessutom förstått att det avse­värt minskar shoppinglusten att släpa runt på blytungt handbagage. Därför tillhandahåller de små vagnar där man kan lägga sin verktygslåda, sina skjutna pingviner eller sina huvudkuddar beroende på vad man nu har valt att bära omkring på.

Pingvinexemplet kommer från en lunchdiskussion på Naturhistoriska riksmuseet några år tidigare på temat värsta sakerna att försöka få genom tullen. Diskussionen föran­leddes av att jag varit på Arlanda och hjälpt den uppstop­pade sovjetiska rymdhunden Chernushka genom tullen. Chernushka kom, till skillnad från företrädaren Lajka, levande ner till jorden igen och bor nu i en glasmonter på ett museum. Detta bidrag kvalificerade sig dock inte till finalen som stod mellan packen med antarktiska pingvin­skinn och fem kg vitt pulver plus ett hundrapack kanyler. De sistnämnda bars in i ett sydamerikanskt land. Tullen sa inte ett knyst, kanske undrade de varför någon var så kor­kad att de släpade med sig kokain in i landet när det var så mycket billigare på plats. De hade aldrig hört talas om fat­tiga forskare som behövde ett rejält förråd Kungsörnens potatismos. Kanylerna var till för blodprover, forskarna skulle undersöka en eller annan sällsynt djurart. Vid när­mare eftertanke var jag inte säker på om pingvinskinnen verkligen var handbagage eller om de åkte incheckat till­sammans med gevären de skjutits med. Innan någon vän av Djurens rätt får spader, detta var i strikt forsknings­hänseende. För övrigt bör vänner av Djurens rätt avsluta läsningen för säkerhets skull, miljontals levande mikro­organismer kommer snart att få sätta livet till.

Inga pälsar var med på min resa, jag nöjde mig med att köra omkring med en oblekt tygpåse med avlånga syntetkuddar. Hade de varit av dun hade de passat att trycka ner i mitten av Heffaklumpen. Men nu var de av någon typ av kompakt konstgjort material som inte alls gick att komprimera. De var inköpta i Cardiff när jag pluggade där 1999–2000 och hade flugit förr, närmare bestämt åt andra hållet. Efter fyra år i diverse svenska klädkamrar hade de nu fått komma ut för att återvända till de avlånga örngottens förlovade land.

Det visade sig vara ett lyckokast med kuddar som hand­bagage, de kom till användning betydligt snabbare än vän­tat. Ute blåste det småspikar, någon form av januaristorm och planet kunde därför inte starta. Surt, jag som hade klivit upp i ottan. Nattsömnen hade dessutom blivit lidande av att jag inte kommit iväg hem från festen riktigt så tidigt som jag planerat. Jag var på väg, men var helt enkelt tvungen att först nätverka en stund med en partydeltagare av motsatta könet, en trevlig fotograf som just kommit hem från en längre vistelse i New York. Innan jag somnade på flygplats­bänken med huvudet på kuddpåsen började jag i huvudet fila på ett kort och – hoppades jag – intressant mejl till nämnda person. Taskig tajming att jag just var på väg till ett annat land på obestämd tid. Svårt att föreslå en träff.